Berwald 030903 - Sveriges Radio

Extrakonsert 

Berwaldhallen onsdag 3 september 2003 kl. 18.00 

Konserten spelas in för senare utgivning på 

Deutsche Grammophon 

Det är viktigt att inspelningen blir av högsta 

kvalitet även tekniskt. Här har du som 

konsertbesökare möjlighet att hjälpa till. 

Försök undvik att hosta. Om det är 

nödvändigt gör det så diskret som möjligt. 

Glöm inte att stänga av mobiltelefon, 

personsökare m.m!. 

3 

Sveriges Radios Symfoniorkester 

Konsertmästare: Jannica Gustafsson 

Radiokören 

Instuderare: Lone Larsen 

Esa-Pekka Salonen, dirigent 

Hélène Grimaud, piano 

Ludwig van Beethoven (1770-1827) 

Fantasi för piano, kör och 

orkester op 80, c-moll 

Solister: 

Susanne Carlström, sopran 

Monika Mannerström, sopran 

Annika Hudak, alt 

Mats Carlsson, tenor 

Per Björsund, tenor 

Lage Wedin, bas 

Arvo Pärt (f. 1935) 

Credo 

Claude Debussy (1862-1918) 

Nocturnes 

- Nuages 

- Fêtes 

- Sirènes 

Beräknad sluttid 19.10


”Bästa orkesterkonsert under 

2001” skrev recensenten i Washington 

Post och talade vidare om ”musikskapande 

som innefattade risktagning, 

sårbarhet och känslomässig utsatthet… 

En konsert som denna återbördar 

lyssnaren till världen hänförd, och 

otålig vad gäller allting annat”. 

Dessa uttalanden gällde orkesterns 

framförande av Verdis Requiem tillsammans 

med Radiokören och Eric 

Ericsons Kammarkör. Ytterligare bevis 

på att orkestern hör till världens främsta 

har visat sig genom flera Grammy- 

och Grammisnomineringar, nu senast 

i klassen ”Best classical album” för 

skivan med Arvo Pärts Orient & occident. 

Till de internationella framgångarna 

hör också turnéframträdanden i 

Wien, Salzburg, Berlin och Wilhelmshafen. 

Samtidigt fortsätter orkestern att 

vara en ensemble för hela Sverige 

genom de regelbundna radiosändningarna 

från Berwaldhallen, som ofta 

också når lyssnare i en mängd länder 

genom programutbytet inom Europeiska 

Radiounionen (EBU). Orkestern 

har fortsatt ett särskilt ansvar för ny 

musik vilket avspeglas på flera sätt i 

programmen, inte minst genom en rad 

beställningar till svenska tonsättare. 

Det är en lång utveckling som 

lett fram till orkesterns nuvarande 

position. 1965 fick Sveriges Radio 

4 

äntligen en fullt utbyggd symfoniorkester 

genom sammanslagningen 

av dåvarande Radioorkestern och 

Underhållningsorkestern. Den legendariske 

dirigenten Sergiu Celibidache 

svarade fram till 1971 för ett intensivt 

utvecklingsarbete och det var också 

under denna tid som orkestern 

började turnera utomlands. Herbert 

Blomstedt, som var chefdirigent 1977 

– 1982 befäste ytterligare orkesterns 

internationella renommé och samtidigt 

gjorde Stig Westerberg som kapellmästare 

stora insatser för svensk 

musik: han svarade för över 100 

svenska uruppföranden under åren 

1958 – 1983. Esa-Pekka Salonen 

var chefdirigent 1984 – 1995 och 

under denna period befästes orkesterns 

ställning ytterligare, inte minst 

genom bejublade turnéer utomlands. 

Han avlöstes av Evgenij Svetlanov 

1997 och sedan två år har Manfred 

Honeck som chefdirigent fört orkestern 

till nya framgångar. 

Ett hundratal välutbildade musiker 

bildar tillsammans Sveriges Radios 

Symfoniorkester – musiker med den 

speciella lyhördhet som krävs för 

ensemblespel. Och den lyhördhet 

som är förutsättningen för att tolka de 

många olika typer av musik som står 

på repertoaren. Som orkestermusiker 

står man alltid inför nya utmaningar 

– Sveriges Radios Symfoniorkester är 

fortsatt en ensemble i utveckling.


33 professionella sångare utgör 

Radiokören. En kör som sedan 

60-talet har varit världsledande inom 

a-cappellakör, men som ständigt 

engageras av orkesterdirigenter som 

Claudio Abbado, Riccardo Muti för 

konserter, turnéer och skivinspelningar. 

Vad är bakgrunden till Radiokörens 

världsledande position i dag? När Eric 

Ericson blev chefdirigent 1952 hade 

Europa åter öppnat sig och det fanns 

en nyfikenhet att söka sig nya former 

och uttryck. Här fanns också en 

stor körrepertoar som aldrig eller 

mycket sällan hade blivit framförd. Det 

var musik av mästare som Richard 

Strauss, Max Reger vars bortglömda 

verk Ericson plockade fram och studerade 

in tillsammans med kören. Nu 

äntligen kunde dessa mästerverk ges 

ett rättvist framförande. 

I Sverige fanns en rad tonsättare 

som bara längtade efter att ge utlopp 

för sin skaparlust efter den påtvingade 

tystnad som kriget innebar. I Radiokören 

fann de svenska tonsättarna 

ett instrument som kunde formulera 

deras musikaliska tankar. Och de 

skrev verk som senare skulle räknas 

till klassikerna inom körrepertoaren, 

både i Sverige och utomlands. I kretsen 

kring Ericson och Radiokören 

fanns tonsättare som Ingvar Lidholm, 

Sven-Erik Bäck, Lars Edlund och 

ganska snart också György Ligeti. 

5 

Radiokörens envetna kvalitetsarbete 

och en aldrig sinande nyfikenhet 

ledde till att omvärlden ganska snart 

fick upp ögonen för ensemblen. I 

början av 60-talet reste kören ner till 

Berlin, där man gav en konsert som 

verkligen fick ett kraftigt genomslag 

i musikvärlden. Aldrig tidigare hade 

man hört den här musiken framförd 

på ett lika fantastiskt sätt. Konserten 

ledde till fem skivor med körmusik, 

och världsryktet var ett faktum. 

Inbjudningar till konserter världen 

över började komma in, tonsättare 

och dirigenter kom till Sverige för att 

lära, och radiokoristernas kunnande 

och vilja att söka sig vidare och 

utveckla körmusiken ökade. 

Under drygt 30 år ledde Ericson 

kören. Men Ericson fortsatte att återkomma 

som gästdirigent, och denna 

säsong firas ett 50-årigt samarbete 

mellan två institutioner i svenskt 

musikliv. 

På 80-talet tog barockspecialisten 

Anders Öhrwall över och ledde in 

kören på delvis på en ny repertoar 

med barocken i centrum. På 80-talet 

inleddes också samarbetet med Riccardo 

Muti med ett par prisade skivinspelningar 

och flera konserter. 

Under Gustaf Sjökvists ledning fortsatte 

arbete med nyskriven musik och 

Sjökvist ledde en stor mängd uruppföranden 

av tonsättare som bl.a.


Sven-David Sandström, Tomas 

Jennefelt, Hans Gefors. Och 

utlandsengagemangen ökade för 

kören, inte minst genom ett omfattande 

samarbete med Berlinfilharmonikerna 

och Claudio Abbado. Men 

under Sjökvists ledning turnerade 

också kören i Ryssland, Taiwan och 

Tyskland. 

När estländaren Tönu Kaljuste blev 

den förste ickesvenske chefdirigenten 

breddades repertoaren österut. Nu 

fick koristerna ta sig an både äldre 

ryska tonsättare och nyskriven repertoar 

av då okända tonsättare som 

Arvo Pärt, Alfred Schnittke och 

Krzysztof Penderecki. 

Kontakten med dessa skulle leda till 

flera prisbelönta och omtalade skivinspelningar 

och många oförglömliga 

konserter världen över. 

6 

I dag, körens 77:e konsertsäsong, 

har Radiokören lyckats att inte bara 

behålla utan också stärka sin position 

som en världsledande ensemble. 

Stefan Parkman gör sin första säsong 

som körens chefdirigent med ambitionen 

att ytterligare utveckla Radiokören 

och förvalta den långa tradition av a 

cappellakör som har fört kören dit den 

i dag befinner sig. 

För de 33 sångarna väntar nya 

utmaningar.

Esa-Pekka Salonen 

Dirigent 

Esa-Pekka Salonen är en av vår 

tids främsta dirigenter och därtill en 

mycket framgångsrik kompositör. I 

redan flera decennier har han trollbundit 

oss med sina färgstarka och 

exakta tolkningar av såväl klassisk 

som nutida musik. Hit till Berwaldhallen 

återkommer han mer än gärna 

eftersom det var här han hade sin bas 

mellan 1985 och 1995 i egenskap av 

chefdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester. 

Esa-Pekka Salonen är född 1958 i 

Helsingfors och fick sin utbildning som 

valthornist, tonsättare och dirigent vid 

Sibeliusakademien. Han har också 

studerat komposition för Franco 

Donatoni och Niccolò Castiglioni i 

Italien och började faktiskt sin karriär 

som tonsättare. 

Som dirigent debuterade han med 

Finska Radions Symfoniorkester 1979. 

1983 dirigerade han Philharmonia 

Orchestra i London första gången 

och är sedan dess en av världens 

mest eftersökta dirigenter. Mellan 

1985 och 1995 var han chefdirigent 

för Sveriges Radios Symfoniorkester. 

Sedan 1992 är Salonen chefdirigent 

för Los Angeles filharmoniska orkester. 

Bland de många höjdpunkterna 

i deras samarbete kan nämnas festspelen 

i Salzburg, flera bejublade tur- 

7 

néer i både Europa och Japan och en 

rad prisbelönade skivinspelningar. 

Salonen är vida känd för sina 

tolkningar av nutida musik och har 

uruppfört verk av John Adams, Franco 

Donatoni, Magnus Lindberg, Rodion 

Sjedrin med flera. Han har lett kritikerrosade 

festivaler med musik av Ligeti, 

Schönberg, Sjostakovitj och Stravinskij. 

Salonen är också mycket produktiv 

som kompositör. År 2000 tog han 

sabbatsår från dirigerandet för att 

helt ägna sig åt att komponera, vilket 

ledde till flera nya verk som har uruppförts 

i olika delar av världen. Förra året 

ägnade Musica Nova-festivalen i Helsingfors 

en hel vecka åt tonsättaren 

Esa-Pekka Salonen, med konserter 

och diskussioner där Salonen själv 

deltog. 

Esa-Pekka Salonen har belönats 

med många priser och medaljer, bl.a. 

Siena Prize, Literis et Artibus och 

Pro Finlandia. 1998 hyllade Frankrike 

honom med titeln Officier de l’ordre 

des Arts et des Lettres.

Hélène Grimaud 

Piano 

Den franska pianisten Hélène Grimaud 

var bara 15 år när hon 1985 

gjorde en sensationell skivinspelning 

av Rachmaninovs pianokonsert nr 2 

- ett mycket svårspelat stycke som 

tydligt avslöjade en stor musikalisk 

begåvning. Två år senare spelade hon 

upp för Jorge Bolet, den kubanskamerikanske 

pianisten, vid en pianofestival 

i södra Frankrike. Han blev 

överförtjust och gav Hélène Grimaud 

det absolut bästa betyg hon kunde få: 

”En så enastående talang har jag inte 

mött på många år!” 

1988 blev hon inbjuden av Daniel 

Barenboim att spela med Orchestre 

de Paris och efter det tog hennes karriär 

fart på allvar: Hélène Grimaud har 

spelat med en lång rad av de främsta 

orkestrarna världen, som till exempel 

Berlinfilharmonikerna, London 

Symphony, St. Petersburgs Filharmoniorkester, 

Israels Filharmoniorkester, 

Los Angeles filharmoniska orkester, 

Tokyos Symfoniorkester och Zürich 

Tonhalle. Listan av dirigenter som 

hon har samarbetat med är minst lika 

imponerande: Christoph Eschenbach, 

Neeme Järvi, Jurij Temirkanov, Kurt 

Masur, Jesus Lopez-Cobos, Myung- 

Whun Chung, Charles Dutoit, Claudio 

Abbado, Herbert Blomstedt, Andrew 

Davis, Jukka-Pekka Saraste och 

David Zinman. 

8 

På Hélène Grimauds repertoar står 

musik av Beethoven, Liszt, Schumann, 

Chopin, Brahms, Ravel och 

Gershwin. Under säsongen 2002- 

2003 har hon bland annat gjort sin 

debut på Carnegie Hall med Schumanns 

pianokonsert som hon även 

har spelat in på skiva. Hon har gjort 

omfattande turnéer i USA, bland 

annat med den schweiziske flöjtisten 

Emmanuel Pahud, och besökt 

Japan tillsammans med Tjeckiens 

filharmoniska orkester under ledning 

av Vladimir Ashkenazy. Tillsammans 

med Ashkenazy har hon även gjort en 

nyinspelning av Rachmaninovs pianokonsert 

nr 2, det stycke som lanserade 

henne som en av vår tids mest 

virtuosa konsertpianister. 

Själv säger Hélène Grimaud att 

musiken förändrade hennes liv: ”Jag 

var ett ganska stökigt barn innan jag 

började spela piano. En psykolog sa 

till och med till mina föräldrar att jag 

antagligen hade blivit en ungdomsbrottsling 

av värsta sort om det inte 

hade varit för musiken”. 

Hélène Grimaud är känd för en 

annan sak också: Hon älskar vargar 

och har blivit något av en vargspecialist. 

På sin gård i USA har hon en 

egen vargflock som hon tillbringar all 

sin tid med. När hon inte spelar piano, 

förstås.

Ludwig van Beethoven 

Fantasi för för piano, kör och orkester op 80, c-moll 

1800-talets första decennium är en 

kreativ och lycklig tid för Ludvig van 

Beethoven. Han är en firad pianist och 

erkänd som arvtagare till Mozart och 

Haydn. Han har etablerat sig i Wien 

och har gjort stor succé med symfonin 

Eroica, som han tillägnar sin stora 

idol, generationskamraten Napoléon 

Bonaparte. Han har skrivit Pastoralsymfonin 

och det berömda brevet 

till Elise. Och han har haft den första 

föreställningen av sin opera, Fidelio, 

som spelades inför en publik fylld av 

franska officerare. För Wien har intagits 

av Napoleons trupper - men än 

så länge tror Beethoven på framtiden. 

Dessutom har Beethoven inflytelserika 

vänner som inom kort kommer 

att ge honom den årliga ränta som 

gör honom till en av Europas första 

oberoende yrkesmusiker. En ny värld 

öppnar sig för kompositören som 

hädanefter kan skriva när han vill och 

vad han vill. 

Körfantasin skrevs 1808 och tillägnades 

kung Maximilian 1 Josef av 

Bayern. Mycket tyder på att stycket 

tillkom i all hast, komponerad bara 

några dagar före uruppförandet på 

Teater An der Wien den 22 december 

1808 då Beethoven både höll i dirigentpinnen 

och spelade piano. 

Under denna konsert framfördes även 

Beethovens Pastoralsymfoni, piano- 

9 

konsert nr 4, arian Ah, perfido och 

Sanctus ur Mässa i C- dur. 

Körfantasin spelades som final och 

presenterades i programmet som 

något av summan av alla konsertens 

delar: pianot, orkestern och kören. 

Det skulle visa sig att körfantasin 

var ett djärvt och nyskapande verk 

som smälte samman all den originalitet 

som Beethoven stod för. Stycket är 

på en gång lyriskt och symfoniskt, en 

blandning av olika musikaliska former 

och genrer. 

Texten har av många tolkats som 

en del av frimurarnas initiationsrit. 

Hur det nu än är med den saken bär 

den vittnesbörd om en stor optimism 

och framtidstro. Vad som däremot är 

säkert är att det musikaliska temat är 

en skiss till det berömda temat An die 

Freude som Beethoven sedermera 

krönte sin nionde symfoni med - som 

en sista desperat handling innan tystnaden 

omslöt honom. 

Men än så länge är det 1808 och 

Beethoven är ung, lycklig och framgångsrik... 

Mikaela Kindblom

Arvo Pärt 

Credo 

När Arvo Pärt (född 1935) skrev sitt 

Credo var det 1968 och ute i världen 

blåste nya vindar. Studenterna i Paris 

och på många andra ställen gjorde 

uppror. Det fanns hopp. Det var förändringens 

tid. 

Men inte bakom järnridån. Inte i 

Tallinn i Estland där Arvo Pärt var 

verksam som kompositör ända tills 

1980 då han valde att gå i exil. Varje 

konstnärligt verk måste få sovjetstatens 

tillstånd och religiös konst var 

strängt förbjuden. Arvo Pärt var en 

suspekt musiker på flera plan i sovjetstatens 

ögon: Dels ägnade han sig 

åt samtida musik, tolvtonsteknik närmare 

bestämt. Dels var han religiös. 

Inget uppfattades som så regimfientligt 

som att kombinera musikaliska 

influenser från väst med tolvton och 

Gud. 

Credo är titeln på ett stycke för 

piano, kör och orkester som Arvo 

Pärt skrev under revolutionsåret 1968. 

Neeme Järvi dirigerade uruppförandet 

i Tallinn: 

”Jag kommer ihåg när jag dirigerade 

hans Credo 1968, och naturligtvis 

hade den en religiös text. Det blev 

en stor succé, men vi hade inte fått 

något tillstånd. Religiös musik var ju 

inte tillåten och dagen därpå blev det 

skandal.” 

10 

Credo börjar med orden ”Credo 

in Jesum Christum” från det liturgiska 

credot, men resten av texten 

är hämtad ur Matteusevangeliet och 

i slutet upprepas det kraftfulla ordet 

Credo – Jag tror. Den musikaliska 

strukturen är lånad från Bachs Preludium 

i C-dur från den första boken 

av Wolhtempierte Klavier. En atonal 

tolvtonsserie smyger sig gradvis in för 

att ställa allt på sin spets: en kamp 

mellan tonalt och atonalt utspelar sig. 

Kanske också en kamp mellan det 

onda och det goda, mellan musik och 

tystnad. 

Credo är det sista Pärt skrev innan 

han själv vände sig mot tystnaden. I 

nästan ett decennium efteråt komponerade 

han inte alls och ägnade sig 

istället åt studiet av gammal musik. 

Det var först sedan han upptäckt den 

gregorianska sången som han kunde 

hitta tillbaka till sitt eget komponerande. 

Någon har sagt om Pärts musik 

att den är befriad från all musikalisk 

barlast, alla dessa transportsträckor 

som bara fyller ut tid och notpapper. 

Pärt har därför kallats för ”essentialist” 

snarare än minimalist eftersom varje 

ord och not är noga avvägd för att 

tala sitt språk så tydligt som möjligt. 

I Dorian Supins dokumentärfilm om

Arvo Pärt 

Credo 

Arvo Pärt, 24 preludier för en fuga, 

fanns en bild som kan sammanfatta 

dessa två viktigaste trossatser i Pärts 

konstnärskap: enkelheten och gudstron. 

Pärt kommer ut ur sitt barndomshem, 

bärande på en marionettdocka 

som han har köpt på sin första 

utlandsresa till Italien. I en stor närbild 

syns Pärts händer som håller i träkorset 

som bär upp marionettdockans 

trådar. Bilden fick klippas bort 

eftersom den ansågs visa att Pärt var 

religiös. 

Arvo Pärt själv är en förtegen man 

som inte gör intervjuer och helst inte 

talar om sina verk. Hans uppfattning 

är att när musiken väl är färdigskriven, 

finns det inget mer att säga. 

En stilla förhoppning har han, dock: 

”Jag hoppas att min musik ska finna 

en väg direkt in i lyssnarna, utan en 

massa förklaringar.” 

Mikaela Kindblom 

11

Claude Debussy 

Nocturnes 

Impressionism är en term som 

ursprungligen kommer från målarkonsten, 

och då framför allt från 

målare som t.ex. Monet och Turner. 

De impressionistiska målarna försökte 

fånga ögonblick, minnesbilder och 

atmosfär snarare än att visa exakta 

former och färger. I sina konstverk 

använde de sig därför mycket av ljuseffekter 

och diffusa detaljer. 

När den impressionistiska stilen 

gjorde entre i musikvärlden ställdes 

tidigare lagar och regler åt sidan. 

Tonarterna försvann och blev i stället 

mycket svävande, någon utveckling 

av motiv förekom inte, utan snarare 

blev de improvisatoriska formerna 

kännetecknande. Kompositörerna 

”målade” sina drömbilder med klangfärger 

inspirerade av minnesbilder, 

men hade lika ofta litterära verk eller 

just målningar som grund för sina 

kompositioner. 

Claude Debussy är den musikaliska 

impressionismens skapare, 

fullkomnare och avslutare, och sällan 

har en musikepok så dominerats av 

en enda person. Debussy arbetade i 

början av 1890-talet med en komposition 

som han kallade Trois Scénes 

au Crépuscule. Det skulle bli ett verk 

som var inspirerat av ett diktverk av 

hans vän Henri de Régnier. Det blev 

12 

aldrig färdigskrivet, men blev i stället 

utgångspunkten för ett senare verk av 

Debussy: Nocturnes. 

Från början ville han skriva för sin 

gode vän, violinisten Eugéne Ysaÿe. 

Debussy skriver i ett brev till honom: 

”Jag skriver på tre Nocturner för 

violin och orkester. I första delen 

består orkestern av stråkar, i den 

andra av flöjter, fyra horn, tre pukor 

och två harpor, i den tredje av båda 

dessa grupper. Det är, kort sagt ett 

experiment med de olika kombinationer 

som kan erhållas ur en färg – 

liksom en studie i grått av en målare.” 

Men inte heller detta blev färdigt 

utan omarbetades till tre verk för full 

orkester: Nuages (Moln) Fêtes (Fester) 

och Sirènes (Sirener). 

De två första ”bilderna” är båda 

stämningsögonblick från Paris. 

Debussy berättar om att han blev 

inspirerad till stycket en dag när han 

tillsammans med en vän passerade 

Pont de la Concorde. De svarta 

molnen drog förbi och en ångbåtsvissla 

hördes från Seine. I Nuages 

målar inte Debussy med de starka 

färgerna utan det blev snarare då, 

som han själv uttryckte det, ”en studie 

i grått”. Klarinetter och fagotter symboliserar 

där de långsamma molnens

Claude Debussy 

Nocturnes 

rörelser. 

Om Fêtes har Debussy berättat 

att han inspirerats av de glada fester 

som hölls i Boulogneskogen i Paris. 

Då spelade nationalgardets blåsorkester, 

karusellerna snurrade, barnen 

lekte och de vuxna dansade. Debussy 

beskriver det hela som: ”Virvlande 

dans och fladdrande ljus i rymden.” 

Här finns en markant rytm och många 

”ljuseffekter”, och mitt i alltihop hör vi 

när nationalgardet kommer marscherande 

innan dansen och festandet 

fortsätter. 

I den tredje och längsta satsen, 

Sirènes, tillkommer en damkör. Musiken 

ger en upplevelse av havet och 

”över de av månskenets försilvrade 

vågorna hörs sirenernas hemlighetsfulla 

sång, leende och lockande.” 

De två första satserna uruppfördes 

1900 i Paris och blev genast en succé 

för impressionisten Debussy. I sin 

helhet framfördes Nocturnes först året 

efter. 

Bengt Arwénn 

13


SOPRANER 

Susanne Carlström 

Gunilla Franklin 

Lisa Gustafsson 

Karin Gylbert 

Lena Hillås-Söderström 

Annelie Korsfeldt 

Monica Mannerström 

Helena Olsson 

Marika Scheele 

Ulla Sjöblom 

Katarina Wedin Nilsson 

ALTAR 

Ingrid Aareskjold 

Helena Bjarnle 

Charlotta Hedberg 

Annika Hudak 

Inger Kindlund-Stark 

Agneta Klingberg 

Ulrika Kyhle-Hägg 

Maria Lundell 

Adele Skogfors 

Eva Wedin 

Anna Zander 

14 

TENORER 

Per Björsund 

Mats Carlsson 

Niclas Hedman 

Nils Högman 

Viktor Kallas 

Per Korsfeldt 

Fredrik Mattsson 

Carl-Olof Mossberg 

Pelle Olofson 

Gunnar Sundberg 

Conny Thimander 

BASAR 

Mathias Brorson 

Richard Collin 

Bengt Eklund 

Per Furumo 

Johan Karlström 

Staffan Lindberg 

Johan Pejler 

Carl-Henric Qvarfordt 

Patrik Sandin 

Östen Wall 

Lage Wedin


Orkester 

VIOLIN I 

Bernt Lysell 1:e konsertmästare 

Kjell Lysell 1:e konsertmästare 

Jannica Gustafsson Alt 1:e 

konsertmästare 

Ulrika Jansson 2:e konsertmästare 

Ulf Forsberg 

Lars Stegenberg 

Christian Bergqvist 

Per Sporrong 

Leander Belladestino 

Alexandra Kramer 

Aleksander Migdal 

Olle Markström 

Gunnar Eklund 

Torbjörn Bernhardsson 

Lena Röjder 

Åsa Hallerbäck Thedéen 

Hanna Göran 

Per Hammarström 

Stanka Simeonova 

Svein Harald Martinsen 

VIOLIN II 

Per Sandklef 

Torsten Nilsson 

Per Öman 

Anders Nyman 

Eva Jonsson 

Bo Söderström 

Tomas Andersson 

Jan Isaksson 

Ann-Marie Lysell 

Veneta Zaharieva Blendulf 

Saara Nisonen Öman 

Roland Kress 

Renate Klavina 

Martin Stensson 

Paul Waltman 

Frida Hallén 

VIOLA 

Lars Arvinder 

Håkan Olsson 

Ingegerd Kierkegaard 

Mikael Sjögren 

Leopold Rapoport 

Håkan Roos 

Hans Åkesson 

Kristina Arvinder 

Elisabeth Arnberg Ranmo 

Tony Bauer 

Ann Christin Ward 

CELLO 

Ola Karlsson, solocellist 

Jan-Erik Gustafsson, solocellist 

Ulrika Edström, Alt solocellist 

Helena Nilsson 

Staffan Bergström 

Kjell Bjurling 

Peter Molander 

Per Blendulf 

Johanna Sjunnesson 

Jana Boutani 

Åsa Strid 

KONTRABAS 

Entcho Radoukanov 

Ingalill Hillerud 

Robert Röjder 

Maria Johansson 

Martin Bergstrand 

Jan Dahlkvist 

Carina Sporrong 

Peter Lysell 

FLÖJT 

Tobias Carron 

Susanne Hörberg 

Anu Jämsä (även piccolaflöjt*) 

Per-Olof Sköld (även altflöjt*) 

OBOE 

Bengt Rosengren 

Ulf Bjurenhed 

Bo Eriksson (även 

engelskt horn*) 

Björn Uddén 

KLARINETT 

Kjell-Inge Stevensson 

Niklas Andersson 

Dag Henriksson (även 

ess-klarinett*) 

Mats Wallin (även 

bas-klarinett*) 

15 

VALTHORN 

Hans Larsson 

Ivar Olsen 

Susan Sabin 

Tom Skog 

Rolf Nyquist 

Bengt Ny 

FAGOTT 

Henrik Blixt 

Fredrik Ekdahl 

Katarina Agnas 

(även kontrafagott*) 

Maj Widding 

TRUMPET 

Mark Schrello 

Joakim Agnas 

Mats-Olov Svantesson 

Torben Rehnberg 

TROMBON 

Mikael Oskarsson 

Christer Torgé 

Göran Brink 

BASTROMBON 

John Lingesjö 

TUBA 

Lennart Nord 

PUKA 

Tomas Nilsson 

Jan Huss (även slagverk) 

SLAGVERK 

Seppo Asikainen 

Mats Nilsson 

HARPA 

Lisa Viguier 

*Huvudansvarig för biinstrument

Kommande konserter 

September 2003 

To 4/9 Arton noll noll 



Esa-Pekka Salonen, dirigent 

Hélène Grimaud, piano 

Beethoven: Körfantasi c-moll 

Pärt: Credo 

Debussy: Tre nocturner 

Torsdag 4 september kl 18.00 

Berwaldhallen 

Biljetter 95-470 kr, från 4/9 

To 11/9 Torsdagsserien 


Manfred Honeck, dirigent 

Frank Peter Zimmermann, violin 

Mozart: Violinkonsert nr 5 

Blomdahl: Sisyfos 

Torsdag 11 september kl 18.00 



Fr 12/9 Evenemangsserien 





Eklund: Musik för orkester 



Fredag 12 september kl 19.30 



16 

Lö 13/9 Matinéserien 





Eklund: Musik för orkester 



Lördag 13 september kl 15.00 



Fr 19/9 Pianistserien 


Gianandrea Noseda, dirigent 

Bengt-Åke Lundin, piano 

Ligeti: Lontano 

Bernstein: Age of Anxiety 

Stravinskij: Petrusjka 

Fredag 19 september kl 19.30 



Lö 20/9 Lördagsserien 


Gianandrea Noseda, dirigent 

Bengt-Åke Lundin, piano 

Ligeti: Lontano 

Bernstein: Age of Anxiety 

Stravinskij: Petrusjka 

Lördag 20 september kl 15.00 


Biljetter 65-320 kr, från 1/9

Berwald 030903 - Sveriges Radio

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?