söndag - Sydsvenskan

More documents

Recommendations

Info

A4 OPINION ■ BOSTADSINBROTTEN De 8 miljarder kronor som årligen tas ut ur välfärdssektorn i privata vinster motsvarar 20 000 anställningstillfällen. Hade det inte varit bättre att satsa de pengarna på ökad personaltäthet eller fler utbildningsinsatser? Det skriver Ulla Andersson,ekonomiskpolitisk talesperson för Vänsterpartiet. <strong>Sydsvenskan</strong> tar på ledarplats den 5 juli upp Vänsterpartiets modell för en välfärd fri från kommersiella intressen. Texten hänvisar till att många skolföretag investerar mer kapital än de tar ut i vinst, men missar att flera av företagen ägs av riskkapitalbolag vars idé inte är att göra direkta vinstuttag. Riskkapitalbolag slussar istället ut pengar från välfärden genom räntesnurror, en metod för skatteplanering där med varandra branschnära företag använder lån och uppköp för att sänka sin skatt, och andra konstruktioner som gör att bolagen kan undvika skatt tills de säljer företagen vidare. Riskkapitalbolag gör främst vinst genom att köpa befintliga verksamheter som drivs med skattepengar. På så sätt gör de sina egna företag värdefullare, utan att välfärden blir bättre för dem som använder den. Det är ingen hemlighet att regeringens kraftiga skattesänkningar har drabbat välfärdssektorn värst. De 8 miljarder kronor som årligen tas ut ur den i privata vinster motsvarar 20 000 anställningstillfällen. Hade det inte varit bättre att satsa de pengarna på ökad personaltäthet eller fler utbildningsinsatser? I många branscher kan konkurrens driva fram teknisk utveckling som ger lägre kostnader – men inom välfärden är det sällsynt. Det beror på att en stor del av kostnaderna utgörs av löner som inte går att rationalisera bort utan att kvaliteten blir lidande. Det finns en anledning till att Sverige en gång byggde upp en gemensam och sammanhållen välfärd: Den kan inte fungera som vilken marknad som helst. När människor besöker vårdcentraler eller flyttar in på äldreboenden ska de kunna känna trygghet i att det är de behov de har som avgör vilket stöd de får. Ingen ska bemötas utifrån hur lönsam hon eller han anses vara. Det finns många mått på kvalitet i välfärden, men oavsett vilket man väljer finns det bland vinstdrivna företag alltid de som försöker gå runt systemet. Det är möjligt eftersom den kvali Chef för ledarredaktionen: Heidi Avellan SYDSVENSKANh E-post: ledare@sydsvenskan.se Söndag 15 juli 2012 VILKET SNILLEDRAG, POLISEN Bostadsinbrotten har ökat med 34 procent på tio år. Och polisen gör – vad? Två bröder från Göteborg dömdes i fredags i Borås tingsrätt till vardera över fyra års fängelse för grova stölder. Bröderna stod åtalade för 36 bostadsinbrott. Verkar det mycket? Låt oss, i ett hypotetiskt räkneexempel, anta att en påhittad per HOBEROENDE LIBERAL ■ AKTUELLA FRÅGOR son, Nisse Kofot, fälls för 36 inbrott. Uppklarningsprocenten för bostadsinbrott – så att en person binds till brottet – låg förra året på 4 procent, enligt Brottsförebyggande rådet. Hur många inbrott kan då Nisse Kofot, statistiskt sett, förväntas ha utfört totalt? Niohundra (900). Nu är ju inte denna polisiära himmel alldeles nattsvart. Ekot rapporterade häromdagen att polisen i Skaraborg genom en kraftansträngning ser ut att snart ha löst Företagens syfte är att dela ut vinst och någonstans måste denna vinst tas ifrån. Främst drabbas personaltäthet, utbildningsnivå och arbetsvillkor. Det syns tydligt i statistiken. Oavsett hur man mäter finns det bland vinstdrivna företag alltid de som försöker gå runt systemet. Det är möjligt eftersom den kvalitet som finns i mötet mellan människor är svår att mäta, skriver Ulla Anderssson. ARKIVFOTO: LISBETH WESTERLUND 2003 Ur led med tiden ”Idag håller 8 av 10 svenskar med om att den som driver skattefinansieradvälfärd inte ska plocka ut vinst därifrån. Den som fortsätter slåss för de stora vinstuttagen riskerar att uppfattas som ur led med tiden.” 40 procent av de anmälda inbrotten sedan i höstas. Hur? Främst genom att alltid göra en brottsplatsundersökning. Vilket snilledrag. Polisen har alltså börjat bege sig ut till brottsplatsen för att säkra spår från tjuvarna. Med modern terminologi: fantastiskt innovationstänk. Ursäkta ironin. Det är bara så märkligt att polisen – som knappast är omedveten om vad ett inbrott får för konsekvenser för brottsoffer i form av otrygghet, kränkthet och misstro mot tet som finns i mötet mellan människor är svår att mäta. Kvalitetsmått och liknande kan inte heller komma åt att vilja till vinst påverkar hela välfärden. Vinstdrivna företag strävar ofta efter att välja ut de lönsammaste eleverna, patienterna eller äldre – de med minst behov. Det leder till en negativ segregation. Företagens syfte är att dela ut vinst och någonstans måste denna vinst tas ifrån. Främst drabbas personaltäthet,utbildningsnivå och arbetsvillkor. Det syns tydligt i statistiken. ■ Andelen personal som rättssamhället – inte gör mer för att lösa denna ”vardagsbrottslighet”. Rikspolischef Bengt Svenson kan gott fortsätta sin debatt om att befria polisen från uppgifter som andra kan göra (sköta hittegods, utfärda pass, kolla istappar), men det räcker inte. Som Per Lindström, chef för en länsinsats mot bostadsinbrott, sade i Ekot: Polisen runt om i landet bör fundera – ”man får nog sätta av lite folk”. Bra, gör det. Sätt av lite folk. Debattredaktör: Eva Rothstein E-post: aktuella@sydsvenskan.se Telefon: 040-28 10 13 Fler debattartiklar finns på sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor bara har timanställning är mer än dubbelt så stor i den privat drivna hemtjänsten som i den kommunala. ■ Den mest privatiserade sektorn – skolorna – har kraftigt sjunkande resultat. Enligt Skolverkets rapporter är segregationen en helt avgörande orsak. Sverige är unikt som tilllåter så omfattande vinstuttag som sker idag. Den svenska välfärden har gjorts till en experimentverkstad för privatiseringar. De allra flesta anser att det är orimligt att det ger dubbelt så hög avkastning på eget insatt kapital att driva ett äldreboende som att driva en bank. Idag håller 8 av 10 svenskar med om att den som driver skattefinansierad välfärd inte ska plocka ut vinst därifrån. Den som fortsätter slåss för de stora vinstuttagen riskerar att uppfattas som ur led med tiden. ULLA ANDERSSON SKRIBENTEN Söndag 15 juli 2012 ■ Ulla Andersson är ekonomiskpolitisk talesperson för Vänsterpartiet och riksdagsledamot sedan 2006.
SYDSVENSKANh Redigering: OPINION Söndag 15 juli 2012 Andreas Bohlin ■ PER T OHLSSON Söndag 15 juli 2012 Vid den här tiden varje år, lagom till sommarstiltjen i svensk politik, dimper en tegelsten ned på skrivbordet: rapporten från SOMinstitutet vid Göteborgs universitet, en antologi med bidrag från ledande statsvetare och opinionsforskare som studerar vad som rör sig i folkdjupet. SOM står för samhälle, opinion, medier. Analyserna bygger på en rikstäckande undersökning som nu omfattar totalt 9 000 personer och som genomförs på hösten året före publiceringen. För politiska kalenderbitare är dessa rapporter obligatorisk läsning, om än lätt svårhanterliga i hängmattan; årets rapport, I framtidens skugga, är på 694 sidor. Diskussionen om det politiska läget i Sverige har på senare tid kretsat kring hur en vitaliserad socialdemokrati under Stefan Löfvens ledning har ändrat spelplanen. Den tidigare Metallbasen, pragmatisk och eftertänksam, tog i januari över partiordförandeskapet från Håkan Juholt, som med sin monumentala brist på omdöme drev Socialdemokraterna mot avgrundens rand – som vore det inte nog med två svidande valförluster 2006 och 2010. Mellan november förra året och maj i år ökade Socialdemokraterna med nästan 10 procentenheter i Statistiska centralbyråns mätningar: från 27,7 till 37,3 procent. Samtidigt har Moderaterna rasat från 33,4 till 28,6 procent. Efter Juholtkatastrofen är Socialdemokraterna åter största parti i opinionen. På grund av detta remarkabla uppsving skulle det bli rödgrön majoritet och regeringsskifte om det varit val idag, låt vara att det föga framgångsrika samarbetet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet i valet 2010 har placerats i malpåse. Alltså: En regering på reträtt och en socialdemokrati på frammarsch. Rörelserna under ytan, frilagda i SOMrapporten, komplicerar bilden. Man skulle, med tanke på opinionskantringen, kunna tro att det blåser vänstervindar i Sverige. Det gör det inte, trots intensiva debatter om allt från barnfattigdom till vinster i välfärden. Hösten 2011 placerade sig 31 procent av väljarna till vänster och 40 procent till höger. Gapet mellan höger och vänster var lika stort som valåret 2010. I förra årets rapport, Lycksalighetens ö, konstaterade SOM- forskarna att väljarna 2010 gav alliansen gott betyg för hanteringen av finanskrisen. Regeringens job performance fick det högsta betyget hittills i SOM-institutets mätserie: 59 procent ansåg att regeringen skötte sig bra. Det avgjorde valet. För första gången fick en sittande borgerlig regering förnyat förtroende. Sedan dess har betyget gått ned, men ligger ändå kvar på en relativt hög nivå. Fyra av tio svenska väljare anser att regeringen gör ett bra jobb. Det är en av de högsta noteringarna ett icke-valår sedan början av 1990-talet. Henrik Oscarsson, professor i statsvetenskap i Göteborg och expert på väljarbeteenden, svarar för det mest intressanta, eller rent av sensationella, kapitlet i årets SOM-rapport. Oscarsson har undersökt partiernas maximala elektorala potential, förkortat MEP. Annorlunda och mer enkelt uttryckt: Hur stora skulle partierna kunna bli om de lyckades samla alla sina tänkbara sympatisörer? Statsministern i Almedalen. FOTO: ANNA WAHLGREN Moderat utmaning ”Det ligger numera ett glastak vid 40 procent över Socialdemokraterna.” Oscarsson försöker ta reda på det genom att summera varje partis andel av första- och andrapreferenserna, det vill säga de väljare som tycker att ett visst parti är bäst eller näst bäst. Socialdemokraterna har anledning att vara bekymrade. Partiets MEP var hösten 2011 den lägsta som har uppmätts: 43 procent. Här finns sannolikt en negativ Juholteffekt, eftersom SOM- mätningen genomfördes mitt i stormen kring den förre S-ledaren. Men med tanke på att partiets MEP ofta har överstigit 50 procent – 56 procent så sent som 2002 – borde den vikande trenden oroa de socialdemokratiska partistrategerna. Det ligger numera ett glastak vid 40 procent över Socialdemokraterna; dit, men inte högre. Det är också på den nivån, strax under 40 procent, som stödet för S har planat ut ett knappt halvår efter Stefan Löfvens tillträde. I Novus och Ekots sammanvägning av opinionsundersökningar, poll of polls, för juni får Socialdemokraterna 35,5 procent, en uppgång jämfört med valresultatet 2010, 30,7 procent, men också klart under partiets historiska noteringar kring 45 procent. När sedan MEP-siffrorna bryts ned på viktiga väljargrupper blir situationen för S ännu dystrare: 32 procent i storstäderna, 39 procent bland förvärvsarbetande, 31 procent bland högutbildade, 42 procent av 16–29-åringarna. Istället är Socialdemokraterna överrepresenterade i kategorier som förtidspensionärer, 71 procent, arbetslösa, 55 procent, och bland äldre väljare. Här avtecknar sig knappast konturerna av ett parti i förbund med framtiden. Men även regeringsalliansen brottas med problem. Det allvarligaste stavas Kristdemokraterna, vars MEP endast är 9 procent. Inte ens var tionde svensk väljare kan överhuvudtaget tänka sig att rösta på KD. Bara Sverigedemokraterna, det minst populära av riksdagens åtta partier, får en sämre notering: 8 procent. KD, allianskedjans bräckligaste länk, löper en överhängande risk att ramla ur riksdagen 2014. Liksom 1994 och 2010 kan partiet räddas av moderata stödröster, men det är inte säkert: blott 6 procent av väljarna betraktar KD som andrahandsalternativ. Partiet befinner sig, konstaterar SOMforskarna, i en ”mycket sårbar situation på en oförutsebar väljarmarknad”. Inte heller de båda andra mindre partierna i alliansen imponerar med sina MEPtal: 15 procent för Centern och 25 procent för Folkpartiet. Siffran för FP är anmärkningsvärt svag med tanke på att partiet genom åren har varit väljarnas andrahandsfavorit. Mycket talar för att den positionen har tagits över av Miljöpartiet med ett MEP-tal på 33 procent; 21 procent anger MP som näst bästa parti. De tre mindre regeringspartiernas profileringsbehov – och en viss trötthet med Moderaternas dominans – manifesterades i förra veckan. I gotländska Almedalen presenterade A5 statsminister Fredrik Reinfeldt (M) den 3 juli en så kallad jobbpakt mellan stat, näringsliv och fack för att underlätta ungdomars inträde på arbetsmarknaden. Reinfeldt tror att pakten kan resultera i 30 000 nya arbetstillfällen. Förhandlingarna mellan parterna är långtifrån färdiga, men om pakten blir verklighet skingras bilden av en kraftlös och loj regering. Initiativet bekräftar Moderaternas särställning i alliansregeringen. Redan i själva idén speglas deras ambition att framstå som det nya ”arbetarpartiet”: pakten knyter an till den strävan efter samförstånd som symboliseras av Saltsjöbadsavtalet från 1938 mellan SAF och LO och hela den svenska modell som politiskt förknippas med Socialdemokraterna. Men de övriga allianspartierna är inte helt med på noterna. De uppfattar pakten som ett renodlat M-projekt. Det var två moderata statsråd, finansminister Anders Borg och arbetsmarknadsminister Hillevi Engström, som i höstas inledde diskreta samtal med arbetsmarknadens parter. I Almedalen hällde FP-ledaren Jan Björklund, påhejad av C och KD, kallt vatten över pakten genom att förorda en ”ny arbetsmarknadsmodell” med obligatorisk a-kassa och liberaliserad arbetsrätt, två röda skynken för fackföreningsrörelsen. Fast Fredrik Reinfeldt och Anders Borg, regeringens radarpar, bryr sig nog inte så mycket om dessa markeringar från de mindre allianspartierna, eller ens om Kristdemokraternas och Centerns plågade dans kring riksdagens fyraprocentsspärr. Den extreme makeover av Moderaterna som de började genomföra 2003, efter valkatastrofen ett år tidigare, syftade inte i första hand till att ena borgerligheten. Målet var att etablera Moderaterna som Socialdemokraternas självklara utmanare som ”samhällsbärande” parti, en term som Reinfeldt själv använt. Idén om en jobbpakt passar perfekt in i strategin: Moderaterna vill framstå som de bästa förvaltarna av den svenska modell som utformades under socialdemokratiskt överinseende. Att döma av I framtidens skugga har Reinfeldt och Borg lyckats med sin operation. För första gången noterar Moderaterna högre MEP än Socialdemokraterna: 47 procent. Det kan jämföras med partiets MEPtal 2002: 23 procent. Moderaterna har alltså fördubblat sin väljarpotential och leder över Socialdemokraterna i viktiga grupper: med 54 procent bland storstadsborna, 52 procent bland förvärvsarbetande och 56 procent bland tjänstemännen. Undangömt i den senaste SOM-rapportens tabeller skymtar således något som på längre sikt lär transformera svensk politik – oavsett hur man värderar det och oavsett kortsiktiga opinionsförskjutningar: Socialdemokratins förlorade hegemoni. Per T Ohlsson per.t.ohlsson@sydsvenskan.se ■ MER ATT LÄSA: I framtidens skugga. 42 kapitel om politik, medier och samhälle (SOM-rapport nr 56) red. Lennart Weibull, Henrik Oscarsson och Annika Bergström. www.scb.se. www.novusgroup.se.
Page 1 and 2: Redigering: Jenny Rydqvist/Johan Sv
Page 3: WWW.MALMOFESTIVALEN.SE
Page 7 and 8: SYDSVENSKANh Redigering: SVERIGE S
Page 9 and 10: SYDSVENSKANh Redigering: SVERIGE S
Page 11 and 12: SYDSVENSKANh SPECIAL A11 Söndag 15
Page 13 and 14: SYDSVENSKANh Söndag 15 juli 2012 K
Page 15 and 16: SYDSVENSKANh Söndag 15 juli 2012 b
Page 17 and 18: SYDSVENSKANh Söndag 15 juli 2012 S
Page 19 and 20: SYDSVENSKANh NYHETSVECKAN A19 Sönd
Page 21 and 22: SYDSVENSKANh Köpenhamn: Karin Zill
Page 23 and 24: SYDSVENSKANh Redigering: VÄRLDEN S
Page 25 and 26: SYDSVENSKANh EKONOMI A25 Söndag 15
Page 27 and 28: Söndag 15 juli 2012 Audi Finansier

söndag - Sydsvenskan

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?