Att knyta an, en livsviktig uppgift - Stiftelsen Allmänna Barnhuset
Att knyta an, en livsviktig uppgift - Stiftelsen Allmänna Barnhuset
Att knyta an, en livsviktig uppgift - Stiftelsen Allmänna Barnhuset
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
Efter <strong>en</strong> tid k<strong>an</strong> spädbarnet avge också positiva signaler, det<br />
så kallade sociala le<strong>en</strong>det växer fram. I takt med det sociala<br />
le<strong>en</strong>dets framväxt blir det också allt tydligare att de personer<br />
som barnet känner bäst är de som lättast framkallar ig<strong>en</strong>känn<strong>an</strong>de<br />
glädjeyttringar hos barnet. Detta markerar övergång<strong>en</strong> till<br />
nästa fas i <strong>an</strong>knytningsutveckling<strong>en</strong>.<br />
Efter ungefär 4 månaders ålder börjar barnet tydligt visa att<br />
det föredrar att bli omhändertaget, t.ex. bytt blöja på, av några få<br />
personer som barnet känner väl. Om barnet av någon <strong>an</strong>ledning<br />
börjar skrika, får främm<strong>an</strong>de personer allt svårare att trösta<br />
barnet. Barnet visar alltså på olika sätt att det nu är mera selektivt,<br />
att det helt <strong>en</strong>kelt föredrar att vara med vissa människor<br />
framför <strong>an</strong>dra. Någon eller några månader s<strong>en</strong>are sker det i de<br />
flesta fall <strong>en</strong> abrupt förändring. Barnet protesterar kraftfullt om<br />
det skiljs från sina föräldrar och det accepterar inte att bli<br />
omhändertaget av personer som det inte känner sed<strong>an</strong> tidigare.<br />
Vid 9−10 månaders ålder k<strong>an</strong> barn i allmänhet krypa omkring<br />
och därmed i någon mån själv reglera avståndet till föräldern.<br />
Barnet visar nu ett målstyrt bete<strong>en</strong>de g<strong>en</strong>om att reglera avståndet till<br />
föräldern utifrån om det uppfattar att det finns <strong>en</strong> någon form<br />
av fara i omgivning<strong>en</strong> eller ej. När allt är frid och fröjd leker<br />
barnet till synes obekymrat om förälderns närvaro, och m<strong>an</strong> k<strong>an</strong><br />
få intrycket att det inte bryr sig om ifall föräldern är där eller ej.<br />
Anknytningssystemet är för tillfället vil<strong>an</strong>de och barnet k<strong>an</strong> med<br />
liv och lust utforska sin omgivning. Om det kommer in <strong>en</strong> främm<strong>an</strong>de<br />
person i rummet eller, ännu värre, om föräldern lämnar<br />
rummet, slås <strong>an</strong>knytningssystemet på och barnet vill g<strong>en</strong>ast öka<br />
närhet<strong>en</strong> till föräldern. Det är när vi ser detta som vi vet att<br />
barnet har format <strong>en</strong> specifik känslomässig relation, <strong>en</strong> <strong>an</strong>knytning.<br />
Förälderns betydelse för <strong>an</strong>knytningsrelation<strong>en</strong>s<br />
utveckling<br />
Under de första månaderna i livet, inn<strong>an</strong> <strong>an</strong>knytning<strong>en</strong> utvecklats<br />
på riktigt, är förälderns viktigaste <strong>uppgift</strong>, förutom att ge<br />
mat, värme och beskydd, att hjälpa barnet med känslomässig<br />
31