Nordiska språk– - Nordeuropa-Institut - Humboldt-Universität zu Berlin

Om starka och svaga verb
Till skillnad från de svaga verben böjs de starka verben utan suffix i preteritum.
De flesta starka verb markerar i stället preteritum med vokalväxling i stammen. I
supinum förekommer dock dentalsuffix precis som hos svaga verb, men med
formen -it om verbets grundform är tvåstavig och med formen -tt om grundformen
är enstavig. En del starka verb har vokalväxling även i supinum, vilket innebär att
dessa verb förekommer med tre olika vokalkvaliteter. Några starka verb har dock
samma vokalkvalitet i alla böjningsformer. I tabell 2 nedan illustreras hur stark
verbböjning kan se ut i svenskan. Notera att starka verb har samma presensändelse
som svaga verb av andra konjugationen.
Tabell 2. Stark verbböjning.
infinitiv presens preteritum supinum
en vokal sova sover sov sovit
två vokaler skrika skriker skrek skrikit
tre vokaler finna finner fann funnit
Tidigare brukade man dela in de starka verben i sex avljudsklasser med
utgångspunkt i hur verbböjningen såg ut i de germanska fornspråken (Wessén
1951). Uppdelningen baserades på vokalkvalitet, stavelsevikt och stamkonsonant.
En annan typ av indelning möter man i SAG (del 2, kap. 7), där de starka verben
dels grupperas efter antalet stamvokaler, dels efter kvaliteten hos de växlande
vokalerna.
Utöver svaga och starka verb talar man ibland även om oregelbundna eller
halvsvaga verb. Dessa är kunna, skola, vilja och veta (Thorell 1973; SAG del 2,
kap. 7). I äldre tid fanns också verb som kallades reduplicerande och som böjdes
genom upprepning av en del av verbets grundform i stället för genom tillägg av
suffix. Exempel på sådana verb är hugga och leka. Varken oregelbundna
(halvsvaga) eller reduplicerande verb kommer att beröras här.
TIDIGARE FORSKNING
Hittills har inte mycket diakronisk forskning utförts om verb som byter klass i
svenskan. En s y n k r o n beskrivning över verb som växlar mellan svag och stark
böjning ges i SAG (del 2, kap. 7), men här får man inte veta mer än vilka verb det
är som växlar mellan de två klasserna. Någon diskussion om vilken klass verben
ursprungligen tillhörde och därmed åt vilket håll förändringarna går förekommer
alltså inte.
Hos Wessén (1951) kan däremot den som är intresserad av den historiska
utvecklingen få vägledning om hur strömningarna har gått. Här finns en
uppräkning över verb som gått från stark till svag böjning, liksom en över verb
som gått från svag till stark. Med andra ord medges att övergångar faktiskt kan ske
i riktningen svag > stark. Vidare får vi veta att av de ursprungligen starka verb som
övergått till svag böjning har många ä i infinitiv (bl. a. hjälpa och värpa).
37