Att knyta an, en livsviktig uppgift - Stiftelsen Allmänna Barnhuset

En förälder måste kunna uppfatta barnet som en enskild
individ och se det som skiljt från sig själv. Personer med intellektuella
funktionshinder kan ha svårt att göra den åtskillnaden.
Som förälder måste man också kunna prioritera barns behov
framför sina egna. Även detta är en svårighet för föräldrar med
utvecklingsstörning.
Relationen till barnet påverkas i hög grad av hur mycket
stress som tillvaron innehåller. För svagbegåvade föräldrar kan
livet innehålla många påfrestningar i form av ekonomiska problem,
arbetslöshet, dålig bostad och boendemiljö, isolering och
utanförskap. Dessa faktorer utgör pålagringar som innebär att de
sammanlagda riskfaktorerna för barnen blir många.
Ofta ställs frågan: Klarar föräldrar med utvecklingsstörning
av att vara föräldrar? Ett svar skulle kunna vara att en förälder
måste kunna ta huvudansvaret för sitt barn, fungera som en
vuxen i förhållande till barnet och att föräldern måste kunna
etablera en känslomässig relation till sitt barn. Klarar man det,
kan det finnas möjligheter att kompensera olika brister i föräldraskapet
genom stöd från nätverket och insatser från samhället.
Men bristerna får inte vara så stora att samhället i praktiken
har ansvaret för vård, skydd, omsorg, fostran etc. (Källa:
Hindberg 2003).
Psykisk sjukdom hos föräldern
En förälder som är upptagen av egna svårigheter och kanske
dessutom påverkad av starka mediciner, är ofta innesluten i sin
egen värld. Därmed blir det svårt för föräldern att klara av den
finstämda interaktion som spädbarnet behöver för att utveckla en
trygg anknytning. (Broberg m.fl. 2003)
Psykiska sjukdomar som kan påverka förmågan till anknytning
och samspel är depression, ångest, psykoser och personlighetsstörningar.
Psykiska problem i samband med barnafödandet har
bl.a. beskrivits av Annemi Skerfving i rapporten Sårbara mödrar
och späda barn. Följande text är hämtad ur denna rapport (referenserna
utelämnade).
57