22.08.2013 Views

Att knyta an, en livsviktig uppgift - Stiftelsen Allmänna Barnhuset

Att knyta an, en livsviktig uppgift - Stiftelsen Allmänna Barnhuset

Att knyta an, en livsviktig uppgift - Stiftelsen Allmänna Barnhuset

SHOW MORE
SHOW LESS

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.

Efter <strong>en</strong> tid k<strong>an</strong> spädbarnet avge också positiva signaler, det<br />

så kallade sociala le<strong>en</strong>det växer fram. I takt med det sociala<br />

le<strong>en</strong>dets framväxt blir det också allt tydligare att de personer<br />

som barnet känner bäst är de som lättast framkallar ig<strong>en</strong>känn<strong>an</strong>de<br />

glädjeyttringar hos barnet. Detta markerar övergång<strong>en</strong> till<br />

nästa fas i <strong>an</strong>knytningsutveckling<strong>en</strong>.<br />

Efter ungefär 4 månaders ålder börjar barnet tydligt visa att<br />

det föredrar att bli omhändertaget, t.ex. bytt blöja på, av några få<br />

personer som barnet känner väl. Om barnet av någon <strong>an</strong>ledning<br />

börjar skrika, får främm<strong>an</strong>de personer allt svårare att trösta<br />

barnet. Barnet visar alltså på olika sätt att det nu är mera selektivt,<br />

att det helt <strong>en</strong>kelt föredrar att vara med vissa människor<br />

framför <strong>an</strong>dra. Någon eller några månader s<strong>en</strong>are sker det i de<br />

flesta fall <strong>en</strong> abrupt förändring. Barnet protesterar kraftfullt om<br />

det skiljs från sina föräldrar och det accepterar inte att bli<br />

omhändertaget av personer som det inte känner sed<strong>an</strong> tidigare.<br />

Vid 9−10 månaders ålder k<strong>an</strong> barn i allmänhet krypa omkring<br />

och därmed i någon mån själv reglera avståndet till föräldern.<br />

Barnet visar nu ett målstyrt bete<strong>en</strong>de g<strong>en</strong>om att reglera avståndet till<br />

föräldern utifrån om det uppfattar att det finns <strong>en</strong> någon form<br />

av fara i omgivning<strong>en</strong> eller ej. När allt är frid och fröjd leker<br />

barnet till synes obekymrat om förälderns närvaro, och m<strong>an</strong> k<strong>an</strong><br />

få intrycket att det inte bryr sig om ifall föräldern är där eller ej.<br />

Anknytningssystemet är för tillfället vil<strong>an</strong>de och barnet k<strong>an</strong> med<br />

liv och lust utforska sin omgivning. Om det kommer in <strong>en</strong> främm<strong>an</strong>de<br />

person i rummet eller, ännu värre, om föräldern lämnar<br />

rummet, slås <strong>an</strong>knytningssystemet på och barnet vill g<strong>en</strong>ast öka<br />

närhet<strong>en</strong> till föräldern. Det är när vi ser detta som vi vet att<br />

barnet har format <strong>en</strong> specifik känslomässig relation, <strong>en</strong> <strong>an</strong>knytning.<br />

Förälderns betydelse för <strong>an</strong>knytningsrelation<strong>en</strong>s<br />

utveckling<br />

Under de första månaderna i livet, inn<strong>an</strong> <strong>an</strong>knytning<strong>en</strong> utvecklats<br />

på riktigt, är förälderns viktigaste <strong>uppgift</strong>, förutom att ge<br />

mat, värme och beskydd, att hjälpa barnet med känslomässig<br />

31

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!