Nordiska språk– - Nordeuropa-Institut - Humboldt-Universität zu Berlin

Om starka och svaga verb
avhandling om tysk verbböjning (Bittner 1996) där det hävdas att man i tyska, till
skillnad från i de skandinaviska språken, inte möter några exempel på övergångar
från svag till stark verbböjning.
De ovan refererade författarna har alla i viss mån medgett att övergångar från svag
till stark böjning förekommer. Detta gäller inte för Fred Karlsson och Åsa
Sahlquist som i sin artikel ger en översikt över dagens starka verb (Karlsson &
Sahlquist 1974). Här diskuteras ingående hur och varför dessa, som författarna
anser, u r s p r u n g l i g e n starka verb övergår till svag böjning. Slutsatsen är att den
påstådda nedbrytningen av den starka verbklassen börjar i supinum och först
därefter drabbar preteritum (jfr. Enger 1998). Deras teorier är intressanta men inte
helt igenom pålitliga i och med att de utgår ifrån att alla verb går från att böjas
starkt till att böjas svagt, 2 när många av verben som stöder resultaten i själva
verket går eller har gått från att böjas svagt till att böjas starkt. 3
Susanna Karlsson tar Karlsson & Sahlquist (1974) som utgångspunkt i sin
undersökning om hur den starka verbböjningen har utvecklats under de senaste
hundra åren (Karlsson 1999). I och med detta utgår även hon ifrån att alla
förändringar går i riktningen stark > svag, vilket gör att hennes slutsatser inte
heller blir tillförlitliga.
AVGRÄNSNINGAR
I det följande kommer jag att försöka ge en beskrivning över hur övergångar
mellan den svaga och den starka verbklassen kan gå till i svenskan. Detta kommer
jag att göra med utgångspunkt i en samling verb som idag eller tidigare antingen
vacklar eller har vacklat mellan svag och stark böjning eller helt har gått över från
den ena klassen till den andra. Jag kommer alltså både att studera förändringar i
riktningen stark > svag och i riktningen svag > stark, utan att utgå ifrån att den ena
eller andra riktningen är mer naturlig än den andra. Jag kommer däremot inte att
behandla förändringar inom varje verbklass, såsom övergångar från en svag
konjugation till en annan eller från en stark avljudsklass till en annan. 4
I den ovan refererade litteraturen förekommer ofta en diskussion om hur man
bäst definierar starka verb. Klassen är nämligen inte så tydligt avgränsad som man
kan tro, detta delvis på grund av trafiken mellan den svaga och den starka
verbklassen. Vissa forskare har tagit fasta på vokalväxlingen hos de starka verben,
medan andra fokuserat mer på frånvaron av preteritumsuffix eller på att
supinumändelsen är -it. En översikt över några olika forskares kriterier ges av
Karlsson & Sahlquist (1974).
2 De medger dock att starka former av ursprungligen svaga verb ibland förekommer när syftet är att
uppnå en expressiv effekt, men förändringar av denna typ (som uppträder hos bl. a. byta och rycka)
ses som undantag.
3 Detta enligt t. ex. Wessén (1951) och Hellquist (1980).
4 En relativt vanlig förändring av denna typ är övergångar mellan första och andra konjugationen. Ett
exempel på detta är verbet koka som i preteritum kan böjas både kokade och kokte (se Thorell 1973
och SAG del 2, kap. 7 för fler exempel).
39