OSTEOLOGI BENENS VITTNESBÖRD

HANE ELLER HONA?
Även hos djuren kan IWnsskillnader givetvis spåras i skelettet.
Generellt finns hos mänga arter en avsevärd skillnad i storlek mellan
hanar och honor. Denna skillnad är mätbar. Problemet är att osteologen
sällan får hela oförstörda skelett att undersöka utan oftast hårt
fragmenterade delar. Vissa skelettelement är dock speciellt lämpade
att använda. Hos dlJggdjuren är det t ex skalle, horn, klJkar och
tiJnder, biJckenben, mellanhands- och mellanfotsben.
På skallen finns hos vissa rovdjur som t ex varg och grävling en
benkam utvecklad mitt på hjässan. Benkammen är kraftigare marlcerad
hos de vuxna hanarna än hos honorna Hos vår tamboskap kan
man genom mätningar av storlek och fonn hos hornkvicken avgöra
könstillhörighet och hos hjortdjur som älg, kronhjort och rådjur är
det bara hanarna som bär horn. Hos svinen uppvisar hörntänderna
dvs betarna både i över- och underlcäke stora könsskillnader. Hos
galten har betarna öppna rötter och har alltså kontinuerlig tillväxt.
Utseende, fonn och storlek hos galtens bete skiljer sig också kraftigt
frän suggans. Dessa skillnader avspeglas naturligtvis också i själva
käkarna. Hos hästen är också hingstens hörntänder kraftigt utvecklade.
medan stoets är mycket obetydliga. Hos hjortarna har hanarna
en speciellt fonnad hörntand i överlcäken.
Hos biJckenet skiljer man först och främst på djur som nonnalt föder
en unge t ex våra små och stora idisslare, både tama och vilda, samt
hästen, och de som får en kull ungar t ex svin, hund och räv. Det är
hos de förstnämnda med deras generellt smalare. mer långsträckta
bäcken som man finner de uttalade skillnaderna mellan könen. Hos
honorna blir t ex bäckenöppningen sWrre, bäckenväggen "tunnas ut",
då benvävnaden bryts ned och muskelfästena får skarpare reliefer för
varje födsel. Det ställer således större krav på en modifiering av
bäckenet att föda en unge i taget än en kull ungar.
113