Berwald 0401289x.indd - Sveriges Radio

John Adams
The Chairman dances
John Adams är den stora publikens
tonsättare; han tillhör vår tids mest
uppmärksammade tonsättare och är
tillika USA:s mest spelade. Han slog
igenom i början av 1980-talet med
orkesterverket Harmonium och har
sedan dess rönt stor uppmärksamhet
bland annat med sina operor Nixon
in China (1985-87) och The Death of
Klinghoffer (1991), varav den senare
skildrar konflikten mellan israeler och
palestinier.
Han har också komponerat ett
sångspel om en jordbävning i Los
Angeles, denne tonsättare som vill
göra musikdramatik som är relevant
för nutidsmänniskan, musikdramatik
som gör åskådaren delaktig i dramat.
Den musik John Adams komponerar
är mestadels rytmisk och melodiös,
inte sällan med inslag av minimalism
i det att han gärna upprepar korta
tonslingor, korta fraser, samtidigt som
han stegvis skjuter in små förändringar.
Så är han också ett minimalismens
sladdbarn - född 1947 och tio
yngre än kolleger som Steve Reich
och Philip Glass.
John Adams själv anser sig vara en
“minimalist som är trött på minimalismen“.
Han ser istället som sitt mål att
skriva musik som på en gång är igenkännbar
och subtil. Vid sidan av sitt
12
komponerande ägnar han sig också
åt att utöva musik, han utbildade sig
en gång till klarinettist på solonivå.
Dessutom vet han att dirigera och
hyser därtill ett särskilt intresse för att
befrämja unga tonsättares möjligheter
att få sina verk framförda, ett intresse
som han har odlat i sin hemstad San
Francisco.
The Chairman dances, eller Ordföranden
dansar, komponerades 1985
på beställning av American Composers
Orchestra. Stycket bygger på
musikaliskt material ur Nixon in China
som sysselsatte honom vid den här
tiden, en opera som i tre akter berättar
om president Nixons tredagars
besök i Beijing i Kina 1972, en opera
Adams beskriver som ett sorts dokumentärt
drama med lyrisk ton.
Verkets underrubrik lyder Foxtrot
för orkester och musiken i The Chairman
Dances förmedlar en sekvens i
operans tredje akt som utspelar sig
på en stor bankett för den gästande
amerikanske presidenten. I partituret
beskrivs denna smått surrealistiska
scen så här: “Fru Mao, alias före detta
före skådespelerskan Jiang Quing,
uppenbarar sig som objuden och
oväntad gäst på banketten. Först syns
hon stå mitt i vägen för servitörerna.
Efter ett par minuter plockar hon ur