8 scen REPORTAGET Göteborgs stadsteater spelar <strong>hela</strong> Bibeln på fyra och en halv timme. sid 12–16 SvD onsdag 15 februari 2012 TYSKT Många vill ha en pjäs av Schimmelpfennig. sid 32–33 Josefin Ljungman samlar på saker. Hemma i köket finns en ritvägg och vackra förstoringsglas. Att forska i människor är en del av skådespelaryrket, menar hon. FOTO: DAN HANSSON
SvD onsdag 15 februari 2012 SCENVÅR 9 Dagliga blogginlägg om Parsifal ”Teater är ögonblickets konst” – så inleder Malmöoperans Stefan Johansson sin kulturblogg (kultur.blogs.com), där han varje dag ända sedan i oktober har skrivit små essäer om äldre och nyare uppsättningar av Wag<strong>ner</strong>s Parsifal, alla illustrerade med roande originalbilder. Första inlägget JOSEFIN LJUNGMAN Skådespelaren Josefin Ljungman kallar sig människoforskare och gillar roller som gör henne orolig. I Mattias Anderssons version av Ett drömspel får hon som Indras dotter lyssna på samtidens kval. Är det synd om människan? TEXT ANNA ÅNGSTRÖM FOTO DAN HANSSON Vilhelm Moberg på Moment Moberg möter Moment när Borås stadsteater har premiär på Din stund på jorden den 3 mars. Vilhelm Mobergs klassiker om Amerikaemigranten Albert som ser tillbaka på sitt liv iscensätts av den uppmärksammade regissören Pontus Stenshäll. För den nyskrivna musiken – för fjorton pianon – svarar Simon Steensland. Ensemblen bildar ett kollektivt berättarjag med könsöverskridande rolltolkningar. ANNA ÅNGSTRÖM Prövad gudadotter Indras dotter Agnes får en brutal start på sitt jordeliv i regissören Mattias Anderssons version av Ett drömspel. Hon dimper rätt <strong>ner</strong> i en klunga människor som har stora likheter med verklighetens folk. Det står inte länge på förrän Agnes har avlöst portvakterskan – <strong>här</strong> Ann Petrén som luttrad dörrvakt vid en frustrerad krogkö – och får ta del av människornas klagan. Josefin Ljungmans gudadotter samlar även nedskrivna vittnesmål om sjukdom och andra bekymmer tills hon vacklar under bördan. Det är många veckor till premiär när SvD besöker repetitionen i Stockholms stadsteaters lokaler på Djurgården, och scenografen Ulla Kassius och Mattias Andersson förklarar hur det är tänkt att se ut. Men att Åke Lundqvists hulkande affischör har fel färg på sänkhåven kan alla se – den är röd. Strindbergs visionära drömspel från 1901, ”mitt mest älskade drama, min största smärtas barn”, hade urpremiär 1907 med Harriet Bosse som Indras dotter. 105 år senare brottas Josefin Ljungman med rollen. – Hur gör man en gudadotter? Agnes ställs inför ett uppvaknande. Hur angriper hon sin uppgift? Och vet hon från början att hon har en uppgift? Här finns många frågor som inte går att svara på, ändå måste jag hitta något konkret att förhålla mig till, en egen logik. Det sista jag vill är att gå runt och vara svävande och andlig, slår hon fast. Hon kallar Agnes en människoforskare. – I den rollen ställs hon inför samma frågor som jag gör som skådespelare. Vi är människoforskare. Det blir än tydligare då Mattias Andersson, till vardags konstnärlig ledare på Backa teater hade rubriken ”183 dagar kvar”, och nu är de återstående dagarna bara lite över 60. Anledningen är hans eget regiarbete med Wag<strong>ner</strong>s väldiga verk: en vandring lika lång som Parsifals, som ska resultera i åtta föreställningar under våren. Josefin Ljungman Född: 1981 i Göteborg. Teater: Skara Skolscen. Backa teater i Göteborg, roller i Girlpower, Cabaret, Hela vägen hem, Allebarnsland. Riks Drama, roll i Elfriede Jelineks I Alperna. Dramaten, i Jag tänker på mig själv av Marianne Lindberg De Geer/Boonstra. Stockholms stadsteater: Farliga förbindelser, Tre systrar, Vildanden, Fadern, Paraplyerna i Cherbourg, Sex roller söker en författare, Leka med elden. Film, tv: Hata Göteborg, Psalm 21, Kärlekens krigare, Himlen är oskyldigt blå, m fl. BO LÖFVENDAHL Mest magnifik är Jonas Karlsson som hedonisten Gustav Adolf. i Göteborg, sin metod trogen använder dokumentärt material som klipps in i Strindbergs pjäs. Andersson har låtit en socialantropolog intervjua stockholmare. Frågan Tycker du synd om dig själv? fick dock omformuleras till: Kan du komma på en situation när andra skulle tycka synd om dig? – Det är ett genialt grepp som ökar trycket på Indras dotter. Även hon blir ifrågasatt – vad är du för en maktlös gud som bara säger att det är synd om människorna, förklarar Josefin Ljungman, som för första gången arbetar med Mattias Andersson. – Jag är jätteglad för det. Han är en av mina absoluta favoritregissörer. Det finns ett allvar och en avskalad råhet men ändå ömhet i hans uppsättningar, en ärlighet. Han och Ulla Kassius skapar ett eget scenspråk, ett slags antiteater. Hon tycker om att de dokumentära vittnesmålen är utskrivna och upplästa med alla stakningar och felsägningar. – Jag önskar att teatern kunde jobba mer så, att forska på riktigt och använda språket så som det kommer ut ur människan, utan förutbestämd riktning. Om man håller en teatermonolog och sänder ut: Nu ska jag snacka länge <strong>här</strong>, då blir det lätt tråkigt att lyssna på, säger hon leende. Samtidigt älskar hon förhöjning, saga och magisk realism, inte minst som den kommer till uttryck i Bakhtyar Khudojnazarovs film Luna papa, där en ko trillar <strong>ner</strong> från himlen. – Genre spelar egentligen ingen roll så länge det känns mänskligt. Formen är underordnad hjärtat. Varför teater ibland kan upplevas som tråkigt är något Josefin Ljungman funderat på sedan barnsben då hon ofta följde med sin mamma, skådespelaren och dramatikern Sofie Ljungman, på teater. Mamman var bara 15 år Lars Ring om Dramatenuppsättningen av Ingmar Bergmans Fanny och Alexander. M när Josefin föddes, och kom in på scenskolan vid 26. Själv har Josefin Ljungman inte gått scenskolan, men har gradvis genom lärorikt arbete kommit till insikten att hon är skådespelare. Som tonåring tog det dock ett tag innan hon erkände för sig själv och omvärlden att det var det hon ville bli. Men vid 15 blev hon ”dödskär” i en uppsättning och sedan fanns ingen återvändo. Det var En midsommarnattsdröm på Krapperups sommar teater. – Snacka om magi! Parken var upplyst. Mamma spelade Titania och låg utslängd i ett lärkträd. Jag såg den tio gånger. Det har rullat på bra för Josefin Ljungman, som efter Backa och Riksteatern främst varit på Stockholms stadsteater där hon fick ett genombrott som en rörande Hedvig i Thommy Berggrens uppsättning av Vildanden. Därpå gjorde hon Tre systrar med en annan favoritregissör, Alexander MørkEidem, och filmade en hel del. Men plötsligt, 2009, var ingenting roligt längre. Hon tog en paus på åtta månader, varav några i Paris. – Jag gled runt, målade, pluggade franska och gick mycket på teater för att se om jag längtade efter det. Efter en månads lugn längtade jag tillbaka. Det var ett test. Sedan dess är jag mindre gnällig och mer tacksam över det val jag har gjort. Rollerbjudanden som inte får henne att känna sig bekväm, utan som väcker oro för hur hon ska klara det, får henne att tända. – Egentligen är det alla större roller jag har gjort på teatern, men det kan också vara projekt och roller som till det yttre inte verkar så prestigefulla. På film är det lätt att som tjej hamna i facket rar blondin. Det kan jag ju också känna oro för; att stå och le i en passiv flickvänsroll. FOTO: SÖREN VILKS Stereotyper och genusfrågor inom scenkonst är svåra att diskutera utan att ge<strong>ner</strong>alisera, säger hon, men konstaterar nöjt att medvetenheten har ökat på senare år. – Som tjej får man ofta höra att man ska vara kaxig och ta mer plats. Det är goda intentio<strong>ner</strong>, men för det ska väl inte alla behöva tala med mörk röst och sitta bredbent. Det ska inte behöva vara fult att visa sig sårbar vare sig man är kvin na eller man. Att välja aktivt och veta vad som påverkar ens val är viktigt, menar Josefin Ljungman. Teatern är full av konventio<strong>ner</strong> som lever kvar. – Man vill helst inte komma på sig själv med att göra en sådan där Tjechovpiruett: ”Oh, jag är så lycklig i dag!”, <strong>här</strong>mar hon med ljus röst och får mig att skratta. Som Indras dotter tvingas hon till slut överge sin roll som betraktare. Hon kan inte värja sig utan måste också fatta svåra val under samvetskval som sliter i bröstet. – Det är som ett vuxenblivande. En ung tjej som går igenom ett helt liv och upptäcker att gör man en rätt, så gör man en annan orätt. Det går inte att uppnå alla sina drömmar. Och även om man gör det så sägs lyckokänslan upphöra efter tre månader. Då är det lätt att börja gnälla igen. – Fast jag hävdar att man får tycka synd om sig ibland – med lite självdistans. 08-13 56 14, anna.angstrom@svd.se Ett drömspel, Stockholms stadsteater 4/4. Genre spelar egentligen ingen roll så länge det känns mänskligt. Formen är underordnad hjärtat. Josefin Ljungman om magisk realism. M
Change language