Nordkoster - Göteborgs universitet

Institutionen för geovetenskaper
Naturgeografi
Göteborgs universitet 2003-05-26
Geografi 21-40p
Nordkoster
-En vittringsprofil över tid
0
GEL 400
Katrin Andersson
Christina Ekeblad

Sammanfattning
Arbetet behandlar vittringsprocessen i bergrunden och då specifikt plagioklasrik
gnejsgranit på Nordkoster, men även på ytans råhet och hur den förändras med höjden.
Arbetet har också ett didaktiskt syfte och ska ligga till grund för hur man ska kunna
koppla detta till undervisning i skolan.
Syftet med att åka till Nordkoster och undersöka den plagioklasrika gnejsgranitens
vittringsgrad och dess råhet var att i en bohuslänsk miljö, som vi räknar till vår närmiljö
bilda oss en uppfattning och kunskap om hur berggrundens uppbyggnad och nedbrytning
(vittring) påverkat dess form. Detta för att befästa vår didaktiska inriktning på arbetet
men också för att kunna empiriskt undersöka vår hypotes, med hjälp av
Schmidthammaren, som är ett mycket smidigt instrument att ha med sig ute i fält. Då
hammaren används slår den mot bergytan med en viss bestämd kraft mot en bestämd yta
och mäter återstudsen, (den sk elasticiteten i berget) detta är en funktion av bergytans
vittring. Hammaren ger då ett R-värde mellan10 och 100 beroende på bergets hårdhet.
Hammaren visar ett högre värde ju hårdare berget är. Ett annat instrument som användes
var profilmallen som på plats kunde mäta ytans råhet och skissas ner på millimeterpapper
för att senare analysera och ge en tendens över hur råheten förändras med höjden.
Med hjälp av en digitalkamera togs fotografier för eget material dels att visa på
ytors olika råheter dels för att ge en så bra områdesbeskrivning som möjligt. Asklunds
geologiska berggrundskarta över Nordkoster användes för orientering i vilken bergart
mätningarna gjordes. För att bestämma mäthöjden och läget användes en topografisk
karta, samt en kompass.
Mätningarnas resultat stämmer väl med vår hypotes. På högre höjder har berget
varit i dagen längre, ytan är mer vittrad och har en råare yta vilket ger lägre R-värden än
de låga höjderna intill havet där bergets yta är yngre och har fina slipade ytor.
Hammarens värde stämmer väl överens med vår hypotes, detta tillsammans med tidigare
forskning vittnar om hammarens trovärdighet i sammanhanget.
1

Innehållsförteckning
Förord.................................................................................................................................. 3
1 Inledning .....................................................................................................................4
1.1 Syfte .................................................................................................................... 4
1.2 Frågeställning...................................................................................................... 4
2 Områdesbeskrivning ................................................................................................... 6
2.1 Bohusläns bergrund ............................................................................................ 6
2.1.1 Deformation ................................................................................................ 6
2.1.2 Gångbergarter ............................................................................................. 7
2.1.3 Bohusgraniten kom till ytan........................................................................ 7
2.2 Kosteröarna......................................................................................................... 8
2.2.1 Kosteröarnas berggrund.............................................................................. 8
2.3 Exogena krafter som formar naturlandskapet................................................... 11
2.3.1 Vittring...................................................................................................... 11
2.3.2 Abrasion.................................................................................................... 12
2.3.3 Landhöjning .............................................................................................. 12
2.3.4 Klimatets påverkan ................................................................................... 13
3 Metodbeskrivning ..................................................................................................... 14
3.1 Schmidthammare .............................................................................................. 16
3.2 Profilmall .......................................................................................................... 17
4 Resultatbeskrivning................................................................................................... 18
4.1 R-värdet plagioklasrik gnejsgranit, Nordkost................................................... 18
4.1.1 Inverkan av höjd över havet...................................................................... 19
4.1.2 Jämförelse väst-öst.................................................................................... 20
4.2 Profilmätningar ................................................................................................. 21
5 Diskussion................................................................................................................. 25
5.1 Slutsatser........................................................................................................... 27
6 Bohusläns berggrund i ett didaktiskt perspektiv....................................................... 28
7 Ordlista......................................................................................................................30
8 Litteraturförteckning................................................................................................. 31
8.1 Tryckta källor.................................................................................................... 31
8.2 Internet .............................................................................................................. 32
2

Förord
Vårt arbete omfattar en 5 poängs uppsats som en del i B-kursen i geografi vid
Göteborgs universitet. Tillsammans med det naturgeografiska perspektivet i arbetet ligger
även ett pedagogiskt inslag då vi utbildar oss till lärare. Att förstå hur vårt landskap
formats genom de stora systemen som bygger upp och bryter ner, gav oss iden om att
fördjupa oss i hur vittringsprocessen formar. Med hjälp av instrumenten, Schmidt
hammare och profilmall gjordes en undersökning av berggrunden på Nordkoster.
Vi vill tacka universitets lektor Mats Olvmo, GVC som varit vår handledare under
arbetets gång. Hans kommentarer och idéer har varit till stor hjälp för vårt arbete.
Vi vill även tacka doktorand Kerstin Ericson för idén att använda Schmidthammare och
profilmallen.
3

1 Inledning
Nordkoster i norra Bohuslän har i vårt arbete en central roll, som även tjänar att
representera på vilket sätt Bohuslän har bildats och vilka naturgivna processer som
formar vårt landskap. Bohuslän är ett sprickdalslandskap, vid kusten ett
skärgårdslandskap, som tidigare varit nedtryckt av inlandsisen. Landhöjningen utsätter
kustlandskapet för en långsam förändring, där berggrund, vittring, vind och vågor har gett
kusten sitt utseende.
Vår undersökning utgår från ett antagande där vi menar att bergrundens
vittringsgrad ökar med höjden samt att jämföra öst och västsidans vittringsgrad för att se
om den västra sidan är mer utsatt för påverkan. Med profilmätare gjordes även vid varje
mätlokal en relief av bergytans råhet, för att se om råheten ökar med höjden. För att göra
dessa undersökningar var vi på Nordkoster under ett par blåsiga dagar i maj-03 utrustade
med Schmidthammare, profilmall, en geologisk karta, en topografisk karta och kompass.
1.1 Syfte
Genom att visa på hur bergrunden påverkas av exogena processer kan vi förstå hur
vår kust har formats av vittring, abrasion, erosion och landhöjning. Vi är båda
lärarstudenter och kommer att undervisa i ämnet geografi i årskurs 4-9. I kursplanen för
geografi finns det beskrivet vad undervisningen i ämnet skall ta upp. Elever i årskurs 9
skall erhålla kunskaper om några av de viktigaste naturgivna processerna, därför har vi
valt att i vårt arbete ge en bakgrund över hur bergrunden i Bohuslän har bildats. Nyttan
med vår undersökning är att få en förståelse för hur vårt landskap har skapats och för att
ge oss en grund för vår kommande lärarroll i geografi.
1.2 Frågeställning
Vår hypotes är att berggrundens vittringsgrad ökar med höjden över havet och att
berggrunds ytans råhet blir tydligare och ökar med höjden över havet. Vi menar att Rvärdet,
det vill säga det värde som fås när man med Schmidthammare mäter återstudsen
4

av den kraft som hammaren slår mot bergytan. Detta värde är mellan 10-100 anses vara
proportionellt med hårdheten som i sin tur antas vara proportionellt med graden av
vittring, kommer att minska med ökad höjd och att vittringen ger en ökad råhet på
bergrundens yta. Samt att jämföra om den västra sidan, som är mer utsatt för abrasion har
ett annat R-värde och råhet än den östra sidan som ligger mer skyddat.
5

2 Områdesbeskrivning
2.1 Bohusläns bergrund
De äldsta bergarterna som man kan hitta i Bohuslän är en serie av sedimentära
bergarter (Berglund 1989 s 16-18). Dessa är bildade genom vittring av den tidigare
kontinenten. Den vanligaste bergarten som bildades är gråvacka, den består ursprungligen
av leriga och sandiga skikt, med inblandning av grövre material. Geologiska processer
har omvandlat det mesta av denna gråvacka. Samtidigt som denna sedimentation pågick
var det även vulkanisk aktivitet i området. Basisk magma trängde upp från stora djup och
dels gick in som skivformade gångar i sediment dels också flöt ut som lav på havsbotten,
kuddlav. Dessa bergarter dvs. gråvacka, basiska gångar och lavbergarter bildar Stora Le-
Marstrandsformationen och ligger i ett stråk från Göteborg i söder och fortsätter in i
Norge i norr.
2.1.1 Deformation
För cirka 1700 miljoner år sedan utsattes bergrunden för en kraftig temperatur och
tryckhöjning, troligen förorsakat av en subduktionszon strax väster om Skandinavien
(Berglund 1989 s 18-20). En kontinent eller platta pressades mot Skandinavien och
bergarterna som låg i anslutning blev kraftigt sammanpressade, en förskiffring skedde.
Denna deformation ägde rum på flera kilometers djup där bergarterna utsattes för mycket
höga temperaturer kanske 600°C eller mer. Detta gav upphov till en bildning av ådror,
ofta tunna ljusa band som finns i gnejserna öster om Bohusgraniten. Denna kraftiga
metamorfos av berggrunden är orsaken till att Bohuslän har denna typ av gnejser. Fram
till för cirka 1600 miljoner år sedan bildades många nya bergarter som trängde in i de
äldre gnejserna. Både basiska och sura bergarter bildades allt från gabbro till granit. Nu
hade en kontinent som täckte dessa delar av Sverige bildats och det som inträffat efter
detta har ”bara” modifierat utseendet och storleken av berggrunden. I anslutning till
denna berggrundsbildande period inträffade en ny deformation. Den tidigare
förskiffringen och ådringen veckades kraftigt, de tidigare strukturerna i berget blev
kraftigt krökta från att ha varit ganska plana. På en del ställen blev det en ny förskiffring
eller en ny ådring.
6

2.1.2 Gångbergarter
Det är främst gångbergarter som trängde in i sprickor och svaghetszoner (Berglund
1989 s 23-24). Dessa gångar är oftast smalare än två meter men kan vara väldigt långa.
Det område där dessa gångar är mycket vanliga är i Kosterarkipelagen, en del öar består
av mer än 50 % av diabasgångar. Den sista stora deformationen inträffade mellan 1200
och 900 miljoner år sedan. Bergrunden veckades och ny förskiffring och ådring bildades,
därav finns det minst tre generationer av ådring i Bohusläns gnejser. Denna period kallas
för Svekonorvegium, och det är under denna tid som Bohusgraniten bildas.
Bohusgraniten bildades genom att trögflytande bergmaterial kunde tränga fram i
jordskorpan och räknas som Sveriges yngsta urberg.
7
Figur 6. Diabasgångar, östra Nordkoster.
2.1.3 Bohusgraniten kom till ytan
Kraftig vittring och utjämnande av jordytan bildade det subkambriska peneplanet
under en tidsperiod mellan Bohusgranitens bildande och kambrium. Nu kom
Bohusgraniten upp till ytan. Nya rörelser i jordskorpan gav en uppsprickning av
berggrunden, den hade svalnat och var inte lika plastisk som tidigare och nu får
Bohusgraniten sitt karaktäriska sprickmönster (Berglund 1989 s 30). Den sista
bergrundbildande perioden i Bohuslän var för 280 miljoner år sedan, perm perioden. Nu
kunde magma tränga upp till jordytan eller tränga in till de lagrade sedimentära
bergarterna ovanför gnejsberggrunden (Berglund 1989 s 31-32).

2.2 Kosteröarna
Kosteröarna ligger i Norra Bohuslän och är Sveriges västligaste ögrupp belägen
väster om Strömstad i Kosterfjorden ca 1 mil ut i Skagerak. En ögrupp bestående av Sydoch
Nordkoster samt flera kobbar och skär (Gurstedt 1979 s 5). Nordkoster är ca 4 km²
och Sydkoster dubbelt så stor. Sydkoster är en bördig ö med skog och öppna fält medans
Nordkoster har karga klippor, klapperstensfält,
sandstränder och hedar. Nordkoster ingår i vad
man kallar Stora Le-Marstrandsgruppens
område, den sträcker sig från Göteborg i söder
genom Bohuslän och västra Dalsland till
sydvästligaste Värmland in i Norge
(Lindström et al. 1991 s 106). Det är en
beteckning på en omfattande sedimentserie
bestående av gråvackor vilka till övervägande
delen förekommer som gnejser och
migmatiter. Gruppens bergarter innefattar
även inlagringar av basiska vulkaniter (Loberg
1993 s 403). Figur 1. Karta över Kosters läge.
8
(Strömstads turistbyrå 2003)
2.2.1 Kosteröarnas berggrund
Asklund (1950) redovisar en karteringen som utfördes under åren 1936-1943 över
Kosteröarnas berggrund (se figur 2).Denna översikt ger en möjlighet att urskilja
formationen av magmabergskomplexen. (För att underlätta läsning och förståelse av en
del ord i texten finns en liten ordlista i avsnitt 7 s 30).
Den äldsta bergsrten är en suprakrustalformation av leptittyp bildar det centrala
partiet av Sydkoster, denna fortsätter över Kostersundet till centrala Nordkoster. Parallellt
med detta löper ett mindre stråk på såväl Syd- som Nordkosters nordöstligaste delar. I
detta stråk ser man även ett brett band av växlande gnejsgranitbergarter. Denna
gnejsgranitformation, ”som har en fullständig differentiationssvit från basiska

hornbländebergarter av ursprungligen peridotitisk sammansättning över normala
gabbrodioritiska och amfibolitiska grönstenar och medelkorniga eller svagt porfyriska
grå, hornbländeförande plagioklasgnejser, hornbländefria dylika och intermediära
gnejsgraniter till sura röda gnejsbergarter, intar större delen av öarnas berggrund”.
Gentemot dessa komplex förhåller sig ganska vitt utbredda ögongnejsgraniter, växlande,
deformerad eller massiv, gnejsig utbildning som är ett relativt yngre komplex. Sedan ser
vi en en yngre differentiationssvit, och denna serie börjar med gabbrodioriter och
noritiska gabbror. Dessa bildar ofta gångar av finkornig och metabasitisk typ. I anslutning
till dessa förekommer dioriter som vissa gånger lokalt övergår i graniter.
Kosterdiabasernas utbredda gångformation. Relativt ofta visar de smalare gångarna
en utpräglad porfyritisk struktur med väl synliga strökorn av plagioklas och mörka
mineraler medans de bredare gångarna ofta har en massiv utbildning av kärnor av grövre
diabas. På Nordkosters västra del, ganska nära Kostersundet bildar diabasen enstaka
ellipsformade kroppar som har trängt upp från djupet i rörformiga kanaler. Vidare ses en
yngre serie pegmatiter som delvis är fälspatrika och pegmatitartade i de bredare
gångpartierna, men övergår oftast i de smalare gångerna till rena grovkristalliniska
kvartsmassor. Dessa förekommer huvudsakligen på nordöstra sidan. En serie med
sparsamt uppträdande yngre diabasgångar är riktade mot ost och nordost. Dessa är
helkristalliniska och friska eruptivbergarter, vilka man även funnit i
Kosterdiabasgångarna. De kända rombporfyrgångarna, med en bredd av max 6 meter
kan följas i ca 200 meter där den försvinner under skogs- och ljungklädd mark.
Oftast är de plagioklasrika gnejsgraniterna homogena och vitaktiga bergarter. I
detta område är de fattigare på mörka mineraler än i andra områden. Deras ofta flacka
och låga hällområden lyser vackert vita i kontrast till de talrika svarta diabasgångarna
som genomskär dem. Dessa bergarters mineralbestånd karakteriseras av den höga
plagioklashalten och den höga kvartshalt som vanligen överstiger 30 %. Det förekommer
mineraler såsom biotit, muskovit och enstaka gånger en lätt rubinfärgad granat.
9

10
Figur 2. Berggrundskarta över Nordkoster
efter Bror Asklunds karta upprättad 1944-1946.

2.3 Exogena krafter som formar naturlandskapet
2.3.1 Vittring
Vittring är en av de viktigaste nedbrytande
processerna i landskapet, den påverkar genom att
sönderdela det fasta berget och övrigt
bergartsmaterial till större eller mindre bitar, allt
ifrån stenblock till sandkorn. Vittring är oftast en
långsam process, men det kan även ske genom
ras. Då har vittringen under lång tid skapat
sprickor i berggrunden och genom tyngdkraften
kan delar av en bergssida rasa ner. Den
mekaniska vittringen sönderdelar bergartsmaterial
utan att den kemiska samansättningen hos olika
mineral förändras. Vid kemisk vittring
sönderdelas bergarternas mineral i enklare
beståndsdelar som löser sig i markvattnet och
bildar nya kemiska föreningar (Östman et al.
2001 s 97).
Figur 3. Tydlig vittring på Nordkoster.
En tredje typ av vittring är den biologiska den verkar antingen fysikaliskt eller
kemiskt ex. söndersprängning av växtrötter eller organiska syror. Vittringstyperna verkar
olika intensivt beroende på klimat, årstid och plats (Schumann 1975 s102).
Det som vittring bryter loss, sand, grus, sten mm. kan transporteras bort av rinnande
vatten och av vind. Det som vatten och vind för med sig nöter, eroderar berggrunden.
Bergarters mjukare delar eroderas snabbare, ju kraftigare ström eller vind desto större
nötning (Östman et al. 2001 s 114).
11

2.3.2 Abrasion
Vågor, bränningar och strömmar bearbetar ständigt kusterna, de utövar stort tryck
och vatten kan pressas in i sprickor och spränga loss klippblock och underminerar branta
klippor, grottor och urgröpningar kan bildas. Vid hårda stormar kan block och stenar
kastas med stor kraft mot klipporna (Östman et al. 2001 s 103). Även fast berggrund
påverkas av abrasion. En hård bergrund eroderas huvudsakligen längs av vittring porösa
sprickzoner eller skiktplan eller där svallning kan få grepp.
Med tiden undergrävs eller isoleras fasta
berggrundspartier och kan lyftas ut från stranden.
När de väl är lösgjorda räcker energin i de stora
vågorna till att förflytta stora block när de är
nedsänkta i vattnet (Lundqvist 1988 s 91). En del
kastas upp på stranden och bildar strandvallar.
Annat material transporteras längs med kusten av
vågor och strömmar. Beroende på den
dominerande vindriktningen slår vågorna oftast
snett in mot kusten. När vattnet drar sig tillbaka rör
det sig rakt ut från strandlinjen, sand och sten flytta
i en sicksacklinje längs stranden (Östman et al.
2001 s 103)
12
Figur 4. Abrasion på Nordkoster.
2.3.3 Landhöjning
Bergrunden i Bohuslän har varit nedisad flera gånger och därmed nedtryckt i
jordskorpan. När isen dragit sig tillbaka har trycket minskat och en landhöjning har skett
och sker fortfarande även om den är långsam (Lundqvist 1988 s 61). Landskorpan hade
pressats ner av den tunga isen som var flera kilometer tjock och när tyngden lättade
skedde en landhöjning. Landhöjningen var kraftig i början 60-70 mm/år nu är den 2-3
mm/år (Berglund 1989 s 39). Strandförskjutningskurvan i figur 5 visar hur länge berget
har varit i dagen, vår högsta mätpunkt är 59 möh och har varit i dagen ca 11 800 år. En

transgression av havet skedde för ungefär 10 000 år sedan och vattennivån steg på grund
av allt smältvatten från inlandsisen. Detta har påverkad den del av berget som återigen
täcktes av vatten under flera tusen år. Våra lägsta mätlokaler har inte varit i dagen mer än
ca 150 år.
Figur 5. Strandförskjutningskurva (Björck & Svensson 1998)
2.3.4 Klimatets påverkan
Från yngre trias och fram till slutet av krita var klimatet fuktigt och varmt, det
exponerade urberget djupvittrade och reliefen omformades. Vittringen var som störst i
sprickzoner under markytan och efterhand ökade vittringsdjupet. Ju längre tid vittringen
fick verka desto mindre blev de ovittrade, friska bergpartierna mellan vittringszonerna.
Beroende på tektoniska rörelser eller klimatförändringar eroderades under vissa perioder
vittringsmaterialet bort. Utsattes bergrunden för djupvittring och erosion under en kort tid
bildades spricklandskapet när vittringsmaterialet eroderades bort (Lidmar-Bergström
1998 s 48). I områden med varmt och fuktigt klimat sker vittingen snabbare än i kallare
och torrare klimat. Varma och kalla perioder har avlöst varandra och haft varierande
tidsperiod. Under en stor del av jordens tidiga historia har det troligen varit mycket varmt
med en medeltemperatur som kan ha varit 8-10°C varmare än idag. Dessa varma perioder
har avbrutits av flera perioder med nedisningar (Bogren et al. 1998 s 56). Klimatet har
således haft en stor påverkan av vittringshastighet och erosion.
13

3 Metodbeskrivning
För att få fram mätresultat tillbringade vi tre dagar på Nordkoster där vi gick ut och
prövade empiriskt vår hypotes genom att mäta vittringsgraden eller återstudsen
(rebound), R-värdet i berggrunden. Vi gjorde mätningar med en Schmidthammare och en
profilmall på ett flertal mätpunkter och på olika höjder över havet. Varje mätpunkt, lokal
utgjorde en yta av 2 x 3 dm där tio mätningar gjordes som sedan räknades om till ett
medelvärde. Eftersom hammarslagen påverkar ytan görs de inte på exakt samma ställe
inom lokalen. Lav och sprickor orsakar lägre mätvärden och det är av stor vikt att man
borstar och slipar bort.
Vid varje lokal gjordes även en horisontell profilmätning och beskrivning av
platsen. Profilmätaren placerades med hjälp av kompass i lodrät riktning mot norr inom
den undersökta lokalen. 27 medelvärden och profiler ligger till grund för resultatet.
Lokalerna är utvalda efter en topografisk karta (figur 7) där ekvidistansen är 5 m samt en
geologisk karta över bergarterna där vi i huvudsak koncentrerat oss på plagioklasrik
gnejsgranit då den gick att följa från lägsta till högsta punkt. Mätningar på diabasgångar
har gjorts då vi vill kunna göra en jämförelse mellan deras vittringsegenskaper. Med
digitalkamera togs fotografier för att visa på förändringar i bergytans råhet. Alla
mätlokaler och dess resultat finns mer utförligt beskrivna i avsnitt 4. Vi har även valt att
skriva en egen ordlista för att ge läsaren en ökad förståelse.
14

5, 6, 10
7, 8, 9, 11
4
14, 20, 25
18, 22, 26
12, 13, 17
15, 16, 19
15
Figur 7. Topografisk karta med mätlokaler utsatta.
23, 27
21, 24
1, 2, 3

3.1 Schmidthammare
Schmidthammaren som användes, är ett instrument som uppfanns 1948 för att testa
hårdheten i betong. Men under åren har hammaren visat sig vara användbar för att
jämföra ytors hårdhet på bl a olika bergarter. Hammaren ger information i vilken grad
berget har förändrats beroende på exogena processer såsom t ex abrasion och vittring.
Hammaren mäter återstudsavståndet av ett bestämt slag av en bestämd massas träff på
ett bergs yta. Bergets elastiska förmåga att stå emot slaget beror på ytans hårdhet
relaterad till den mekaniska styrkan i hammaren, värdet som visas kallas för R-värde,
detta värde indikerar förändringar i bergytans styrka. Ju hårdare berg är desto högre Rvärde.
För att få ett så korrekt värde som möjligt borstar man rent ytan från smuts och
undviker att ”skjuta” på korn av t ex kvarts eller fältspat i berget. Man bör också
undvika sprickor och skarvar som kan påverka resultatet och de tio mätningarna inom
området bör ske med minst 6 cm avstånd från varandra (Ericsson 2003).
16
Figur 9. Schmidthammare,
(Internet, geoforum)
Som tidigare har beskrivits har ett antal mätningar gjorts med Schmidt hammare.
Under databehandlingen räknas ett medelvärde ut av de tio mätningarna för att få ett så
tillförlitligt resultat som möjligt. Då jordens dragningskraft i viss mån påverkar
mätvärdena räknas de värden som inte tagits horisontellt om. I 26 av 27 mätlokaler tog
mätningarna uppifrån och ner vilket gav ett för högt värde. Dessa värden har därför
räknats om enligt tabell 1 nedan.

Tabell 1. Omvandlingstabell för korrigering av mätvärden då mätningarna inte görs horisontellt (Ericsson,
manuskript 2003).
3.2 Profilmall
Profilmallen är ett instrument/verktyg (15 centimeter lång) som består
av ett i mitten sittande handtag och genom detta går ett band av tättsittande
stålpinnar. Genom att trycka stålpinnarnas ena kant mot en ojämnhet såsom
en bergyta framträder i pinnarnas andra kant en exakt kopia av ytans profil
som kan ritas av på ett papper exempelvis ett millimeter papper. Detta gör
det möjligt att jämföra de olika mätlokalernas jämnhetsmått, och på detta vis
kunna visa de olika ytornas råhet. Profilen över råheten av bergets yta har
mäts på den skiss som gjordes ute i fält på ett millimeterpapper med hjälp av
profilmallen. Varje mätprofil är ca 13,5 cm lång och har avgränsats i 5 delar.
Varje del blev ca 2,3 cm lång. Med hjälp av millimeterpapperet och en linjal
mättes den lägsta respektive högsta punkten och summan av dessa
dividerades med antalet avgränsningar och fick fram ett medelvärde som vi
sedan lade in i ett diagram.
17
Figur 10. Profilmall, (Internet, Qvarnarp).

4 Resultatbeskrivning
4.1 R-värdet plagioklasrik gnejsgranit, Nordkost
Tabell 2. Mätlokaler, dess beskrivning möh och R-värde.
Beskrivning mätlokal. Möh R-värde
1. Högsta punkten! Stora sprickbildningar, stark vittring. 59 43
2. Grova sprickor, regolit och lav. 59 39,1
3. Sänka mellan de två högsta punkterna rikligt med sprickor. 55 44,2
4. Lokal mellan högsta och lägsta mätpunkt i väst, mycket sprickor och lav. 25 51,9
5. Valnäsberget, högsta mätpunkten i nordväst, sprickor. 17 51,8
6. Nordväst, knagglig yta. 15 50
7. Nordväst, knagglig yta. 13 50
8. Väst, något större sprickor från 1-3 cm. 12 54
9. Väst, knagglig yta. 11 51,4
10. Väst, stor sprickbildning och lav. 10 52,5
11. Väst lodrät bergvägg mätning gjord i 45°vinkel mot ytan. 9 56,9
12. Syd, mycket lav, sprickbildning, bergsknall vid havet, äldre grönsten. 9 40,2
13. Syd, mycket lav stor bergsknalle, äldre grönsten. 8 47,5
14. Väst, platå på stor bergkropp med ljus och knagglig yta. 8 50,5
15. Sydost, bergsknalle inne i hage, ojämn rugglig yta, sprickor och lav. 8 44,3
16. Sydost, samma bergkropp som ovan, ca 25 inåt land, flera smala sprickor,
ej jämn yta.
6,5 47,5
17. Syd, rugglig yta, stor bergsknalle, mycket lav, äldre grönsten. 5 56,9
18. Väst, bergskropp med ojämn yta, grå till ljusgrå. 5 55,1
19. Sydost, udde mot Kosterkanalen, platå 2 m från brant ner i havet. Rikligt
med sprickor och diabas.
5 50
20. Väst, lokal mellan stenrösen. 3 60,2
21. Öst, berg i dagen ca 3 ggr 2 m, växtlighet runt omkring några sprickor ca
1-2 cm breda rakt över berget.
18
3 63,4
22. Väst, stor bergskropp, 20 cm från brant ned mot havet 1,5 62,1
23. Diabas i öst, vid sandstrand. 1,5 58,3
24.Öst, berg i dager 1,5-2 m, växtlighet på ena sidan och grå ögongnejsgranit. 1,5 60
25. Diabas väst 1,5 52,8
26. Stor bergskropp vid vattenytan i väst. 0,3 61,3
27. Öst, tydlig gräns mellan vår bergart och grå ögongnejsgranit. Diabas på
bägge sidor.
0,3 64,4

4.1.1 Inverkan av höjd över havet
Nordkosters högsta punkt är 59 meter över havet (möh), den sticker upp som ett
eget berg i omgivningen. I figur 11 är alla mätlokaler, 27 stycken redovisade, både i väst
och öst och två värden på 1,5 möh gjorda i diabas. Tre mätlokaler gjordes vid högsta
höjdpunkten: två på 59 möh, och en på 55 möh. Det är här som vi får de lägsta Rmedelvärdena
från 39,1 till 44,2. Denna yta är starkt påverkad av vittring, det ligger
regolit i sprickor och gropar. Nästa mätlokal ligger på 25 möh mellan högsta och lägsta
mätpunkt i väst och det finns rikligt med sprickor och lav, R-medelvärdet är 51,9. På
mätlokalerna från 17 möh ner till 10 möh stiger R-värdet från 51,8 till 52,5. Från 8 möh
och ner till 0,3 möh har vi två mätvärden på varje höjd för att göra en jämförelse mellan
väst och öst. Dessa värden skiljer sig något, i väst är R-värdet 50,5 medan det i sydost är
44,3 på 8 möh. Ner till lägsta mätlokalerna 0,3 möh är det en ökning av värdet både i väst
och i öst.
Det lägsta R-värdet vi uppmätt bland alla lokaler är således 39,1 (mätlokal 2) och
det högsta är 64,4 som mättes i mätlokal 27. Några avvikelser från trendlinjen som vi vill
kommentera är: mätlokal 12 gjordes i grönsten och R-värdet är endast 40,2. Mätlokal 15
visar ett lågt R-värde på 44,3. Mätlokal 24 som har ett högre R-värde än andra lokaler vid
samma höjd. Samt mätlokalerna i diabas 23 och 25 som har en tydlig skillnad mellan sina
respektive mätvärden.
19

möh och R-värde
70
60
50
40
30
20
10
0
1 3 5 7 9 11 13 15 17 19 21 23 25 27
20
möh
R-värde
Linjär (R-värde)
Figur 11. visar sambandet möh och R-värdet vid de olika mätlokalerna. 1-27 är antalet
mätlokaler.
4.1.2 Jämförelse väst-öst
Figur 12 visar berggrundens elasticitet i jämförelse med den västliga sidan av
Nordkoster som är mer utsatt för abrasion än den östra. Det är tydligt att R-värdet är som
störst där mätningen är gjord närmast vattenytan både i väst och i öst. Mätningar kunde
göras upp till 8 meter i denna undersökning på grund av vår ambition att följa den
plagioklasrika gnejsgraniten, Här har vi 12 st mätlokaler, 6 i väst varav en i diabas samt 6
st i öst även här en i diabas. På 8 möh har vi i väst ett R-värde på 50,5 och på östsidans
motsvarande höjd har 44,3. Att jämföra värden på samma höjd men i olika väderstreck
som vi har gjort ger inte klar bild av att västsidan är mer utsatt när det gäller vittring och
abrasion. R-värdena närmast vattenytan på bägge sidor visar att östsidan har ett högre
värde, där östsidan har 64,4 medans motsvarande yta på i väst har 61,3. Mätpunkt
nummer 5, dvs den näst sista i diagrammet är mätningar gjorda i diabasgångar. Dessa
gjordes för att det finns många diabasgångar i Kosterarkipelagen och att de har en annan
råhet och struktur än omkringliggande berggrund. Här har diabasen i väst ett lägre värde,
52,8 mot öst med 58,3. Jämför man diabasens med den plagioklasrika gnejsgraniten på

lokalerna vid 1,5 möh har diabasen ett R-värde 52,8 medans den plagioklasrika
gnejsgraniten visar ett R-värde på 62,1.
R-värde
70
60
50
40
30
20
10
0
1 2 3 4 5 6
21
meter över havet
väst
Figur 12. Mätlokaler i väst respektive öst på samma mäthöjd. 1-6 är antal mätlokaler.
4.2 Profilmätningar
Vi undersökte även råhet på alla de mätlokaler där vi mätte R-värde och fann
följande samband: att råhet ökar med höjden. Prov 1, 2 och 3 som är de högsta
mäthöjderna visar störst råhet, ytan är ojämn och knagglig. Prov 22 är på 1,5 möh I väst
och ytans råhet är mer slät än prov 18 som är avritat på 5 möh i samma väderstreck. I
prov 25 visas en profil från en diabas. Dess råhet är mer slät, denna mätning är gjord på
1,5 möh i väst och är därför mer utsatt för abrasion. I nedanstående figur 13, visas några
av de profilmätningar som gjordes, dessa får exemplifiera hur de såg ut och representera
vårt resultat. Vidare visas i figur 14 våra uträkningar av alla mätprofiler, där ett tydligt
samband kan utläsas.
öst

22
Figur 13. profilmätningar.

I figur 14 visas resultatet av alla våra profilmätningar efter att en uträkning mellan
den högsta och lägsta punkten gjorts. Resultatet varierar på de lägre höjderna men ju
högre upp mätningarna gjordes desto större blev skillnaden. Tyvärr fann vi inga lämpliga
mäthöjder mellan 25 och 55 meter i den bergart vi har följt. Men tendensen är tydlig,
råheten är som störst på de högre höjderna från ca 15 möh och uppåt.
mm
3
2,5
2
1,5
1
0,5
0
0 10 20 30 40 50 60 70
möh
Figur 14. Råhetsvärdets samband med höjd över havet. En trendlinje visas för att öka tydligheten.
23

Figur 15. Berggrundsyta 1,5 möh Figur 16. Berggrundsyta, 55 möh
Figur 15 och 16 visar ytans råhet på 1,5 möh och 55 möh, Vid figur 15 ser man att ytan är
mer slät och mjuk medans figur 16 visar en yta som varit i dagen ca 11 800 år (se
strandförskjutningskurva figur 5) och har varit utsatt för vittring under denna tid. Ytan i
figur 15 är mer formad av havet, salt och abrasion medans den äldre ytan är mer utsatt för
lav.
24

5 Diskussion
Uppgiften bestod av att pröva den hypotes vi hade. För att förstå hur landskapet har
formats gjordes en litteraturstudie om Bohusläns berggrund och olika processer som
påverkar. En detaljerad studie gjordes om Nordkosters berggrund. Med hjälp av Schmidt
hammaren utfördes mätningar av elasticiteten i berggrunden som visade att vår hypotes
stämde. Resultatet visar tydligt på att elasticiteten minskar med höjden. Vår tanke innan
vi började undersökningen var att den bergart som varit längst i dagen dvs. de högsta
mätpunkterna på Nordkoster är de som är mest utsatta för vittring och har sålunda en
lägre elasticitet, vilket är en funktion av bergytans vittring. Ytan som vittrat mer har en
mer ojämn yta. Dessa ytor ger ett lägre mätvärde, eftersom hammarens återstuds inte blir
lika stor.
Schmidthammaren är användarvänlig, ger snabbt resultat och är lätt att ta med sig
och passade utmärkt till vår undersökning. Med den geologiska kartan och den
topografiska kartan till hands orienterade vi oss bland bergarter och höjder. Det var inte
alltid enkelt att se skillnad på bergarterna och det gjordes mätningar i fel bergart vid ett
tillfälle, i äldre grönsten. Vi valde ändå att ta med dessa i resultatet då en jämförelse kan
vara av intresse. R-värdet i grönstenen visade att elasticiteten är lägre än i plagioklasrik
gnejsgranit. Vid mätlokal 11, i plagioklasrik gnejsgranit där R-värdet var 56,9 mot
mätlokal 12 där R-värde endast var 40,2, här gjordes mätningen i grönsten får vi en stor
skillnad i dess egenskaper. I figur 11 visas sambandet mellan mätlokalerna och deras höjd
över havet.
Vid mätlokal 15 är R-värdet nere på 44,3 ett lägre värde än väntat då mäthöjden
över havet är 8 meter. Detta troligtvis på grund av att på ytan där mätningarna gjordes,
fanns det lav och sprickor som gett ett lägre värde. Lav och sprickbildning ökade med
höjden över havet. Mätlokalerna på lägre höjd och främst på den västra sidan var
”renare”. Det finns en tydlig tendens att R-värdet minskar med höjden, vi fick det lägsta
värdet på den högsta punkten. Mätpunkt 1 och 2 var placerade på en rund berghäll som
sticker upp ur sin omgivning och har sprickbildning. Det är de mätningar som gjorts på
den högsta höjden över havet, 59 meter, R-värdet är 43 och 39,1. Mätningen vid 55 möh
visar också ett lågt R-värde, 44,2.
25

Att jämföra värden på samma höjd men i olika väderstreck som vi har gjort ger inte
klar bild av att västsidan är mer utsatt när det gäller vittring och abrasion. På 0,3 och 1,5
möh har väst sidan ett lägre R-värde detta kan bero på abrasion och salthalt, även vinden
ligger på hårdare i väst. Mätvärden på 5 och 8 möh är betydligt lägre i öst detta kan bero
på att berget i öst hade mer lav. Det verkar mest troligt att det är antalet år som ytan varit
exponerad tillsammans med dess bergarts hållfasthet som ger den tydligaste skillnaden.
Under tiden som mätningarna gjordes upptäcktes svårigheten med att göra helt
korrekta mätningar. Vid flera tillfällen gallrades mätresultat bort och ersattes med nya.
Detta berodde på att vi vid mättillfället förmodligen gjort något fel med hammaren.
Resultaten blev betydligt lägre än vad vi förväntade oss vilket förmodligen berodde på
hur Schmidthammaren placerats på ytan. Hölls hammaren fel kunde detta orsaka att den
slog ned ojämnt, men även smågrus kan orsaka låga mätvärden. Placeras hammaren över
ett kvartskorn eller något annat mineralkorn fick man ett högre R-värde än väntat. De
enskilda R-värdena varierar ganska mycket, detta behöver inte betyda att man bör
misstänkliggöra hela metoden. Bergytor är mycket sällan homogena, utan har både
mjukare och hårdare beståndsdelar och olika bergarter har olika sammansättningar. En
tidigare undersökning med Schmidthammaren (Kakkinen 2002) vars resultat visade sig
vara väl jämförbara med en undersökning gjord av Olvmo et al. (1999), där en tolkning
av bergrundsformers genes och ålder gjorts baserat på kartering och fältiaktagelser gjorts,
vilket stärker Schmidthammarens trovärdighet.
Felkällor är dock svåra att undvika helt vilket gör att det är viktigt att mäta 10 slag
vid varje lokal. Bedömning av vilken bergart vi mätte på var inte alltid självklart enkel
trots att vi hade en mycket fin berggrundskarta till hjälp. Att bestämma höjd över havet
när man är ute i fält är svårt endast med en topografisk karta, vi är väl medvetna om att
våra höjdberäkningar ej är helt korrekta. Där höjd är utsatt på kartan och vid kustlinjen
där vi gjort mätningar som exempelvis den högsta på 59 möh, bergsknalle 25 möh samt
de låga höjderna över havet stämmer väl.
Profilmallen visar på ett lätt sätt råheten på ytan, men avskissningen blev besvärlig
då det vid mätningstillfället blåste kuling och det var svårt att hitta lä ute bland klipporna.
Resultaten av profilmätningarna bekräftar vår hypotes då råheten var som störst högst
26

upp men den visar även att råheten mellan olika bergarter skiftar. I diabasen är den mer
slät och i grönstenen mer rugglig yta även om mäthöjden inte är särskilt hög.
5.1 Slutsatser
R-värdet minskar med höjden över havet, detta främst beroende på att bergytan
varit i dagen längre än bergytan på de lägre höjderna. I vår undersökning som i huvudsak
var riktad till den plagioklasrika gnejsgraniten gjordes även en viss jämförelse med andra
bergarter, den äldre grönstenen och diabas. De flesta mätningar i grönsten och diabas
hade ett lägre R-värde än i gnejsgraniten.
Sprickbildningen ökade med höjden vilket visades på råheten, i profilmätningarna.
Vid havet var ytan slät och mjuk, men ju högre upp och framförallt på den östra sidan
ökade förekomsten av lav och sprickor.
I jämförelsen väst-öst där vi undersökte om R-värdet skulle vara lägre på västsidan
eftersom den är mer utsatt för vindar, vågor och salt än den östra. På de högre höjderna 8
och 5 möh visade R-värdet att östsidan hade det lägre värdet. Detta stämmer inte med vår
utgångspunkt. En trolig orsak till detta skulle vara att det på östsidan växte mer lav. Vi
undvek att göra mätningarna i lav men det var inte alltid lätt att ta bort den. Mätningarna
på de lägre höjderna över havet gav ett lägre värde på västsidan och mätningarna gjorda i
diabas visade tydligt att väst sidan är mer utsatt för abrasion. Typ av berggrund, klimat,
landhöjning och abrasion har påverkat/påverkar vårt landskap. Vår områdesbeskrivning
ger en god bild om hur var och varför det ser ut som det gör runt omkring oss.
Att undervisa om hur vårt landskap formas och har formats ger utmaningar till oss
som blivande lärare, men med en egen förförståelse om processerna och vikten av att visa
och undersöka vårt landskap ges det goda möjligheter till ökad förståelse, kunskap och
intresse till våra elever.
27

6 Bohusläns berggrund i ett didaktiskt perspektiv
I kursplanen 2000 för ämnet geografi finns ett antal mål att sträva mot. Det står
exempelvis att ”skolan skall i sin undervisning i geografi sträva efter att eleven utvecklar
kunskaper om de naturgivna processer som på så väl kort som lång sikt formar och
förändrar naturlandskapet” (Skolverket, kursplaner, 2000). För att utveckla kunskaper om
naturgivna processer både på kort och i ett långt perspektiv är det naturligt och viktigt att
ta utgångspunkten där man är. ”Gräv där du står” är ett talesätt som skulle passa in här,
använda din egen omgivning, ditt eget landskap och för att förstå hur och varför det ser ut
som det gör både här och på andra ställen. Se förutsättningar och begränsningar för
naturen här hemma och du kan få en bättre förståelse för hur det är på andra platser. Som
lärare i geografi har du möjlighet att ta med dina elever ut i naturen, se och diskutera
varför det ser ut som det gör. För att öka vår kunskap och förståelse om vår egen
omgivning har det varit viktigt för oss att börja från början och här hemma. Vikten av att
använda sig av elevens närmiljö tas upp i boken Elevens Värld av Gunn Imsen. Imsen
menar att betydelsen av kontext, det här fallet elevens närliggande verklighet där eleven
har vuxit upp och fått sina första impulser till inlärning utgör en bra grund för att initiera
inlärning och väcka nyfikenhet.
”Det är nödvändigt att göra undervisningen relevant, levande och intressant,
därför att det redan existerar en internaliserad verklighet som ständigt står i vägen för
nya internaliseringar” (Imsen, 2000 s 236). Det är viktigt att möta eleverna där de är
men även att utmana deras föreställningar och kunskap. Visa någon märklig formation i
naturen, ex kuddlava på lilla Dyrön söder om Tjörn, klapperstensfält, jättegrytor,
isräfflor, grottor eller någon bergart som inte borde finnas på vår kust men gör det ändå.
Varför? Hur har detta bildats/kommit hit? Väcka deras nyfikenhet genom att inspirera
och stimulera till nya frågor. Imsen poängterar att det är den verbala
kommunikationsformen som dominerar på de högre stadierna. Om eleven får möjlighet
genom att visualisera okänt och nytt stoff så kan det underlätta inlärning.
28

Det är en komplicerad process som vårt landskap har gått igenom, detta skulle
exempelvis kunna åskådliggöras med modellera. Genom att lägga ”sedimentlager” med
olika färg kan du vecka och deformera, blanda ihop och dela. Visa på hur bergarter vittrar
ner, skala bort osv. På detta vis får eleven möjlighet att upptäcka samband och mönster,
att experimentera och analysera, att kvalificera och dela in i kategorier. Detta kan vara ett
exempel att visa på varför bergarter ser olika ut och varför en del av landskapet ser ut
som det gör.
Under vårt arbete hade vi med oss en digitalkamera ut vilken vi tog fotografier över
vårt arbetsområde och gjorde ett bildspel av. Naturen är ett fantastiskt ställe att inspireras
på och här finns fantastiska möjligheter att i samspel med bild-media arbeta
ämnesövergripande. T ex är det ”läckert” att fånga vågornas kraft (abrasionen) när de slår
mot klipporna. Naturens egen kraft till inspiration ska tas tillvara och uppmuntra till olika
uttrycksformer. Man kan skriva dikter, måla mm. (Johansen et al, 1999 s 15). Fantasin
och eget tänkande är viktigt för inlärningen. Kunskap om vad som händer i naturen vid en
jordbävning eller ett vulkanutbrott kan inspirera till musik och dans.
29

7 Ordlista
Amfiboler Mineralgrupp som är vanligt förekommande framförallt i basiska och metamorfa
bergarter.
Basisk Benämning på magmatisk bergart som innehåller mindre än 52% kiseldioxid.
Diabas Mörk, basisk och ofta finkornig bergart. Uppträder oftast som gångbergart.
Diorit Intermediär djupbergart som domineras av plagioklas och mörka mineraler.
Fältspat Mineralgrupp som utgör 60 % av jordskorpans mineral. Indelas vanligen i
kalifältspat och plagioklas.
Förskiffring Struktur i bergart där mineralen ligger parallellt ordnande med sina plana ytor.
Gabbro Basisk, magmatisk djupbergart.
Gnejs Bergart som har någon form av lagring mellan olika mineral- sammansättningar,
parallellt med en förskiffring.
Gnejsgranit Omvandlad (förgnejsad) granit.
Granit Sur bergart som är vanligt förekommande i den kontinentala jordskorpan.
Grönsten Sammanfattande beteckning för basiska och magmatiska och metamorfa bergarter.
Gråvacka Oren sandsten, ofta skiktad i lerigare och sandigare lager.
Gång Mer eller mindre vertikal intrusion genom en bergart.
Hornblände Mörk mineral. Det vanligaste i mineralgruppen amfiboler.
Intermediär Benämning av bergart som innehåller 52-66% kiseldioxid.
Intrusion Process i jordskorpan varvid smält, trögflytande bergmaterial tränger fram.
Kristall En fast form bestående av olika grundämnen som är bundna till varandra så att de
bildar vissa geometriskt lagbundna former.
Kvarts Mineral som består av kiselkioxid. Oftast gråvit i färgen.
Leptit Äldre beteckning, på en omvandlad sur vulkanisk bergart (metavulkanit) Magma
Smälta från jordens inre.
Metamorfos Mineralogisk och strukturell omvandling av en bergart, p g a stora tryck- och/eller
temperaturhöjningar.
Migmatit Bergart bildat genom delvis uppsmältning och rekristallisation av äldre berggrund.
Norit Gabbro med ortorombisk pyroxen.
Pegmatit Mycket grovkornig bergart, oftast med granitisk sammansättning.
Peridotit Olivinsten, mörk oftast grönaktig djupbergart.
Plagioklas Ett mineral tillhörande fältspatgruppen, i basiska bergarter kalciumrikt men i sura
bergarter natriumrikt.
Porfyr Bergart som karaktäriseras av att enskilda större kristaller (strökorn) ligger spridda
i en finkornig mellanmassa.
Rombporfyr Beteckning för vissa gångbergarter innehållande rombformade fältspatkristaller.
Sediment Material som avsatts genom en geologisk nedbrytande process.
Sur Benämning av bergart som innehåller mer än 66% kiseldioxid.
Ådror Benämning på de tunna ljusa kvartsfältspatsband som ofta förekommer i gnejsiga
bergarter
30

8 Litteraturförteckning
8.1 Tryckta källor
Asklund, Bror. (1950): Kosteröarna, ett nyckelområde för västra Sveriges prekambriska
geologi. Sveriges geologiska undersökning. Serie C. 56 s.
Berglund, Johan. (1989): Bohusläns geologi. Risbergs tryckeri AB. Uddevalla. 57 s.
Björck, Svante & Svensson, Nils-Olof (1998): Östersjöns och Västerhavets utveckling. I:
Fredén, C. (red) Sveriges national atlas, Berg och Jord. Italien. 5 s.
Bogren, Jörgen & Gustavsson, Torbjörn & Loman, Göran. (1998):Klimatförändringar,
naturliga och antropogena orsaker. Studentlitteratur. Lund. 196 s.
Ericsson, Kerstin. (2003): Manuskript över Schmidthammare och profilmall. 2 s.
Gurstedt, Leif. (1979): Koster på skoj och på riktigt. Bohuslänningen AB. Uddevalla. 70
s.
Imsen, Gunn. (2000): Elevens värld. Tredje upplagan. Studentlitteratur. Lund. 507 s.
Johansen, Bodil Abildtrup, Rathe, Anna Louise & Rahte, Jørgen. (1999): Möjligheternas
barn i möjligheternas skola. AB Primo. Oskarshamn. 184 s.
Kakkinen, Eveliina. (2002): Differentiering av bergytor av olika genes och ålder. 5
poängs uppsats B-kurs i Geografi vid Göteborgs Universitet. 34 s.
Lidmar-Bergström, Karna. (1998): Berggrundens ytformer. I: Fredén, C. (Red) Sveriges
national atlas, Berg och Jord. Italien. 10 s.
Lindsröm, Maurits, Lundqvist, Jan & Lundqvist, Thomas. (1991): Sveriges geologi från
urtid till nutid. Studentlitteratur. Lund. 398 s.
Loberg, Bengt. (1993): Geologi, material, processer och Sveriges berggrund. Nordsteds
förlag. Borås. 496 s.
Lundqvist, Jan. (1988): Geologi, processer-landskap-naturresurser. Studentlitteratur.
Lund. 231 s.
Olvmo, Mats & Lidmar-Bergstöm, Karna & Lindberg, G (1999): The glacial impact on a
exhumed sub-Mesozoic etch surface in southwesten Sweden. Annals of Glaciologi 28,
153-160 s.
31

Skolverket. (2000): Grundskolans kursplaner och betygskriterier. Skolverket & Fritzes.
Graphium, Västra Aros. Västerås. 117 s.
Östman, Peter, Barrefors, Olof & Luksepp, Kalju. (2001): Geografi, A + B kurs
2000. Liber AB. Stockholm. 414 s.
8.2 Internet
http://www.geoforum.com/.../bodare/ viewpage.asp?PageID=12&Lang=Eng (Figur 9)
http://www.stromstadtourist.se/kartor/oversiktskarta (Figur 1)
http://www.qvarnarp.com/verktyg.html (Figur 10)
32