UNG KULTUR - SMoK - Sveriges Musik

Ung 

kUltUr 

SverigeS Kommuner och LandSting l SverigeS muSiK- och KuLturSKoLeråd

Förord 

Intresset för barn- och ungdomskultur har ökat under de senaste åren på 

såväl statlig som regional och kommunal nivå. Det finns därmed ett behov 

av mer kunskapsutbyte kring dessa frågor. Denna skrift har tagits fram av 

Sveriges Kommuner och Landsting och Sveriges Musik- och Kulturskoleråd 

för att inspirera och ge upphov till nya idéer om ungkultur. 

Skriften är resultatet av en konferensserie som hölls under hösten 2006. 

Några av de forskare som medverkade – Simon Lindgren, Krister 

Svensson, Marie Denward och Pernilla Severson har inbjudits att skriva 

varsin artikel (de två senare gemensamt) med utgångspunkt i ungt kulturlandskap 

av idag. Därefter beskriver fyra musik- och kulturskolor sina 

egna verksamheter: Simrishamn, Höganäs, Kramfors och Umeå. Kerstin 

Olander, sekreterare i Aktionsgruppen för barnkultur, har fått slutordet. 

Övriga texter är skrivna av Sveriges Kommuner och Landsting och Sveriges 

Musik- och Kulturskoleråd. Respektive artikelförfattare (presenteras 

utförligare nedan) ansvarar för innehållet i sina texter. 

Skriften har tagits fram av Calle Nathanson, Sektionen för förnyelse och 

tillväxt, Sveriges Kommuner och Landsting och Håkan Sandh, Sveriges 

Musik- och Kulturskoleråd. 

För kontakt: calle.nathanson@skl.se och hakan.sandh@smok.se 

Per Sjöberg Ulf Johanson 

Ordförande Avdelningsdirektör 

Sveriges Musik- och Kulturskoleråd Tillväxt och samhällsbyggnad 

Sveriges Kommuner och Landsting 

1 

UNgKULTUR – I eTT FÖRäNDeRLIgT KULTURLANDSKAP förord

© Sveriges Kommuner och Landsting 2007 

118 82 Stockholm, tfn 08-452 70 00, calle.nathanson@skl.se, www.skl.se 

ISBN: 978-91-7164-248-6 

Redaktörer: Calle Nathanson, Sveriges Kommuner och Landsting 

och Håkan Sandh, Sveriges Musik- och Kulturskoleråd 

Projektledning: Calle Nathanson 

Form och produktion: Ordförrådet/Maria Westberg 

Omslagsfoto: Martin Hallberg 

Tryckeri: åtta.45 

Beställ skriften på tfn 020-31 32 30, fax 020-31 32 40 eller 

på www.skl.se under Beställ och ladda ner.

del 1. 

del 2. 

Inledning – Calle NathaNsoN 4 

Ungt kUltUrlandskap 

aNts VIIrmaN 

Tankar kring ungkultur 7 

sImoN lINdgreN 

Ungdomskultur och samhällsförändring 9 

marIe deNward • PerNIlla seVersoN 

Från konsumentkultur till deltagarkultur 15 

KrIster sVeNssoN 

Barnkultur eller barns kultur eller …? 21 

Calle NathaNsoN 

Utmaningar för offentligt finansierad ungkultur 27 

kUltUrskolan 

aNts VIIrmaN 

Tankar kring musik- och kulturskolan 33 

aNNa-CarIN uggla 

Kulturgarantin i Simrishamn 35 

lars löfgreN 

Eric Ruuth Kulturhus i Höganäs 39 

suNe JohaNssoN 

En resurs för hela Kramfors 43 

arNe BerggreN 

Frågor utan svar 47 

håKaN saNdh 

Vilka utmaningar står musik- och kulturskolorna inför? 51 

alla barns rätt till kultur – slutord aV KerstIN olaNder 54 

Innehåll

4 

inledning UNgKULTUR – I eTT FÖRäNDeRLIgT KULTURLANDSKAP 

Inledning 

CALLe NATHANSON l HANDLäggARe l SVeRIgeS KOMMUNeR OCH LANDSTINg 

Det finns ett stort intresse för frågorna om ungkultur. Det märktes inte 

minst när Sveriges Kommuner och Landsting i samverkan med Sveriges 

Musik- och Kulturskoleråd och Allmänna Arvsfonden arrangerade en konferensserie 

i ämnet under hösten 2006. Under rubriken ”Ungkultur – efter 

aktionsgruppen för barnkultur” genomfördes fem konferenser, som vi valde 

att kalla rådslag för att markera formen av samtal. Rådslagen hölls i Stockholm, 

Kramfors, göteborg, Malmö och Umeå med sammanlagt över 500 

deltagare. På respektive plats fanns en lokal samverkanspart: Stockholms 

Kulturskola, Kramfors kulturskola, Angereds Kulturskolor, Region Skåne 

respektive Umeå kommun. 

Rådslagen var utformade så att första dagen ägnades åt en vidare 

diskussion om hur kulturpolitiken inom barn- och ungdomskulturen tagit 

sig uttryck från 1974 fram till nu, hur ungt kulturlandskap av idag ser ut 

och vilka utmaningarna är. Den andra dagen fokuserade på musik- och 

kulturskolan och dess möjligheter att erbjuda unga olika verktyg för det 

egna skapandet, att nå unga både i skolan och på fritiden samt vilka 

utmaningar som finns framöver. 

en del av rådslagen utgjordes av en presentation av förslagen i slutbetänkandet 

”Tänka framåt, men göra nu – så stärker vi barnkulturen” (SOU 

2006:45) av Aktionsgruppen för barnkultur. Huvuddragen i betänkandet 

består av förslagen: ökad samordning mellan aktörerna på barnkulturområdet, 

förbättrad uppföljning av de insatser som görs, ökade satsningar 

på forskning för att fördjupa kunskaperna och en stor ekonomisk satsning 

(i likhet med Ett handslag med idrotten). Betänkandet innehåller också ett 

förslag om att det ska finnas regionala barnkultursamordnare i varje län, i 

syfte att förstärka samverkan mellan lokala och regionala kulturinstitutioner. 

Möjligheterna att utveckla och satsa på barn- och ungdomskultur återfinns 

i allra största grad på lokal och regional nivå. Detta återspeglades i reaktionerna 

på den nya regeringens beslut att avblåsa det tidigare utlysta 

Ungkultur07. Under rådslagen ställdes frågan om kommunerna, region-

erna och kulturinstitutionerna trots beslutet planerar att genomföra aktiviteter, 

och en majoritet svarade ja. 

Det framstod också som att flera av insatserna är av mer strategisk karaktär, 

som t ex framtagande av handlingsplaner för barn- och ungdomskultur 

och översyn av den egna Kulturskolan. en av vinsterna med ett barnkulturår 

hade varit att samtliga aktiviteter samlats under en och samma logga 

och förmodligen varit synliga på en gemensam hemsida. Den retoriska 

frågan är om det krävs ett av regeringen utlyst projektår för att få det att 

hända. 

Det talas nu på statlig nivå om eventuella kommande satsningar i likhet 

med den Kulturelle skolesekken i Norge. Något att tänka på inför sådana 

satsningar är att ta fasta på ungas vilja till eget skapande och behovet att 

utforma metoder för kultur kopplat till undervisning. Att starta nya projekt 

som i första hand syftar till att erbjuda ytterligare utbud av traditionella kulturuttryck 

är inte lika angeläget. På lokal nivå utgör sådana insatser redan 

en stor del. De största behoven för nya nationella satsningar ligger alltså 

inom fältet metodutveckling, inte minst vad gäller kultur i skolan med fokus 

på estetiska lärprocesser. 

För att vuxenvärlden ska kunna skapa former för deltagandekulturer, där 

unga kan vara både betraktare och skapare eller producent och konsument, 

krävs vetskap om vilka behov och förväntningar unga har på kultur. 

Då behövs, precis som Aktionsgruppen föreslår i sitt slutbetänkande, ökade 

satsningar på forskning, fungerande uppföljning och utvärdering. Men 

framförallt krävs det en pågående dialog med unga, med utrymme för 

ungt reellt inflytande och kulturverksamheter som klarar att vara flexibla i 

det ständigt föränderliga kulturlandskap som omger de unga. 

5 

UNgKULTUR – I eTT FÖRäNDeRLIgT KULTURLANDSKAP inledning

6 

Ungt 

kUltUrlandskap

ANTS VIIRMAN l SeNIORKONSULT l SVeRIgeS KOMMUNeR OCH LANDSTINg 

Även om barnkulturutredningens slutrapport, Tänka framåt, men göra nu 

– så stärker vi barnkulturen (SOU 2006:45), inte leder till konkret handling 

från regeringens sida bildar dess delar ändå en god utgångspunkt för ett lokalt 

och regionalt utvecklingsarbete. Kultur för barn och ungdom är ju i hög grad 

en lokal angelägenhet. 

Tankar 

kring 

ungkultur 

Jag menar att det är viktigt att göra 

åtskillnad mellan barn och ungdom. 

Om vi talar om dem i samma andetag 

tenderar vi att mest tänka på de små 

barnen – mellanstadiet och yngre. Det 

är stor skillnad mellan en tioåring och 

en nittonåring, och det ställer väldigt 

olika krav på kulturpolitiska insatser. 

I det klassiska kulturpolitiska beslutet 

från 1974 är barnen ganska osynliga. 

Först i proposition 1978/79:143 sätts 

barnen i fokus. Sedan följer en rad olika kulturprojekt med inriktning på 

barn och ungdom. Tyngdpunkten ligger på kultur i skolan. 

Man kan urskilja några angreppssätt som återkommer i alla de statliga initiativen 

för barn- och ungdomskultur. Dessa präglar i hög grad också kommunernas 

arbete med kultur för barn och ungdom under detta skede. Kulturpolitik 

var ju ett ganska obearbetat fält i de flesta kommuner vid den här tiden 

och statens insatser fick därför starkt genomslag. 

• Insatserna har en starkt fostrande strävan. Vissa kulturyttringar lyfts fram, 

andra ignoreras eller motarbetas aktivt (denna fostrande strävan är också 

mycket tydlig i barnbiblioteksverksamheten och hållningen till ”skräplitteratur” 

och serier). 

• Insatserna syftar till att skapa medvetna åhörare/åskådare/konsumenter av ett 

utbud av professionell kvalitetskultur. Man ser knappast de unga som självständiga 

aktörer eller som medvetna och i stånd att göra egna aktiva val. 

• Insatserna utgår från den samhällsstödda kulturen och de samhällsstödda 

konstformerna. Den kultur som utvecklas inom den kommersiella sfären 

ignoreras eller motarbetas. Detta innebär att kulturinsatserna i praktiken 

förbiser eller nedvärderar stora delar av de ungas egna kulturintressen och 

kulturaktivitet. 

7 

UNgKULTUR – I eTT FÖRäNDeRLIgT KULTURLANDSKAP tankar kring UngkUltUr

tankar kring UngkUltUr UNgKULTUR – I eTT FÖRäNDeRLIgT KULTURLANDSKAP 

• Viktiga kulturarenor för unga utanför kultursektorn förbises, t ex fritidsgårdarna, 

och senare Internet. 

• Hållningen till skolan och lärarna och deras intresse för kultur präglas av 

misstro. Kulturkompetensen förutsätts finnas inom kultursektorn, och det 

uppstår ofta ett motsatsförhållande mellan skolfolk och kulturfolk. Kulturprojekten 

syftar ofta till att få skolan och lärarna att ta till sig kultursektorns 

kultursyn och kvalitetskriterier. 

• Det är så gott som vattentäta skott mellan den samhällsstödda professionella 

kulturen och det lokala kulturliv som baseras på amatörverksamhet, 

musikskola, församlingsliv, fritidsgårdar, studieförbund etc. 

Sammanfattningsvis kan man tala om en polarisering mellan ”utbudskultur” och 

”deltagarkultur”. Av det ovan sagda kan man utläsa en kritik mot de insatser som 

hittills har gjorts för kultur för unga. Och jag är i flera avseenden kritisk. Samtidigt 

måste man understryka att de insatser som har gjorts har varit ambitiösa och 

har haft ett gott syfte. Och vissa insatser som har legat vid sidan om de kulturpolitiska 

insatserna är värda att lyfta fram och beakta i en framtida strategi för ung 

kultur, t ex fritidsgårdarna, studieförbundens arbete med ungdom och de många 

”ungdomens hus” och ”kulturhus” som har vuxit fram under senare år. 

Vi ska naturligtvis ha respekt för de insatser för kultur för barn och ungdomar 

som har gjorts under de gångna decennierna. Men vi måste också dra 

lärdomar av dem och utforma framtida strategier utifrån dagens och morgondagens 

villkor. Vi måste bland annat bli bättre på att avlyssna barnens och 

ungdomarnas egna önskemål och intressen. Och vi måste skaffa oss mycket 

bättre kunskap om den kultur som skapas och utvecklas utanför den samhällsstödda 

kultursektorn, en kultur som i hög grad är de ungas. Vår tidigare 

avståndstagande attityd måste bytas i nyfiket intresse och ett aktivt förhållningssätt. 

❉

SIMON LINDgReN l FIL.DR. I SOCIOLOgI l UMeå UNIVeRSITeT 

När man blickar ut över det unga kulturlandskapet 2007 ser man en uppsättning 

företeelser, mönster och uttryck som alla tycks vara karaktäristiska för 

samtiden. Där är fildelningsfrågan och den medföljande debatten om upphovsrätt 

och moral. Där finns LAN-fenomenet, onlinespelen och den fortsatta 

diskussionen om våldsexponering och dess eventuella konsekvenser. 

Ungdomskultur 

och 

samhällsförändring 

Vi hittar dokusåpafenomenet, 

exempelvis Big Brother, Paradise 

Hotel och Temptation Island och 

deras koppling till påstådda risker 

för en tilltagande sexualisering 

av ungdomskulturen. Vi urskiljer 

också Internet som en ny ungdomskulturell 

arena: I relation till 

olika webcommunities ser vi hur 

ungdomar tycks interagera och 

samspela med varandra under nya 

former – på gott och ont. Mobilkameror 

används för att filma 

mobbing och filmfilerna görs se- 

dan tillgängliga på nätet. Ständigt närvarande är också frågan om ungdomarnas 

förebilder och dessas styrkor eller svagheter när det gäller att fungera som 

goda exempel: Eminem, Britney Spears, Paris Hilton. Man kan förstås finna 

många andra exempel och uttryck också, men ungkulturen 2007, och dess 

relation till det omgivande samhället, tycks ändå kunna sammanfattas i några 

mer allmänna teman: Nya medier, nya interaktionsmönster, dåliga förebilder, 

sexualitet och moralfrågor. 

En sådan situationsbeskrivning leder oss oundvikligen in mot en av kulturteorins 

nyckelfrågor, närmare bestämt den som handlar om mönster av förändring kontra 

mönster av kontinuitet. Hur mycket har egentligen förändrats? Vi känner ju 

igen dessa teman från så gott som alla historiska beskrivningar av ungdomskultur. 

Diskussioner om ”dagens ungdom” bygger nämligen alltid, om man tittar 

lite närmare på dem, på två olika dimensioner: Å den ena sidan finns det alltid 

vissa inslag i dem som tycks vara väldigt nära knutna till det socialt, kulturellt och 

historiskt bestämda sammanhanget. Exempelvis är det svårt att tänka sig kulturyttringarna 

fildelning, mobilkameror och hiphop i den kontext som var rådande 

1955. Samtidigt finns å den andra sidan också många element som tycks vara av 

mer tidlös karaktär: frågor som verkar vara kopplade till själva relationen mellan 

föräldrageneration och ”uppväxande släkte”, oavsett plats i tiden. 

9 

UNgKULTUR – I eTT FÖRäNDeRLIgT KULTURLANDSKAP UngdomskUltUr och samhällsförändring

10 

UngdomskUltUr och samhällsförändring UNgKULTUR – I eTT FÖRäNDeRLIgT KULTURLANDSKAP 

Den samtida ungdomsforskningen har av naturliga skäl främst intresserat sig 

för den första typen av element, d v s de tids- och rumsbestämda. Det tidrum 

som man då företrädesvis har intresserat sig för har, även det av naturliga 

skäl, varit det sena 1900- och det tidiga 2000-talssamhället. Mindre vanliga 

är dock studier som lyfter fram den andra typen av element: de som verkar 

bestämmas av själva generationsrelationen som sådan. Varje rimlig hantering 

av det här ämnet kräver givetvis ett hänsynstagande till såväl det tidlösa som 

det tidsbundna. 

Ett ständigt problem för alla som på något sätt ska befatta sig med historien 

har att göra med linjer och cirklar. Ett mindre kryptiskt sätt att uttrycka det 

hela på är att frågan handlar om å ena sidan förändring och framåtskridande 

(det linjära, från A till B), och å den andra sidan staticitet och reproduktion 

(det cirkulära). Har allt förändrats, eller har inget hänt? Svaret på denna ytterst 

tillspetsade fråga ligger förstås, liksom svaret på så gott som alla stora 

frågor, någonstans mitt emellan. När det gäller den alltjämt pågående diskussionen 

om ungdomsgenerationen genom historien blir dock frågan synnerligen 

motiverad. Vare sig man i tanken gör en lång resa mellan Sokrates 

klassiska uttalande om ungdomens moraliska förfall 400 år före Kristus och 

00-talets fildelningsdebatt, eller bara tar den korta turen mellan videovåldet 

på 1980-talet och seriemagasinen på 1950-talet, så blir insikten densamma: 

Inget har hänt. Men allt är förändrat. Eller rättare sagt: Å ena sidan tycks 

inget ha hänt. Frågor som på ett eller annat sätt handlar om ”dagens ungdom” 

är ständigt återkommande i samhällsdebatten genom historien. Det ter 

sig också som om inslagen, argumenten och retoriken 

när det gäller dessa frågor upprepar sig. Den danska 

medieforskaren Kirsten Drotner har t ex i 

ett sammanhang karaktäriserat debatter om 

ungdomars presumtiva fördärv genom ständigt 

nya medieformer som serietidningar, 

videofilmer och dataspel som uttryck för 

en historisk amnesi (minnesförlust). Vid 

varje punkt i historien då sådana ämnen 

diskuteras, tenderar debattörerna att 

resonera på precis samma sätt som tidigare, 

utan några tecken på att ha tagit 

intryck av föregående diskussioner och 

dragit lärdom av dem. Men å den andra 

sidan känns det som om allt ständigt 

förändras. Trots att det samhälleliga samtalet 

omkring det uppväxande släktet allt 

Sokrates

som oftast verkar ha hakat upp sig, kan man inte förneka att sammanhangen 

ständigt verkar ha något nytt i sig. Den i grunden välbekanta problematiken 

verkar gång på gång främmande och de närmast institutionaliserade provokationerna 

känns plötsligt skrämmande. 

Även om det historiska sammanhanget hela tiden skiftar så har ändå i princip 

samma synpunkter på ungdomskulturen upprepats gång på gång genom 

århundradena. Låt oss bara göra en snabb – och mycket selektiv – historisk 

bakgrundsskiss: 

423 f.kr. Aristofanes lustspel ”Molnen” handlar om de konflikter som uppstår mellan 

nöjeslystna unga män och deras fäder. 

1658 Den svenske poeten Stiernhielms ”Hercules” handlar om hur dåtidens populära 

noveller hotar att förstöra ungdomen. 

1870 en kampanj mot ”rövarromanen” bedrivs i Sverige. 

1873 en lag i USA förbjuder postverket att vidarebefordra material som kan anses 

vara ”obscent eller skadligt för ungdomar”. 

1908 en kampanj mot de s.k. Nick Carter-böckerna inleds i Sverige. 

1911 Filmcensur införs i Sverige. 

1930–40-tal Utbredd samhällsdebatt om ”dansbaneeländet”, som diskuteras i termer av 

moraliskt förfall, syndig, bullrig musik och dekadens. 

1950-tal Stark moralkonservativ reaktion gentemot seriemagasinens utbredning. 

Rapporter publiceras, frågan diskuteras i riksdagen. 

1976 ”Death Race”, ett av de första kontroversiella TV-spelen, skapar debatt. 

1980 Videovåldsdebatten. 

1984 Farlig hårdrock. 

1996 Ravedebatten. 

1997 Debattboken ”De övergivnas armé”, om farliga rollspel, publiceras. 

2002 Debatt om farorna med communities som ”Lunarstorm”. 

2006 Nätpoker. 

Även om man säkert kan tänka sig att vissa av de ovanstående debatterna och 

reaktionerna i någon mån var ”motiverade”, så är ändå den ovan beskrivna 

tendensen till upprepning iögonfallande. I relation till detta kan några frågor 

resas: Hur och varför uppstår sådana här reaktionsmönster? Hur kan man 

förklara att reaktionerna ser så lika ut? Vilka risker finns med att samhället 

reagerar på det här sättet gentemot ungdomskulturen? 

11 


12 

UngdomskUltUr och samhällsförändring UNgKULTUR – I eTT FÖRäNDeRLIgT KULTURLANDSKAP 

Svåra frågor att besvara förstås, men ett försök kan göras med utgångspunkt i 

teorin om s.k. moralpaniker som formulerades av den brittiske kriminologen 

Stanley Cohen i början av 1970-talet. Han lanserade då begreppet ”moralpanik” 

för att beteckna sammanhang i vilka förhållandevis vanligt förekommande 

företeelser under en relativt intensiv period framställs och uppfattas 

som något extraordinärt och alarmerande. Reaktionerna uttrycks till stor del 

i massmedia men också av det han benämner ”moralens entreprenörer”: lärare, 

politiker, föräldrar, rättssystem, forskare etc. Han diskuterade vidare hur 

beskrivningarna av det givna fenomenet då tenderar att präglas av överdrifter 

och förvrängningar på ett sätt som bidrar att den diskuterade företeelsen målas 

ut som alltmer avvikande samtidigt som individer som har en koppling till 

företeelsen demoniseras, dvs. pekas ut som samhällets fiender. 

Allt det här behöver inte betyda att de beteenden och aktiviteter man reagerar 

på är harmlösa. Poängen med perspektivet är dock att ungdomar exempelvis 

röker hela tiden, våldsamma filmer produceras hela tiden, fjortonåringar 

sexdebuterar hela tiden etc. Men det är bara under specifika, intensiva och 

relativt avgränsande – men dock återkommande perioder – som vart och ett 

av fenomenen präglar samhällsdebatten. De lyfts så att säga upp till ytan och 

bearbetas, stöts och blöts, under en period. 

Cohens förklaring till varför moralpaniker uppstår och är så återkommande, 

är att dessa debatter fyller en viktig funktion när det gäller ett samhälles sociala 

sammanhållning. Moralpanikerna leder nämligen, menar han, till att samhällets 

moraliska gränser klargörs. Genom att en kollektiv oro etableras, och i 

och med att man i samhället hjälps åt med att ställa diagnoser och presentera 

lösningar, så skapas konsensus och samförstånd. Utifrån ett sådant perspektiv 

är det mindre viktigt om det för tillfället handlar om videovåld, limsniffning, 

ecstasy, nätpoker eller graffiti. Poängen är snarare att ett samhälle, för att 

fungera, måste hållas ihop av åtminstone en miniminivå av gemensam moral. 

Detta kan uppnås genom att man med jämna mellanrum friskar upp känslan 

av sammanhållning genom att fokusera på en ”syndabock” och med den som 

”avskräckande exempel” klargör vilken typ av samhälle och vilken typ av beteenden 

man vill, respektive inte vill, ha. 

Reaktionerna gentemot ungdomskulturen kan, med utgångspunkt i ett sådant 

perspektiv, uppfattas som sätt att hantera och bearbeta samhällsförändring 

i stort. Behovet av att klargöra gränser tycks nämligen vara större när 

vi upplever att det fasta vi har att hålla oss i förflyktigas: när ny teknologi 

sköljer över oss, när globaliseringen öppnar upp världen, när alltfler kvinnor 

når ledande positioner, när traditionella distinktioner mellan samhällsklasser 

luckras upp och när vårt samhälle blir mer mångkulturellt. I sådana lägen 

tycks behovet av att klargöra ramarna för det önskade och oönskade vara 

extra stort. Att reaktionen ofta riktas mot ungdomar har då att göra med att 

de fungerar som en metafor för framtiden. Ungdomskategorin upplevs ofta

som en barometer med hjälp av vilken man kan utläsa ”hur samhället mår” 

eller ”vart det är på väg”. 

Men hur skulle då ett ”korrekt” sätt att förhålla sig till ungdomskulturen 

se ut? Utmaningen här består nog i att balansera mellan två strategier. Den 

första av dessa är att se ungdomar som objekt och offer: Nya medier, nya 

interaktionsformer och nya kulturella uttryck representerar då en enkelriktad 

och obeveklig utveckling i negativ riktning. Ett sådant förhållningssätt leder 

till felaktiga bilder och myter om orealistiska stereotyper som ”våldsfilmstittaren”, 

”datorspelaren” eller ”den asociala internetmissbrukaren”. Den 

andra strategin, enligt vilken ungdomar ses som aktiva subjekt, innebär ett 

perspektiv där barns och ungdomars kritiska sinne anses vara så högt utvecklat 

att inget kan utgöra någon verklig fara. Resultatet blir då istället en 

överdrivet romantisk bild av ungdomstiden. Utmaningen handlar alltså om 

att finna en medelväg: Att se den unga personen som en självständig, kritisk 

och skapande aktör, men inom ramar som varje historiskt sammanhang eller 

kulturell miljö sätter. ❉ 

13 


14 

från konsUmentkUltUr till deltagarkUltUr UNgKULTUR – I eTT FÖRäNDeRLIgT KULTURLANDSKAP 

Bild: Kristina Lindström, © Interactive Institute

MARIe DeNWARD l DOKTORAND I MeDIe- OCH KOMMUNIKATIONSVeTeNSKAP l MALMÖ HÖgSKOLA 

OCH INTeRACTIVe INSTITUTe 

PeRNILLA SeVeRSON l FIL.DR I MeDIe- OCH KOMMUNIKATIONSVeTeNSKAP l MALMÖ HÖgSKOLA 

Unga beskrivs i dagens samhälle ofta i en till synes paradoxal kombination 

av problemkategori och möjlighetskategori. De är samtidigt källor till men 

också lösningar på problem. Det finns också en särskild lockelse i att studera 

och förstå unga människor. Orsaken är att de kan sägas vara seismografer; 

känsliga uttolkare av vår tid. Tanken är att vi kan få viktiga ledtrådar om 

karaktären på vår samtid genom att studera ungdomskulturer. 

Från 

konsumentkultur 

till deltagarkultur 

Forskning visar att förutsättningarna 

för ungas identitetsskapande 

har ändrats under de senaste decenniernas 

samhällsförändringar. 

Medier genomsyrar allas våra liv i 

högre grad än innan. Det är nästan 

omöjligt att föreställa sig att ens 

för en dag gå i ”mediecelibat”, det 

vill säga undvika att ta del av några 

medier överhuvudtaget. Medierna 

har en förändrande roll i våra liv, 

inte endast på ungdomars liv och 

skapande av en egen identitet och 

person. Men för unga har de en 

större roll i identifikationsprocessen. Det handlar om att ungdomstiden är 

den tid då identiteten skapas, att förstå och skapa sig själv i förhållande till 

andra och det omgivande samhället. 

Med denna tilltagande medialisering har också världen krympt, där särskilt 

Internet har bidragit till att minska betydelsen av fysiska och teorritoriella 

gränser. Det gör att unga kan plocka upp kulturuttryck från andra sidan jordklotet. 

Globaliseringen tar sig också uttryck genom att unga reser mer och friare 

och på så sätt förkortas också avstånden mellan länder och kulturuttryck. 

Dagens samhälle är inte bara medialiserat och globaliserat, samhällsförändringarna 

har under efterkrigstiden inneburit stora förändringar för de 

uppväxande ungdomsgenerationerna. Idag är unga människor i allt större 

utsträckning hänvisade till att ta ansvar för identitetsprocessen själva. Förväntningarna 

från samhället går i riktningen att man ”sköter” denna process 

mer individuellt. Sökandet efter en egen identitet utgår i dagens samhälle 

ifrån kulturen via symboliseringsprocesser och mediekulturen tillhandahåller 

medlen för dessa processer. 

15 

UNgKULTUR – I eTT FÖRäNDeRLIgT KULTURLANDSKAP från konsUmentkUltUr till deltagarkUltUr

16 


Det finns många bilder av det unga kulturlivet idag. Det är trendigt att säga 

att allt som händer sker samtidigt och så fort. Men det går trögare än vad 

man kan tro. Mediebarometern, Nordicoms årliga räckviddsunderöskning, 

visar på en seghet i förändringarna att det skulle skilja mycket mellan unga 

och övrig allmänbefolkning. Den skillnad som finns gäller mobiltelefonen 

och mp3-spelaren: de är de ungas verktyg. Och i MMS, Mediemätningar i 

Skandinavien, visar det sig att unga visst tittar på TV, men mindre på allmänkanalerna 

än övrig befolkning. 

Trots segheten i förändringar finns det en poäng i att bli medveten om en särskild 

närvaro i ungas kulturliv av eget skapande och egna initiativ kopplat till 

det som de nya medierna möjliggör. Det är en utveckling från konsumentkultur 

till deltagarkultur där teknologiska interaktiva möjligheter utnyttjas 

för att på ett annat sätt delta i kulturlivet. I artikeln vill vi visa på existensen 

av deltagarkultur och väcka frågan vad det kan ha för betydelse för offentlig 

kultur i framtiden. 

Deltagarkultur – eget skapande och egna initiativ 

I kulturlivet finns idag ett samspel mellan kulturyttringar och nya medier. 

Det som brukar samlas i begreppet ”deltagarkultur” är hur människor, oftast 

de unga, med digitala verktygs interaktiva potential och medier verkar vilja 

skapa och delta själva snarare än att bara vara passiv publik. 

Ett vanligt exempel för deltagarkultur är rollspel, som handlar om spel, berättande 

och inlevelse. Kopplat till nya medier finns rollspel på Internet, där ett 

flertal spelare möts och skapar berättelsen tillsammans genom att ta roller av 

och leva sig in i olika personer. Ofta tar en av spelarna, en så kallad spelledare, 

större ansvar för berättelse och gemensam miljö. Läs mer på www.rollspel.nu 

Olika Internetcommunities är också vanliga exempel på deltagarkultur. Mest 

känd är nog Myspace, www.myspace.com, som är en internetcommunity, en 

kontaktsajt för tonåringar och yngre vuxna med inriktning på musik, filmer 

och annan underhållning. Tjänsterna inkluderar bloggning, strömmande 

bild och ljud, öppna fotoalbum och kommunikationstjänster som e-post och 

direktpost. Det gör att deltagarna inte bara kan kontakta varandra utan också 

publicera musik, video och webbsidor. Många unga musiker och filmskapare 

debuterar på Myspace. Medlemskap är gratis, allt finansieras med reklam. 

Youtube, www.youtube.com, är också en kontaktsajt men med inriktning på 

att dela, kommentera och titta på videos. En svensk motsvarighet är www. 

bubblare.se. Det som är speciellt här är samspelet mellan nya och gamla medier. 

Det är nämligen förutom egna filmer vanligt med ”mashups” – hopkok, 

kombinationer av innehåll från flera webbsidor, filmer och så vidare.

Bookcrossing är ett annat exempel på hur gamla medier får nya vägar. Det 

är som en studiecirkel där man registrerar en bok på www.bookcrossing.se. 

På sidan lämnar man anvisningar om vilken offentlig plats boken finns på. 

Förhoppningen är sedan att bokens upphittare ska läsa den och registrera sig 

på hemsidan där man också kan skriva vad man tyckte om boken. Tanken är 

att boken därefter återigen ska lämnas på en allmän plats så att cirkeln kan 

löpa vidare. 

Geocaching är ett exempel på samspelet mellan det fysiska rummet och nya 

medier. Det är en sport för alla som äger en bärbar GPS-enhet och kan kallas 

för en modern version av gömma nyckeln eller skattjakt. Först gömmer du 

till exempel en burk med en loggbok och en penna. Sedan publicerar du så 

noggranna koordinater som möjligt, ibland tillsammans med ledtrådar, på 

en webbplats på Internet. Intresserade kan sedan leta upp ”geocachen” och 

anteckna sig i loggboken. När du är uppkopplad nästa gång loggar du också 

på sidan på nätet, så att alla kan läsa loggarna utan att leta upp skatten i fråga. 

Läs mer på www.geocaching.com. 

Gatusporten Le Parkour är en konst/idrott som bygger på rörelse och handlar 

om att ta sig genom alla olika sorters miljöer med endast kroppen som hjälpmedel. 

Fenomenet är inte beroende av nya medier, utan Internet används 

till exempel för att utbyta erfarenheter och samordna aktiviteter. Parkourutövaren 

kallas för ”traceur” och kan till exempel utöva parkour genom att i 

stadsmiljö förflytta sig från punkt A till B, på ett så snabbt, effektivt och kontrollerat 

sätt som möjligt. Den är kopplad till en filosofi, att när man stöter 

på hinder och problem sträva efter att ta sig förbi dessa vare sig det rör sig om 

en betongvägg eller en arbetsuppgift. Här är det sällan den lättaste vägen fram 

som är den mest effektiva. Läs mer på www.le-parkour.se. 

Deltagarkulturens betydelse för offentlig kultur i framtiden 

Existensen av dessa yttringar visar alla på ett förändrat kulturlandskap. Frågan 

är hur det påverkar den offentliga kulturen? Vi menar att det finns något 

intressant i begreppet deltagarkultur, eftersom kultur betyder något kollektivt, 

där deltagarkultur betyder utveckla med, inte för. Hur går det att arbeta 

med delaktighet som löfte och förhoppning om en villighet att ta ett ökat 

ansvar för den gemensamma kulturen? 

Vi kommer här att ta upp några exempel på hur det går att skapa deltagande i 

kulturaktiviteter. Projekten,som genomförts av forskare vid det nationella experimentellt 

arbetande IT-forskningsinstitutet Interactive Institute, handlar 

om att förstärka ungas röst och stärka dem i deras identifieringsprocess. Men 

de handlar lika mycket om hur traditionella kulturinstitutioner kan ges möj- 

17 


1 


[visklek] 

Bild: Kristina Lindström, © Interactive Institute 

De fl esta känner igen viskleken från sin barndom, men i [visklek.se] tar den ny 

form. Istället för att sitta i en cirkel och viska ett ord i en väns öra skapas här 

De flesta känner igen viskleken från sin barndom, men i [visklek.se] tar den ny 

en visklek på telefonsvarare mellan människor som annars kanske inte haft 

form. Istället för att sitta i en cirkel och viska ett ord i en väns öra skapas här en 

någon kontaktyta. Genom ett telefonsamtal kan deltagaren leka och viska 

vidare på visklek någon på telefonsvarare annans berättelse. mellan människor Dessutom som går annars det att kanske ringa inte ett haft annat någon telkonefonnummertaktyta. genom där du själv ett telefonsamtal kan lämna kan en deltagaren berättelse leka och och på viska så vis vidare starta på en någon ny 

visklek annans som andra berättelse. får fortsätta Dessutom leka går det med. att ringa ett annat telefonnummer där du själv 

kan lämna en berättelse och på så vis starta en ny visklek som andra får fortsätta 

Här skapas leka med. en plattform för utbyte av personliga berättelser som i mötet med 

deltagarna medvetet eller omedvetet omtolkas och missförstås, skrattas åt eller 

upprör. Här skapas Dessa en kedjor plattform av viskningar för utbyte av mellan personliga olika berättelser människor som och i mötet platser med delta- fi nns 

på [visklek.se]. garna medvetet Här kan eller du omedvetet följa hur omtolkas din egen och och missförstås, andras berättelser skrattas åt eller förändras upprör. 

under lekens gång. Du kan också få ett meddelande när någon ringer in och 

Dessa kedjor av viskningar mellan olika människor och platser finns på [visklek.se]. 

viskar. Råkar du missa något samtal kan du rota runt på webben och lyssna i 

Här kan du följa hur din egen och andras berättelser förändras under lekens gång. 

efterhand. 

Du kan också få ett meddelande när någon ringer in och viskar. Råkar du missa 

Projektledare: 

Åsa Ståhl 

något 

och Kristina 

samtal kan 

Lindström 

du rota runt på webben och lyssna i efterhand. 

Interactive Institute, Studio [12-21] 

www.visklek.se Projektledare: åsa Ståhl och Kristina Lindström 

Interactive Institute, Studio [12-21], www.visklek.se

lighet att öppna upp för publikens deltagande på ett helt nytt sätt. Uppdraget 

att erbjuda medborgare i alla åldrar goda kulturupplevelser skulle på så vis 

kunna uppfyllas och en yngre publik intresseras. Inte minst skulle kulturinstitutionen 

själv kunna möta den yngre publiken på ett sätt som de känner igen 

och kan identifiera sig med. Därför användes ungas vardagliga berättelser, 

deltagarkultur, eget skapande och digitala kommunikationsformer som webben, 

mobiltelefoner och Internet som utgångspunkt. 

[visklek] utgick från den välkända viskleken och telefonsvarare. Ungdomars 

berättelser lästes in på telefonsvarare, affischer sattes upp på stan som uppmanade 

till deltagande. Efter en två månader lång ”lek” via telefonsvararna 

fanns över 1000 samtal inspelade. Under några sommarmånader kunde den 

dokumenterade processen upplevas på stadens konsthall. Läs mer på www.tii. 

se/studio_1221/visklek. 

[ljudstråk] utgick från ungas berättelser om sin stad, följa-John-leken och 

mp3-spelare. Under en serie workshops tillsammans med ungdomar skapades 

innehållet utifrån deras upplevelser i staden. Resultatet blev en slags moderna 

sagor och sägner. Ungdomarna läste in berättelserna i deras rätta miljö. 

Besökare på stadens sagomuseum kunde låna CD-spelare och gå stadspromenaderna 

– ljudstråken – för att höra och själva uppleva dem i deras faktiska 

miljö. Eller ladda ner ljudstråken till sin mobiltelefon eller mp3-spelare på 

www.tii.se/studio_1221/ljudstrak. 

Om ett museum ska vara ett forum, en plats där det ska hända saker och där 

människor ska agera och uttrycka sina tankar och bli involverade, är [glasrörd] 

ett bra exempel på det. Under hembesök fick unga människor berätta 

om glasprylar de fått i present. Objekten flyttades sedan till museimiljö där de 

återigen blev inslagna i presentpapper. På så vis kunde besökarna endast ana 

vilka föremål som ställdes ut. Besökaren fick däremot röra vid och klämma 

på paketen. Det var bara de som vågade ta tag i glasobjekten som fick ta del 

av avsändarens egen historia. På projektets webbplats kunde bud läggas för 

att kunna byta till sig ett av glasföremålen i utbyte mot något som utställaren 

ville ha – ett föremål eller varför inte lite makt (!). Så kunde möte genom 

byten av gåvor skapas och på så vis uppmuntra till en dialog kring ungas 

förhållande till ting. Vad i tinget gör det värdefullt? Vad innebär en gåva? Går 

det att byta till sig någon annans berättelse om ett objekt? Du hittar mer på 

http://www.tii.se/studio_1221/glasrord/. 

Alla tre projekten handlar om demokrati och deltagande, att sätta fokus på 

deltagarnas egna aktiviteter, upplevelser och berättelser istället för den passiva 

konsumentens roll. De handlar om att skapa relationer och att möta 

den unga publiken i deras egna miljöer: i parken, i hemmet, på gatan och på 

19 


20 


webben. De handlar också om lekfullhet och att arbeta med både det kända 

och det okända, om ungas sätt att kommunicera och skapa, men också om 

att ge möjligheter att ”se eller förstå” den traditionella kulturinstitutionen på 

ett nytt sätt – ett sätt man inte trodde var möjligt? Eller som faktiskt bör vara 

möjligt? 

Det finns ett par saker i detta möte mellan dessa helt skilda kulturer eller synsätt, 

som försvårar förståelsen mellan generationerna, mellan unga och vuxna 

i skolan, mellan unga och vuxna på kulturinstitutionerna. Vi som arbetar 

med unga måste lära oss mer om ungas uppväxtvillkor, om ungas kulturuttryck 

och kommunikationssätt. Vi kan alltså lära oss mycket om vår samtid 

genom att följa, möta och studera unga människor. De är seismografer för 

vår tid och vad som händer just nu. De representerar en röst för framtiden 

och får oftast stå för en önskan, många gånger uttryckt i ungdomspolitiken, 

om ett ökat demokratiskt deltagande, i arbetslivet och i kulturlivet. Men på 

vems villkor? 

Det här talar för att tillåta och stödja utveckling och möten mellan gammalt 

och nytt. Att vi måste reflektera över vår egen syn på kultur, på det 

uppfostrande i kultur. Det är viktigt inte minst eftersom sociala skillnader 

och klasstruktur förstärks i medie- och kulturkonsumtion, att spänningar 

och konflikter skapas. Det offentligt finansierade kulturutbudet kan i det 

mer sammansatta kulturlandskapet med kommersiell kultur och ungas medskapande 

finnas för att jobba med ökad mångfald, bättre kvalitet och ökad 

tillgänglighet. ❉ 

Bild: Kristina Lindström, © Interactive Institute

KRISTeR SVeNSSON l FÖReSTåNDARe SITReC/KUNgLIgA TeKNISKA HÖgSKOLAN 

Beroende på vilket perspektiv vi anlägger på barn och deras verksamheter 

så kommer barnet att framträda på en rad olika sätt. Frågan blir alltså inte 

vad barn är i en absolut mening utan snarare hur vi ser barnet och den värld 

vi skapar runt barnet. 

Barnkultur 

eller barns 

kultur 

eller…? 

Några snabba penseldrag får illustrera 

ett historiskt förlopp som möjligen 

kan förklara hur vi ser på barnet 

idag. Utvecklingen under 1900-talet 

kan sägas ha förflyttat sig från ett filosofiskt 

grundat bildningsideal över 

till ett nyttoorienterat kompetensutvecklingsperspektiv. 

Dessa tankemodeller 

ligger som handlingsgrund för 

hur vi ser på barnet och därmed hur 

vi organiserar verksamheter för dem. 

De filosofiskt orienterade och underbyggda 

bidragen till bilden av barnet 

och dess fostran utvecklades under 

1700-talet av bland andra Rousseau, Fröbel och Pestalozzi. Deras idéer återkommer 

delvis i den moderna synen på barnet. Filosofernas tankar omsattes 

i pedagogiska praktiker, t ex barnträdgårdar och skolor, där pedagoger fick en 

arena att utveckla en barnprofession. Behov av kunskap och utbildning blev 

en del i ett större vetenskapligt utvecklingsskede där en rad olika vetenskapliga 

discipliner började se dagens ljus. Med hjälp av vetenskaperna skulle de 

ursprungliga filosofiska frågorna om människans existens, hennes fysiska och 

psykiska utveckling och livsvillkor besvaras. Samhälls- och beteendevetenskaperna 

blev hjälpvetenskaper i samhällsbygget och utvecklade sina perspektiv 

på den växande människan. Olika teorier och förklaringsmodeller till hur 

utvecklingen går till med fokus på områden som lärande, kommunikation, 

social utveckling tog form och implementerades i form av undervisningsmetoder, 

terapier eller behandlingsplaner. 

Den ideologiska och politiska utvecklingen i samhället medverkar till definitioner 

av barnet genom att hindra eller stödja olika filosofiska eller vetenskapliga 

riktningars genomslagskraft. Politiseringen av barndomen kanske främst 

blir synlig i den omfattande institutionaliseringen som skedde med början i 

mitten på artonhundratalet. Institutionaliseringen utvecklades och kom att 

omfatta allt fler barn i allt fler åldrar från förskola till universitet. Den här utvecklingen 

medverkade till att bilden av barnet ytterligare mejslades ut inom 

21 

UNgKULTUR – I eTT FÖRäNDeRLIgT KULTURLANDSKAP BarnkUltUr eller Barns kUltUr eller…?

22 

BarnkUltUr eller Barns kUltUr eller…? UNgKULTUR – I eTT FÖRäNDeRLIgT KULTURLANDSKAP 

ramen för ett ideologiskt, vetenskapligt och professionellt betraktelsesätt. Institutionerna 

fick dessutom en närmast folkbildande effekt på föräldraskapet 

och på den allmänna hållningen till barn. Genom dessa kanaler når utvecklingspsykologiska 

idéer ut i familjernas fostran. 

Som en följd av den vetenskapliga förståelsen och institutionaliseringen av 

barnet får vi en ökad professionalisering och specialisering med fokus på 

barn. Utbildning av lärare och andra barnspecialister lyfts allt högre upp i utbildningssystemet 

och en stor variationsrikedom av utbildningar och kurser 

utvecklades. 

Utöver den allmänna institutionaliseringen inom utbildning och fostran tillkom 

olika kulturella verksamheter, idrott och andra fritidsaktiviteter. Dessa 

olika ideella aktörer trädde också in i barnens värld med avsikten att skapa 

mening och utveckling med sina verksamheter. 

Inom ramen för dessa filosofiska, teoretiska och politiska modeller iscensatta 

av professionella och semiprofessionella, byggs bilden av det normala och 

individualiserade barnet successivt upp. Normaliteten spelar idag en särskild 

roll, med avseende på inkludering och exkludering i olika sociala sammanhang, 

där barnet skall iscensätta sig själv och vara framgångsrikt inom en rad 

olika områden. Men det normala pekar även ut det onormala. Den ökade 

diagnostiseringen, med medföljande utveckling av nya professioner, riskerar 

medverka i exkludering och marginalisering av de ”anormala” barnen. 

I förlängningen av denna utveckling ser vi forskning med inriktning mot 

fosterdiagnostik och möjligheter att i framtiden välja (bort) egenskaper hos 

det barn man vill ha. 

Det är i detta perspektiv som det estetiserade barnet framträder, det potentiellt 

goda, kompetenta, kreativa och konstruktiva barnet. Normaliseringens 

eftersträvansvärda ideal sammanfaller med en optimeringsfilosofi som närmast 

har sina paralleller i näringslivets kvartalsrapporter om värdeutvecklingen 

på börsen. Optimeringen av barnen blir helt tydlig i de internationella 

jämförelser som kontinuerligt avrapporteras, där matematikfärdigheter eller 

läsförmåga hos våra barn ständigt reser frågor hos oss om hur vi skall få våra 

barn att bli bäst. I dessa mätningar framträder de mest framgångsrika men 

naturligtvis även de minst framgångsrika. 

Det är i ljuset av dessa perspektiv som vi ställer frågan om det finns en ”barnkultur” 

och vad som i så fall är barnkulturens källa. Barn är föremål för vuxnas 

kulturbegrepp som i min förståelse blir Barnkultur, d v s det som vuxna 

arrangerar för att barn skall tillägna sig en god kultur. Vuxnas kulturuttryck 

som litteratur, dans, teater, film och musik transformeras till en version som

Barns konsumtion är en spegel av vuxnas konsumtion, leksakerna är hämtade ur en femårig flickas 

rum. Genomsnittet för antalet leksaker hemma hos barn tre–fem år är 536 stycken. Publicerad i avhandlingen 

”Det massiva barnrummet”, Anders nelson & Mattias nilsson. Bild: Anders nelson. 

svarar mot den bild vi har av det växande barnet. I alla dessa ”finkulturella” 

aktiviteter finns en särskild estetik som speglar vuxenvärldens kultur. En didaktisering 

av denna estetik tar sig uttryck i olika barnvarianter som barn-litteratur, 

barn-dans, barn-teater, barn-film och barn-musik. Den ”finkulturella 

barnkulturens” didaktisering genom institutioners och organisationers verksamheter, 

där professionella förfinar sina metoder för att bibringa barnen vårt 

gemensamma kulturarv, blir en naturlig del i den utvecklingsoptimism som 

präglar vår syn på barnen. 

Det finns också en slags omvänd kulturalisering där innehållet inte alls har 

de vuxnas stöd eller förståelse. Låt oss använda leksaker som exempel på hur 

denna konflikt tar sitt uttryck. Leksaker har, till skillnad mot andra vuxenproducerade 

kulturuttryck (se ovan), länge varit behäftade med en skräpkulturstämpel. 

Inte minst i samband med den ökande professionaliseringen 

och institutionaliserade verksamheter där det estetiska barnet och den goda 

barndomen skulle få gro, framstår leksaksvärlden som kommersiell, exploaterande 

och ibland till och med skadlig. Även andra lekredskap väcker vuxnas 

oro över barnens kulturkonsumtion. Under senare år har datorspel kommit 

att bli föremål för mycket diskussion både beträffande innehållet i spelen 

men också barns spelvanor. Trots detta överöses barn i vårt samhälle med just 

denna typ av produkter. Barns nya medievanor och deras behärskning av nya 

teknologier väcker frågor hos vuxna kring vilken betydelse dessa medier har 

för barnens utveckling och socialisation. 

23 


24 

BarnkUltUr eller Barns kUltUr eller…? UNgKULTUR – I eTT FÖRäNDeRLIgT KULTURLANDSKAP 

Vi har en återkommande diskussion bland vuxna om barns ”missbruk” av 

olika aktiviteter. Det anmärkningsvärda är att om barn sitter vid sitt datorspel 

(som de fått av de vuxna) alltför mycket (varje kväll) så får vi en diskussion 

om problemen med detta. Om å andra sidan ett barn ägnar flera dagar i 

veckan åt fotbollsspel, balett eller läsning av skönlitteratur så är det bara något 

som förtjänar uppskattning. 

Det framstår som att villkoren för barnkultur produceras av vuxna till både 

innehåll och form. Barnen erbjuds olika kulturella praktiker där de också får 

lära sig vad som är god barnkultur och vad som är mindre god barnkultur. I 

denna vuxendesignade barnvärld blir det barnens uppgift att orientera sig i 

rätt och fel, bra och dåligt och därigenom hitta sin kommande vuxenroll som 

kulturkonsument och kulturproducent. 

Och så till frågan om det finns en ”barns kultur”. Tanken att det finns en 

särskild ”barns kultur”, något universellt som är medfött och som omfattar 

alla barn oavsett var de är födda kräver ett flexibelt kulturbegrepp. En konsekvens 

måste bli att det även finns andra liknande nedärvda kulturer som kan 

härledas till bland annat kön och ras. Hos barn har leken identifierats som 

en särskild typ av aktivitet eller beteende. Kanske är det leken man tänker på 

när barns kultur kommer på tal. Att leken har gemensamma drag oavsett var 

och när man studerar den innebär inte i sig att den är en kultur. Ett sådant 

resonemang skulle leda till att även andra medfödda förmågor skulle få kulturstämpel. 

Vad säger lekforskarna när leken skall karaktäriseras? Jo, leken är gränsöverskridande, 

kaotisk, kontrollerad, karnevalsk, självreglerande, rolig, moralisk, 

allvarlig, likgiltig, frivillig, fri, overklig, rumsligt och tidsmässigt avgränsad, 

repeterande, vacker, regelstyrd, spänd, gemensam, hemlig, flyktig, mållös och 

oegennyttig. Kort sagt ett fantastiskt rum där barnen själva tycks ha kontrollen 

över skeendena, utvecklingen och betydelsen. 

Det är kanske i mötet mellan barns självvalda aktiviteter kontra de vuxenorganiserade 

som frågan blir helt tydlig. Barnens egenstyrda aktiviteter har 

de vuxna ingen kontroll över, varför ett alternativ skapas nämligen barnkulturen. 

Leken får allt mindre plats i ett allt mer pressat dagsschema. Resultatet 

blir att barn tittar på barnprogrammens ställföreträdande lekare i form av 

vuxna som ”låter som” och ”beter sig” som ”lekande” barnstereotyper som 

erbjuder ett leksubstitut framför den äkta varan. 

Men låt oss som ett tankeexperiment föreställa oss att det finns en särskild 

”barns kultur” som har sitt ursprung inne i barnet. Vad händer när det barnets 

kultur möter världen så som den beskrivits ovan eller den vuxenproduce-

ade ”barnkulturen”? Har vi att göra med ett gigantiskt kulturimperialistiskt 

projekt där de vuxna betvingar barnens kultur med de vuxnas kultur? De 

vuxnas tvehågsna vacklande mellan att ”barn skall få vara barn, – länge” och 

den genomförda strävan att introducera barnen i vuxenvärldens verksamheter 

och ambitioner så tidigt i livet som möjligt komplicerar frågan om ”barnkultur” 

kontra ”barns kultur”. 

Låt mig avsluta med följande reflektion. Jag ser inte att barn har en egen 

kultur som är artskild från den övriga kulturproduktionen som vi alla är en 

del av. Barnkulturen däremot är en konsekvens av ett historiskt förlopp där 

barnet i sig är en konstruktion, en idé om det goda. De vuxnas produktion 

av barnkultur blir en logisk följd av att man skapat ett särskilt barn som naturligtvis 

behöver en särskild kulturell praktik. Vad är då konsekvenserna? Jag 

har ingen mening om huruvida den barnkultur vi producerar på gott och ont 

är bra eller dålig. Men det är på tiden att vi gör några reflektioner över vad det 

betyder att vi särskiljer unga människor och erbjuder dem ett alldeles särskilt 

format för kultur som vi kallar barnkultur. ❉ 

Vuxnas tankar om barn och deras redskap måste även 

inkludera den vuxne själv. Skiss: Krister Svensson 

25 


26 

Utmaningar för offentligt finansierad UngkUltUr UNgKULTUR – I eTT FÖRäNDeRLIgT KULTURLANDSKAP 

© Håkan Sandh

CALLe NATHANSON l HANDLäggARe l SVeRIgeS KOMMUNeR OCH LANDSTINg 

I samband med rådslagen 2006 hölls vid varje tillfälle en paneldiskussion 

om ungkultur och vilka utmaningar kommuner och regioner står inför. Utgångspunkten 

var tidigare decenniers fostrande kultursyn ställd i kontrast till 

ett nytt och alltmer kommersiellt finansierat kulturlandskap av idag. Frågeställningarna 

kretsade kring utbuds- kontra deltagarkultur, samverkan mellan 

det offentliga och andra parter samt kultur i skolan. Den här texten är en fri 

sammanfattning och ett försök till analys av dessa panelsamtal. 

Utmaningar 

för offentligt 

finansierad 

ungkultur 

Det finns en alltför stor diskrepans 

mellan vad unga gör och 

vad vuxenvärlden erbjuder unga 

att göra. Kultur och fritid är prioriterade 

områden för unga idag 

men tillgången är ojämlikt fördelad. 

Det är något som märks 

vid flertalet av de undersökningar 

som gjorts under senare år och 

inte minst i Ungdomsstyrelsens 

rapport Fokus 06. Unga vill ha 

egna kvalitativa mötesplatser där 

det finns möjlighet till eget kreativt 

görande. Även de mindre 

barnen vill skapa själva i högre utsträckning. Utmaningarna ligger i att lyssna 

efter vad unga vill och med ungt inflytande utveckla arenor för det egna 

kreativa görandet. Oavsett vilka beslut som fattas i riksdagen om kommande 

barn- och ungdomssatsningar finns resurser och möjligheter i kommuner och 

regioner redan inom den befintliga budgetramen. Receptet stavas omprioritering 

och samverkan. 

Utbuds- och deltagarkultur 

Diskussionen om utbuds- och deltagarkultur ställer det av kulturförvaltningar 

och till viss del skolor skapade kulturutbudet för barn och unga i motsats 

till det egna skapandet. Oftast menar vi med det unga egna skapandet 

bandverksamhet, balettdans och Vår teater. Men ungas användande av den 

virtuella arenan och dess möjligheter ställer begreppen på ända. Idag är gränsen 

mellan konsumtion och produktion av kultur i det närmaste upplöst. På 

Internet flödar tillgången till kultur och här kan man ta del av musik, sampla 

”beats” och lägga egna ”rhymes”, skriva nya Harry Potter-kapitel eller skapa 

ett eget konstgalleri i den virtuella världen Second Life. Det blir i ett sådant 

27 

UNgKULTUR – I eTT FÖRäNDeRLIgT KULTURLANDSKAP Utmaningar för offentligt finansierad UngkUltUr

2 


perspektiv ganska verkningslöst att ställa begreppen mot varandra. Snarare 

ska begreppet deltagarkultur ses som ett vidgande av begreppet utbudskultur, 

där det förra innebär att man är både producent och konsument. 

Vad har då kommunal kulturverksamhet med kommersiellt finansierad kultur 

att göra? Ja, unga sätter film, media och dataspel högt på prioriteringslistan 

och sammantaget med viljan att göra själv redan bland de mindre barnen 

innebär det ett ökat behov för sådana möjligheter. Inte minst för att 

tillgången är ojämlikt fördelad. Det finns också mer att lära om vad unga gör 

eller vill göra och för det krävs dialog med unga samt ökade insatser inom 

forskningsfältet kring barn- och ungkultur. Vid utarbetande av handlingsprogram 

för kultur eller vid barn- och ungdomssatsningar arbetar många 

kommuner redan idag med fokusgrupper, men formerna för ungt inflytande 

och dialogen mellan ung och vuxen kan utvecklas än mer. Barn och unga 

svarar ofta det som vuxna vill höra, därför är det viktigt att finna nya former 

för att lyssna av ungas intressen. 

Vad gäller den etablerade kulturen finns det stora skillnader i vanor och traditioner 

bland barn och ungdomar. Det är därför alltjämt en utmaning för 

offentligt finansierade verksamheter att förmedla kultur för att individen ska 

kunna bygga ett eget kulturellt kapital. 

I stödjandet av ungas egna kulturprojekt ställs det ökade krav på en flexibel 

kulturbyråkrati och nya stödformer. Det finns anledning att se över möjligheterna 

att hitta nya strukturer för att fånga upp ungas idéer och ge det 

stöd som behövs. Flera kommuner och regioner har också satsat på mindre 

stipendier, riktade till ungas egna kulturprojekt, som går under varierande 

namn som ”Påse pengar projektet” (Piteå), ”En snabb slant” (Stockholm), 

”Pengabunken” (Region Skåne). 

Samverkan mellan olika parter 

Barn- och ungdom är prioriterade grupper i handlingsplaner och styrdokument 

antagna av av kommuner och landsting. På statlig nivå talas det också 

om att prioritera och att genomföra satsningar på unga. Som Aktionsgruppen 

för barnkultur konstaterar i sitt slutbetänkande är det idag inte möjligt 

att följa upp hur de sammantagna offentliga medlen kommer unga till del. 

Men om gruppen 0–25 år utgör över 30 procent av befolkningen borde åtminstone 

lika stor del av resurserna avsättas och för att vara en prioriterad 

målgrupp än mer.

På kommunal och regional nivå finns det gott om underutnyttjade resurser, 

inte minst på lokalsidan. Samordning och samverkan mellan kommuner, regioner, 

institutioner och fria kulturaktörer måste därför utvecklas. I diskussionen 

om gränsöverskridande samverkan som en lösning på kulturpolitikens 

utmaningar inom fältet ungkultur verkar det råda delade meningar kring behovet 

av regionala samordnare (Aktionsgruppens förslag). Rådslagen gav en 

bild av att det finns en samstämmighet om behovet av samverkan men däremot 

finns blandade uppfattningar vad gäller behovet av nya administratörer. 

Ett återkommande tema är behovet av att de regionala institutionerna ska öppna 

sig mer för barn och unga. I Fokus 06 visar enkätundersökningar också att 

många kulturinstitutioner saknar strategier för att nå den övre åldersgruppen 

av unga, 19–25 år. Fler av dessa verksamheter anser att unga vuxna inte är en 

speciell målgrupp och att de redan omfattas av institutionens ordinarie verksamhet. 

En utmaning för kulturinstitutionerna är att öppna verksamheterna 

mer även för denna målgrupp. NorrlandsOperan är ett bra exempel på hur en 

institution lyckas blanda opera med streetdance och pop-/rockkonserter. 

Något i periferin av diskussionen om ökad samverkan finns även samspelet 

mellan offentligt-kommersiellt-ideellt, som i andra delar av kultur- och fritidsområdet 

kommit att ta större plats. Tydligt är dock, inte minst på musiksidan, 

att här finns många aktörer för kommuner och regioner att samarbeta 

med, som t ex studieförbund, arrangörer och musikklubbar. En möjlighet är 

att låta ideella föreningar i ökad utsträckning vara värdar för ungas projekt 

och aktivitetsidéer. 

Kultur i skolan 

Många av de mer tillfälliga satsningarna på barn- och ungdomskultur under 

åren har varit i form av kultur i skolan. Det finns en tilltagande och allmän 

medvetenhet om estetiska lärprocesser och dess betydelse för att nå skolans 

mål, men få exempel på hur skolor på ett fundamentalt sätt lyckas skapa 

former för kultur i ämnesundervisningen. Oftast kommer initiativen från 

kulturverksamheterna och kulturarbetarna och inte sällan upplever man ett 

ointresse från skolans sida. Men för att på allvar tränga in i skolans värld 

krävs en medvetenhet om både läroplanens och den kommunala skolplanens 

målsättningar. I såväl läroplanen för förskolan (Lpfö 98) som i läroplanen för 

det obligatoriska skolväsendet (Lpo 94) och i läroplanen för gymnasieskolan 

(Lpf 94) finns tydliga skrivningar om leken och det lustfyllda lärandet, om 

utvecklad förmåga till kreativt skapande och möjligheter att ta del av samhäl- 

29 


30 


lets kulturutbud. För att implementera dessa målsättningar krävs ett tydligt 

engagemang från rektor och övrig skolledning i att utnyttja möjligheterna 

med kulturella uttryck och estetiska lärprocesser. En av de stora utmaningarna 

är att i dialog mellan det professionella kulturlivet, skolans pedagoger och 

elever utveckla metoder för samverkan mellan kultur och skola. 

Det är dock lika angeläget att satsa på metodutveckling för kultur för unga 

på fritiden. Allt kan inte hända i skolan och så länge barn och unga lever med 

olika förutsättningar för att ha en rik fritid krävs insatser från kommuner 

och regioner. En organisation som förmår att nå barn och unga både i skolan 

och på fritiden och som ger ingångarna till det egna skapandet är musik- och 

kulturskolan. ❉

© Höganäs kulturskola 

31 


32 

kUltUrskolan

ANTS VIIRMAN l SeNIORKONSULT l SVeRIgeS KOMMUNeR OCH LANDSTINg 

Det är ingen tvekan om att musik- och kulturskolan är kommunens viktigaste 

kulturinsats för barn och ungdom. Den är framvuxen ur det lokala 

musiklivets behov och dess främsta styrka är dess starka lokala förankring. 

Tankar kring 

musik- och 

kulturskolan 

Jag ställer ibland frågan: är kulturskolan 

en ”skola” eller en kulturinstitution? 

Är ledaren rektor eller 

institutionschef? Personligen ser 

jag kulturskolan som en kulturinstitution, 

som något helt annat än 

en läroplansbaserad utbildningsanstalt. 

Det är framför allt två 

saker som skiljer den från en vanlig 

skola: den är frivillig, både för 

kommunen och för eleverna, och 

den bestämmer i hög grad sina arbetsformer och sina mål. Dessa egenskaper 

har den gemensamt med kulturinstitutioner och med frivilliga bildningsorganisationer. 

Den obligatoriska ingår i en helt annan tradition, med skolplikt, 

läroplan, statlig tillsyn etc. 

Musikskolan växte fram under 60- och 70-talen, samtidigt som kommunerna 

utvecklade sina uppgifter och sin kompetens. Svenska Kommunförbundets 

skrift om musikskolan hade stor betydelse för utvecklingen. Vi fick en ökad 

professionalisering och enhetlighet, på gott och ont. Musikskolan kom att 

uppfatta sig som en del i det nationella musiklivet, ibland på bekostnad av 

den lokala förankringen. I det avseendet tror jag att senare års utveckling mot 

kulturskola har stärkt den lokala förankringen och profilen. Initiativet till att 

utvecklas till kulturskola kom ofta från ansvariga lokala politiker. 

Idag har musik/kulturskolan samma problem som alla professionella kulturinstitutioner; 

man har att balansera tre delvis motstridiga uppdrag. 

Ett är det professionella uppdraget, alltså det som skolans chef och personal 

utformar, mer eller mindre medvetet. Det kan handla om synen på kvalitet, 

val av instrumentutbud, synen på skolans plats i musiklivet osv. 

Ett är det kulturpolitiska uppdraget, som formuleras av kommunpolitikerna. I 

detta uppdrag ingår t ex att utvecklas till kulturskola, att arbeta i samverkan med 

den obligatoriska skolan etc. Ofta är tyvärr detta uppdrag oklart formulerat. 

Det tredje är avnämarnas uppdrag. Men vem är avnämare? Är det eleverna? 

Deras föräldrar? Det lokala musiklivet? 

33 

UNgKULTUR – I eTT FÖRäNDeRLIgT KULTURLANDSKAP tankar kring mUsik- och kUltUrskolan

34 

tankar kring mUsik- och kUltUrskolan UNgKULTUR – I eTT FÖRäNDeRLIgT KULTURLANDSKAP 

En viktig uppgift för skolans ledning och lärare är att diskutera dessa tre uppdrag, 

definiera dem utifrån den egna skolans situation och försöka balansera 

dem sinsemellan. Men alla tre måste beaktas. 

Musik- och kulturskolan står inför stora utmaningar, liksom all kommunal 

verksamhet. En del utmaningar uppstår ur skolans interna arbete och förändring. 

Det kan handla om pedagogisk utveckling, om att möta nya krav från 

eleverna eller att utveckla samverkan med grundskolan. Andra utmaningar 

kommer från krafter utanför skolan. Det kan handla om att förbättra den 

lokala förankringen, att ha en roll i kommunens utvecklingsstrategi, att bli 

ett nav i det lokala kulturarbetet för barn och ungdomar. Dessa utmaningar 

skiljer sig från kommun till kommun. 

Men jag tycker mig se en del utmaningar som gäller för alla kommuner. 

En handlar om samverkan. En aspekt på detta är att utveckla samverkan inom 

kommunen med andra skolformer och med andra delar av kulturlivet. Inte 

minst viktigt är det att ställa krav på de regionala kulturresurserna, länsmusik, 

länsteater m fl. De har kompetens och resurser som borde komma kulturskolan 

till del. En annan aspekt på samverkan handlar om nätverksbygge. De 

flesta musik/kulturskolor är små, och skolledarna är ganska ensamma i sin 

dagliga verksamhet. Det är viktigt att utveckla samarbete mellan olika kommuners 

kulturskolor, poola resurser när det gäller personalutbildning och 

andra kvalitetshöjande insatser. I många fall borde man överväga gemensam 

kulturskoleorganisation för två eller flera mindre kommuner. Sådan samverkan 

mellan kommuner blir allt vanligare på många andra områden. 

En annan utmaning handlar om det kulturpolitiska uppdraget. Enligt min 

uppfattning är uppdraget från kommunpolitikerna till kulturskolan ofta 

otydligt, vilket gör det svårt att planera verksamhet och resursbehov. Chefen 

för kulturskolan bör efterfråga ett tydligt uppdrag från kommunen. Ett tydligt 

uppdrag är en styrka för skolans utveckling och är ingenting som verksamheterna 

behöver vara rädd för. ❉

ANNA-CARIN UggLA l INFORMATÖR l SIMRISHAMNS KOMMUN 

I Simrishamn garanteras grundskolans elever kultur: Kultur som upplevelse, 

eget skapande och i det vardagliga skolarbetet. Barn- och utbildningsförvaltningen 

har en kulturpedagogisk enhet med fast anställda pedagoger inom 

film, musik, dans, drama, konst och litteratur. 

Kultur- 

garantin i 

Simrishamn 

Kulturgarantin 

Kulturpedagogiska enheten har en 

Kulturgaranti där skola och kultur 

möts och en Kulturskola som erbjuder 

barn och unga kultur på 

fritiden. Eleverna garanteras att 

möta kulturuttryck av olika slag i 

skolan samtidigt som de ges möjlighet 

att fördjupa sig i ett kulturellt 

uttrycksmedel på fritiden i 

Kulturskolan. 

I skolans Kulturgaranti möter eleverna kulturpedagogerna i skapande och 

reflektion och tar varje år del av minst en kulturupplevelse. Kulturpedagog 

och klasslärare möts i kompetensutveckling och erfarenhetsutbyte. 

Upplevelse 

Genom hela grundskolan, från förskoleklass till år 9, garanteras eleverna minst 

en kulturupplevelse per läsår. Det kan till exempel vara en föreställning, en 

utställning eller en konsert. Valet av föreställning sker i samarbete mellan 

kulturpedagog, lärare och elever. Beställning, bokning, betalning och annat 

praktiskt kring föreställningen sker genom Kulturpedagogiska enheten. Det 

pedagogiska arbetet går sedan hand i hand med föreställningen/upplevelsen. 

Kulturpedagog och lärare i klassen 

I samband med upplevelsen arbetar kulturpedagogen med var klass för sig: 

Eleverna i år 8 ser en konstutställning och möter konstpedagogen i reflektioner 

kring konst, eleverna i år 3 ser en teaterföreställning som lägger grunden 

för arbetet i drama… På så sätt knyts varje skolår till ett kulturämne. 

Inför ett nytt läsår i kulturgarantin deltar alla grundskollärare i kommunen 

i augusti i en halv introduktionsdag. Denna dag följs sedan av flera tillfällen 

för kompetensutveckling och erfarenhetsutbyte inom varje kulturämne. Kul- 

35 

UNgKULTUR – I eTT FÖRäNDeRLIgT KULTURLANDSKAP kUltUrgarantin i simrishamn

36 

kUltUrgarantin i simrishamn UNgKULTUR – I eTT FÖRäNDeRLIgT KULTURLANDSKAP 

turpedagogerna finns dessutom tillhands som bollplank i kulturpedagogik 

för skolornas lärare. 

Långsiktighet och dialog 

Eftersom Kulturpedagogiska enheten är en per-manent verksamhet finns en 

långsiktighet i hur eleverna i Kulturgarantin möter kultur. Varje ämne återkommer 

minst två gånger under elevernas grundskoletid. Regelbunden kompetensutveckling 

och erfarenhetsutbyte ger möjlighet för kulturpedagogik att 

vara ett konkret verktyg i skolans vardag. Att enheten ligger under barn- och 

utbildningsförvaltningen och därmed är en av flera ”skolenheter” är en förutsättning 

för samarbete och dialog. Långsiktiga samarbeten och ett ömsesidigt 

förtroende är möjligt. Kultur är i Kulturgarantin en del av skolans värld. 

Styrka och möjligheter 

Genom att ha en struktur för mötet mellan kultur och skola underlättas 

samarbetet både praktiskt och kreativt. Strukturen ger också möjlighet för 

andra externa aktörer, till exempel övriga förvaltningar, regionala och/eller 

nationella intressen, att hitta samarbetsformer med skolan. Med central samordning 

kan dessutom externa resurser – både i kompetens och ekonomiska 

medel – lättare tas om hand. Strukturen ska vara ett stöd för verksamheten 

och inte ett hinder för en levande process och kreativ utveckling. 

Konst i Kulturgarantin 

I Kulturgarantin har varje läsår ett kulturämne. 

För elever i fjärde och åttonde klass är det konst. 

I fyran möter eleverna samtidskonsten i ett lokalt 

perspektiv och i åttan samtidskonsten i ett vidare, 

nationellt eller internationellt perspektiv. 

Konst i år 4 

Under vårterminen i fyran möter konstpedagogen alla fyrornas klasslärare 

för en introduktion av ämnet samt ett praktiskt moment. Därefter besöker 

eleverna klassvis en lokal konstnär. Besöket leder vidare till arbete i klass med 

klasslärare och konstpedagog. Konstpedagogen ansvarar även för en skulpturvandring 

för att ta del av offentlig konst i närmiljön. Arbetet i år 4 avslutas 

med en återträff för klasslärarna och konstpedagogen för att sammanfatta året 

och utbyta erfarenheter samt samtala om hur klasslärarna kan arbeta vidare 

med konst under det kommande läsåret.

Konst i år 8 

I åttan möter eleverna institutionskonst. De kan vara till exempel regionala 

konsthallar eller utställningar på Wanås slott. Åttornas konstupplevelse kombineras 

– precis som fyrornas med arbete i klass och möten mellan kulturpedagog 

och klasslärare. 

Konst i Kulturskolan 

För de elever som vill fortsätta med konst på sin fritid och fördjupa sitt uttryck 

erbjuder Kulturskolan Bildkonstskola för olika åldersgrupper på flera ställen i 

kommunen. Bildkonstskolan fokuserar på elevernas eget skapande. ❉ 

© Kulturenheten Simrishamn 

37 

UNgKULTUR – I eTT FÖRäNDeRLIgT KULTURLANDSKAP kUltUrgarantin i simrishamn

3 

eric rUUth kUltUrhUs i höganäs UNgKULTUR – I eTT FÖRäNDeRLIgT KULTURLANDSKAP 

GUBB, Gävleborgs ungdoms big band © Håkan Sandh

LARS LÖFgReN l KULTURHUSCHeF l eRIC RUUTH KULTURHUS I HÖgANäS 

Ta 2 delar kulturskola och en del fritidsgård och lägg i en stor gryta. Låt 

sjuda några år. Tillsätt några estetiska program och smaka av med ett par 

amatörkulturföreningar. Lägg inte på locket utan komplettera gärna med andra 

ingredienser. OBS! Håll grytan kokande! 

Eric Ruuth 

Kulturhus i 

Höganäs 

Bakgrund 

Musikskolan i Höganäs startade 

1977. Verksamheten byggdes upp 

under de första fem åren och undervisningen 

bedrevs i huvudsak 

på skolenheterna. Musikskolan fick 

under olika perioder provisoriska 

lösningar på lokaler. Åren fram 

till 1998 präglades av stora lokalproblem 

med undervisning i städ- 

skrubbar, inställda orkesterrepetitioner m m. Trots detta lyckades ändå musiklärarna 

göra imponerande resultat och projekt med eleverna. 1997 byggdes 

alla skolor om till F-9 skolor och samtidigt startade en gymnasieskola. I 

denna process blev Eric Ruuthskolan över. Vi såg vår chans och flyttade in 

direkt i befintliga lokaler 1998. Samtidigt fanns det en fritidsgård i centralor 

ten,”Rydströmska”, som under många år haft musikprofil med rockskola och 

bandverksamhet. Den hade också under åren slussats mellan olika lokaler och 

förvaltningar. Nu såg vi möjligheten att förena dessa två verksamheter och 

fritidsgården flyttade in i huset hösten 1999 efter att huset hade anpassats 

och renoverats. 

Utbyggnad och samverkan 

Från och med 1999 och fram till nu har huset utvecklats på olika sätt. Musikskolan 

byggdes ut till kulturskola 2002 då en dramapedagog och en danspedagog 

anställdes. Gymnasiet startade 2003 ett musikestetetiskt program 

där all musikundervisning förlades till Eric Ruuth. Bildesteternas undervisning 

sker från och med 2005 i huset i 3 ateljéer. Sedan 1999 repeterar Kullabygdens 

Symfoniorkester, Höganäs Musikkår, Höganäs Manskör och Dragonernas 

Brassband i huset. 

I huset finns tio lokaler för kulturskolans undervisning, nio replokaler där 

rockband kan hyra in sig samt drop in-lokal för band som inte har egen 

utrustning. Vidare finns två större lokaler för konserter och orkesterrepetitioner, 

inspelningsstudio, radiostudio, filmsal, fotolabb och café. 

39 

UNgKULTUR – I eTT FÖRäNDeRLIgT KULTURLANDSKAP eric rUUth kUltUrhUs i höganäs

40 

eric rUUth kUltUrhUs i höganäs UNgKULTUR – I eTT FÖRäNDeRLIgT KULTURLANDSKAP 

Kulturskolan och fritidsgården har ett nära samarbete som gör att vi får en 

bred verksamhet där vi når många olika ungdomar. Vår målformulering för 

detta lyder: ”Vi ska ge barn och ungdomar kunskaper i olika genrer, förmedla 

kulturarvet och samtidigt arbeta med ungdomskulturens uttrycksformer”. 

Huset producerar ca 80 olika evenemang i och utanför huset varje år. Det 

kan vara konserter, workshops, utställningar, disco, teater- och dansföreställningar 

m m. 

Kulturskolan har också ett mycket nära samarbete med Kullabygdens Symfoniorkester 

där vissa musiklärare har del av sin tjänst. Här spelar även de 

duktigaste eleverna samt amatörer runt om i bygden. Vår målformulering för 

detta lyder: ” Vi ska vara ett viktigt inslag i kommunens kulturliv samt lägga 

grunden för ett aktivt amatörmusicerande”. 

Ett av målen för fritidsgården lyder: ”Gården ska vara en öppen mötesplats 

som ger möjlighet till informella kontakter mellan ungdomar med olika livsstilar 

och kulturell bakgrund”. 

För att öka sammanhållningen och samarbetet i huset görs vartannat år ett 

stort projekt där alla i huset är inblandade. 2007 sätter vi upp Shakespeares 

klassiska komedi ”En midsommarnattsdröm” som vi byggt ut till musikteater 

med orkester, solister, dansare och skådespelare. 100 ungdomar medverkar 

i denna uppsättning i ett stort cirkustält som vi sätter upp på gräsplanen 

bakom huset. 

En frågeställning: Ska vi bara syssla med den klassiska musiken eller ska vi 

bara ägna oss åt rock- och popmusik? 

Vi tycker att vi ska jobba med ”både och”! ❉

© Jonna Thomasson 

41 

UNgKULTUR – I eTT FÖRäNDeRLIgT KULTURLANDSKAP eric rUUth kUltUrhUs i höganäs

42 

en resUrs för hela kramfors UNgKULTUR – I eTT FÖRäNDeRLIgT KULTURLANDSKAP 

© Kramfors kulturskola

SUNe JOHANSSON l KULTURCHeF l KRAMFORS 

När jag 1993 kom som rektor till Kramfors mötte jag en ”mogen” musikskola. 

Det fanns förberedande undervisning i grupper om 3–7 elever i blockflöjt. 

Eleverna var tvingade att spela blockflöjt ett år för att få börja ämneskurs. 

Musikskolans lärare var ledare för skolkörer och på vissa skolor tillämpades 

”kompanjonlärarskap”. 

En resurs 

för hela 

Kramfors 

Året efter, 1994, uppdaterades kommunens 

skolplan. Den kommunala 

musikskolan skulle utvecklas till kulturskola 

och organiseras direkt under 

utbildningsförvaltningen. 

Där startade en lång process mot att 

göra musikskolan till kulturskola, till 

en del av skolans obligatorium och ett 

nav för hela kommunens kulturverksamhet. 

En placering i Ådalsskolan, 

kommunens gymnasieskola, skulle förenkla för samarbete även med estetiska 

programmet. 

Med ett nytt centralt arbetstidsavtal skapades möjlighet till mer tid för samarbete 

och skolutveckling. Grundtankar för att starta ett utvecklingsarbete var: 

• kommunicera – ge plats för möten – blir möjligt genom det nya 

arbetstidsavtalet 

• skapa en platt organisation, delat ansvar och stort inflytande 

• formulera mål, utvärdera, förändra 

• gör inte det som inte fungerar – utveckla det som vi är bra på 

• ta tillvara de kunskaper och erfarenheter som finns i gruppen 

• uppmuntra de som har nya idéer 

• formulera visioner. 

En idé om att möta alla elever i grundskolan växte fram. Alla barn borde få 

träffa utbildade, erfarna musiklärare. Målen i Lpo-94 kan vara svåra att nå för 

en ”vanlig” låg- eller mellanstadielärare. Genom att möta alla elever på lågstadiet 

skulle vi också lättare kunna rekrytera till musikskolans ämneskurser. 

Genom att alla musikskolans lärare får vara ute i den obligatoriska verksamheten 

uppstår nya, mer spontana, möjligheter till samarbete lärarna emellan. 

43 

UNgKULTUR – I eTT FÖRäNDeRLIgT KULTURLANDSKAP en resUrs för hela kramfors

44 

en resUrs för hela kramfors UNgKULTUR – I eTT FÖRäNDeRLIgT KULTURLANDSKAP 

Hösten 1994 var vi klara att starta våra första orkesterklasser. Det blev en 

stråkklass på Kramforsskolan, en blåsklass i Nyland och en i Grämesta. Vi 

leasade stråkinstrument och tömde förrådet på blåsinstrument. Vi la ner 

blockflöjtsundervisningen och använde de undervisningstimmarna till orkesterklasserna. 

Musikskolan blev därmed obligatorisk för eleverna på några av 

kommunens skolor. Orkesterklasserna blev så småningom ett ”vinna–vinnakoncept” 

i kommunens alla skolor: 

• vi hjälper skolorna att nå målen i Lpo-94. för ämnet musik 

• alla elever i Kramfors kommun får möta kulturskolans personal 

• kulturskolan rekryterar elever 

• kulturskolans personal blir en del i det dagliga skolarbetet 

• möjliggör engagemang i estetiska lärprocesser tillsammans med klasslärare 

Vi bestämde att alla skolor med lågstadium skulle få en timme FU, förberedande 

undervisning, i musik. Förskolans och lågstadiets undervisning byggs 

upp på en lekfull nivå med sånger, sånglekar, dans, ramsor och rytminstrument. 

På några av kommunens skolor arbetade vi med de mindre barnen i ett 

ämne vi kallade MUISK, musik inför skolan. 

1996 kände vi oss klara för att byta namn till Kulturskola. Vi fick en utökning 

av tre heltidstjänster med inriktning mot dans, teater och bild. Vi 

startade kurser i teater och försök med bild där fem konstnärer delade på 

en tjänst. Vi satte också igång med dans på lågstadiet, ämneskurs i dans och 

dansensembler. Dans i skolan byggdes upp i årskurs 1 och 2 som obligatorisk 

dansundervisning ca 60 min/vecka. En termin per grupp. Undervisningen 

ägde rum i gymnastiksalar eller liknande och danslärare besökte skolorna. Vi 

åkte också ut till skolorna med en frivillig verksamhet kallad SKOLDAN- 

SARE, åk 4–6. 

På alla kommunens mellanstadieskolor har vi idag skolkörer som leds av 

kulturskolans lärare. Körerna är en viktig del i skolornas traditioner, lucia, 

avslutningar, storsamlingar m m. 

1997–98 var det dags att starta arbetet med vår första musikal, ett stort samarbetsprojekt. 

Två föräldralediga lärare, Hans Garneij och Hans Olof Furberg, 

skrev musikalen. Vi samarbetade med länsteatern och länsmusiken och vi 

använde våra fortbildningspengar. Alla lärare, några professionella skådespelare, 

elever från kulturskolan och några från kommunens vuxenkörer ställde 

upp. Musikalen blev en succé med en omsättning på 1,2 miljoner kr. Allt 

gick över förväntan, mycket tack vare samarbetet med länsregissören Peter

Snickars. Det blev också en lyckad fortbildningsinsats inför de musikaler som 

skulle komma. 

År 2002 slogs kulturenheten och kulturskolan ihop till en enhet där jag blev 

kulturchef. Personalgruppen på kulturskolan utökades med kultursekreterare 

med ansvar för bl.a. kontot för inköp av barnkultur. I den nya enheten samlas 

nu ekonomiskt stöd till kulturföreningar och studieorganisationer, evenemangsstöd, 

barnkultur, konsthall, museum och pengar för inköp av konst, 

biografen Royal och naturligtvis kulturskolan. 

Kulturskolans personal har nu på flera sätt blivit en resurs för hela kulturlivet 

i Kramfors. De är körledare, orkesterledare och därmed stommen i flera av 

kommunens orkestrar. De hjälper till med koreografi till lokala revyer. De 

ordnar också med musik, dans och ibland teater på föreningsmöten, bröllop, 

begravningar m m. 

Utvecklingen har hela tiden stötts av politikerna i kommunen som insett 

betydelsen av ett fungerande kulturliv. 2002 utsågs vi av Svenska musikrådet 

till Årets musik- och kulturskola. Naturligtvis skapar även det en stolthet i 

kommunen. 

Avslutningsvis kan man fundera över framtiden och om det finns några hotbilder. 

Kommunen befolkningssiffror har under många år minskat som på 

många andra ställen utanför storstäderna. När färre kan betala skatt och elevunderlaget 

minskar så måste också kulturskolan/kulturenheten spara på tjänster 

och service till kommunmedborgarna – det bekymrar oss i Kramfors. ❉ 

© Kramfors kulturskola 

45 

UNgKULTUR – I eTT FÖRäNDeRLIgT KULTURLANDSKAP en resUrs för hela kramfors

46 

frågor Utan svar UNgKULTUR – I eTT FÖRäNDeRLIgT KULTURLANDSKAP 

© Kulturverket i Umeå 

© Kulturverket i Umeå

ARNe BeRggReN l PROJeKTLeDARe/KONSTNäRLIg LeDARe l KULTURVeRKeT I UMeå 

Ingen tvivlar på att barnet och den unga människan är full av idéer och tankar. 

Det är kanske därför de frågar så mycket? Ibland svarar vi att vi inte vet. 

Barnet nöjer sig oftast inte med det utan frågar igen. Kanske barnet önskar 

att vi gemensamt söker efter svaret. Barns tankar och funderingar är högkvalitativa 

men de kanske ännu inte har fullgod kunskap för att genomföra dem. 

Bra samarbete verkar fungera likadant. Utan bestämda slut blir det effektivare 

samarbete och större kreativitet. Kulturverkets 

verksamhet utgår från en 

Frågor 

utan svar 

idé, en fråga, vars ambition och syfte 

är att skapa möjligheter. Möjligheter 

för våra samarbetsparter att bidra med 

sin specifika kompetens för att tillsammans 

med barnet söka efter svar. 

Tidigt bestämde vi att Kulturverkets 

motto ska vara ”barn säger åt proffsen 

hur de ska göra”. Små barn kläcker idéer. Gymnasister förpackar tankarna till 

olika konstnärliga uttryck med hjälp av studenter och lärare från högskolan. 

Professionella utför. Pedagogik och konstnärskap går hand i hand. Forskare 

beskriver sin vetenskap. Små barn tolkar och gör konst. Svaren formas tillsammans. 

Alla institutioner bidrar med sina resurser och mervärde skapas. 

Samt, det viktigaste, det är det lilla barnets idéer som slutgiltigt bestämmer 

det konstnärliga resultatet. 

Ett av våra projekt, Turbo, startar i och med initierandet av en ny kurs på 

Umeå Musikskola. Barn i åldern 9–16 år lär sig komponera konstmusik. Till 

sitt förfogande har de experthjälp av lärare och studenter från Musikhögskolan 

i Piteå. Musiken sätts ihop till tre olika sviter av Piteåstudenter och spelas 

in på cd av Norrlandsoperans symfoniorkester. De tre versionerna blir till 

utgångspunkt för tre olika koreografier. I samarbete med Balettakademien 

i Rom och Scen för dans på Norrlandsoperan sker utbyten mellan professionella 

dansare, danshögskoleelever, professionella koreografer, avgångskoreografelever 

vid Balettakademien i Rom samt 36 stycken förskolebarn. Premiär 

på Norrlandsoperans stora scen där symfoniorkestern spelar musiken 

i tre olika format. I juni ner till Rom och samarbete med Musikhögskolan i 

L’Áquila som ställer upp med symfoniorkester. Nyfikenheten stegras. Kan vi 

pröva ett snäpp till? Bli bredare? Nå fler barn och unga? 

47 

UNgKULTUR – I eTT FÖRäNDeRLIgT KULTURLANDSKAP frågor Utan svar

4 

frågor Utan svar UNgKULTUR – I eTT FÖRäNDeRLIgT KULTURLANDSKAP 

© Kulturverket i Umeå 

Vi startar upp ”Bloggoperan”. Barn ska leverera allt. Text, musik, kostym, 

scenografi, mask, etc. Norrlandsoperans professionella maskineri slutför. Vi 

vänder oss till Dragonskolans yrkesprogram. 400 hundra elever. Har ni lust 

att skriva ett operalibretto? Blandad entusiasm. Vi inleder ett samarbete med 

HUM-lab på Umeå Universitet. Kunniga programmerare bygger en hemsida 

där ungdomarna från Dragonskolan ska skriva bloggar. Exakt hundra ord, 

om vad som helst. Mer engagemang hos eleverna. När alla texter skrivits kan 

man komponera ihop sin egen text med andras. Påverka genom sms och 

chat. Kommentera innehållet och ändra. Kan ett nytt svar eller ny scenkonst 

uppstå, i stället för textleverens till ”nån skrikteater”? 

Västerbottens museum har byggt ett virtuellt rum. Kanske detta rum kan 

fungera som ”arbetsplats” för scenografi-idéer av barn och unga? Kan det virtuella 

rummet vara scenografi till den färdiga föreställningen? Skulle man till 

och med, för första gången, tillåta mobiltelefoner i salongen, så publiken kan 

sms:a upp till scen och fortsätta att kommentera texten? Kanske ha en duktig 

musikimprovisatör eller DJ på scen som ”tar hand” om de nya förslagen? 

Elever vid Balettakademien i Rom gör improvisationer till nyckelord ur bloggarna 

samt skriver egna. Vietnameser som har utbyte med Norrlandsoperan 

vill också vara med och skriva bloggar. Nya världar, nya kulturer kan plötsligt 

samarbeta med hjälp av en sinnrik hemsida som förfinas ännu mer. Nästa steg 

blir att sidan också ska kunna leta efter de kvaliteter i texten som vi önskar.

Vid Östermalmsskolan inspireras 7 och 8-åringar av nyckelord från bloggarna 

och gör teckningar som sen en bildklass från Midgårdsskolans estetiska 

gymnasium fördjupar och gör ”100 bilder”. På Umeå Musikskola startas en 

ny kompositionskurs, även nu med stort stöd från Musikhögskolan i Piteå. 

9–16-åringarna inspireras i sitt musikskapande av bloggarna, bilderna, samt 

de inspelade dansimprovisationerna från Rom. 

Vad är ägget och vad är hönan? 

Samtidigt utvecklar vi förra årets projekt ”Vad bilden berättar” (som fick pris 

som årets bästa läsprojekt vid Biblioteksmässan i Göteborg) till en webbaserad 

version. Små barn ritar teckningar efter nyckelord, gymnasister förädlar 

till bilder som skickas till ett bokbinderi som gör bokpärmar som blir utgångspunkt 

för en 2:a klass och en 8:e klass att textmässigt skapa innehållet. 

Nu blir det stafettskrivande på en ny hemsida www.vebb.se där tre olika bibliotek 

med tillhörande skolor skriver texter och gör bilder och animationer 

till en digital bok. 

Vi bedriver två pilotprojekt tillsammans med Umeå Universitet. Forskare 

förklarar sin vetenskap för sexåringar. Professionella konstnärer besöker också 

barnen och berättar om samtida konst och att vetenskaplig forskning och 

konstnärer arbetar efter gemensamma frågeställningar. Barn gör konstverk 

tillsammans med gymnasieelever utifrån hur de begripit vetenskapen. Ett av 

konstverken kommer att demonstreras i ett interaktivt rum, det andra på 

Umevatoriet i Umeå. 

Ett nytt sätt att kommunicera kring ”gamla” konstarter kan vara det interaktiva. 

Vår satsning framöver kommer att vara www.culture.se en domän 

som rymmer underdomäner där barn, nationellt eller internationellt, samarbetar. 

Konstnärligt skapande i ett område som initieras av forskare och 

där sexåringen står för idéerna. Musik, film, serier, text, etc. Högskola och 

proffs involveras. Med programmerare och grafikers hjälp skapas en miljö 

som är välkänt av de unga. En miljö där ungdomars kraft kan integreras och 

utvecklas i samband med det traditionella. Vad vi hoppas på är att skapa ett 

pedagogiskt hjälpmedel för läraren som samtidigt är ett interaktivt spel för 

eleven. 

En idé som skapar möjligheter. ❉ 

49 

UNgKULTUR – I eTT FÖRäNDeRLIgT KULTURLANDSKAP frågor Utan svar

50 

vilka Utmaningar står mUsik- och kUltUrskolorna inför? UNgKULTUR – I eTT FÖRäNDeRLIgT KULTURLANDSKAP 

© Kramfors kulturskola

HåKAN SANDH l PROJeKTLeDARe l SVeRIgeS MUSIK- OCH KULTURSKOLeRåD 

I samband med rådslagen runt hela landet hösten 2006 tog vi i gruppdiskussioner 

fram några nyckelfaktorer för en framgångsrik kulturskola: 

Vilka 

utmaningar 

står musik- 

och kulturskolorna 

inför? 

Samverkan 

Både samverkan på det lokala planet 

med skola, fritidsgårdar, föreningar, 

kulturinstitutioner och samverkan 

mellan musik- och kulturskolor lyftes 

av många fram som en nödvändig 

inriktning inför framtiden. 

Tydligt uppdrag 

Fokus på barns och ungdomars egna önskemål 

Många kulturskolor efterfrågar ett 

tydligt uppdrag. Några som saknar 

det menade att om de inte får ett 

tydligt uppdrag från den politiska 

nivån måste de själva formulera det 

och sedan få det politiskt förankrat. 

Lyhördhet för barns och ungdomars åsikter och intressen lyftes av många 

fram som en framgångsfaktor. Färdiga lösningar måste ersättas av en mer 

flexibel organisation som tar tillvara barnens egen kreativitet. 

Om vi ser till dessa framgångsfaktorer, SMoKs egen plattform och de diskussioner 

som förs kring musik- och kulturskolorna, ser jag tre områden där 

olika inriktningar bryts mot varandra: 

Integration/samverkan Kärnverksamhet 

Många kulturskolor samverkar redan idag med grundskolor, som Kramfors, 

eller – mer ovanligt – med en fritidsgård, som i exemplet Erbjuda Höganäs. det inte Kultur- 

Brukarstyrning 

verket i Umeå är en annan spännande verksamhet – en egen efterfrågade institution inom 

Umeå kommun men en del av nätverket SMoK. Lokalt prövas i praktiken 

gränserna för vad en kulturskola är. Denna ökade samverkan och mångfald 

kommer naturligtvis också ställa krav på att ytterligare förtydliga musik- och 

kulturskolans uppdrag. För vem är vi till? Och varför? Finns det en risk att 

Samordning/region/stat Lokal profil 

51 

UNgKULTUR – I eTT FÖRäNDeRLIgT KULTURLANDSKAP vilka Utmaningar står mUsik- och kUltUrskolorna inför?

52 

vilka Utmaningar står mUsik- och kUltUrskolorna inför? UNgKULTUR – I eTT FÖRäNDeRLIgT KULTURLANDSKAP 

kärnverksamheten, att vara en professionell pedagogisk institution som berikar 

Integration/samverkan barn och ungdomars fritid, tappas bort? Att klara av att Kärnverksamhet både slå vakt om 

kärnverksamheten och öppna sig för nya samarbetsformer är utmaning nr 1. 

Brukarstyrning 

Erbjuda det inte 

efterfrågade 

Kulturskolan har bland annat tagit på sig rollen att slå vakt om kulturarven. 

I pluralis. En viktig framgångsfaktor är, enligt ovan, att öppna sig för barns 

och Integration/samverkan ungdomars önskemål kring hurdan kulturskola de vill Kärnverksamhet gå till. Det krävs 


stort mod att släppa in ungdomarnas inflytande över verksamheten. De kanske 

inte vill ha det vi vill ge dem? Samtidigt behöver vi erbjuda en mångfald 

– inte minst genom att ta in all invandrad kultur – och utmana Erbjuda och det inte ge ungdomar 

det Brukarstyrning de inte visste de ville ha. Att balansera mellan att erbjuda efterfrågade mångfald 

och att bli en populistisk institution som bara står för det allra mest lättsålda 

är utmaning nr 2. 


Musik- och kulturskolans styrka ligger i den lokala självständigheten. Inga 

beslut kan fattas över de lokala beslutsfattarnas huvuden. Så vill de flesta av 

oss att det förblir. Å andra sidan är en framgångsfaktor att samverka – inte 

minst mindre kommuner emellan. Behoven av regional samordning av ensembleverksamhet, 

kurser på högre nivå, lägerverksamhet och fortbildning 

tycks öka. De regionala institutionerna bör få ett större ansvar för de lokala 

musik- och kulturskolorna. SMoK vill som organisation på ett nationellt plan 

även framöver spela en roll som utvecklare av olika delar av verksamheten, 

initiera debatter och bidra till kompetenshöjning. Men kanske också verka 

för viss likriktning? Finns det annars en fara att begreppet kulturskola får en 

alltför utslätad och divergerande profil, står för vad som helst, och därmed 

blir meningslöst? Måste vissa värden och riktlinjer förena oss för att vi skall 

kunna stödja varandra? SMoKs plattform är ett exempel på sådana riktlinjer. 

Utmaning nr 3 är att klara av att utveckla en stark regional och nationell nivå 

utan att bygga en hierarkisk nivå gentemot den lokala musik- eller kulturskolan. 

❉



53 

UNgKULTUR – I eTT FÖRäNDeRLIgT KULTURLANDSKAP vilka Utmaningar står mUsik- och kUltUrskolorna inför?

54 

slUtord UNgKULTUR – I eTT FÖRäNDeRLIgT KULTURLANDSKAP 

Alla barns rätt till kultur 

KeRSTIN OLANDeR l SeKReTeRARe I AKTIONSgRUPPeN FÖR BARNKULTUR 2004–2006 

När vi i Aktionsgruppen för barnkultur efter två års intensivt arbete lade 

betänkandet Tänka framåt, men göra nu – så stärker vi barnkulturen till 

regeringen i april 2006, så lämnade vi samtidigt över ett stort ansvar. Vi 

förväntade oss att regeringen, kulturdepartementet och myndigheterna 

skulle hantera uppgifterna och förslagen i betänkandet och komma med 

konkreta åtgärder. en del resultat har vi redan sett, till exempel i form av 

förändrade skrivningar i uppdrag och regleringsbrev till myndigheter, 

och en del förväntar vi oss ska komma i kulturpropositionen våren 2007. 

Däremot hade vi inte förväntat oss att betänkandet skulle ha ett sådant 

genomslag på lokal och regional nivå. Det är med stor glädje jag upplevt 

att man runt om i landet använder kartläggningen och förslagen som verktyg 

i det lokala och regionala utvecklingsarbetet. När man på det sättet 

använder betänkandet för att reflektera och diskutera de egna förutsättningarna 

och behoven så ökar det chanserna att barns tillgång till kultur 

och eget skapande verkligen förbättras, och att de åtgärder som görs är 

anpassade till den lokala verkligheten och ger långsiktiga effekter. 

I den kartläggning av barnkulturen som vi gjorde i Aktionsgruppen för 

barnkultur under våren och sommaren 2005 kunde vi konstatera att 

barnkulturen är underdimensionerad och ojämlikt fördelad. Den barnkultur 

som produceras av våra institutioner och fria grupper, och de kurser och 

pedagoger som finns i kulturskolor och föreningar/studieförbund, räcker 

inte till alla barn och unga. Det som görs och finns når också i många fall 

ut mer beroende på enskilda entusiastiska pedagoger och kultursekreterare, 

än på en genomtänkt strategi för att förverkliga målen i barnkonventionen, 

skolans läroplaner och kulturpolitiken. Samtidigt är förutsättningarna 

bättre än på länge för en positiv förändring. Kommunernas ekonomier är 

i balans och det finns en större medvetenhet om kulturens självklara plats 

i människors liv och växande. Det har också skett en tydlig förändring av 

attityden till barnkultur. Det talas allt mindre om distribution av etablerad 

och godkänd pedagogisk kultur till barn och allt mer om att föra en dialog 

med barn och unga och stärka deras delaktighet och egna skapande.

När vi i Aktionsgruppen började titta på vilka behov som finns inom barnkulturområdet 

så beslöt vi oss för att vända på perspektivet. I stället för att 

räkna hur många föreställningar, konserter, konstnärer etc som nådde ut 

till barn och unga så försökte vi se till vad som kom varje barn till del. Vi 

utgick från att alla barn har rätt att få uppleva och själva pröva på alla 

olika konstformer. För att det ska kunna förverkligas måste förskolan och 

skolan ha detta ansvar. Ingen kan begära att varje skola och pedagog 

ska vara experter inom alla konstområden, däremot kan de bli aktiva 

beställare av den kompetens och de resurser som finns inom kulturskolan 

och kulturlivet. 

När alla har möjlighet att pröva på så ska alla barn som vill ha möjlighet 

att utveckla och fördjupa sina kunskaper och uttryck inom den eller 

de konstformer de är intresserade av. Den möjligheten måste de ha på 

sin fritid. Det är ett ansvar för kulturskolor, föreningar/studieförbund, 

kulturinstitutioner, fria kulturutövare och andra aktörer i varje kommun 

att gemensamt arbeta för att kunna erbjuda den mångfalden. 

När vi frågade barnen själva, bland annat genom en enkät tillsammans 

med Barnombudsmannen, fick vi de tydliga svaren att många barn och 

unga inte alls var nöjda med den kultur de fick genom skolan. De ville 

ha mer och de ville själva ha mer inflytande över vad som skulle göras. 

enkäten visade också tydligt att många fler skulle vilja syssla med kultur 

på sin fritid, men att de inte kunde det på grund av att det inte fanns där 

de bodde eller var för dyrt. Många visste inte heller vilka möjligheter som 

fanns på deras ort. 

Vi fann med andra ord att det krävs en bättre samordning mellan förvaltningarna 

och aktörerna inom kommunen men också kommuner emellan 

och mellan kommuner och regionala aktörer, länsinstitutioner och kulturförvaltningar 

inom landsting och regioner. Bara genom samordning och 

samverkan kan man se helheter och vad som behöver göras och se till 

att det som görs når ut och är tillgängligt. Den vardagliga kulturen måste 

finnas nära och vara lika lätt att nå som den lokala fotbollsplanen. Det 

55 

UNgKULTUR – I eTT FÖRäNDeRLIgT KULTURLANDSKAP slUtord

56 

slUtord UNgKULTUR – I eTT FÖRäNDeRLIgT KULTURLANDSKAP 

handlar i hög grad om att förändra strukturerna i tänkesätt och i arbetsprocessen, 

att inte tänka och agera enbart i sitt eget stuprör. Att släppa 

in nya uttryck och förändra det invanda utan att slänga ut det som är bra. 

Att bättre ta till vara de resurser som finns på kulturinstitutionerna. 

Några utmaningar skulle jag vilja peka på som särskilt viktiga de närmaste 

åren. 

Vi måste bättre tillvarata de små barnens intressen. Idag har de sämst 

förutsättningar att få sina behov tillgodosedda inom många kulturområden, 

när fokus så länge och så starkt har funnits på ungdomarna. Det är 

utmärkt att man idag släpper fram ungdomars röster och att möjligheterna 

för unga att få stöd för egna initiativ har stärkts. Nu måste vi finna vägar 

att lyssna till de små barnen och låta deras behov bättre tillgodoses. Vi 

måste hitta former för hur vi kan ge barn och unga verkligt medinflytande. 

Tänk tanken att vi skulle ha kommunal rösträtt från sju års ålder. Vad skulle 

det innebära för vårt sätt att kommunicera med barnen och hur skulle det 

direkt förändra vårt lokalsamhälle? 

Vi måste ställa ekonomiska resurser till förfogande för att göra kraftfulla 

investeringar i barn och unga. ett enda enkelt exempel – idag har endast 

36 procent av eleverna i grundskolan tillgång till ett bibliotek som är 

bemannat mer än fem timmar per vecka och 90 procent av eleverna i 

fristående skolor saknar helt bibliotek. 

Barnen och deras behov och verkligheter är för osynliga idag. Vi måste 

dokumentera och lyfta fram det som görs av, med och för barn och unga 

på bästa nyhetsplats, på kommunens hemsidor till exempel. Hela kommunen 

ska känna ansvar och stolthet över sina barn och unga. 

För vuxna är utmaningen alltid att hålla barnet inom sig levande, behålla 

fantasin och nyfikenheten på de nya unga uttrycken. De exempel från 

verksamheter som redovisas i den här skriften ger en positiv och hoppfull 

bild av ett kulturklimat där det sker ett verkligt och respektfullt utbyte mellan 

barn och vuxna, amatörer och professionella. Det är bilder som pekar 

framåt och utmanar till nytänkande.

UNGKULTUR 

I ETT FÖRÄNDERLIGT KULTURLANDSKAP 

Barn- och ungdomskultur är ett prioriterat område inom offentlig 

kulturverksamhet. Flera satsningar har också genomförts under 

senare år på såväl statlig, regional som kommunal nivå. Men vilka 

behov av och förväntningar på kultur har unga? Hur har kulturpolitiken 

för barn och ungdom varit utformad om vi ser tillbaka? 

Och var ligger utmaningarna idag och i morgon? 

Vi vet att barn och unga i stor utsträckning vill skapa själva och 

musik- och kulturskolor runtom i landet bjuder på stora möjligheter. 

Men hur når de ut till målgruppen och var ska verksamheten bedrivas 

– i skolan, på fritiden, på fritidsgården eller kan verksamheten 

rentav genomsyra ett helt lokalsamhälle? 

”Ungkultur – i ett föränderligt kulturlandskap” är en idéskrift som 

tar avstamp i en uppskattad konferensserie. Förhoppningen är att 

skriften ska väcka nya tankar och ge inspiration i det fortsatta arbetet 

med ungkultur. 

Trycksaker från Sveriges Kommuner och Landsting beställs på 

www.skl.se eller på tfn 020-31 32 30, fax 020-31 32 40. 

Priset är 145 kr/st. Vid köp av 5 ex eller fler 95 kr/st. 

ISBN 978-91-7164-248-6 

118 82 Stockholm, Besök Hornsgatan 20 

Tfn 08-452 70 00, Fax 08-452 70 50 

info@skl.se, www.skl.se 

Nybrokajen 11, 111 48 Stockholm 

Tfn 08-407 17 34 

www.smok.se

UNG KULTUR - SMoK - Sveriges Musik

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?