Ladda ner hela bilagan Scenvår i pdf-format här - Svenska Dagbladet

SvD onsdag 15 februari 2012 SCENVÅR 9
Dagliga blogginlägg om Parsifal
”Teater är ögonblickets konst” –
så inleder Malmöoperans Stefan
Johansson sin kulturblogg (kultur.blogs.com),
där han varje dag
ända sedan i oktober har skrivit
små essäer om äldre och nyare
uppsättningar av Wagners Parsifal,
alla illustrerade med roande
originalbilder. Första inlägget
JOSEFIN LJUNGMAN Skådespelaren Josefin Ljungman kallar
sig människoforskare och gillar roller som gör henne orolig. I Mattias
Anderssons version av Ett drömspel får hon som Indras dotter lyssna
på samtidens kval. Är det synd om människan?
TEXT ANNA ÅNGSTRÖM FOTO DAN HANSSON
Vilhelm Moberg på Moment
Moberg möter Moment när Borås stadsteater har
premiär på Din stund på jorden den 3 mars. Vilhelm
Mobergs klassiker om Amerikaemigranten
Albert som ser tillbaka på sitt liv iscensätts av den
uppmärksammade regissören Pontus Stenshäll.
För den nyskrivna musiken – för fjorton pianon
– svarar Simon Steensland. Ensemblen bildar ett
kollektivt berättarjag med könsöverskridande
rolltolkningar. ANNA ÅNGSTRÖM
Prövad gudadotter
Indras dotter Agnes får en brutal
start på sitt jordeliv i regissören
Mattias Anderssons version av
Ett drömspel. Hon dimper rätt
ner i en klunga människor som
har stora likheter med verklighetens
folk. Det står inte länge på
förrän Agnes har avlöst portvakterskan
– här Ann Petrén som
luttrad dörrvakt vid en frustrerad
krogkö – och får ta del av
människornas klagan.
Josefin Ljungmans gudadotter
samlar även nedskrivna vittnesmål
om sjukdom och andra bekymmer
tills hon vacklar under
bördan.
Det är många veckor till premiär
när SvD besöker repetitionen
i Stockholms stadsteaters
lokaler på Djurgården, och scenografen
Ulla Kassius och Mattias
Andersson förklarar hur det
är tänkt att se ut. Men att Åke
Lundqvists hulkande affischör
har fel färg på sänkhåven kan
alla se – den är röd.
Strindbergs visionära drömspel
från 1901, ”mitt mest älskade
drama, min största smärtas
barn”, hade urpremiär 1907 med
Harriet Bosse som Indras dotter.
105 år senare brottas Josefin
Ljungman med rollen.
– Hur gör man en gudadotter?
Agnes ställs inför ett uppvaknande.
Hur angriper hon sin
uppgift? Och vet hon från början
att hon har en uppgift? Här finns
många frågor som inte går att
svara på, ändå måste jag hitta
något konkret att förhålla mig
till, en egen logik. Det sista jag
vill är att gå runt och vara svävande
och andlig, slår hon fast.
Hon kallar Agnes en människoforskare.
– I den rollen ställs hon inför
samma frågor som jag gör som
skådespelare. Vi är människoforskare.
Det blir än tydligare då Mattias
Andersson, till vardags konstnärlig
ledare på Backa teater
hade rubriken ”183 dagar kvar”,
och nu är de återstående dagarna
bara lite över 60. Anledningen är
hans eget regiarbete med Wagners
väldiga verk: en vandring
lika lång som Parsifals, som ska
resultera i åtta föreställningar
under våren.
Josefin
Ljungman
Född: 1981
i Göteborg.
Teater: Skara
Skolscen.
Backa teater
i Göteborg, roller
i Girlpower,
Cabaret, Hela
vägen hem,
Allebarnsland.
Riks Drama, roll
i Elfriede Jelineks
I Alperna.
Dramaten, i Jag
tänker på mig
själv av Marianne
Lindberg De
Geer/Boonstra.
Stockholms
stadsteater:
Farliga förbindelser,
Tre systrar,
Vildanden,
Fadern, Paraplyerna
i Cherbourg,
Sex
roller söker en
författare,
Leka med
elden.
Film, tv: Hata
Göteborg,
Psalm 21, Kärlekens
krigare,
Himlen är oskyldigt
blå, m fl.
BO LÖFVENDAHL
Mest magnifik är
Jonas Karlsson
som hedonisten
Gustav Adolf.
i Göteborg, sin metod trogen använder
dokumentärt material
som klipps in i Strindbergs pjäs.
Andersson har låtit en socialantropolog
intervjua stockholmare.
Frågan Tycker du synd om
dig själv? fick dock omformuleras
till: Kan du komma på en situation
när andra skulle tycka synd
om dig?
– Det är ett genialt grepp som
ökar trycket på Indras dotter.
Även hon blir ifrågasatt – vad är
du för en maktlös gud som bara
säger att det är synd om människorna,
förklarar Josefin Ljungman,
som för första gången arbetar
med Mattias Andersson.
– Jag är jätteglad för det. Han
är en av mina absoluta favoritregissörer.
Det finns ett allvar
och en avskalad råhet men ändå
ömhet i hans uppsättningar, en
ärlighet. Han och Ulla Kassius
skapar ett eget scenspråk, ett
slags antiteater.
Hon tycker om att de dokumentära
vittnesmålen är utskrivna
och upplästa med alla stakningar
och felsägningar.
– Jag önskar att teatern kunde
jobba mer så, att forska på riktigt
och använda språket så som det
kommer ut ur människan, utan
förutbestämd riktning. Om man
håller en teatermonolog och sänder
ut: Nu ska jag snacka länge
här, då blir det lätt tråkigt att
lyssna på, säger hon leende.
Samtidigt älskar hon förhöjning,
saga och magisk realism,
inte minst som den kommer till
uttryck i Bakhtyar Khudojnazarovs
film Luna papa, där en ko
trillar ner från himlen.
– Genre spelar egentligen ingen
roll så länge det känns mänskligt.
Formen är underordnad hjärtat.
Varför teater ibland kan upplevas
som tråkigt är något Josefin
Ljungman funderat på sedan
barnsben då hon ofta följde med
sin mamma, skådespelaren och
dramatikern Sofie Ljungman, på
teater. Mamman var bara 15 år
Lars Ring om Dramatenuppsättningen
av Ingmar Bergmans Fanny
och Alexander. M
när Josefin föddes, och kom in på
scenskolan vid 26.
Själv har Josefin Ljungman
inte gått scenskolan, men har
gradvis genom lärorikt arbete
kommit till insikten att hon är
skådespelare. Som tonåring tog
det dock ett tag innan hon erkände
för sig själv och omvärlden att
det var det hon ville bli. Men vid
15 blev hon ”dödskär” i en uppsättning
och sedan fanns ingen
återvändo. Det var En midsommarnattsdröm
på Krapperups
sommar teater.
– Snacka om magi! Parken var
upplyst. Mamma spelade Titania
och låg utslängd i ett lärkträd.
Jag såg den tio gånger.
Det har rullat på bra för Josefin
Ljungman, som efter Backa och
Riksteatern främst varit på
Stockholms stadsteater där hon
fick ett genombrott som en
rörande Hedvig i Thommy Berggrens
uppsättning av Vildanden.
Därpå gjorde hon Tre systrar
med en annan favoritregissör,
Alexander Mørk­Eidem, och filmade
en hel del.
Men plötsligt, 2009, var ingenting
roligt längre. Hon tog en
paus på åtta månader, varav några
i Paris.
– Jag gled runt, målade, pluggade
franska och gick mycket på
teater för att se om jag längtade
efter det. Efter en månads lugn
längtade jag tillbaka. Det var ett
test. Sedan dess är jag mindre
gnällig och mer tacksam över det
val jag har gjort.
Rollerbjudanden som inte får
henne att känna sig bekväm,
utan som väcker oro för hur hon
ska klara det, får henne att tända.
– Egentligen är det alla större
roller jag har gjort på teatern,
men det kan också vara projekt
och roller som till det yttre inte
verkar så prestigefulla. På film är
det lätt att som tjej hamna i facket
rar blondin. Det kan jag ju också
känna oro för; att stå och le i en
passiv flickvänsroll.
FOTO: SÖREN VILKS
Stereotyper och genusfrågor
inom scenkonst är svåra att
diskutera utan att generalisera,
säger hon, men konstaterar nöjt
att medvetenheten har ökat på
senare år.
– Som tjej får man ofta höra att
man ska vara kaxig och ta mer
plats. Det är goda intentioner,
men för det ska väl inte alla behöva
tala med mörk röst och sitta
bredbent. Det ska inte behöva
vara fult att visa sig sårbar vare
sig man är kvin­
na eller man.
Att välja aktivt
och veta
vad som påverkar
ens val är
viktigt, menar
Josefin Ljungman.
Teatern
är full av konventioner
som
lever kvar.
– Man vill
helst inte komma
på sig själv
med att göra en sådan där Tjechovpiruett:
”Oh, jag är så lycklig i
dag!”, härmar hon med ljus röst
och får mig att skratta.
Som Indras dotter tvingas hon
till slut överge sin roll som
betraktare. Hon kan inte värja sig
utan måste också fatta svåra val
under samvetskval som sliter i
bröstet.
– Det är som ett vuxenblivande.
En ung tjej som går igenom
ett helt liv och upptäcker att gör
man en rätt, så gör man en annan
orätt. Det går inte att uppnå alla
sina drömmar. Och även om man
gör det så sägs lyckokänslan upphöra
efter tre månader. Då är det
lätt att börja gnälla igen.
– Fast jag hävdar att man får
tycka synd om sig ibland – med
lite självdistans.
08-13 56 14, anna.angstrom@svd.se
Ett drömspel, Stockholms stadsteater
4/4.
Genre spelar
egentligen ingen
roll så länge det
känns mänskligt.
Formen är underordnad
hjärtat.
Josefin Ljungman
om magisk realism. M