Berwald 030903 - Sveriges Radio

Arvo Pärt
Credo
När Arvo Pärt (född 1935) skrev sitt
Credo var det 1968 och ute i världen
blåste nya vindar. Studenterna i Paris
och på många andra ställen gjorde
uppror. Det fanns hopp. Det var förändringens
tid.
Men inte bakom järnridån. Inte i
Tallinn i Estland där Arvo Pärt var
verksam som kompositör ända tills
1980 då han valde att gå i exil. Varje
konstnärligt verk måste få sovjetstatens
tillstånd och religiös konst var
strängt förbjuden. Arvo Pärt var en
suspekt musiker på flera plan i sovjetstatens
ögon: Dels ägnade han sig
åt samtida musik, tolvtonsteknik närmare
bestämt. Dels var han religiös.
Inget uppfattades som så regimfientligt
som att kombinera musikaliska
influenser från väst med tolvton och
Gud.
Credo är titeln på ett stycke för
piano, kör och orkester som Arvo
Pärt skrev under revolutionsåret 1968.
Neeme Järvi dirigerade uruppförandet
i Tallinn:
”Jag kommer ihåg när jag dirigerade
hans Credo 1968, och naturligtvis
hade den en religiös text. Det blev
en stor succé, men vi hade inte fått
något tillstånd. Religiös musik var ju
inte tillåten och dagen därpå blev det
skandal.”
10
Credo börjar med orden ”Credo
in Jesum Christum” från det liturgiska
credot, men resten av texten
är hämtad ur Matteusevangeliet och
i slutet upprepas det kraftfulla ordet
Credo – Jag tror. Den musikaliska
strukturen är lånad från Bachs Preludium
i C-dur från den första boken
av Wolhtempierte Klavier. En atonal
tolvtonsserie smyger sig gradvis in för
att ställa allt på sin spets: en kamp
mellan tonalt och atonalt utspelar sig.
Kanske också en kamp mellan det
onda och det goda, mellan musik och
tystnad.
Credo är det sista Pärt skrev innan
han själv vände sig mot tystnaden. I
nästan ett decennium efteråt komponerade
han inte alls och ägnade sig
istället åt studiet av gammal musik.
Det var först sedan han upptäckt den
gregorianska sången som han kunde
hitta tillbaka till sitt eget komponerande.
Någon har sagt om Pärts musik
att den är befriad från all musikalisk
barlast, alla dessa transportsträckor
som bara fyller ut tid och notpapper.
Pärt har därför kallats för ”essentialist”
snarare än minimalist eftersom varje
ord och not är noga avvägd för att
tala sitt språk så tydligt som möjligt.
I Dorian Supins dokumentärfilm om