Självskadebeteende - Stiftelsen Allmänna Barnhuset

Självskadebeteende 

– forskning, behandling och 

metoder för att förebygga psykisk 

ohälsa hos unga Rigmor Stain (red.) 

Stiftelsen 

Allmänna Barnhuset 

StiftelSen 

Allmänna Barnhuset 2008:1

Självskadebeteende – 

forskning, behandling och 

metoder för att förebygga psykisk 

ohälsa hos unga 

Rigmor Stain (red.) 

Stiftelsen 

Allmänna Barnhuset

Självskadebeteende – 

forskning, behandling och 

metoder för att förebygga psykisk ohälsa hos unga 

Redaktör Rigmor Stain 

ISBN 91-86678-95-7 

© Stiftelsen Allmänna Barnhuset och författarna 

Tryck: Edita Västra Aros, 2008 

Omslagsbild: Lars Mattsson

Förord 

Under åren 2004–2007 genomförde Barnhuset i samarbete med 

BRIS (Barnens Rätt i Samhället) ett tjugotal konferenser runt om 

i landet på temat ”Hur man upptäcker, stödjer och hjälper 

sårbara barn och ungdomar”. Konferenserna riktades till de som 

arbetar professionellt med barn och ungdomar t.ex. lärare och 

övrig skolpersonal, personal vid ungdomsmottagningar och 

barn- och ungdomspsykiatri, socialtjänstens individ- och familjeenhet, 

fritidsverksamheter, kyrka, kommuner och landsting. 

En inspirationskälla till konferenserna var det behov som 

unga gav uttryck för i boken ”Rapport från mitt hjärta”, där ungdomar 

i åren 6 och 7 i sina noveller och dikter skriver om sina 

liv och där många uttrycker en önskan att få fler och mer närvarande 

och öppna vuxna i sin omgivning. 1 

Denna antologi är dels baserad på de föredrag som hölls vid 

konferensen, dels på ytterligare ett antal artiklar med stark 

anknytning till problematiken. Rigmor Stain är docent och 

forskare i biologisk psykiatri med lång erfarenhet inom området 

och knuten till NASP (Nationell prevention av suicid och 

psykisk ohälsa vid Karolinska Institutet). Rigmor var en av föreläsarna 

vid konferenserna och har sedan på ett mycket förtjänstfullt 

sätt varit skribent och redaktör för denna antologi där 

vi samlat experter på området som generöst bidragit med sina 

kunskaper och erfarenheter. 

Ungdomar kan skada sig själva på många olika sätt exempelvis 

genom drogmissbruk, att lockas till att sälja sex och att vara 

ovarsamma med sig själva och låta sig utnyttjas av andra jämnåriga 

eller vuxna. I den här skriften har vi koncentrerat oss på 

det självskadande beteende som sker när man på olika sätt tillfogar 

sin kropp fysisk skada och som ibland även leder till att 

man tar sitt eget liv. Vi tar upp både vad forskning och läkare 

1 Boken togs fram genom en skrivaraktivitet anordnad av Barnsäkerhetsdelegationen 

BRIS (Barnens Rätt i Samhället) och SPES (Riksförbundet för Suicid- 

Prevention och Efterlevandes Stöd) under våren 2004.

med långvarig erfarenhet av kliniskt arbete med unga har att 

säga. Tänkbara orsaker till fenomenet som sådant diskuteras, vad 

ett självskadande beteende kan vara uttryck för och hur det kan 

upplevas av den unge själv. Vi tar också upp olika strategier för 

behandling samt vad man som professionell eller medmänniska 

kan göra om man möter en ung människa som skadar sig själv. 

Ett par angränsande former av självdestruktivhet och riskbeteende 

behandlas. Ätstörningar kan finnas samtidigt med 

annan självskadeproblematik. Utåtagerande och normbrytande 

beteende, vilket kan innebära att den unge försätter sig i farliga 

situationer, har vi velat ta upp eftersom det är ett sätt att skada 

sig själv, som främst visas av pojkar. Avslutningsvis delar några 

professioner, som i sin yrkesutövning möter unga människor, 

med sig av sina tankar och erfarenheter av ungas livsvillkor i dag. 

Vad som kan vara skyddande faktorer och bidra till en hälsosam 

utveckling för barn och unga, behandlas i den sista artikeln. 

Det är Barnhusets förhoppning att denna antologi ska bidra 

till att höja kompetensnivån hos personer som arbetar professionellt 

med barn och ungdom och att den ska stimulera till 

ökad kunskap och förståelse om avsiktligt självdestruktivt beteende 

hos unga. Ökad kunskap underlättar också för den samverkan 

som krävs mellan skola, ungdomsmottagningar, socialtjänst 

och barn- och ungdomspsykiatrin för att med större 

effektivitet stödja och hjälpa barn och ungdom i riskzonen för 

psykisk ohälsa. 

För Stiftelsen Allmänna Barnhuset 

Bodil Långberg Åsa Lundström Mattsson

Innehåll 

Sammanfattning............................................................7 

Från självskadebeteende till självmord...........................11 

Rigmor Stain 

Känslorna och jag........................................................29 

Filippa 

”Skära för livet”...........................................................37 

Stig Söderberg 

Ätstörningar ................................................................49 

Karin Nilsson, 

Barn som bråar och stör ...............................................63 

Ulf Axberg 

Behandling av självskadebeteende och 

självmordsförsök..........................................................77 

Göran Högberg 

Skyddande faktorer i praktiken......................................91 

Tommy Waad 

Att se och möta barn och ungdomar i sårbara 

livssituationer............................................................101 

Margaretha Åhlén intervjuas av Rigmor Stain 

5

Ungdomar och deras värld – erfarenheter från en 

ungdomsmottagning.................................................. 109 

Eva Wendt 

Vilka ringer och skriver till BRIS? ............................... 117 

Jenny Ingårda 

6

Sammanfattning 

De flesta barn och ungdomar i vårt land mår bra, men det talas allt 

oftare om den psykiska ohälsan bland unga människor. För inte så 

länge sedan var det skrämmande och skamligt att må psykiskt 

dåligt, men detta synsätt har på många sätt förändrats. När vi talar 

om psykisk ohälsa i dag har gränserna mellan vad som är sjukt och 

friskt suddats ut och begreppet psykisk ohälsa kan omfatta allt ifrån 

nedsatt psykiskt välbefinnande till allvarliga psykiska störningar och 

psykisk sjukdom. Symptomen vid psykisk sjukdom kännetecknas 

bland annat av nedstämdhet, oro, ångest och sömnrubbningar, tillstånd 

som vi alla råkar ut för då och då. Det är när dessa tillstånd 

når en sådan omfattning och intensitet att det blir svårt för den 

drabbade att handskas med sitt liv och sin vardag, som man kan tala 

om psykisk sjukdom. 

I Socialstyrelsens undersökning 2004 beräknade man att 

minst en procent av svenska flickor mellan 13−18 år någon gång 

skurit sig själva. Självskadandet är ofta en handling som sker i 

hemlighet, merparten av ungdomarna söker inte vård och mörkertalet 

är stort. Antalet unga människor i Sverige, som vårdats 

inom slutenvården för avsiktlig självdestruktiv handling, har ökat 

kraftigt under de senaste åren. Majoriteten av dessa är flickor 

och unga kvinnor mellan 15−24 år. Den gradvisa försämringen 

under de senaste åren av unga kvinnors psykiska hälsa är 

oroande och kan karaktäriseras av ett ökande antal unga som 

lider av lätta eller svåra besvär av ångest, oro och sömnrubbningar. 

Självmordsförsök och självmord minskar för andra åldersgrupper, 

men inte för unga människor. Nästan tre gånger så 

många flickor som pojkar vårdas på sjukhus för självmordsförsök, 

medan förhållandet är det omvända när det gäller pojkar 

och således dör nära tre gånger så många pojkar som flickor 

genom fullbordat självmord. I Socialstyrelsens Lägesrapport 2005 

konstateras att många av unga vuxnas hälsoproblem grundläggs i 

7

arn – och ungdomsåren och det är därför viktigt att dessa 

åldersgrupper blir föremål för förebyggande åtgärder. 

I denna antologi har vi samlat ett antal artiklar som alla har 

anknytning till barns och ungdomars psykiska hälsotillstånd. I 

kapitlet Från självskadebeteende till självmord skriver Rigmor Stain 

om det aktuella forskningsläget för psykisk ohälsa hos barn och 

ungdom. Hon understryker att avgränsningen mellan avsiktligt 

självtillfogad kroppsskada utan medveten avsikt att vara dödlig 

och ett självmordsförsök inte alltid är klar. Det händer att personer 

med självmordsplaner tillfogar sig själva skador som inte 

är livshotande och att personer med självskadebeteende berättar 

att de skurit sig för att de velat dö. 

Under rubriken Känslorna och jag skriver en ung flicka från en 

vardaglig familj och omgivning om sina erfarenheter av att 

komma bort från ångestladdade situationer genom att skära sig 

själv och hur ett upprepande av detta beteende blev till ett slags 

livsmönster, som kulminerade i ett självmordsförsök. Med stöd 

av dialektisk beteendeterapi har hon nu sedan ett par år lärt sig 

att hantera och bli fri ifrån sitt behov av att skära sig. 

Stig Söderberg skriver i sitt kapitel Skära för livet om en 

klinikers syn på unga kvinnor som skadar sig själva. Han frågar 

sig om det kan finnas en koppling till samhällsutvecklingen 

under de senaste decennierna med ökad individualisering och 

ökande tempo, som starkt påverkar vår upplevelse av oss själva 

och vår identitetsbildning, särskilt när vi är unga. 

Det finns ett visst samband mellan självskadebeteende och 

ätstörningar skriver Karin Nilsson i kapitlet Ätstörningar. Ätstörningar 

ses ofta som en sjukdom som främst drabbar flickor och 

unga kvinnor, men den förekommer även hos pojkar och unga 

män. För båda könen utgör psykiska symtom en riskfaktor för 

att utveckla ätstörningar och sådana kan också förekomma 

samtidigt som ätstörningen. 

I kapitlet Barn som bråkar och stör ger Ulf Axberg beskrivningar 

på olika beteenden som går emot sociala normer och förväntningar 

och där ett tidigt ingripande underlättar framtiden för 

barnet. Barn, särskilt pojkar, som växer upp under otrygga och 

påfrestande yttre förhållanden reagerar inte sällan aggressivt utagerande 

beteende och bristande impulskontroll. I motsvarande 

8

situation reagerar flickor med ångest, nedstämdhet och psykosomatiska 

symptom. I puberteten utvecklar de ofta ett riskbeteende 

genom att försätta sig i farliga situationer med möjlig dödlig 

utgång. I kapitlet ges exempel på negativa samspelsmönster 

mellan barn och föräldrar och de tillvägagångssätt man kan till- 

lämpa för att bryta ickekonstruktiva uppfostringsbeteenden. 

Göran Högberg skriver i sitt kapitel om Behandling av självskadebeteende 

och självmordsförsök hur de ungas självmordstankar 

och självmordsimpulser ofta är växlande, och utgör en del av ett 

tillstånd av självmordsnärhet som ibland tar överhand och ibland 

finns i skymundan. Därför är det svårt att bedöma verklig självmordsrisk 

och hitta fungerande behandling. Det viktigaste med 

vården är att man i behandlingen lyckas eliminera, försvaga eller 

omvandla närheten till självmord så att detta inte längre utgör en 

farlig okontrollerbar del av patientens personlighet. 

I kapitlet Skyddande faktorer i praktiken diskuterar Tommy 

Waad begreppet salutogenes och vikten av känslan av sammanhang, 

KASAM, någonting som de sårbara barnen ofta saknar 

och som byggs upp av begreppen begriplighet, hanterbarhet och 

meningsfullhet. Barn som lever under otrygga förhållanden under 

sin uppväxt är inte sällan sårbara barn som behöver mer bekräftelse, 

omtanke och struktur än andra. Att vara dålig på att knyta 

sociala kontakter, att ha dåligt självförtroende och att inte våga 

be om hjälp kan skapa ångest och dödstankar. I det salutogena 

perspektivet lägger man tonvikt vid hälsobringande faktorer. 

I kapitlet Att se och möta barn i sårbara livssituationer delar 

Margareta Åhlén med sig av sin långa praktiska erfarenhet som 

kurator och uppmanar alla som i sin omgivning möter ungdomar 

som ser ut att ha ätstörningar eller kanske ha skadat sig själva att 

våga fråga. Hon talar också om att orka bli avvisad om man 

erbjuder hjälp, det är inte alltid lätt att ta emot hjälp vare sig man 

är barn eller vuxen. 

Eva Wendt skriver om Ungdomar och deras värld − erfarenheter 

från en ungdomsmottagning. Genom helhetssyn och engagemang 

försöker man fånga upp de ungdomar som är i riskzonen för 

psykisk ohälsa, i samband med att de vill ha hjälp med någon 

sexualrelaterad fråga. 

9

Slutligen i Jenny Ingårdas artikel Vilka ringer och skriver till 

BRIS får vi några exempel på vad ungdomar själva skriver eller 

ringer till BRIS om. Ofta handlar det om konflikter i relationer 

till föräldrar eller kamrater, om ensamhet, psykisk ohälsa och 

självmordstankar. 

Faktarutor 

Psykiatriska sjukdomstillstånd klassificeras genom manualen DSM-IVR (Diagnostic 

Manual of Mental Disorders) en handbok för psykiatrin som beskriver kraven för 

standarddiagnoser. Den romerska siffran IV anger att det är fjärde upplagan och 

bokstaven R talar om att texten är omarbetad. År 2011 beräknas upplagan DSM-V 

vara klar. En diagnos bestämd efter DMS-IV-reglerna har en multiaxial omfattning 

och denna bedömning anses ge fördelar framför ICD-10-systemet. De fem olika 

axlarna i DSM-IV är 

1. Klinisk bedömning 

2. Personlighetsstörning och utvecklingsstörning 

3. Somatisk sjukdom 

4. Psykosociala problem 

5. GAF, Global skattning av funktionsförmågan 

ICD-10 (International Classification of Diagnoses) är WHOs klassificeringssystem för 

olika sjukdomar och diagnoser. 

Den svenska versionen heter Klassifikation av Sjukdomar och Hälsoproblem 

(KSH97) och ges ut av Socialstyrelsen. 

Evidensbaserad medicin innebär att man genom att finna, granska och kvalitetsgradera 

relevanta vetenskapliga studier fattar beslut om den bäst fungerande 

behandlingen för patienten. En behandlingsstudies kvalitet grundar sig på en 

bedömning av undersökningens utformning och lämplighet för frågeställningen, 

storlek, genomförande och bortfall. En studie med högt bevisvärde är en stor, randomiserad 

(slumpmässig behandling med aktiv substans/placebo) och kontrollerad 

studie. Medelhögt bevisvärde ges åt studier av behandlingseffekter med kontroller 

från andra geografiska områden eller matchade grupper, medan retrospektiva 

studier med utvalda grupper som inte fått behandling, har lågt bevisvärde. 

Genom att gå igenom medicinska databaser gör man en systematisk översikt av 

publicerade, peer-granskade vetenskapliga artiklar inom området. Finner man minst 

två studier med högt bevisvärde, som visar samma goda behandlingseffekt har man 

ett starkt vetenskapligt stöd för att en viss behandling fungerar. Finns bara en studie 

med högt bevisvärde, medan resten har medelhögt bevisvärde, anser man att 

behandlingen fungerar med måttligt vetenskapligt stöd. Finns endast studier med 

medelhögt eller lågt bevisvärde, eller visar studierna motsägelsefulla resultat anser 

man att det finns ett begränsat vetenskapligt stöd eller inget stöd alls. 

Eliasson M. (2000).Läkartidningen 97;2726-2728 

Britton M. (2000). Läkartidningen 97; 4414-4415 

10

Från självskadebeteende till 

självmord 

Rigmor Stain, dr.med.sci., docent, har 30 års erfarenhet som forskare inom 

biologisk psykiatri och är sedan sekelskiftet knuten till Nationell prevention 

av suicid och psykisk ohälsa, NASP, Karolinska Institutet. Solna. 

Det har det blivit allt vanligare med rapporter om att ungdomar 

är nedstämda, oroliga, har svårt att sova och känner sig stressade. 

När Kilen (Konsumentinstitutet Läkemedel och Hälsa) för några år 

sedan genomförde en undersökning av gymnasieungdomars 

erfarenheter av läkemedel, fann man att mellan 5−7 procent av 

ungdomarna var högfrekventa, dagliga användare av värktabletter, 

ångestdämpande medel och sömnmedicin (KILEN, 2003). Sammanlagt 

3 468 elever mellan 16 och 19 år från gymnasieskolor i 

Stockholm och tre städer i Dalarna deltog och det var en jämn 

fördelning mellan könen. Man fann ingen skillnad mellan storstad 

och landsbygd avseende ungdomarnas användning av läkemedel, 

men flickorna dominerade som användare och var cirka 

30 procent fler än pojkarna oavsett typ av läkemedel. Upp till 

78 procent av de högfrekventa användarna anger stress, oro och 

ångest som orsak. I runt 40 procent av fallen har eleverna fått sin 

medicin utskriven av läkare, men anmärkningsvärt nog har upp 

emot 25 procent fått sin ångestdämpande medicin och/eller 

sömnmedel från föräldrarnas apotek i hemmet och 25 procent 

får sina tabletter från kompisar eller köper på Internet. 7 procent 

(242 st) av eleverna anger att man även tagit läkemedel i berusningssyfte. 

De mest frekventa varumärken som omnämnts är 

Alvedon, Rohypnol och Ipren. Pojkarna använde i högre utsträckning 

bensodiazepiner i berusningssyfte, medan flickorna använde 

smärtstillande. 

11

En något mindre andel av eleverna (3 procent) har använt 

antidepressiva läkemedel under året och de vanligast använda 

har varit SSRI-preparaten Zoloft och Cipramil. 63 procent har 

fått antidepressiva föreskrivet av läkare, 8 procent har fått det 

hemma, 19 procent har fått genom kompisar och 7 procent 

anger att man köpt antidepressiva på Internet. 

Psykiska problem bland ungdomar 

har ökat och blivit allt vanligare under de senaste decennierna 

(Socialstyrelsen, 2008). I Statistiska Centralbyråns (SCB) Undersökningar 

av LevnadsFörhållanden (ULF) kan man läsa att 1989 

bevärades 9 procent av kvinnor i åldrarna 16−24 år av ängslan, 

oro eller ångest. Sexton år senare, år 2005, är det 30 procent av 

de unga kvinnorna som anser sig ha sådana problem. Samma 

utveckling ser man hos unga män, men på en något lägre nivå. 

Andelen unga män som upplevde oro, ängslan och ångest var 

1989 5,3 procent, en siffra som har ökat till 16 procent år 2005. 

År 1989 uppgav 8,8 procent unga kvinnor och 10,6 procent 

unga män att de hade sömnsvårigheter. Den andel som uppgav 

problem med sömnen hade år 2005 ökat till 25,5 procent bland 

de unga männen och 30,2 procent år hos unga kvinnor. 

Avsiktlig självdestruktiv handling 

För barn under 12 år eller yngre är självskadande en mycket 

sällsynt handling. När det gäller barn mellan 13−17 år skriver 

Socialstyrelsen att det mellan 2001−2005 vårdades i genomsnitt 

1 070 barn/år i sluten vård till följd av avsiktlig självdestruktiv 

handling, en beteckning som här omfattar självmordsförsök 

inklusive skador med oklar avsikt. I ungefär 90 procent av fallen 

har handlingen varit avsiktlig läkemedelsförgiftning och tre fjärdedelar 

av fallen som vårdades var flickor (Socialstyrelsen, 2008). 

Antalet flickor, som vårdats i slutenvård till följd av avsiktlig 

självdestruktiv handling har varit stigande sedan slutet av 1990talet. 

Även för åldersgruppen 15−24 år ser man att det från 

12

1990-talets början och fram till aktuella data (2006) har skett en 

kontinuerlig ökning av unga kvinnor som vårdats inom slutenvård 

för avsiktlig självdestruktiv handling. Man finner inte 

motsvarande trend hos unga män. År 1991 vårdades 187 unga 

kvinnor/100 000 invånare medan motsvarande antal för år 2006 

var 329. Ökningen är således mer än 75 procent. I majoriteten av 

dessa fall (85 procent) har orsaken varit förgiftning, i huvudsak 

med användning av läkemedel, men även alkoholförgiftning 

förekommer. 

Det är stora skillnader mellan könen i självmordsbeteende 

och annan självskadande handling. Män utför dubbelt så många 

fullbordade självmord som kvinnor, medan kvinnor utför dubbelt 

så många självmordsförsök som män. Det dominerande tillvägagångssättet 

för dem som dör till följd av avsiktlig självdestruktiv 

handling är hängning, strypning eller kvävning. Något mer än 

10 procent har avlidit genom självtillfogad förgiftning. 

Självskadebeteende 

Det har hävdats att självskadebeteende bör betraktas som ett 

eget psykiatriskt syndrom och beskriva ett beteende där individen 

skadar sig själv utan avsikt att dö (Kahan och Pattison, 

1984) exempelvis genom hudskärning (Winchel och Stanley, 

1992) eller hudbränning (Sonnenborn och Vanstraelen, 1992). 

Ingen sådan kategori ingår i de vanligaste diagnostiska manualerna 

(DSM-IV 1 och ICD10 2 ) för närvarande, däremot ingår dessa 

former av självskadande som ett av symptomen vid borderline 

personlighetsstörning. Under senare år har begreppet självskadebeteende 

utvidgats och i Storbritannien och WHO inkluderas 

numer alla former av självdestruktivt beteende i beteckningen 

Deliberate Self-Harm (DSH) och man avstår från att bedöma 

med vilken avsikt handlingen utförts. DSH blir här ett samlingsnamn 

på självskador omfattande alltifrån icke livshotande för- 

1 Diagnostic and statistical manual of mental disorders – 4 th edition. Se information i särskild 

ruta, s. 10. 

2 The international classification of mental and behavioural disorders: Clinical descriptions and 

diagnostic guidelines, 10 th edition. Se information i särskild ruta, s. 10. 

13

giftningsförsök och självtillfogade kroppsskador till avsiktligt 

livshotande handlingar ( Hawton, m.fl., 2003). 

Det finns en klinisk koppling mellan riskbeteende i unga år 

och självmord (Afifi 2007) och självskadehandlingar och självmordsförsök: 

Vissa personer med självmordsplaner tillfogar sig 

själva skador som inte är livshotande, medan en del personer 

som skär sig, själva berättar om självmordsavsikter (Pattison och 

Kahan, 1983, Hawton, 2006). Omkring en femtedel av dem som 

utfört en självskadehandling upprepar handlingen inom ett år 

och det finns ett starkt samband mellan ett repetetivt självskadebeteende 

och fullbordat självmord (Haw, m.fl., 2007) 

Ungdomarna är ofta själva tveksamma inför avsikten med 

självskadehandlingen. I en studie där frågor om självskadebeteende 

besvarats av 30 000 elever mellan 14−17 år (51,3 procent pojkar 

och 48,7 flickor) från 6 europeiska länder och Australien, har 

man använts sig av en strikt definition av självskadebegreppet 

och eleverna har själva fått ange på vilket sätt man skadat sig, 

exempelvis: skurit eller bränt sig, överdos av läkemedel, hoppa 

från höjd eller kasta sig, elektrifiering, strypning eller kvävning. 

2 670 (8,9 procent) av flickorna och 780 (2,6 procent) av 

pojkarna uppgav att man skadat sig själv under det gångna året. 

4 050 (13,5 procent) av flickorna och 1 290 (4,3 procent) av 

pojkarna hade tidigare utfört en självskadehandling. Att skära sig 

var den vanligaste metoden (55,9 procent) följt av överdosering 

(23,3 procent). Många ungdomar uppgav flera orsaker som 

motiv för sin handling och upp emot 70 procent av ungdomarna 

uppgav att ”De ville uppnå en slags en befrielse från en svåruthärdlig 

känsloupplevelse” medan 59 procent av ungdomarna 

uppgav att de ”velat dö” och 43,6 procent att man velat straffa 

sig själva. Det framkom i studien att många ungdomar skadar sig 

själva i hemmet och informerar ingen, inte ens närmaste vänner 

och söker ingen sjukhushjälp (Madge, m.fl., 2008). 

14

Forskningsläget 

Studier av barn och ungdom med ett avgränsat självskadebeteende 

utan avsikt att ta livet av sig saknas i stor utsträckning. 

Några av de orsaker som hämmat forskningen är de etiska och 

praktiska svårigheter som finns för att definiera och särskilja ickesuicidalt 

självskadebeteende ifrån självskadehandlingar med 

avsikt att ta sitt liv (Prinstein, 2008). Det finns således mycket få 

studier som kan ge underlag för en framgångsrik behandlingspolicy. 

I de studier som är gjorda kan det ibland vara svårt att 

särskilja självmordsförsök ifrån annat självskadebeteende hos de 

undersökta patienterna. Många forskare anser att för att bättre 

kunna förstå vad som specifikt utmärker ungdomar med självskadebeteende 

och kunna utarbeta fungerande behandlingsmetoder, 

är det helt nödvändigt att särskilja självskadebeteende 

utan avsikt att dö, från självmordsbeteende med önskan att ta 

sitt liv (Socialstyrelsen, 2004). 

Olika former av terapier har prövats, men med dagens höga 

krav på evidensbaserad medicin 3 (Britton, 2000) finns det få 

studier, som med starkt bevisvärde kunnat visa en behandlingsform 

som förhindrar ett upprepat självdestruktivt beteende. Ett 

undantag utgörs av dialektisk beteendeterapi (DBT), som är en 

omfattande och avancerad form av kognitiv beteendeterapi, specifikt 

utvecklad för personer med repetetivt självskadebeteende 

och borderlineproblematik (Verheul, et al, 2003). SBU (Statens 

Beredning för medicinsk Utvärdering) skriver i en rapport att det 

finns ett visst vetenskapligt stöd (Evidensstyrka 3) för att 

metoden förhindrar upprepat självskadebeteende och minskar 

självmordsförsök (SBU Alert 2005). För övriga psykoterapiformer 

exempelvis kognitiv beteendeterapi (KBT), interpersonell 

Terapi (IPT) och problemlösande terapi finner man endast svagt 

eller obefintligt vetenskapligt stöd. För den senare terapiformen 

har man funnit att den gav säkerställda förbättringar i depressionssymptom, 

hopplöshetsgrad och problemlösning hos ungdomar 

med DSH jämfört med sedvanlig psykiatrisk eftervård, 

däremot misslyckades man med att finna förbättringar i själv- 

3 Se särskild informationsruta i början av boken. 

15

destruktivt beteende (Townsend, m.fl., 2001). I en senare utförd 

Cochrane översikt (Soler och Weatherall, 2005) anger man goda 

behandlingsresultat när det gäller kognitiv beteendeterapi för 

barn och ungdomar med ångestsyndrom, en av riskfaktorerna 

vid självdestruktivt beteende. 

Depression 

Man anser allmänt att självskadebeteende och självmordshandlingar 

uppträder som komplikation vid psykisk sjukdom, den 

vanligaste diagnosen som omnämns är depression. Men ångest 

är ett vanligt förekommande symtom vid depression, samsjukligheten 

är upp emot 60 procent, och ökar suicidrisken flerfaldigt 

(Sareen et al, 2005, SBU, 2005). Ångest är en försummad komponent 

vid självmordsproblematik, men personer som utfört 

självmordsförsök har ofta haft en stark ångestupplevelse för 

själva handlingen (Fawcett 2001). Vid en litteraturgenomgång av 

FHI fann man statistiskt signifikanta samband mellan ångest/oro 

och självmordsförsök/självmord, vilket ger stöd för uppfattningen 

att ångest/oro ökar risken för senare självmordshandlingar 

(ten Berg m.fl., 2007). 

Depression förekommer hos barn och ungdom med en 

omfattning av 0,4−2,5 procent hos barn och 4−8 procent hos 

tonåringar vid varje given tidpunkt (Birmaher, m.fl., 1996). Den 

lika fördelningen mellan deprimerade pojkar och flickor under 

barnaåren, förskjuts till att vara dubbelt så många deprimerade 

flickor som pojkar under tonåren. Risken för depression ökar 

med en faktor på 2−4 under puberteten, speciellt hos flickor. 

Om och hur depression skall behandlas hos barn och ungdomar 

har länge varit kontroversiellt. 

Det framkom i en rad studier under 1990-talet att behandling 

av barn och ungdomar med antidepressiva läkemedel av typ SSRI 

(Serotonin Specific Reuptake Inhibitor) ökade förekomsten av 

suicidala tankar och handlingar jämfört med placebo (Whittington, 

m.fl., 2004). Amerikanska (FDA, Food and Drug Administration) 

och europeiska (EMEA, European Medicines Agency Home) läkemedelsmyndigheter 

gav 2003−2004 ut varningar för att behand- 

16

ling med antidepressiva läkemedel skulle kunna medföra ökad 

risk för fördjupad depression och självdestruktiva handlingar. 

Då suicidalitet är ett ofta förekommande symptom vid psykisk 

sjukdom kan det vara svårt att avgöra om intensifierade självmordstankar 

eller självmordshandlingar tillhör själva sjukdomsbilden, 

eller kan ha alstrats av den farmakologiska behandlingen. 

De systematiska genomgångar av randomiserade, kontrollerade 

studier som sedermera har genomförts, har inte givit något entydigt 

svar på den frågan. I en meta-analys av tjugotalet behandlingsstudier 

rörande ungdomar där majoriteten hade diagnosen 

egentlig depression, fann man att antidepressiv behandling med 

SSRI fördubblade risken för suicidala tankar och handlingar 

(Hammad, m.fl., 2006). Men Bridge och hans medarbetare 

(Bridge, m.fl., 2007) anser att den något ökade risken för självskadehandlingar 

och suicidförsök uppvägs av den goda behandlingseffekten. 

Emellertid är placeboeffekten mycket hög hos 

barn och ungdomar och mellan 30−60 procent, jämfört med en 

läkemedelseffekt på 40 till 70 procent. Man ifrågasätter därför, i 

en Cochrane-översikt, om den marginella förbättring i skattnings- 

scores (CDRS-R, Children´s Depression Rating Scales-Revised), 

som man uppnådde med det antidepressiva läkemedlet och SSRI- 

preparatet fluoxetin jämfört med placebo, egentligen har någon 

klinisk betydelse (Hetrick, m.fl., 2007). FDA förnyade också i 

maj 2007 sin varning angående ökad risk för suicidala handlingar 

vid antidepressiv medicinering av personer under 24 år. EMEA 

har emellertid nu godkänt fluoxetin, och i Sverige rekommenderar 

Läkemedelsverket att om man vid svår depression beslutar 

att behandla en patient under 18 år med antidepressiva bör 

fluoxetin användas tillsammans med psykosociala åtgärder. 

Vidare fastslår man att det är nödvändigt med en tät kontroll 

och uppföljning under behandlingens första veckor när risken 

för självdestruktiva handlingar är som störst. 

17

Självmord 

Den allvarligaste konsekvensen av psykisk ohälsa är självmord. 

Även om en långsam uppluckring av synsättet på självmord skett, 

har naturligtvis flera hundra år av samhälleligt skamstämplande 

och avståndstagande satt sin prägling på den moderna människans 

attityder till självmordsförsök och självmord. Döden är 

hotfull och skrämmer oss, och tanken på att någon frivilligt 

söker döden är för många ofattbart skräckfyllt. För att skydda 

oss tar vi avstånd ifrån problemet bland annat genom att återuppliva 

de gamla myterna och tabuföreställningarna om brott, 

synd, skam och skuld. 

Myter som bör avlivas 

En viktig del i självmordsförebyggande arbete är att därför att 

öka medvetenheten om självmord och självmordsproblematik 

och ogiltiggöra de hämmande vanföreställningarna från äldre 

tider. Gång efter annan hör man folk påstå att − Ja, men har 

någon bestämt sig för ”att ta livet av sig” kan man ingenting 

göra. – Det är alldeles fel. De flesta självmordsprocesser är långvariga, 

där individen stegvis närmar sig själva självmordshandlingen 

(Bild 1). Det gör det möjligt att finna åtgärder för att bryta 

den negativa utvecklingen. Det är en vanföreställning att självmord 

är en rationell handling, som grundas på genomtänkta 

tankar om livets värde. Här visar forskningen att det sannolikt 

bara är några procent av fallen där självmordet skett efter mer 

eller mindre rationella överväganden. Numer är man ense om att 

de flesta självmordförsök och självmord är impulsiva handlingar, 

som sker under starkt inflytande av psykiska störningar och 

utlöses av intensiva emotionella krafter eller påfrestningar som 

den sårbara individen inte orkar hantera och avvärja själv. De 

bakomliggande och de utlösande faktorerna är olika från fall till 

fall (Wasserman, 2001). 

18

Bild 1 

Självmordsprocessen 

En vanlig föreställning är att det är farligt att tala eller att skriva 

om självmord. Fraser som ”Väck inte den björn som sover” eller 

”..när man talar om trollen…” ger uttryck för rädslan att om och 

när man talar om självmord, väcker man lusten till självmord hos 

åhöraren och läsaren. Man tror att man kan suggerera fram 

handlingen. Inställningen är felaktig, det är inte fel att tala och 

skriva om självmord. Men man måste veta hur man skall tala och 

skriva om självmord (Wasserman, 2006). Man skall varken 

förfasa sig över, glorifiera eller romantisera handlingen. Det är 

direkt olämpligt, men sker inte sällan i dags – och veckopress, att 

kända personers självmord omskrivs på ett glorifierande sätt. 

Det är sant att det finns en viss smittorisk bland ungdomsgrupper 

och för vissa känsliga personer. Men andelen personer, 

som tar sina liv som följd av en outhärdlig psykisk smärta och 

psykosocial misär är många, många fler än det fåtal som gjort det 

19

för att det skrivits eller talats om självmord. Grunden för våra 

rädslor att skildra självmord utan omskrivelser är mycket en följd 

av bristande kunskaper på området. Vi måste inse att för att 

kunna förhindra självmord måste vi själva ha ett noga avvägt 

förhållningssätt till självmord som innebär att inte förtiga 

problemet, inte ta avstånd, inte vara ambivalenta och heller inte 

utan vidare acceptera självmord som en rättighet. 

I Sverige är självmord den vanligaste dödsorsaken i åldrarna 

mellan 15−44 år (Bild 2). Dubbelt så många pojkar som flickor 

dör genom självmord i åldrarna 15−19 år. I åldrarna 20−24 år 

sker tre gånger så många självmord bland pojkar som flickor 

(SCB). En av orsakerna till den större dödligheten bland pojkarna 

är deras val av metoder, som oftast ger mycket litet utrymme 

för överlevnad till skillnad från flickorna, som oftast väljer någon 

form av förgiftning. Olyckligtvis blir det allt vanligare att även 

flickor använder sig av våldsamma metoder. 

20

Bild 2 

Självmord 

Transportolyckor 

Övriga olyckor 

Tumörer 

Cirkulationsorganens sjukdomar 

Sjukdomar i nervsystemet 

Mord & dråp 

Endokrinaämnesomsättningssjukdomar 

Andningsorganens sjukdomar 

Psykiska sjukdomar 

Övriga dödsorsaker 

Självmord 

Transportolyckor 

Tumörer 

Övriga olyckor 

Sjukdomar i nervsystemet 

Mord & dråp 

Endokrinaämnesomsättningssjukdomar 

Cirkulationsorganens sjukdomar 

Psykiska sjukdomar 

Andningsorganens sjukdomar 

Övriga dödsorsaker 

De vanligaste dödsorsakerna i åldersgruppen 15-24 år i procent av 

antalet dödsfall i år 2005, män 

0% 5% 10% 15% 20% 25% 30% 

De vanligaste dödsorsakerna i åldersgruppen 15-24 år i procent av 

antalet dödsfall i år 2005, kvinnor 

0% 5% 10% 15% 20% 25% 30% 35% 

21

Självmordsförebyggande åtgärder 

Att förebygga psykisk ohälsa, självmordsförsök och självmord 

hos barn och ungdomar har av naturliga skäl hög prioritet. 

Eftersom barn och ungdomar tillbringar sin mesta tid i skolan, är 

skolan den plats som WHO rekommenderar att man använder 

sig av. WHO har gett ut en skrift, som översatts till svenska 

förhållanden, till stöd för lärare och övrig skolpersonal med 

anvisningar på hur man kan bedriva suicidpreventivt arbete i 

skolan (NASP, 2003). Av avgörande betydelse i detta arbete är 

tidig upptäckt av barn och ungdomar som befinner sig i kris och 

uppvisar självmordsbeteende. I detta avseende rekommenderar 

WHO att man bildar samarbetsgrupper inom skolan bestående 

av lärare, skolläkare, skolsköterska, kurator, skolpsykolog och 

annan skolpersonal. Man uppmanar också till att upprätta ett 

kontaktnät och nära samarbete med barn – och ungdomspsykiatrin 

(BUP), ungdomsmottagningar, socialtjänst, räddningstjänst. 

Om man saknar de specialkunskaper och erfarenheter som 

krävs, kan det vara mycket ångestfyllt och obehagligt att möta en 

ung människa i psykisk obalans och med självmordstankar, att 

man undviker att se problemet. Nationellt centrum för prevention 

av suicid och psykisk ohälsa (NASP) vid Karolinska Institutet, 

Solna, ger regelbundet kurser i psykisk hälsovård, kris- och 

konflikt- hantering samt i hur man bemöter självmordsnära 

ungdomar (www.ki/suicid). Kurserna är utformade och avsedda 

för dem som arbetar professionellt bland barn och ungdomar. 

Identifiering av ungdomar i riskzonen 

Men hur identifierar man elever som befinner sig i riskzonen för 

självmordshandlingar? I Bild 3 finns en rad riskbeteenden uppräknade, 

som alla har det gemensamma att de beskriver plötsliga 

eller dramatiska förändringar i en ung människas uppförande, 

som man bör ge akt på. Ett av de första problemen man stöter 

på när man upptäcker en ung människa, som ger intryck av självmordsnärhet, 

är svårigheten att få igång ett samtal. Dessa ung- 

22

domar är ofta ambivalenta och både vill och inte vill ta emot 

någon hjälp. Som vuxen får man inte vara rädd för att bli bortstött 

utan inse att den avvisande attityden ofta är tecken på en 

djup misstro mot alla vuxna. Här kan skolpersonals utbildning i 

förmågan att diskutera existentiella frågor kring liv och död, och 

kunskaper om vilket typ av hjälp som finns att tillgå vara till stor 

hjälp och ha livsavgörande betydelse. 

Identifiering av riskbeteende 

Alla plötsliga eller dramatiska förändringar i en ung människas uppförande 

och beteende bör tas på största allvar: 

• Bristande intresse för vardagliga aktiviteter t.ex. ingen lust att träffa 

kompisar; går inte längre på fotbollsträningen; isolerar sig 

• Upprepade tillfällen av ogiltig frånvaro och skolk 

• Minskade ansträngningar 

• Sämre resultat än vanligt på prov och en genomgående sänkning 

av betyg 

• Kraftigt drickande och rökande, missbruk av läkemedel 

t.ex. smärtstillande tabletter, sömnmedel och lugnande medel och 

droger (narkotika) 

• Dåligt uppförande i klassrummet och i skolan 

• Våld mellan elever 

• Händelser som leder till polisinblandning 

Bild 3 

Krisgrupper och rutiner 

Det bör vid varje skola finnas en krisgrupp och utarbetade 

rutiner för hur man informerar elever, skolpersonal och föräldrar 

om det inträffat ett självmordsförsök eller självmord. Men hittills 

har intresset för att föra in kunskaper om suicidprevention och 

krishantering efter självmordsförsök och självmord varit lågt hos 

landets gymnasie − och högskolerektorer. När NASP i en enkät 

frågade 837 rektorer från 500 gymnasieskolor och 500 högskolor, 

medgav 42 procent av högskolerektorerna och 51 procent 

av gymnasierektorerna att man hade erfarenhet av självmords- 

23

försök vid skolan och 9 procent av högskolerektorerna och 

30 procent av gymnasierektorerna att man hade erfarenhet av 

självmord vid skolan. Men i endast en tredjedel av skolorna 

fanns en skriftlig plan över hur lärare och övrig skolpersonal 

skulle hantera och agera i händelse av självmordsförsök eller 

självmord. Endast en tredjedel av skolorna hade någon form av 

elevhälsoprogram som omfattade självmordsprevention och lika 

få rektorer hade planer på att i framtiden föra in en sådana 

program i skolan (NASP 2003a). Men i detta avseende arbetar en 

rad myndigheter för att få en förändring till stånd inom en snar 

framtid. I samband med att regeringen tillstyrkt utformandet av 

ett Nationellt program i suicidprevention har man gett Statens 

Folkhälsoinstitut i uppdrag att tillsammans med Myndigheten 

för skolutveckling och NASP, utarbeta ett informationsmaterial i 

suicidprevention för skolor och en strategi för hur materialet kan 

spridas till lärare och annan skolpersonal. 

(www.regeringskansliet.se En förnyad folkhälsopolitik 2007/08:110). 

Stöd vid självmord 

Om ett självmord skulle inträffa, finns stöd för anhöriga, vänner 

och arbetskamrater att få hos efterlevandeföreningen SPES 

(Suicidprevention och Efterlevandes stöd). Representanter för 

SPES finns i hela landet och alla medlemmar i SPES har det 

gemensamt att de förlorat en närstående genom självmord. Alla 

har alltså stor erfarenhet av de omtumlande känslor av sorg, 

skuld och skam, som ofta drabbar efterlevande och som dessa 

har svårt att redogöra för och hantera tillsammans med personer 

utan erfarenhet av självmord. Det händer inte sällan att syskon 

och andra jämnåriga glöms bort när familjen drabbas av ett 

självmord. Då kan man vända sig till SPES och få möjligheten 

att träffa andra unga människor i samma situation. På SPES 

hemsida www.spes.nu finns även en webb-ansluten gästbok, där 

man skriva om sin sorg, få kontakt med efterlevande i andra 

delar av landet och få hjälp och stöd att komma vidare i livet. 

24

Att läsa mera 

www.ki.se/suicid 

www.folkhalsoguiden.se 

www.spes.nu 

www,sbu.se 

Referenser 

Afifi, T.O., Cox, B.J. & Katz, L.Y. (2007). The associations between health 

risk behaviours and suicidal ideation and attempts in a nationally representative 

sample of young adolescents. Can J Psychiatry 52(10);666−674. 

Birmaher, B., Ryan, N.D., Williamson, DE, m.fl. (1996). Childhood and 

adolescent depression: a review of the past 10 years. Part I. J Am Acad 

Child Adolesc Psychiatry 35(11):1427−39. Review 

Bridge, J.A., Iyengar, S., Salary, C.B., et al. (2007). Clinical response and 

risk for reported suicidal ideation and suicide attempts in pediatric 

antidepressant treatment. A meta-analys of randomized controlled 

trials. JAMA, 297(15);1683−1696. 

Britton, M. (2000). Så graderas en studies vetenskapliga bevisvärde och slutsatsernas 

styrka. Läkartidningen 97;4414−4415 

Fawcett, J. The anxiety disorders, anxiety symptoms, and suicide. In: 

Wasserman D. (Ed) Suicide, an unnessaary death, London: Martin 

Dunitz, 2001; 59−63. 

Haw, C., Bergen, H., Casey, D. & Hawton K. (2007). Repetition of Deliberate 

Self Harm: A study of the characteristics and subsequent deaths 

in patients presenting to a general hospital according to extent of repetition. 

Suicide and Life-threatening Behavior 37(4);379−396, 

Hawton, K., Harriss, L., Hall S., m.fl. (2003). Deliberate self-harm i Oxford, 

1990−2000; a time of change in patient characteristics. Psychol Med 

33;987−996. 

Hawton, K., Harriss, L. & Zahl, D. (2006). Deaths from all causes in a 

longterm follow-up study of 11 583 deliberate self-harm patients. 

Psychological Med 36;397−405. 

Hammad, T.A., Laughren, T. & Racoosin, J. (2006). Suicidality in pediatric 

patiants treated with antidepressant drugs. Arcch Gen Psychiatry 

63;332−339. 

Hetrick, S.E., Merry, S., McKenzie, J., et al. (2007). Selective serotonin 

reuptake inhibitors (SSRI) for depressive disorders in children and 

adolescents (Review). Cochrane Database of Systematic reviews , Issue 3. 

Art. No.: CD004851. DOI:10.002/14651858.CD004851. pub2. 

25

Kahan, J. & Pattison, E.M. (1984). Proposal for distinctive diagnosis: the 

deliberate self-harm syndrom (DSH). Suicide Life Treat Behav. 

14(1);17−35. 

KILEN. Ungdom och läkemedel. www.kilen.org 

Madge, N., Hewett, A., Hawton, K., et al. (2008). Deliberate self-harm 

within an international community sample of young peaple: comparative 

findings from the Child & Adolescent Selfharm in Europe 

(CASE) study. Child Psychology Psychiatry . 

NASP (2003a). Självmordsprevention i skolor – Hur ser det ut i dag? 


NASP (2003). Att förebygga självmord och självmordsförsök hos skolelever. 

WHO:s stödmaterial för lärare och annan personal anpassad till 

svenska förhållanden, 2003. www.folkhalsoguiden.se 

Prinstein, M.J. (2008). Introduction to the special section on suicide and 

nonsuicidal self-injury: A review of unique challenges and important 

directions for self-injury science. J Consulting Clin Psych 76(1)1−8. 

Sareen J., Cox B.J. & Afifi T.O. et al. Anxiety disorders and risk for 

suicidal ideation and suicid attempts. A population-based longitudinal 

study of adults. Arch Gen Psychiatry 2005;1249−1257. 

SBU. (2005) Behandling av ångestsyndrom. Statens beredning för medicinsk 

utvärdering, Rapport. 

SBU. (2004) Behandling av depressionssjukdomar. Statens beredning för 

medicinsk utvärdering, Rapport. 

SBU, Alert (2005). Dialektisk beteendeterapi (DBT) vid borderline personlighetsstörning. 

Utvärdering av nya metoder inom hälso- och sjukvården, 

Rapport. 

Socialstyrelsen, (2004) Vad vet vi om flickor som skär sig. Stockholm 

2004. www.sos.se 

Socialstyrelsen, (2008) Skador och förgiftningar i slutenvård 2006. Stockholm. 

www.sos.se 

Soler, JA, Wetherall, R. (2005). Cognitive behavioural therapy for anxiety 

disorders in children and adolescents. The Cochrane Database and 

Systemic Reviews 12005, Issue 4, No CD004690.pub2. 

Sonneborn, C.K. & Vanstraelen, PM. (1992). A retrospective study of selfinflicted 

burns. Gen Hosp Psychiatry 14(6);404−407. 

ten Berg, H., Eriksson, L. & Bremberg, S. Ågestsymptom – ökar det 

risken för suicid ochnsuicidförsök. En systematisk litteraturöversikt. 

Nedladdningsbar från www.fhi.se 

Townsend, E. Hawton, K, Altman, DG. et al. (2001). The efficacy of 

problem-solving treatments after deliberate self-harm: meta-analysis of 

randomized controlled trials with respect to depression, hopelessness 

and improvments with problems. Psychol Med. 52:828−33. 

Verheul, R., Van Den Bosch, L.M., Koeter, M.W. et al. (2003). Dialectal 

behavior therapy for women with borderline personality disorder. 

26

Monthly, randomised clinical trail in The Netherlands. Br j Psychiatry 

182;135−140. 

Wasserman, D. (2001). Suicide – An unneccessary death. Biddles Ltd, 

Guilford and King´s Lynn, London, GB. 

Wasserman D. Till er som rapporterar om självmord i media. Informationsmaterial. 


Whittington, C.J., Kendall T., Fonagy, P. et al. (2004). Selective serotonin 

reuptake inhibitors in childhood depression: systematic review of 

published versus unpublished data. 363:1341−1345. 

Winchel, R.M. & Stanley, M. (1991). Self-Injurious Behavior; a review of 

the behavior and biologi of self-mutilation. Am J Psychiatry 

1991;148(3);306−17. 

27

Känslorna och jag 

Filippa 

Jag kommer ihåg allra första gången jag självskadade. Det var så 

enkelt, och befriande. Året var 1997, jag var 16 år och jag hade 

precis börjat gymnasiet. Allt var nytt och jag minns att jag inte 

kunde bestämma mig för om det var skrämmande eller spännande. 

Just den dagen jag självskadade var en typisk höstdag. En 

tonårsförälskelse, som inte gick min väg. För att inte visa mig 

sårad och ledsen gick jag från skolan, ut i skogen. Och där 

hängde mitt första vapen mot mig själv. En orienteringskontroll, 

som hjälpte mig att ta bort smärtan inuti min kropp. 

Min uppväxt har varit vad många skulle kalla normal. Yngst i en 

familj med 4 äldre syskon. Min mamma var fysiskt sjuk till och 

från större delen av min uppväxt. Vissa dagar var bättre än 

andra, och jag hade alltid resten av min familj runt mig. Alla 

ställde upp på varandra. Ibland fick jag känslan av att vara ”den 

udda”. Mina två äldsta systrar var ett par och min bror och 

yngsta storasyster var ett annat par. Sen var det jag, ”den udda”, 

som inte passade in någonstans. Jag har fått för mig att jag oftast 

ville vara själv, men jag minns inte om det var självvalt eller inte. 

Under skolåren var jag den typiska mobbaren, för att jag själv 

blev mobbad. När jag blev kallad fula saker, gjorde jag det ännu 

värre för någon annan. Den onda cirkeln var sluten. Men jag 

visade aldrig att jag blev sårad. Eller att jag skämdes för att jag 

gjorde någon annan illa. Ingen fick se mig ledsen, för då kunde 

de göra mig illa. Utåt sett var jag den som vågade allt. Visade 

29

aldrig rädsla för nya saker eller att trotsa någon eller något. Detta 

var min blivande mur, min mask som hade börjat växa. 

Högstadiet och gymnasiet 

Sommaren mellan åk 6 och 7 började jag paddla kanot. Detta 

intresse var något som skulle följa mig långt upp i åren. 

Högstadiet innebar en ny skola. Nya saker gjorde mig rädd, men 

ingen fick se. Jag ville så gärna vara en i gänget, en av ”de coola 

tjejerna”. Någonstans här började jag tappa bort mig själv rejält. 

”Masken” var på, så fort jag lämnade mitt rum och jag krympte 

mer och mer inuti. Det var inget jag märkte, inget jag reflekterade 

över, det var ”normalt” för mig. Visst anade jag att många 

av de tankar jag tänkte eller fantiserade om, inte dök upp i mina 

vänners huvud. Min fantasi var livlig och hade alltid varit. Det 

var något jag ofta fick höra. Jag var ju ”udda”. På högstadiet 

kom jag upp i den ålder då killar började bli intressant. Redan 

här kände jag att jag var tvungen att vara först. Känslan att bli 

sedd, att bli bekräftad, blev allt starkare. Genom att få någon 

annan intresserad av mig, skulle jag få den bekräftelsen, trodde 

jag. Det var bara det att jag lät mig utnyttjas i detta sökande av 

bekräftelse. När utnyttjandet väl hade börjat så blev det som en 

drog. Jag spelade mitt spel, ”den farliga, extrema och lätta 

tjejen”, som inte var rädd för att göra någonting, som inte tog åt 

sig. Så här i efterhand blir jag rädd när jag tänker på hur det 

egentligen var. Men att vara mitt i det just då, blev min verklighet. 

Det var verkligheten som jag ansåg att jag förtjänade. Det 

var mitt värde som människa. Med denna inställning började jag 

gymnasiet. Det kändes som en ny start. Jag skulle kunna visa en 

annan sida av mig själv. Spela vilket spel jag än ville, för ingen 

skulle veta hur och vem jag var. Men ”autopiloten” bryter man 

inte så lätt. Det finns ingen som kan ”byta ut” sitt gamla liv över 

en natt. Så min tanke att jag var ”den udda”, dumma, idiotiska 

tjejen, som vem som helst skulle kunna göra vad som helst med, 

stannade kvar. Så kom första självskadan. 

30

Den första gången 

Det var en typisk höstdag. En tonårsförälskelse, som inte gick 

min väg. För att inte visa mig sårad och ledsen gick jag från 

skolan och ut i skogen. Och där hängde mitt första vapen mot 

mig själv. En orienteringskontroll, som hjälpte mig att ta bort 

smärtan inuti min kropp. Känslan av befrielse kom och gjorde 

att jag orkade hålla ihop mig själv. Befrielsen från alla känslor tog 

mig tillbaka till skolan, med masken hårt runt ansikte och kropp. 

När frågorna haglade mot mig hur jag tog nedslaget log jag och 

sa 

− Jag mår bra, behövde bara vara lite själv. Jag var egentligen inte 

förälskad, utan tyckte mest att han var snygg. Så… 

Min första kille 

I och med gymnasiet hade jag mer eller mindre valt att kanoten 

skulle ta den största delen av min fritid. Det var träning så fort 

jag hade tid. Ibland gick jag upp 05:30 för att hinna springa en 

runda innan skolan började, bara för att få ihop mina tre 

pass/dag. Planering var mitt liv. Om planeringen inte följdes, var 

jag tvungen att på något sätt straffa mig. Det kunde till exempel 

vara att jag inte åt, när jag hade tränat. Ingen såg någonting. Jag 

var riktigt ”duktig” på att dölja. Redan från det att jag var liten, 

hade jag en nätt kropp. Så att jag var smal och höll mig smal, 

kanske till och med blev smalare, var inget någon tänkte på. 

Många sa bara: 

− Du som tränar så mycket, har en helt otrolig ämnesomsättning. 

Och om du ska lyckas få i dig tillräckligt med mat varje dag, skulle 

du vara tvungen att äta dygnet runt. 

Detta gjorde att det var så enkelt att ”straffa” mig själv. Med 

kanoten kom mitt första ”riktiga” förhållande. Jag var på ett 

träningsläger i Italien. Killen, som blev mitt ”offer” (det var så 

jag såg på killar), var en kanotist från Vaxholm. Egentligen var 

jag kär i en annan på lägret, men han var ”en av de coola, snygga 

31

killarna”, vilket gjorde att fula dumma jag inte hade en chans. 

Mitt offer och jag var tillsammans i sex år. Han var min biljett 

bort från Växjö. Jag ville bli anonym. Flytten gick av stapeln två 

dagar efter att jag tagit studenten. Då hade jag varit otrogen fem 

gånger mot min blivande sambo. Jag flyttade upp till Vaxholm, 

in i en sommarstuga utan vatten. Vi hade ingen toalett, utan ett 

utedass. 

Alla offer 

Bråken avlöste varandra och jag var livrädd för att bli lämnad 

och då vara tvungen att flytta tillbaka till Växjö. Hanteringen av 

rädslan och alla andra känslor var enkel. Antingen en liten rispa 

med en kniv, leta reda på ett ”offer” ute på krogen, äta ännu 

mindre mat eller vräka i mig massor. Jag såg inget av dessa saker 

som problem, utan snarare som hjälpmedel för att jag skulle 

klara av att leva. Då, efter sex år och många ”offer” och när min 

sambo och jag bråkade för sista gången, gjorde jag ingen rispa. 

Det blev ett ”fint hack”, som sved varje gång jag tränade. Tomhetskänslan, 

att vara lämnad, klarade jag inte av, utan hittade 

snabbt ett nytt ”offer”, en ny pojkvän. Det tog två dagar. Annorlunda 

denna gång var att ”Offer nr 2” hade en positiv inställning 

till terapi. Han hjälpte mig till och med att ta kontakt med 

öppenvården. Jag kom till en samtalsterapeut. Första frågan var 

− Så vad är det för problem du har och vad kan jag hjälpa dig med? 

Kaos 

Jag gissar att hon bara menade väl, men det blev så fel. Hela 

muren runt mig drog ihop sig, leendet på mina läppar blev 

större. Inte en enda sak av det jag verkligen behövde hjälp med, 

pratade jag om. Jag berättade inte om hur det kändes inuti mig, 

hur känslorna levde sitt eget liv. Det som terapeuten fick höra, 

var det jag trodde att hon ville höra. Vi träffades varannan vecka 

i tre månaders tid. Sen ansågs jag vara som vem som helst. Jag 

32

hade fått min hjälp, att prata av mig. ”Offer nr 2” talade snabbt 

om för mig att han skulle lämna mig om jag fortsatte att bete 

mig som jag gjorde. Även här är jag övertygad att han menade 

väl. Det var ett sätt att försöka få mig att må bättre. Men så blev 

inte fallet. Visst, jag slöt mig, tryckte undan känslorna ännu mer 

och visade inget negativt överhuvudtaget. Ibland blev det för 

svårt, de starkaste impulserna smet ur mig och jag blev då en 

elak människa. Jag sårade så mycket jag bara kunde, för att i 

andra sekunden vara skuldfylld och försöka göra allt bra i förhållandet. 

Parallellt med förhållandet jobbade jag som personlig 

assistent. Det var ett jobb som var som klippt och skuret för 

mig. Jag kunde inte tänka på mig själv, vad jag kände eller tyckte. 

Mitt jobb gick ut på att vara någon annan. Det blev inte 8 timmar/dag 

fem dagar i veckan. Det blev det ungefär det dubbla. 

Plus detta tränade jag två-tre pass/dag. Tiden att känna efter 

vem jag var, vad jag ville, den fanns helt enkelt inte. Allt detta 

höll till hösten 2004. Jobbet flyttade långt från Stockholm, så jag 

var tvungen att söka nytt. Hamnade som resursassistent på ett 

dagis. Arbetsuppgifterna och tiderna var helt annorlunda mot 

det jag var van vid. Helt plötsligt fanns det tid över att bara vara. 

”Offer nr 2” orkade inte med mig och mitt beteende längre, och 

det tog slut. 

Kraschen 

Det blev november och dagen kom då jag kraschade. Min husläkare 

tog emot mig på en akuttid. En hel syndaflod kom genom 

mina ögon, vilket fick mig sjukskriven. Remissen till öppenvården 

gick iväg och snart gick jag på antidepressiva. I min 

kropp hade en stor cirkus flyttat in. Dag som natt visste jag 

verken ut eller in. Jag ville inget hellre än att dö, ta slut på allt 

oväsen, allt som var smärtsamt. Rädslan för mig själv växte och 

jag vågade inte göra annat än att berätta för läkaren på öppenvården. 

Det var en fredag i december 2004 då jag kördes till 

slutenvården på Danderyds sjukhus. Lördag förmiddag kom min 

33

or och yngsta storasyster upp. För första gången fick jag höra 

det jag kände. Min syster sa: 

− Älskade lilla syster, när jag såg dig genom glasdörren, såg jag en 

rädd liten flicka. Hela din kropp skrek, ta mig härifrån! 

Just då sa jag inte hur rätt hon hade, utan förnekade allt. Att jag 

faktiskt inte mådde så dåligt, som läkarna ville få det till. En 

vecka efter att jag blivit inlagd flyttades jag ner en våning till en 

så kallad ”öppen avdelning” (dörren ut var låst dygnet runt). När 

första middagen skulle serveras fick jag panik. Jag ville inte vara 

där, jag ville upp igen till den första avdelningen. Känslan av att 

vara vilsen tryckte sig upp i halsen. En jourläkare kom för att 

prata med mig. Och det var just det, han pratade och jag skulle 

lyssna. Ingen ville höra på vad jag hade att säga, för jag var ju 

sjuk. Känslorna fick mig att lämna rummet ganska snabbt med 

ännu mer kaos inombords än tidigare. Jag gick ner till ”lugna 

hörnan” med de stora fönstren. Det var skönt att kunna krypa 

ihop, att sluta mig som en snäcka. Det blev att jag satte mig ner 

på golvet och började rita på de papper jag hade med mig. 

Stormen i mig ville inte ge sig. Lösningen fanns i en el-ljusstake. 

Jag skruvade ur en av de fem lamporna och kastade den i golvet. 

Den perfekta skärvan för uppdraget fanns där mitt i allt ihop. 

Blodet, som rann ur såret tog med sig alla känslor. Känslan av 

befrielse infann sig direkt. Personalen blev upprörd. Mitt agerande 

fick mig att uppnå två saker: Att kortvarit bli av med mina 

obehagliga känslor och att samtidigt jävlas med personalen. Den 

personal som skulle vara där för mig, men som inte ville, inte 

hade intresse av att lyssna. Ingen på avdelningen orkade med 

mig och mina känslostormar. Det fanns ingen där som gav mig 

tillit, ingen som såg mig! Varenda lampa på el-ljusstaken krossade 

jag och gömde på alla ställen jag kunde komma på. Det var 

mina räddningar, mitt sätt att överleva. Jag skar mig dag som 

natt, och aldrig avslöjade jag var jag hade mina gömmor. Och 

även om många av personalen letade länge och väl hittades mina 

skärvor heller aldrig. Detta gav mig känsla av hopp och en gnutta 

stolthet. Efter många misslyckanden på den öppna avdelningen 

flyttades jag åter upp till den låsta avdelningen. Min första 

vistelse inom slutna psykiatrin varade i 3,5 månader. 

34

Självmordsplaner 

Rädslan hade mig i sitt grepp den dagen jag blev utskriven. Det 

gick några veckor. Jag åkte in och ut på sjukhusets psykiatriavdelningar. 

Under den här tiden tappade jag modet mer och 

mer och kände att planeringen för att dö, att slippa allt, hade 

etsats sig fast i mitt huvud. Jag genomförde min plan tisdagen 

innan påsk år 2005. Min vän fick mitt samtal, när jag sa hej då. 

Hon var klok, hon förstod vad som höll på att hända. Ambulansen 

kom, och det sista minnet innan jag totalslocknade på 

grund av de tabletter och alkoholen jag svalt, var att jag blev arg 

på britsen i ambulansen. Den hade inget fotstöd. 

Åter igen blev jag utskriven, fast denna gång gick det riktigt 

snabbt. Tre veckor efter ambulansfärden satt jag åter i min 

lägenhet och funderade. Jag hade ett papper i min hand, som 

beskrev en diagnos som hette Borderline. Pappret var min räddning. 

En utredning om mig, för mig, drogs igång. Jag träffade 

både läkare och en psykolog. Från början tyckte jag att allt var en 

enda idiotisk idé. Varför skulle de hjälpa mig, när det enda jag 

ville var att dö? Jag ville ge min plats till någon som förtjänade 

den. Men psykologen jag träffade var ihärdig. Hon fick mig att 

förstå att jag behövde platsen precis lika väl som någon annan. 

Ibland var jag så fruktansvärt arg och frustrerad på dessa möten 

att det enda jag ville var att slå ner psykologen. Men någonstans 

hade jag börjat förstå att det hon hjälpte mig med, gjorde det 

lättare för mig att hjälpa mig själv. Jag var på rätt väg. Hela 

terapin gick ut på att sluta skada mig själv, lära mig nya saker jag 

kunde använda mig av de gånger när jag kände att världen höll 

på att rasa. Dessa kallade vi färdigheter. En gång i veckan gick 

jag till ett speciellt möte, just bara för att lära mig färdigheter. 

Allt var svårt och nytt och det tog över ett år innan jag förstod 

hur färdigheterna skulle kunna hjälpa mig i mitt liv. När allt 

började falla på plats blev behovet av att skada mig själv mindre. 

Det kunde gå veckor utan att jag gjorde mig själv illa. Hela 

terapiköret hjälpte mig att komma framåt i min strävan att ha ett 

liv värt att leva. Många dagar var svåra och jag ville helst bränna 

alla papper jag hade och bara sätta mig ner och skära i min 

kropp. 

35

Jag är någon jag vill vara 

Ofta skrek det i huvudet: 

36 

Vågar du inte, Filippa? Är du en sådan fegis, att du inte vågar skära 

dig? Vilken stor idiot du är. 

Under hela den här tiden hade jag enormt stöd av min pojkvän. 

Han var aldrig ett offer, eller gjorde mig till ett offer. Det fanns 

stunder jag gissar att han bara ville springa från mig, men stannade 

ändå kvar. Han ville lära sig hur han på bästa sätt kunde 

hjälpa mig igenom de svåra dagarna. Även detta var nytt för mig 

och ibland testade jag honom, bara för att se om han verkligen 

stannade kvar. Och det gjorde han. När jag skriver det här är 

året 2008 och jag har gått i terapi i 2,5 år. Jag har lärt mig mycket 

och klarar av att leva med mig själv. Senast jag skar mig själv var 

i december 2006. Varje dag från det datumet ger mig stolthet, att 

jag har klarat ännu en dag utan att göra mig själv illa. Många 

gånger har det varit nära, många gånger har jag suttit med kniven 

mot armen, men lyckats övertala mig själv att jag är värd mer. 

Att jag är någon jag vill vara, att jag klarar av att leva. Genom 

mitt beteende har jag tappat många vänner och även gett upp 

min största dröm, kanoten. Visst gör det mig fortfarande ledsen 

och vissa drömmar om natten vill inte släppa taget. Jag har gått 

igenom en period av mitt liv, en svår och tuff period. Inte bara 

för mig utan även för mina nära. Men denna period har lärt och 

format mig till den jag är i dag. Än är inte formen helt gjuten och 

jag vet inte än om den någonsin kommer bli det under min 

livstid. Det jag där i mot vet, är att jag i dag är stolt över att vara 

jag: Filippa!

”Skära för livet” 

Stig Söderberg, psykiater, leg psykoterapeut, med dr. Överläkare vid 

psykiatriska kliniken, Norrlands universitetssjukhus, Umeå. Tillsynsläkare, 

Socialstyrelsens regionala tillsynsenhet, Umeå. 

Att skära är ett universalmedel. Det är en bot för 1 000 år av 

ensamhet, och lindrar ilska och sorg. Smärtan flyttar ut och blir 

synlig. Ångesten minskar, maktlösheten släpper tillfälligt. Jag vaknar 

upp till här och nu. 

− E. H. 

”Att skära är ett universalmedel” säger Emma till mig. Hon är en 

av många unga kvinnor jag mött inom psykiatrin till följd av 

självskadande beteende. Denna gång har hon skurit sig allvarligt, 

och är inlagd. Tvångsvårdad. ”Tvångsvård den här gången – 

förra veckan räckte det med att jag talade med skolkuratorn! Jag 

har inte mer tankar på självmord nu än då. Vad håller ni på med 

egentligen?” 

Ja vad håller vi på med egentligen? Individualiserar vi ett samhällsproblem? 

Flickor som skadar sig själva finns inte bara i Sverige. Under de 

senaste 20 åren har självskadande beteende bland flickor och 

unga kvinnor blivit alltmer vanligt i hela västvärlden, och börjar 

också märkas i urbaniserade delar av utvecklingsländerna. Inom 

såväl somatisk som psykiatrisk sjukvård, liksom inom skolhälsovård, 

ungdomsmottagningar och socialtjänst, möter vi allt oftare 

unga kvinnor som skadat sig själva, oftast genom att skära sig. 

Bilden bekräftas i Socialstyrelsens kartläggning (Socialstyrelsen, 

2004a). Eftersom det självskadande beteendet vanligtvis inte 

37

leder till kontakt med sjukvården är det svårt att få en tillförlitlig 

bild av omfattningen. Det finns också anledning att tro att självskadande 

beteende underrapporteras i enkätstudier, så att det 

också där finns ett mörkertal. 

En större enkätstudie i England (Hawton m.fl., 2002) som 

besvarades av drygt 6 000 ungdomar ger en uppfattning om omfattningen. 

I undersökningen beskrev 11 procent av flickorna 

och 3 procent av pojkarna att de genomfört någon form av självskadande 

beteende under det senaste året, medan knappt 13 procent 

av dem som gjort en självskadande handling beskrev att de 

sökt sjukvård efteråt. Vissa undersökningar tyder på att omfattningen 

kan vara likartad i Sverige (10 procent av flickorna, 5 procent 

av pojkarna) (Marklund, 2001). Socialstyrelsens begränsade 

kartläggning av vad som är känt inom verksamheter som kan 

komma i kontakt med flickor med självskadebeteende (barn- och 

ungdomspsykiatri, skolhälsovård, socialtjänst etc.) anger att minst 

en procent av flickor mellan 13−18 år någon gång skurit sig 

själva (Socialstyrelsen, 2004a). Avsiktlig självdestruktiv handling 

fortsätter enligt Socialstyrelsens senaste rapport att öka i de flesta 

åldersgrupper, och den kraftigaste ökningen ser man bland unga 

kvinnor (Socialstyrelsen, 2008). 

Självskadande beteende hos unga kvinnor är därmed inte ett 

sjuk- eller hälsovårdsproblem, utan ett problem som berör hela 

det svenska samhället − ett samhälle där omkring 30 procent av 

ungdomarna upplever psykisk ohälsa då och då (Starrin, 2003). 

Vad kan vi göra? Kan vi göra något? Vart ska vi vända oss? 

Ett samhällsperspektiv 

Hur kommer det sig att en ökande andel unga kvinnor skadar sig 

själva? Finns det en koppling till samhällsutvecklingen under de 

senaste decennierna? Inom sociologin menar man att den ökande 

individualiseringen och det alltmer ökande tempo som kännetecknar 

det moderna samhället starkt påverkar vår upplevelse av 

oss själva och vår identitetsbildning, särskilt när vi är unga 

(Giddens, 1997). Sådant som tidigare var självklart är i dag 

ifrågasatt. Individen förväntas ta självständig ställning till en 

38

alltmer ökande mängd information på en mängd områden i livet, 

innefattande allt från val av teleoperatör till sexuell inriktning. 

Nära direktkontakt i relationer tenderar att trängas ut av virtuella 

kontakter via chatt, SMS eller andra tekniska media. Fysiskt 

avstånd begränsar inte som tidigare − samtidigt som den enskilda 

människan på många sätt är lösgjord från en nära gemenskap 

med gemensamma värderingar. Millon (2000) menar att det 

moderna samhället ger mycket dåliga förutsättningar för unga 

människor att utveckla en stabil och samlad identitet. 

I samtal med unga kvinnor med självskadande beteende 

framkommer ofta en stark känsla av att vuxenlivet är meningslöst, 

ett avståndstagande från det etablerade samhället och en 

önskan att finna en alldeles egen väg i livet. För många verkar 

vuxensamhället inte erbjuda modeller som man vill efterlikna, 

modellerna finner man istället via media. Media tar också i 

ökande grad över formuleringen av unga människors drömmar. 

Samhället förmedlar inte heller som tidigare traditionella värderingar 

från generation till generation, utan var och en måste välja 

sin egen väg i relation till ett mycket omfattande utbud av 

praktiska och moraliska möjligheter. Dessutom ställer det moderna 

samhället krav på autenticitet, att ”förverkliga sig själv”, satsa på 

sig själv, på ett helt annat sätt än tidigare. Att lyckas – eller 

misslyckas – med livsprojektet blir helt och hållet individens 

ansvar. På så vis ställs mycket höga krav på unga människor att 

själva konstruera sin bild av sig själva och sitt jag, i det Giddens 

(1997) kallar ”en reflexiv process”. Pressen kan bli oerhört stor – 

och självdestruktivitet kanske kan räknas bland de sätt unga 

kvinnor använder för att försöka lindra den stress och ångest 

som detta ger upphov till? 

Orsakerna till den tydliga könsskillnaden i självdestruktivt beteende 

bland unga människor är oklar − men det finns anledning 

att fundera över om det kan vara ett uttryck för hur de samlade 

förväntningarna på unga män och unga kvinnor skiljer sig från 

varandra. 

39

Självskadande beteende som livslösning 

För vuxenvärlden ter sig skärandet ofta egendomligt och obegripligt. 

Har hon inte medvetet skaffat sig rakblad att skära sig med? 

Har hon inte dolt det för oss en längre tid, genom att vara noga 

med att inte lämna blodspår? Är det inte absurt att skära sig gång 

på gång? Kan hon inte bara sluta med det, skärpa sig? 

Att skära sig är oftast skamfyllt, och en flicka som skär sig 

försöker oftast dölja vad hon gjort. För det mesta är sårskadorna 

ytliga, men ibland blir det djupt, med omfattande blodförlust, 

och ibland behöver skadorna sys. För en del unga kvinnor som 

skär sig ofta kan det utveckla sig till en närmast ritualiserad 

handling, med olika sätt att samla upp blod – och ibland också 

att spara blodet. En återkommande beskrivning är att smärtan 

och blodet gör att en oformlig, oartikulerad och outhärdlig inre 

smärta kan fokuseras till såret, till blodflödet – och därigenom 

lindras. Äntligen lättar det inre kaoset, äntligen blir smärtan 

synlig, påtaglig, mätbar. Så här djupt den här gången. Så här 

många sår denna gång. Så här mycket smärta. Inte bara armarna, 

utan också benen, brösten… Att skära sig blir en lösning, i 

någon mening en livsbejakande handling – en möjlighet att 

uthärda, att fortsätta leva, att gå vidare ytterligare ett tag. Samtidigt 

konkretiserar och tydliggör skärandet den tröst som finns i 

möjligheten att själv avsluta sitt liv, att slippa ifrån all ångest och 

smärta. ”Down the highway, not across the road”. Någon gång… 

Mamma sjunker till golvet med ett förtvivlat skrik. Tårarna rinner 

ner för hennes kinder. Hennes tårfyllda ögon kollar på mig, fyllda 

av förebråelse. Jag hör ännu ett skrik, om det är från henne eller 

från mig vet jag inte, men jag vet att det inte ”bara går att sluta 

med”! 

Det sitter djupare än så! 

Så sluta tjata. Säg inte att jag bara ska sluta för det GÅR INTE!!! 

− Anonym författare, Rapport från mitt hjärta, s. 39. 

40

Förstå? eller lyssna… 

När vuxenvärlden får kännedom om att en flicka eller ung 

kvinna medvetet skurit sig själv är reaktionen ofta förfäran, 

efterföljt av försök att förstå. Hon avkrävs en förklaring: ”varför 

gör du så här?” Vad är rimligt att begära av en flicka i den situationen? 

Är det alls möjligt att förklara handlingen? I samtal med 

unga kvinnor med erfarenhet av att skära sig framkommer ofta 

en besvikelse över vuxenvärldens fokusering på symptomet och 

att förstå (och eliminera) det – som om ”största problemet med den 

här människan är att hon skadar sig själv” (Teatermaskinen, 2007, 

s. 8). I sådana samtal beskrivs skärandet närmast som uttryck för 

en existentiell problematik – och ett existentiellt gensvar på en 

livssituation som upplevs känslomässigt outhärdlig, där skärandet 

är ”en bot för 1000 år av ensamhet”. Skärandet beskrivs som en 

del i en sammanhängande livsstrategi, som inte enkelt kan förklaras. 

I försöken att förstå ligger en distansering, ett försök att 

avgränsa problematiken så att den blir hanterbar för den vuxne. 

Av försöken till förståelse uppkommer reducerande kategorier 

såsom ”uttryck för självhat och självförakt”, ”bottnar i traumatiserande 

upplevelser”, ”svårigheter att reglera känslor” och 

liknande. Självskadande beteende beskrivs också ofta på detta 

sätt i litteraturen (Socialstyrelsen 2004b). Men det som är generellt 

tillämpligt för en grupp skiljer sig från vad som är tillämpbart 

på den enskilda individen (Bateson, 1998), och det finns 

stora risker med att med hjälp av generaliserande resonemang 

närma sig den enskilda människans upplevelse. Genom generaliseringen 

försvinner nyanserna, det som faktiskt hänt reduceras 

till ett ”typiskt” beteende för en grupp människor, istället för ett 

uttryck för en flickas försök att hantera sin livssituation. En 

klassificering av hennes upplevelser i generaliserade kategorier 

ger därför inte en genuin förståelse. 

I samtal med unga kvinnor som skadar sig själva framkommer 

istället nyanserade beskrivningar som ”jag skadar inte 

mig själv för att jag hatar mig, utan jag hatar mig för att jag 

skadar mig”. Självskadebeteende och självhat beskrivs som oberoende 

men samtidigt sammanlänkade variabler utan något 

41

enkelt linjärt samband. Kopplingen ter sig snarare cirkulär, utan 

tydlig början eller slut, utan tydligt urskiljbar orsak och verkan, 

sammanvävd med hela livssituationen. Och kanske är det i samtalet 

om det sammanhanget, den livsväven, i tydliggörandet av 

det cirkulära samspelet, som möjligheten till förändring ligger? 

Och den enda som känner alla trådar är den unga kvinnan 

själv… 

Att finnas där… 

För en ung kvinna som kommit att använda sig av självskadande 

handlingar för att hantera sin livssituation är den vuxnes försök 

till linjär ”förståelse” av orsak-verkan sällan till någon hjälp. 

Däremot beskriver unga kvinnor med erfarenhet av att skära sig 

ofta att de haft hjälp av att någon lyssnat, inte för att de förstår 

utan för att de inte förstår. Att någon vann ens förtroende genom 

att visa en beredskap att finnas tillgänglig för att lyssna, ställa 

frågor, försöka få en bild av situationen samt respektera och i 

någon mån solidarisera sig med henne och hennes sätt att hantera 

sina svårigheter, beskrivs upprepade gånger som en hjälp att 

komma vidare (Söderberg, 2004). Ärlighet, uppriktighet och 

förutsägbarhet har visat sig vara den grundläggande förutsättningen 

för att vinna och fortsätta förtjäna förtroende från 

människor som av olika skäl har svårt att känna tillit (Livesley, 

2005, Oldham, 2006). I detta ingår att inte lova mer än man kan 

hålla − men också att hålla det man lovar! 

Har psykiatrin lösningen? 

Vuxenvärldens förfäran och förtvivlan och misslyckade försök 

att förstå leder inte sällan till att psykiatrin kontaktas för att få 

hjälp med att kontrollera det självskadande beteendet. Psykiatrin, 

med sina begränsade resurser och sin fokusering på diagnostik 

och behandling, tenderar att utifrån den bild som ofta framkommer 

av känslomässig instabilitet, impulsivitet, identitetsosäkerhet 

och intensiva men instabila relationer att uppfatta 

42

eteendet som uttryck för en personlighetsproblematik, en s.k. 

borderlinestörning. Diagnostiken har en tendens att bli självförstärkande, 

eftersom den unga kvinnan i sitt alldeles normala 

identitetssökande inte sällan tar till sig bilden av sig själv som 

”borderline” − och läser in i sig själv aspekter av bordelinebegreppet 

som hon inte alls motsvarar. Borderlinebegreppet 

börjar i dag betraktas som en överförenklad reduktion av en 

komplex dimension och vi står inför en omfattande och grundläggande 

revision i arbetet med att finna användbara diagnostiska 

begrepp (Livesley, 2007). 

Diagnostiken tenderar alltså att utifrån ett kategoriserande 

utsnitt i tiden låsa fast människan vid det aktuella tillståndet, och 

förhålla sig till henne utifrån detta. Erfarenheten från kontakten 

med självskadande ungdomar inom Teatermaskinens fleråriga 

projekt ”Jag skär” är att vården inte kunnat leverera tillräckligt 

starka alternativ till skärandet, så att det skulle löna sig att sluta 

(Teatermaskinen, 2007). 

Det dramatiska i det självskadande beteendet leder inte sällan 

till inläggning på psykiatrisk vårdavdelning ”för säkerhets skull”. 

Det finns dock internationell konsensus om att sluten psykiatrisk 

vård inte är någon lösning och att sådana perioder skall vara 

mycket korta, eftersom de annars kan leda till accentuerad självdestruktivitet 

(Paris, 2003, Oldham, 2006; Fonagy och Bateman, 

2006), och att det är väsentligt att inte lägga in någon ”för 

säkerhets skull” utan respektera den enskildes egen värdering av 

sin förmåga att hantera situationen (Gunderson och Ridolfi, 

2001). 

Det har också visat sig att traditionella psykoterapeutiska 

samtalsmodeller ofta inte är fruktbara (Fonagy och Bateman, 

2006), och ett misslyckande i den terapeutiska kontakten är vanligt. 

Den individuella problematiken tenderar att förstärkas av 

upplevelsen av att inte få någon hjälp trots professionell kontakt 

(Söderberg, 2004, Fonagy och Bateman, 2006). Dessutom ses de 

självskadande handlingarna ofta som manipulativa inom psykiatrin 

och attityden mot patientgruppen ter sig ibland närmast 

avfärdande, med kommentarer som: ”Hon behöver inte berätta − jag 

vet redan vad hon har att säga”. ”Hon är så typiskt borderline”. Så 

beskriver också många med självskadande beteende, att livs- 

43

förändringen inte kom förrän man lämnade sina förväntningar 

på att psykiatrin skulle ha någon lösning, bakom sig (Söderberg, 

2004). 

För majoriteten av de unga kvinnorna med självskadande 

beteende förefaller psykiatrin i nuläget inte erbjuda någon lösning. 

Dock finns det bland dem med självskadande beteende, 

människor som har en djupgående och omfattande problematik, 

ofta till följd av upplevelse av djup otrygghet och smärtsamma 

erfarenheter i form av övergivenhet eller fysisk eller psykisk 

misshandel, ibland med inslag av sexuell traumatisering. För dem 

krävs ofta omfattande insatser från psykiatrin. Det är därför 

viktigt att den som vill hjälpa en ung kvinna med självskadande 

beteende, förmår ta in vidden av problematiken och de livserfarenheter 

som ligger bakom. Det är väsentligt att tidigt ta 

ställning till hur omfattande stöd hon kan behöva och påbörja 

arbetet med att finna ett sådant stöd. 

Vägar framåt 

Unga kvinnor med självskadande beteende är en mycket heterogen 

grupp. Vi har en lång tradition av att se avvikelser från det 

normala som uttryck för individuella problem, och erbjuda diagnostisering 

och behandling av individen. När ett problem får en 

sådan omfattning som det självskadande beteendet börjar få i 

västvärlden, och beteendet ter sig tydligt kopplat till samhällsutvecklingen, 

finns det dock anledning att betrakta problematiken 

som ett uttryck för ett strukturellt problem i samhället, och 

söka efter möjligheter till åtgärder på en strukturell nivå. 

Bakom självdestruktiviteten finns oftast en upplevelse av 

hopplöshet, maktlöshet och utsatthet, en upplevelse av att sakna 

kontroll över sitt liv (Paris, 2003, Söderberg, 2004), och det självdestruktiva 

beteendet kan ses som ett sätt att hantera denna 

maktlöshet. Många har beskrivit att självdestruktiviteten avtar 

när maktlösheten avtar (Paris, 2003, Söderberg, 2004). Ändå 

finns mycket lite dokumenterat kring arbete på det strukturella 

planet. Från USA rapporteras positiva resultat av program som 

på ett allmänt plan lär unga problemlösningsstrategier och kog- 

44

nitiva färdigheter i syfte att på ett konstruktivt sätt kunna hantera 

svårigheter (Gould, m.fl., 2004). Sådana program har också påverkat 

och minskat risken för drogmissbruk och depression. 

Därutöver har man i praktiskt ungdomsarbete i Sverige funnit 

positiva effekter av att öka unga kvinnors möjlighet till engagemang, 

inflytande och ansvarstagande i angelägenheter som berör 

dem (Teatermaskinen, 2007). 

Parallellt med strukturellt arbete är det väsentligt att hitta 

riktlinjer för ett bärande förhållningssätt till unga kvinnor med 

någon grad av självskadande beteende. Här kan man kanske dra 

lärdom av erfarenheten från de två terapiformer, dialektisk beteendeterapi 

(DBT) (Kåver och Nilsonne, 2002) och mentaliseringsbaserad 

terapi (Fonagy och Bateman, 2006) som har visat 

sig fruktbara i arbete med människor med omfattande och upprepat 

självskadebeteende. Bägge karaktäriseras av tät och nära 

kontakt, långsiktighet och delat ansvar, samt förutsägbarhet i 

struktur och roller som grund för att skapa tillitsfulla relationer. 

Det grundläggande i mötet med en flicka eller ung kvinna 

som skär sig är att förtjäna förtroende (Livesley, 2005, Oldham 

2006) − en kontinuerlig och skör process som kräver uppriktighet 

och förutsägbarhet i kontakten (Gunderson och Ridolfi 

2001). För att förtjäna förtroende krävs en respektfull ömsesidig 

dialog. I den senaste utvecklingen på det systemteoretiska/familjeterapeutiska 

området har ett förhållningssätt som tar avstånd 

från en traditionell tolkande hållning utvecklats, ett förhållningssätt 

som ställer hjälparens förståelse åt sidan till förmån för den 

levande dialogen (Anderson, 2006). Förhållningssättet grundar 

sig i en vetenskapsteoretisk, filosofisk och metodologisk utveckling 

som tar avstånd från expertrollen och från tolkningar − det 

handlar om att enbart ta hänsyn till vad människor berättar, och 

hur de berättar. Man intresserar sig för observerbart beteende, 

inte vad som eventuellt ligger bakom eller under det. Det handlar 

om att lyssna noggrant och uppmärksamt och inte tro att 

man vet något om en annan människa innan man tillsammans i 

dialog utvecklat en gemensam förståelse för hur hon uppfattar 

sin situation. Förhållningssättet har visat sig fruktbart i mötet 

med unga människor med uppväxtmiljö, livsmål och livsvärderingar 

som väsentligt skiljer sig från den vuxnes. 

45

Därutöver kan det förhållningssätt som är känt som ”empowerment” 

(Askheim och Starrin, 2007) ge vägledning. Grundläggande 

i Empowerment är att stötta självförtroende och självkänsla 

utifrån en människas egen upplevelse och beskrivning av sin 

situation, och att utgå från hennes egen uppfattning om sina 

aktuella och långsiktiga behov och styrkor, resurser och intressen. 

Empowerment kännetecknas av ett aktivt lyssnande och en 

djup respekt för människan som subjekt och huvudrollsinnehavare 

i sitt eget liv. Förhållningssättet innefattar ett förtroende 

för människans förmåga att finna sin egen lösning och strategi – 

och beredskap att stödja henne i genomförandet. 

Med andra ord − expertisen finns hos den flicka som skurit sig. Det 

är till henne vi måste vända oss för att förstå, och det är med hjälp av 

hennes perspektiv vi behöver finna vägarna framåt. 

Och för det mötet krävs mod, engagemang och närvaro: 

Okej, du har gjort det här… och vad smärtsamt att du har behövt 

göra det, vad ont det gör i mig att se dig som jag älskar göra så här 

mot dig själv. Men vad vackert det är! Och vilken… Det sätter mig 

i kontakt med all min sorg och all min smärta och du gör det här 

med dig själv och nu sitter vi här tillsammans… Och vi kanske kan 

göra det på något annat sätt men det här sättet har du gjort nu. Och 

du kanske inte behöver göra det igen om vi tar tillvara på det. 

− Emanuel Söderberg, Teatermaskinen, 2007, s. 24. 


www.sos.se Vad vet vi om flickor som skär sig? 2004. 

www.sos.se Flickor som skadar sig själva. En kartläggning av problemets 

omfattning och karaktär. 

Referenser 

Akheim, O.P. & Starrin, B. (red) (2007). Empowerment i teori och 

praktik. Gleerups, Malmö. 

Anderson, H. (2006). Samtal, språk och möjligheter. Psykoterapi och konsultation 

ur postmodern synvinkel. Mareld, Stockholm. 

Bateson, G. (1998.) Mönstret som förbinder. Mareld, Stockholm. 

46

Fonagy, P. & Bateman, A. (2006). Progress in the treatment of borderline 

personality disorder. British Journal of Psychiatry, 188;1−3. 

Giddens, A. (1997). Modernitet och självidentitet. Daidalos, Göteborg. 

Gould, M., Greenberg, T., Velting, D.M. & Shaffer, D. (2003). Youth 

suicide risk and preventive interventions: a review of the past 10 years. 

Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry 

42;386−405. 

Gunderson, J.G. & Ridolfi, M.E. (2001). Borderline personality disorder: 

suicidality and self-mutilation. Annals of the New York Academy of 

Sciences 932;61−73. 

Hawton, K., Rodham, K., Evans, E. & Wetherall, R. (2002). Deliberate 

self harm in adolescents: self report survey in schools in England. 

British Medical Journal, 325;1207−1211. 

Kåver, A. & Nilsonne, Å. (2002). Dialektisk beteendeterapi vid emotionellt 

instabil personlighetsstörning. Natur och Kultur, Stockholm. 

Livesley, W.J. (2005). Progress in the treatment of borderline personality 

disorder. Canadian Journal of Psychiatry 50;433−434. 

Livesley, W.J. (2007). A framework for integrating dimensional and categorical 

classifications of personality disorder. Journal of Personality 

Disorders 21;199−224. 

Marklund, B. (2001). Ungdomars liv och hälsa i Halland. FoU-enheten, 

Primärvården i Halland. Report No. 4. 

Millon, T. (2000). Sociocultural conceptions of the borderline personality 

disorder. Psychiatric clinics of North America 23, s. 123–136. 

Oldham, J.M. (2006). Borderline personality disorder and suicidality. 

American Journal of Psychiatry 163;20−26. 

Paris, J. (2003). Personality Disorders Over Time. Precursors, Course, and 

Outcome. American Psychiatric Publishing, Washington DC. 

Rapport från mitt hjärta (2004). Stiftelsen Allmänna Barnhuset, Stockholm. 

Socialstyrelsen (2004a). Flickor som skadar sig själva. En kartläggning av 

problemets omfattning och karaktär. Art nr 2004-107-1. 

http://www.socialstyrelsen.se/Publicerat/2004/3026/2004-107-1.htm 

Socialstyrelsen (2004b) Vad vet vi om flickor som skär sig? Art nr 2004- 

123-41. 

http://www.socialstyrelsen.se/Publicerat/2004/8592/2004-123- 

41.htm 

Socialstyrelsen (2008) Skador och förgiftningar behandlade i sluten vård 

2006. Art nr 2008-42-2. 

http://www.socialstyrelsen.se/Publicerat/2008/9892/2008-42-2.htm 

Starrin, B. (2003). Psykisk ohälsa bland unga. De kallar oss unga. Ungdomsstyrelsens 

attityd- och värderingsstudie 2003. Ungdomsstyrelsen, 

Stockholm, s. 243−257. 

47

Söderberg, S. (2004) To leave it all behind. Factors behind parasuicide – 

Roads towards stability. Dissertation, Umeå universitet, Umeå. 

http://www.diva-portal.org/umu/abstract.xsql?dbid=362 

Teatermaskinen (2007). Perspektiv på ungas självdestruktivitet. Redovisning 

av erfarenheter från projekt JAG SKÄR 2003-2007. Resande 

seminarium om ungas psykiska ohälsa. Maskinen förlag, Riddarhyttan. 

48

Ätstörningar 

Karin Nilsson, leg psykolog, leg psykoterapeut, med.dr., har arbetat inom 

barn – och ungdomspsykiatrin under många år, arbetar för närvarande med 

utbildning, forskning, utvärdering och behandling vid Barn – och ungdomspsykiatriska 

kliniken, Institutionen för klinisk vetenskap, Umeå universitet, 

Umeå. 

Under alla tider har det funnits individer som har utsatt sig själva 

för svält eller haft svårt för att upprätthålla normal kroppsvikt, 

trots att det har funnits god tillgång på mat. Förklaringarna till 

detta har växlat och egentligen kan man säga att det har funnits 

beskrivningar av individer som haft ätstörningar långt innan 

dessa ansågs vara sjuka (Vandereycken och Deth, 1994). Det har 

funnits förklaringsmodeller där den som avstod från mat exempelvis 

kunde bli helgonförklarad eller ansågs besatt av onda 

andar. Senare har fysiologiska och psykologiska förklaringsmodeller 

växlat, vilket också haft inverkan på de behandlingsmetoder 

som använts. William Gull och Charles Lasège gjorde 

1874 den första moderna beskrivningen av anorexia nervosa 

(Palmer, 2003). Bulimia nervosa (BN) beskrevs som ett eget 

syndrom av Russell (1979). 

Ätstörningar kan definieras som ”en ihållande störning i ätbeteende 

eller viktkontrollerande beteende, som påtagligt försämrar fysisk 

hälsa eller psykosocialt fungerande. Störningen ska inte vara 

sekundär till någon känd allmän medicinsk åkomma eller någon 

annan psykisk störning.” (DSM-IVR) 

49

I det psykiatriska diagnossystemet DSM-IV 4 (APA, 1994) identifieras 

tre huvudgrupper av ätstörningar: Anorexia nervosa 

(AN), Bulimia nervosa (BN), och ätstörning utan närmare specifikation 

(UNS). 

Kriterierna för Anorexia nervosa inkluderar en oförmåga att 

upprätthålla normal kroppsvikt, en intensiv rädsla att öka i vikt, 

störd kroppsuppfattning och menstruationsbortfall under 3 cykler. 

Sjukdomen kännetecknas av en intensiv önskan att gå ner i vikt, 

trots att kroppsvikten är lägre än den förväntade. Det viktigaste 

kriteriet är en vikt som är 85 procent lägre än den vikt som 

förväntas utifrån ålder, kön och längd. Den låga vikten kan vara 

ett resultat av viktnedgång, men den kan också vara ett resultat 

av utebliven eller minskad viktuppgång. Vid bedömning av viktnedgången 

kan man ha hjälp av tillväxtdiagram, som vanligtvis 

används inom skolhälsovården, där också längd och tillväxt för 

det individuella barnet finns dokumenterat över tid. För barn 

och ungdomar finns speciella tillväxtkurvor för body mass index 

(BMI) med referens värden för svenska barn i olika åldrar, dessa 

värden skiljer sig från vuxna (Karlberg och Albertsson-Wikland, 

2001). 

Huvudsymptomen för Bulimia nervosa är bantning följt av 

kraftiga impulser att äta mycket stora mängder mat (hetsätning i 

genomsnitt två gånger per vecka) och olika typer av kompensatoriska 

metoder, exempelvis kräkning, för att undvika viktökning. 

Båda diagnoserna utmärks speciellt av en störning i 

kroppsuppfattning, rädsla för att gå upp i vikt, störning i uppfattning 

av vikt och orimligt stor inverkan av kroppsvikt och 

utseende på självkänsla. 

Utöver Anorexia nervosa och Bulimia nervosa finns det flera 

allvarliga ätstörningstillstånd som också kan försämra både den 

fysiska hälsan och det sociala livet. 

Ätstörning utan närmare specifikation (UNS) ingår i DSM 

systemet. Denna diagnos är en uteslutningsdiagnos och används 

när man har många, men inte alla kännetecken för Anorexia 

nervosa eller Bulimia nervosa. Hit hör exempelvis patienter som 

uppfyller samtliga kriterier för Anorexia nervosa, men som har 

4 Diagnostic and statistical manual of mental disorder 4 th edition. Förklaring se särskild ruta. 

50

kvar sin menstruation, och patienter som uppfyller samtliga 

kriterier för Bulimia nervosa, men som hetsäter och kräks 

mindre frekvent än vad som anges i kriterierna. Så många som 

mellan 30 och 60 procent av de personer, som söker hjälp för en 

ätstörning, hamnar i UNS kategorin. 

Ortorexi är en tvångsmässig strävan efter att vara hälsosam, 

som blir så överdriven att den i stället leder till ohälsa. Ortorexi 

är ingen vedertagen medicinsk diagnos, men sjukligheten kan 

leda till eller ses som en variant av anorexi. I stället för att drivas 

av en stark strävan att bli smal, drivs man av att få kontroll över 

kroppen och uppnå en viss livsstil. Idrotts-anorexi är en annan 

variant på anorexi, som kan drabba idrottare som utvecklar symtom 

på anorexi, till exempel kraftig undervikt i sina försök att 

uppnå högre prestationer. 

Fetma innebär att man har en mycket kraftig övervikt. Det 

betraktas ofta som ett medicinskt problem och inte som en 

ätstörning, men det finns många överlappningar. 

Hur man tidigt kan upptäcka signaler på att 

en ätstörning kan vara på gång 

De flesta ätstörningar börjar med bantning. Ofta har bantningen 

föregåtts av en kris. En kraftig bantning kan resultera i låg kroppsvikt, 

utebliven menstruation, insjunkna kinder, mage och bröstkorg, 

förstoppning och ont i magen, kall och torr hud, psykiska 

problem som depression, ångest, tvångstankar och tvångshandlingar. 

Trots en viktnedgång och medföljande symptom kan det 

ta tid för den drabbade personen att komma till behandling, 

eftersom denne är obenägen att söka hjälp själv och därför är 

beroende av att någon i omgivningen reagerar och hjälper till. 

Ofta kan kompisar reagera och kanske talar med en skolsköterska. 

Kanske har de försökt prata med sin kompis, som 

avvisat deras oro och sagt att hon mår jättebra, bara hon får 

fortsätta att banta. Föräldrar brukar reagera men, då viktnedgången 

sker successivt kan det vara svårt att bedöma när det gått 

för långt. En viktnedgång kan initialt ses som positiv om 

flickan/pojken upplevts vara överviktigt. Vid hetsätning och 

51

kräkning är viktnedgången och den psykiska ohälsan inte lika 

tydlig och kan därför döljas längre, vilket kan resultera i ett för 

kroppen allvarligt tillstånd innan man kommer till behandling. 

Omfattning av ätstörningar 

Ätstörningar karakteriserats ofta som en sjukdom som främst 

drabbar flickor och unga kvinnor, men den förekommer även 

hos pojkar och unga män. När det gäller anorexia nervosa anses 

fördelningen vara en pojke på tio flickor i länder med västerländsk 

livsstil, men hur vanligt förekommande anorexi och 

ätstörningar är hos pojkar är oklart. 

(Doyle och Bryant-Waugh, 2000). Råstam och hans medarbetare 

(1989) fann i sin studie av skolungdomar födda 1970 

i Göteborg att vid 18 års ålder var förekomsten av anorexi 

1,08 procent för flickor och 0,09 procent för pojkar (0,58 procent 

totalt). Men, det förekommer sannolikt en underrapportering 

utifrån risken att det kan upplevas som skamligt att drabbas 

av en typisk kvinnosjukdom (Svensk Psykiatri, 2005). När det 

gäller andra typer av ätstörningar, som exempelvis ätstörning 

UNS, är skillnaden mellan könen mindre (Eliot och Baker, 2001; 

Muise, m.fl., 2003). Likaså är det en jämnare könsfördelning när 

det gäller yngre barn med ätstörning. 

Vanligaste debutålder för Anorexia nervosa är i mitten eller 

slutet av tonårstiden (15−19 år), men sjukdomen kan också debutera 

hos barn redan i 8-årsåldern (Bryant-Waugh och Kaminski, 

1993). Anorexi ökade i västvärlden under 1970 och 1980-talen, 

men en stabilisering inträdde under 1990-talet (Hoek, 2006) 

bortsett från en ökad förekomst i högriskgruppen 15−19-åriga 

kvinnor (van Sonm, m.fl., 2006). 

Ungefär 2 av 100 kvinnor i åldrarna 13−30 år drabbas av 

bulimia nervosa. Tidigare har antalet fall med bulimia ökat, men 

en stabilisering av förekomsten har konstaterats under senare år 

(Hoek, 2006). Bulimi hos män anses vara ytterst ovanligt. När 

det gäller andra typer av ätstörningar förekommer en stor 

osäkerhet angående förekomst. 

52

När det gäller riskfaktorer har man funnit att både tidig och 

sen pubertet kan utgöra riskfaktorer för pojkar att utveckla en 

ätstörning. Homosexualitet och identitetsbekymmer har föreslagits 

vara specifika riskfaktorer för ätstörning hos unga män, 

men andra forskare har inte funnit ett sådant samband (Harvey 

och Robinson, 2003). En skillnad mellan könen är också att unga 

kvinnor bantar mera kanske på grund av samhällets kroppsideal. 

Bantningen i sig är en riskfaktor för att utveckla ätstörning. Unga 

män håller oftare på med överdriven träning och vill till skillnad 

från unga kvinnor ofta gå upp i vikt och få stora muskler. En 

stor andel av de manliga fallen av ätstörningar kan döljas bakom 

ett överdrivet tränande och idrottande. Idrotter där prestationen 

blir bättre om man är smal kan öka risken för att pojkar kan 

utveckla en ätstörning (Harvey och Robinson, 2003; Hatmaker, 

2005). 

Det finns många likheter i hur ätstörningar yttrar sig hos båda 

könen och samma behandlingsmetoder används. För båda 

könen utgör psykiska symtom en riskfaktor för att utveckla 

ätstörningar och sådana kan också förekomma samtidigt som 

ätstörningen. Det finns inte några större skillnader mellan pojkar 

och flickor med ätstörningar när det gäller förekomst av samsjuklighet, 

hälsorisker och somatiska komplikationer. Pojkar och 

yngre män söker dock inte behandling för sina problem i samma 

utsträckning som flickor. 

I en svensk studie av tonårsflickor fann Swenne (2001) att de 

som fått ätstörning hade ökat mera i vikt än sina jämnåriga innan 

ätstörningen debuterat. Ökad vikt kunde enligt studien påverka 

kroppsuppfattningen negativt och medföra beslut om att banta, 

vilket i sin tur kunde vara början till utveckling av ätstörning 

även om det också fanns andra förutsättningar för en sådan utveckling. 

Däremot fann Swenne och Thurfjell (2003) att flickor i 

förpuberteten som fick ätstörning, hade lägre vikt och längdtillväxt 

än sina jämnåriga, före ätstörningen. Alltså finns skillnader 

jämfört med dem som inte får ätstörningar, men skillnaderna såg 

olika ut för barn i förpuberteten jämfört med tonåringar. Avvikelser 

i viktkurvorna kan därför utgöra ett observandum och 

ett tidigt tecken på risk för ätstörning. 

53

Vilka riskerar att drabbas av ätstörningar? 

Ätstörningar anses vara orsakade genom komplicerade samspel 

mellan biologiska, genetiska, individuella, grupp, familj och sociokulturella 

faktorer (Polivy och Herman, 2002). Eftersom ingen 

enkel orsak går att finna till ätstörningar har man i stället studerat 

vad som kan öka risken för att en ätstörning ska utvecklas. Ett 

flertal belastningsfaktorer som till exempel kriser och övergrepp 

är gemensamma med risken att utveckla andra typer av psykiska 

symptom 

Största riskfaktorer för alla typer av ätstörningar är att vara 

kvinna, samt att bo i ett land med västerländsk livsstil (Jacobi, 

m.fl., 2004). Detta kan tolkas som att det finns ett sociokulturellt 

inflytande där t.ex. ideal som att vara smal påverkar. Man har 

även identifierat riskfaktorer för olika typer av ätstörningsdiagnoser, 

vilka involverar individspecifika faktorer och premorbida 

upplevelser och karakteristika (Fairburn, m.fl., 1999). 

Riskfaktorer Anorexia nervosa 

Inflytande av biologiska faktorer och interaktion med genetiska 

faktorer anses kunna öka risken för att utveckla anorexia 

nervosa. Jacobi och hans medarbetare (2004) fann dessutom att 

oro, sömnbekymmer och uppfödningsproblem under spädbarnsåren 

samt överdriven motion under tonåren var riskfaktorer. 

Man har även funnit att tvångssyndrom, perfektionism och negativ 

självkänsla sannolikt är riskfaktorer för att utveckla anorexi. 

Perfektionism definieras som tendensen att sätta och försöka 

uppnå orealistiska höga mål trots att det medför negativa konsekvenser 

(Cassin och Ranson, 2005). Perfektionism kan föregå, 

upprätthålla eller vara en effekt av anorexia, och kan ibland även 

finnas kvar efter det att anorexin upphört. (Lilienfeld, m.fl., 2006, 

Nilsson, m.fl., 2008). Graden av perfektionism kan beräknas 

med hjälp av självskattningsskalor och man har funnit att det 

finns ett samband mellan graden av perfektionism och svårigheten 

av anorexin. En lägre perfektionismnivå vid sjukdomsdebut 

har konstaterats kunna medföra bättre respons på behand- 

54

ling och därmed bättre behandlingsresultat (Sutandar-Pinnock, 

m.fl., 2003). 

I en svensk registerstudie (Lindberg och Hjern, 2003) fann 

man att de mest betydelsefulla riskfaktorerna för att behöva 

vårdas i slutenvård för anorexi huvudsakligen var relaterade till 

individens sociala och kulturella sammanhang. De personer som 

löpte störst risk att behöva vårdas i slutenvård för anorexi var de 

som hade psykiskt sjuka föräldrar, var fosterbarn eller var 

adopterade. 

Riskfaktorer för Bulimia nervosa 

Det har visats att för att utveckla Bulimia nervosa var bantning i 

tidiga tonåren och negativ självkänsla de största riskfaktorerna. 

Övervikt som barn, sexuella övergrepp och andra svåra livshändelser, 

missbruk eller övervikt hos föräldrarna eller kritiska 

kommentarer om vikt och höga förväntningar kunde också bidra 

till ökad risk för att senare utveckla bulemia nervosa (Jacobi, 

m.fl., 2004). 

Självrapporterade orsaker till ätstörningar 

Nilsson och medarbetare (2007) undersökte självrapporterade 

orsaker till anorexia nervosa. Orsakerna kategoriserades i de tre 

huvudkategorier själv, familj och sociokulturella faktorer utanför 

familjen. Den mest vanliga självrapporterade orsaken var höga 

egna krav och perfektionism. 

Familj och anhörigas roll 

Familjens roll har växlat från att ha ansetts vara orsaken till 

ätstörningar (Bruch, 1972) till att ses som det viktigaste stödet 

för tillfrisknande (Lock, m.fl., 2006). Under 50 och 60 talen hade 

man förklaringsmodeller som involverade kyliga mödrar som 

orsak till anorexi. I en behandling kunde därför ingå att man 

55

skulle separera barn och föräldrar från varandra. Andra teorier 

har handlat om den psykosomatiska familjen där barnet ansetts 

få symptom på grund av föräldrarnas konflikter utifrån en 

känslighet hos barnet. Man har också talat om specifika familjemönster 

som involverat rigiditet, svårigheter med konflikter, 

insnärjdhet samt överbeskydd. Senare studier tar avstånd från 

detta synsätt. Vad som tycks påverka är om det finns mycket 

negativ kritik och klander och mycket konflikter (beskrivs med 

uttrycket Expressed Emotion, EE). Studier har visat att det kan 

vara svårare att tillfriskna från ätstörning om man lever i en 

familj med hög EE (Eisler, m.fl., 2007). Anknytningsmönster 

tycks också kunna ha betydelse för hur sjukdomen hanteras 

(Zachrisson och Kulbotten, 2006). Dessutom har familjens 

resurser en betydelse för hur man kan stödja och hjälpa ett barn 

som drabbas av ätstörning. 

Sociala omständigheter 

Anorexia nervosa ansågs tidigare som en sjukdom som främst 

drabbade barn från välbeställda familjer. Numera anses den 

förkomma i alla typer av familjer och gäller även andra former av 

ätstörningar. Det kan dock bli en svårare sjukdomsutveckling 

om det saknas socialt stöd och hjälp med att hantera ätstörningssymtomen. 

Det kan vara risk för en allvarligare sjukdomsutveckling 

och ett större behov av slutenvård om stödet saknas eller är 

svagt (Lindberg och Hjern, 2003). 

Professionell behandling 

I Sverige utförs behandling av ätstörningar vid barn och ungdomspsykiatriska 

och vuxenpsykiatriska kliniker, samt vid ett flertal 

privata institut. Specialiserade ätstörningsteam finns i de flesta 

landsting. Liksom i andra länder finns också i Sverige riktlinjer 

för hur ätstörningsbehandling bör gå till (Svenska Psykiatriska 

föreningen, 2005). Riktlinjerna skiljer sig åt för de olika diagnosgrupperna. 

En naturlig orsak till detta kan vara att Anorexia 

56

nervosa ofta drabbar yngre barn och tonåringar som bor hemma, 

medan Bulimia nervosa oftare drabbar något äldre personer, 

som kan ha flyttat hemifrån. Gemensamt för olika ätstörningar 

är vikten av somatisk undersökning samt diagnostisering. Andra 

tillstånd än ätstörningar kan också ge viktnedgång och minskad 

aptit. Exempelvis kan en hjärntumör ge kraftig viktnedgång, 

varför sådana skäl till viktnedgång måste uteslutas. En speciell 

svårighet kan också vara att kombination av olika symptom blivit 

allt vanligare. Självskadebeteende kan uppträda tillsammans med 

ätstörning och depression. Då man numera ofta har specialiserade 

team är det ändå viktigt att se till helheten och inte ”fastna” 

alltför snabbt i ett spår då flera saker kan behöva bearbetas. Ett 

riktmärke kan vara att tänka på att svält kan ge följdsymptom, 

som i många fall förbättras vid en viktuppgång. 

Behandling av anorexia nervosa 

Den rekommenderade metoden för nyinsjuknade patienter 

under 18 år med Anorexia nervosa är öppenvårdsbehandling 

med familjeterapi (Russell, 1987; Eisler och Dare, 1997). Den 

metod som används i Sverige är inspirerad av Madsleymodellen; 

en metod som också har mest forskningsmässigt stöd och också 

finns beskriven i en manual (Lock, m.fl., 2001). Modellen består 

av tre faser, där den första delen fokuserar på ätande och viktuppgång 

och där föräldrarna under en period får stöd för att ta 

över ansvaret för maten. De övriga faserna handlar om att arbeta 

med relationsmönster och att hantera vanliga tonårsfrågor t.ex. 

autonomi och relationer till föräldrarna. Vid hög grad av Expressed 

Emotion rekommenderas att barn och föräldrar träffas var för 

sig (Eisler, m.fl., 2007). 

Behandling av bulimia nervosa 

Mer forskning har gjorts på behandling av Bulimia nervosa. Ofta 

rör det sig om patienter över 18 år som flyttat hemifrån. Huvudinriktningen 

är individuell behandling i öppenvård där fokus i 

57

första hand ligger på att normalisera matintag och bryta 

kompensatoriska beteenden. Ett första steg kan vara självhjälpsmanualer. 

Initialt används i regel psykopedagogiska interventioner 

och hjälp för att få struktur. Forskningsmässigt stöd finns 

för behandling med kognitiv beteendeterapi ibland i kombination 

med antidepressiv medicinering. Det är också viktigt med 

remiss till tandläkare eftersom tandemaljen kan ha skadats av 

kräkningar. 

Behandling av ätstörningar UNS 

Ätstörning UNS är en blandad grupp där man följer riktliner för 

anorexi eller bulimi beroende på hur problematiken yttrar sig. 

Eftersom man initialt inte vet hur ätstörningen kommer att 

utvecklas bör ändå symptomen tas på allvar. 

Kan man bli frisk från ätstörningar? 

Anorexia nervosa kan vara livshotande och innebära ett långdraget 

sjukdomsförlopp men tillfrisknande kan också ske inom 

1−2 år. Initialt kan det vara svårt att förutsäga det individuella 

sjukdomsförloppet. Tidig diagnostik och behandling rekommenderas. 

Kroppsvikt och ätbeteende är förändrat vid en ätstörning, 

men även kroppsupplevelse och andra känslor liksom det sociala 

livet. I forskning beskrivs ofta tillfrisknade utifrån diagnostiska 

kriterier. Men man har även gjort undersökningar där patienter 

själva beskriver sitt tillfrisknande och det framkommer då, att 

det är möjligt att beskriva när man upplever sig tillfrisknad samt 

även beskriva olika delar som är involverade i känslan av tillfrisknande 

(Noordenbos och Seubring, 2006). I Nilsson och 

Hägglöfs studie (2006) kunde alla som tillfrisknat beskriva en 

speciell vändpunkt när tillfrisknandet startade och 62 procent 

beskrev sig själva som aktiva för att bli friska. Utöver den professionella 

behandlingen är det av stor vikt att närstående och 

vänner finns med för stöd och hjälp på olika sätt. Bland annat 

58

kan man störa sjukdomen, finnas kvar, locka med det roliga 

utanför, bryta isolering. Patienter, som haft anorexi har beskrivit 

att vänner, behandling, aktiviteter, ursprungsfamilj och egen 

familj varit mycket betydelsefulla för tillfrisknandet (Nilsson och 

Hägglöf, 2006). 

Hur går det sedan? 

Dödligheten har minskat, men ätstörningar bör fortfarande ses 

som ett allvarligt sjukdomstillstånd. De flesta som kommer till 

behandling tillfrisknar inom ett par år men enligt många studier 

riskerar cirka 30 procent att få ett långdraget sjukdomsförlopp. 

Resultatet efter 16 års uppföljning (Nilsson och Hägglöf, 2005) 

visade att alla utom en fortfarande levde och att 85 procent av 

de tidigare patienterna inte längre hade någon ätstörning. De 

som inte hade haft svåra kroppsliga problem och inte hade 

vårdats vid barnmedicinsk klinik hade större chans att tillfriskna 

än de som haft svåra kroppsliga problem eller vårdats vid barnmedicinsk 

klinik. De flesta hade välfungerande socialt liv beträffande 

familj och arbete. De som tillfrisknat snabbast hade en 

lägre nivå av perfektionism än de som var sjuka under längre tid. 

Minst 20 procent hade ett långdraget sjukdomsförlopp, ofta i 

kombination med andra psykiska problem. För att tillfriskna var 

både egen aktivitet, behandling och sociala kontakter av stor 

betydelse. 

Förebyggande arbete 

Metoder för att förebygga ätstörningar, där man fokuserar på 

mat, kropp och vikt, har inte varit framgångsrika utan har snarare 

visats kunna bidra till att öka ätstörningar. Om man vill arbeta 

förebyggande bör man fokusera på både risk- och skyddande 

faktorer (Steiner, m.fl., 2003). Aktiviteter, som medför ett bättre 

mående generellt kan medföra mindre risk att utveckla ätstörningar. 

Genom att t.ex. stärka självkänsla med kreativa aktiviteter 

som musik, teater och dans kan ungdomar må bra och kanske bli 

59

mindre sårbara. Det kan också vara bra för barn och ungdomarna 

med bra förebilder från vuxna när det gäller inställning 

till kropp och mat. 


www.sjukvårdsrådgivningen.se 

www.kunskapscentrum.com 

www.abkontakt.se 

Referenser 

APA (American Psychiatric Association.) (1994). Diagnostic and Statistical 

Manual of Mental Disorders (4 th ed.). Washington DC. 

Bruch, H. (1972). Eating disorders: obesity, anorexia and the person 

within. Basic Books, New York. 

Bryant-Waugh, R. & Kaminski, Z. (1993). Eating disorders in children: an 

overview. In B. Lask & R. Bryant-Waugh (Editors) Childhood Onset 

anorexia Nervosa and Related Eating Disorders. Psychology Press, 

Hove. 

Doyle, J. & Bryant-Waugh, R. (2000). Epidemiology. In Anorexia Nervosa 

and related eating disorders in childhood and adolescence, 2nd ed. 

(eds. B. Lask and R Bryant-Waugh), pp. 41−61. Psychology Press Ltd, 

East Sussex, BN3 2 FA. 

Eisler, I., Simic, M., Russell, GF. M. & Dare, C. (2007) A randomised 

controlled treatment trial of two forms of family therapy in adolescent 

anorexia nervosa: a five-year follow-up. Journal of Child Psychology 

and Psychiatry 48:6, 552−560). 

Fairburn, C. G., Cooper, Z., Doll, H.A., & Welch, S.L. (1999). Risk 

Factors for Anorexia Nervosa. Three Integrated Case-control Comparisons. 

Archives of General Psychiatry, 56, 468−476. 

Hoek, H.W. (2006). Incidence, prevalence and mortality of anorexia 

nervosa and other eating disorders. Current Opinion in Psychiatry, 19, 

389−394. 

Jacobi, C, Hayward, C., de Zwaan, M., Kraemer, H.C., & Agras, W.S. 

(2004). Coming to Terms with Risk Factors for Eating Disorders: 

Application of Risk Terminology and Suggestions for a General 

Taxonomy. Psychol Bull, 130, 19−65. 

Karlberg, L.Z., and Albertsson-Wikland, K. (2001). Body mass index 

reference values (mean and SD) for Swedish children. Acta Paediatrica, 

90, 1427−1434. 

60

Lilienfeld, L.R.R, Wonderlich, S., Riso, L.P, et al. (2006). Eating disorders 

and personality: A methodological and empirical review. Clinical 

Psychology Review, 26, 299−320. 

Lindberg, L. & Hjern, A., (2003). Risk Factors for Anorexia Nervosa: A 

National Cohort Study. International Journal of Eating Disorders, 34, 

397−408. 

Lock, J., le Grange, D., Agras, W. et al. (2001). Treatment manual for 

anorexia nervosa: A family based approach. Guilford Press. 

Lock, J., Couturier, J. & Agras, W.S. (2006). Comparison of long-term 

outcomes in adolescents with anorexia nervosa treated with family 

therapy. J Am Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 45, 666− 

672. 

Loeb, K.L. Walsh, T., Lock, J. et al. (2007). Open Trial of Family-Based 

Treatment for Full and Partial Anorexia Nervosa in Adolescence: 

Evidence of Successful Dissemination. J Am Academy of Child and 

Adolescent Psychiatry, 46:7, 792−800. 

Noordenbos, G. & Seubring, A. (2006). Criteria for Recovery from Eating 

Disorders According to Patients and Therapists. Eating Disorders, 14, 

41−54. 

Nilsson, K. & Hägglöf, B., (2005). Long-Term Follow-up of Adolescent 

Onset Anorexia Nervosa in Northern Sweden. European Eating 

disorders Review, 13, 89−100. 

Nilsson, K. & Hägglöf, B. (2006). Patient Perspectives of Recovery in 

Adolescent Onset Anorexia Nervosa. Eating Disorders: the Journal of 

Treatment and Prevention, 14, 305−311. 

Nilsson, K., Abrahamsson, E., Torbiörnsson, A. et al. (2007). Causes of 

Adolescent Onset Anorexia Nervosa: Patient Perspectives. Eating 

Disorders: the Journal of Treatment and Prevention, 15, 125−133. 

Nilsson, K., Sundbom, E. & Hägglöf, B. (2008). A Longitudinal Study of 

Perfectionism in Adolescent Onset Anorexia Nervosa, European 

Eating Disorders Review, in press. 

Palmer, B. (2003). Helping People with Eating Disorders. Wiley, 

Chichester, England. 

Polivy, J. & Herman, C.P. (2002). Causes of Eating Disorders. Annual 

Review of Psychology, 53, 187−213. 

Russell, G.F.M. (1979). Bulimia nervosa: an ominous variant of anorexia 

nervosa? Psychological Medicine, 9, 429−448. 

Russell, G.F.M., Szmukler, G.I., Dare, C., et al. (1987). An evalution of 

family therapy in anorexia nervosa and bulimia nervosa. Archives of 

General Psychiatry, 44, 565−571. 

Råstam, M., Gillberg, C. & Garton, M. (1989). Anorexia nervosa in a 

Swedish urban region. A population-based study. Br J Psychiatry, 155, 

642−646. 

61

Schmidt, U. (2003). Aetiology of eating disorders in the 21st century, New 

answers to old questions. European Child and Adolescent Psychiatry, 

suppl 1, 12, 30−37. 

Steiner, H., Kwan, W., Shaffer, T.G. et al. (2003). Risk and Protective 

Factors for Juvenile Eating Disorders. European Child and Adolescent 

Psychiatry (suppl 1) 12, 38−46. 

Sutandar-Pinnock, K., Woodside, D.B., Carter, J.C. et al. (2003). Perfectionism 

in Anorexia Nervosa: A 6-24 Month follow-up Study. 

International Journal of Eating Disorder, 33, 225−229. 

Svenska Psykiatriska Föreningen. (2005). Ätstörningar-kliniska riktlinjer 

för utredning och behandling, Svensk Psykiatri, 8. Växjö: Gothia. (in 

Swedish) 

Swenne, I. (2001). Changes in body weight and body mass index (BMI) in 

teenage girls prior to the onset and diagnosis of an eating disorder. 

Acta paediatrica, 90, 677−681. 

Swenne, I. & Thurfjell, B. (2003). Clinical onset and diagnosis of eating 

disorders in premenarcheal girls is preceded by inadequate weight gain 

and growth retardation. Acta Paediatrica, 92, 1132−1137. 

Vandereycken, W. & van Deth, R. (1994). From Fasting Saints to 

Anorexic Girls: The History of Self-Starvation. Athlone Press: 

London. 

van Son, G.E., van Hoeken, D., Bartelds, AI.M. et al. (2006). Time Trends 

in the Incidence of Eating Disorders: A Primary Care Study in the 

Netherlands. International Journal of Eating Disorders, 39, 565−569. 

Zachrisson, H.D. & Kulbotten, G.R. (2006). Attachment in anorexia 

nervosa: an exploration of associations with eating disorder psychopathology 

and psychiatric symptoms. Eating and Weight Disorders, 

11, 163−170. 

62

Barn som bråkar och stör 

Ulf Axberg, leg. Psykolog, leg psykoterapeut, fil.dr, universitetslektor, 

Psykologiska Institutionen, Göteborgs universitet, Göteborg. 

Barn (2-12år), som har ett ihållande bråkigt och störande uppförande 

i form av olydnad, trots, stökighet, aggressivitet och 

skolk, utgör en stor grupp i samhället och en avsevärd andel av 

dem som söker hjälp hos socialtjänst och Barn − och ungdomspsykiatrin. 

Förutom det stora lidande, som dessa problem förorsakar 

barnen själva, syskon föräldrar och andra i den närmaste 

omgivningen, så medför uppförandeproblemen också stora 

ekonomiska kostnader för samhället (Axberg, 2007). Riksdagens 

revisorer uppskattade 2001 att enbart socialtjänstens kostnader 

för barn i familjehemsvård under 2000, uppgick till cirka 8 miljarder 

kronor. I en brittisk studie konstaterades att samhällets 

kostnad för en person, vid 28 års ålder, med uppförandestörning 

under barndomen var 10 gånger högre än för dem som inte haft 

några registrerade problem under barndomen (Scott, m.fl., 2001). 

Även om samhällets kostnader är stora så är det trots allt de 

enskilda familjerna som bär den största ekonomiska bördan i 

form av sjukskrivningar, utebliven inkomst etc. 

Ju yngre barnen är när de börjar uppföra sig ihållande bråkigt 

och störande, desto större är risken att barnet får problem senare 

i livet (Moffitt, 1993). Ungefär hälften av dessa barn har även 

uppförandeproblem i ungdomen och för många fortsätter dessa 

problem in i vuxen ålder. I en longitudinell studie fann man att 

85 procent av de pojkar, som tidigt visat sig ha svåra uppförandeproblem, 

hade olika former av sociala och psykiska problem i 

vuxenålder (Rutter m.fl. 1998, Andershed, H. och Andershed, A-K., 

2005). Då handlade det förutom problem med aggressivitet och 

asocialitet även om ångest, depression, missbruk, arbetslöshet, 

instabila parrelationer etc. Vidare så finns även en ökad risk för 

63

suicid och olyckor med dödlig utgång. Förutom att barn med 

dessa uppförandeproblem utgör en risk för sig själva, så utgör de 

också en risk för kommande generationer i och med att dessa 

problem kan komma att påverka deras föräldraförmåga. 

Sammanfattningsvis kan man alltså konstatera att det finns 

flera goda skäl till att tidigt försöka identifiera och hjälpa barn 

och föräldrar där barnen uppvisar ett ihållande bråkigt och 

störande beteende. För att kunna göra detta behöver man dock 

ha mer kunskap kring fenomenet som sådant: Hur vanligt är det 

barn bråkar? När blir det ett problem? Varför har vissa barn ett 

ihållande bråkigt och störande beteende? Kan man hjälpa dessa 

barn och deras omgivning? 

Är det vanligt att barn bråkar och när blir det 

ett problem? 

Eyberg Child Behaviour Inventory (ECBI) är ett amerikanskt 

skattningsinstrument där föräldrar skattar hur ofta deras barn 

uppvisar bråkigt och störande beteende och om de upplever 

beteendet som ett problem eller ej. I en svensk studie, som dels 

syftade till att ta fram svenska normer på ECBI, dels att få en 

beskrivning av hur föräldrar i allmänhet uppfattar sina barn, 

ombads 1 500 föräldrar till barn i åldern 3−10 år i Skaraborg att 

fylla i formuläret (Axberg, m.fl., 2008). Det visade sig att det hos 

mer än 60 procent av barnen fanns flera bråkiga och störande 

beteenden, som föräldrarna i allmänhet inte betraktade som så 

speciellt problematiska. Exempel på sådana beteenden var: Blir 

arg om hon/han inte får sin vilja fram. Retar sina syskon. Drar ut på 

tiden vid sänggåendet och Drar ut på tiden när hon/han skall klä på sig. 

Samtidigt fanns det ett antal beteenden, som inte var så vanliga 

men som föräldrarna upplevde som mycket problematiska. 

Exempel på sådana beteenden var: Stjäl. Slår föräldrarna. Vägrar 

lyda tills jag hotar henne/honom med bestraffning och Får raseriutbrott. 

För att få en bild av när bråkigt och störande beteende blir ett 

problem behöver man ta hänsyn till det specifika beteendet som 

sådant, hur ofta det förekommer, hur ihållande det är samt i 

vilka sammanhang det förekommer. 

64

Det finns olika sätt att beskriva beteenden som går emot 

sociala normer och förväntningar och som kan skada andra och 

vara störande. Inom de vanligaste psykiatriska diagnossystemen 

DSM-IV 5 och ICD-10 6 , ryms barn med dessa beteenden i 

huvudsak inom diagnoserna Hyperaktivitetssyndrom med uppmärksamhetsstörning 

(ADHD), Uppmärksamhetsstörning (ADD), 

Hyperaktivitetssyndrom med uppmärksamhetsstörning - utan 

närmare specifikation (UNS), Uppförande störning (CD), Trotssyndrom 

(ODD) och Utagerande stört beteende – (UNS) 7 . 

Diagnossystemen är så kallade kategori system – antingen har 

man diagnosen eller så har man den inte. I kriterierna finns i 

regel flera olika typer av beteenden beskrivna, varav ett visst 

antal skall vara uppfyllda under en viss tidsperiod för att diagnosen 

skall vara aktuell. I regel finns också ett antal exkluderingskriterier, 

dvs. tillstånd som inte skall finnas, för att diagnoskriterierna 

skall betraktas som uppfyllda. Vidare så skall beteendena 

medföra en kliniskt signifikant nedsättning av vissa funktioner 

(t.ex. förmågan att fungera socialt, i skolan, i hemmet etc.). Ett 

annat sätt att beskriva ett bråkigt och störande beteende är 

dimensionella beskrivningar. De dimensionella beskrivningarna 

bygger på forskning kring olika beteenden som alla har mer eller 

mindre av. Barnets beteende skattas på olika skalor och utifrån 

undersökningar som gjorts i befolkningen i allmänhet. På detta 

sätt finns uppgifter om hur mycket av ett visst beteende som kan 

förväntas av barn och när nivån på det aktuella beteendet avviker 

så mycket från det ”normala” att man kan anta att det finns 

en risk för att barnet har vissa problem. Några vanliga sådana 

skalor är SDQ 8 [7] och ASEBA 9 [8]. Child Behaviour CheckList 

(CBCL) är ett ASEBA instrument, som har används mycket 

inom såväl forskning som klinik. Såväl SDQ som CBCL är s.k. 

”generiska” eller ”bredbandsformulär”, som ger ett visst mått på 

en rad enskilda olika problem, som sedan slås samman till större 

5 Diagnostic and statistical manual of mental disorders − 4th edition. Förklaring se särskild 

ruta. 

6 The international classification of mental and behavioural disorders: Clinical descriptions and 

diagnostic guidelines, 10th edition. Förklaring se särskild ruta. 

7 

8 The Strength and Difficulties Questionnaire (SDQ). 

9 The Achenbach System of Empirically Based Assessment (ASEBA). 

65

dimensioner som t.ex. Emotionella problem och Uppförandeproblem 

(SDQ), eller Internaliserade respektive Externaliserade 

syndrom (CBCL). Det finns även mer ”specifika” eller ”smalbands 

formulär” som framförallt syftar till att fånga upp ett 

specifikt område som t.ex. bråkigt och störande beteende eller 

ångest. Exempel på sådana skattningsskalor är ECBI, eller Multidimensional 

Anxiety Scale for Children (MASC) (Ivarsson, 2006). 

Utifrån olika dimensionella skalor beskrivs barnens beteende 

som utåtriktat, utagerande antisocialt etc. Unders senare år har 

begreppet ”Normbrytande beteende” kommit att användas mer 

frekvent. I mångt och mycket täcker det in det som det som i 

forskningslitteraturen beskrivs som antisocialt beteende eller 

uppförandestörning. En fördel med begreppet normbrytande 

beteende är att det även fångar upp icke-aggressivt normbrytande 

beteende. Med bråkigt och störande beteende avses i 

det här kapitlet beteenden som är (i) utåtriktade, (ii) går emot 

sociala normer och förväntningar och (iii) är störande, eller kan 

vålla andra skada. 

Skillnader och likheter mellan pojkar och 

flickor 

Sammantaget verkar förekomsten av ihållande bråkigt och 

störande beteende vara tre−fyra gånger vanligare hos pojkar än 

hos flickor (Axberg, 2007). Granskar man de diagnostiska undergrupperna 

så ser fördelningen något annorlunda ut. Medan det 

är minst dubbelt så vanligt med uppförandestörning hos pojkar 

som hos flickor, så verkar det inte finnas någon skillnad mellan 

könen när det gäller trotssyndrom, åtminstone inte om man går 

efter föräldrarnas skattningar. Om man går efter hur läraren 

bedömt barnet, så verkar även trots vara dubbelt så vanligt hos 

pojkar som hos flickor. En förklaring till detta är kanske att 

flickor tenderar att uppvisa mer av trotsbeteenden i hemmet än i 

skolan, jämfört med pojkar. Ser man till ADHD-problematik så 

tycks den vara tre till sex gånger vanligare hos pojkar än hos 

flickor. I det här sammanhanget är det värt att notera att förekomsten 

av ihållande bråkigt och störande beteende kan ha blivit 

66

underskattat när de gäller flickor, då det i de flesta studier 

använts mått där öppet aggressivt beteende haft stor betydelse 

för utfallet, medan flickor i större utsträckning tycks uppvisa en 

mer indirekt relationsinriktad aggressivitet (Andershed, H. och 

Andershed, A-K., 2005). 

Varför är vissa barn ständigt bråkiga och 

störande 

Genom åren har flera olika modeller presenterats för att förklara 

uppkomsten av ett ständigt bråkigt och störande beteende. I de 

biologiska modellerna ses aggressivitet som en medfödd drift, 

som barnet behöver lära sig att kontrollera, medan det inom den 

sociala inlärningsteorin betraktas som ett beteende, som barnet 

har lärt sig genom att observera och imitera andra. Dessa beteenden 

har sedan i sin tur blivit förstärkta av omgivningen. I dag 

råder det dock en stor enighet om att utvecklingen av ett ihållande 

bråkigt och störande beteende bäst förstås utifrån en transaktionell 

modell. Det betyder att utvecklingen sker utifrån ett 

samspel över tid mellan såväl genetiska, som psykologiska och 

sociala faktorer. I en sådan modell tar man hänsyn till såväl 

sårbarhetsfaktorer (medfödda eller tidigt förvärvande egenskaper), 

riskfaktorer (finns i omgivningen), som barnets motståndskraft 

(faktorer hos barnet) och skyddande faktorer (finns i omgivningen) 

(Broberg, m.fl., 2003). 

Under andra halvan av nittonhundratalet så har synen på 

genernas inflytande över vårt beteende genomgått stora förändringar. 

Vid 50-talet fanns en i det närmaste total tilltro till att 

det var miljön som påverkade vårt beteende medan genernas 

inflytande sågs som mycket begränsat. Till skillnad från detta 

växte det runt 1980-talet fram en mycket stark tro på genernas 

betydelse och miljöns inflytande ansågs mycket begränsat. Under 

1990-talet började samspelet mellan gener och miljö betonas allt 

mer tack vare en nyskapande forskning, som på ett mycket övertygande 

sätt visade hur olika psykiska problem ofta har en multifaktoriell 

bakgrund och att såväl genernas som miljöns betydelse 

snarare är probabilistisk (ökar eller minskar sannolikheten för ett 

67

eteende), än deterministisk (helt avgörande för beteendets förekomst). 

Det har föreslagits att om ett barns genetiska makeup 

kan påverka ett barns beteende i en riktning, så kan den också 

bidra till att ”lösa ut” olika beteenden från sin närmaste omgivning 

och barnet kan också komma att söka upp miljöer, som 

utsätter henne/honom för ytterligare risk (Rutter, m.fl., 2006). 

Individuella riskfaktorer, som kan lyftas fram när det gäller 

utvecklandet av ihållande bråkigt och störande beteende är 

temperamentsfaktorer, låg begåvning, svaga skolprestationer, 

bristande sociala färdigheter och att barnet som foster utsatts för 

olika former av gifter som tobak, alkohol, narkotika och bly 

(Farrington, 2005). 

En av de faktorer, som på tydligast förutspår utvecklandet av 

ihållande störande och bråkigt beteende och ett senare asocialt 

beteende, är en ständigt hög aggressivitet hos barnet. Aggressivt 

beteende hos små barn är normalt och hjälper barnet att skydda 

sig och göra sig själv gällande. Pro-social aggressivitet kan i 

många sammanhang fungera som en positiv drivkraft. Aggressivt 

beteende mot andra är vanligt hos småbarn och når i regel sin 

kulmen vid tvåårsåldern (Alink, m.fl., 2006). En förklaring till 

detta kan vara att vid denna tid har barnets motorik utvecklats 

och hon/han börjar uttrycka allt mer av autonomi samtidigt som 

föräldrarna börjar ställa högre krav på barnet och sätta mer 

gränser. Vid fyraårsåldern så sker dock en minskning av öppen 

fysisk aggressivitet hos de flesta barn och fler uttryck av verbal 

och indirekt aggressivitet blir märkbara. En hög nivå av aggressivitet 

under de tidiga åren som avtar, medför ingen ökad risk 

för svårigheter, medan det för de barn, som tidigt uppvisar höga 

nivåer av ihållande aggressivitet som inte sjunker vid fyraårsåldern, 

finns en ökad risk för uppförandeproblem senare i livet 

(Nagin och Tremblay, 1999). 

Såväl inom anknytningsteori, som inom social inlärningsteori 

har man visat hur dagliga samspelsmönster på mikronivå mellan 

barnet och den vuxne formar mönster av samspel som över 

längre tid kan bidra till uppkomsten av ihållande bråkigt och 

störande beteende. En otrygg eller desorganiserad anknytning 

har t.ex. visat sig vara en riskfaktor för att barnet skall utveckla 

ett ihållande bråkigt och störande beteende, även om den inte är 

68

en direkt orsak (Greenberg, m.fl., 2001). Patterson med kollegor 

vid Oregon Social Learning Center (OSLC) i USA har visat hur 

barn och föräldrar kan fastna i en ömsesidig ”förstärkningsfälla” 

som leder till en ökat destruktivt samspel (Patterson och Bank, 

1989). Denna process, som kallas ”The coersive circle”, beskriver i 

korthet såväl barnets som förälderns negativa uppförande, då 

föräldern hotar och grälar på barnet, när barnet är trotsigt och 

olydigt. Den uppmärksamhet som barnet får, även om det är en 

negativ uppmärksamhet, fungerar som en positiv förstärkare, 

dvs. sannolikheten för att det beteende som uppmärksammats 

ökar, vilket i sin tur leder till att föräldern visar upp ett mer 

auktoritärt föräldrabeteende, vilket ger upphov till att barnet blir 

ännu mer aggressivt och trotsigt. Upptrappningen bryts ofta av 

att föräldern till slut ger efter, vilket medför att barnets negativa 

beteende förstärks (barnet märker att det får som det vill). Även 

förälderns ickekonstruktiva uppfostringsbeteende förstärks, genom 

att det till sist blir lugn och ro. På detta sätt ökar risken för att 

det destruktiva samspelet återkommer. Genom att denna process 

blivit förstärkt i vissa specifika situationer som t.ex. måltider, 

sänggående, när man skall till eller från skolan etc. kan 

dessa situationer komma att fungera som en ”trigger” som löser 

ut beteendet såväl hos barn som hos förälder. Det finns också en 

stor risk att det trotsiga beteendet generaliseras till andra situationer 

och sammanhang, t.ex. skolan. 

Andra riskfaktorer i den närmaste omgivningen är en hård 

och/eller inkonsekvent uppfostringsstil, föräldrars brist på värme 

och lyhördhet för barnet och dess behov samt utvecklingsmässigt 

orealistiska förväntningar på barnet. Eventuellt missbruk, 

kriminalitet, psykisk ohälsa hos föräldrarna, våld och kraftfulla 

konflikter mellan föräldrarna ökar också risken. Emellertid 

är det sannolikt inte förälderns missbruk, psykiska ohälsa eller 

kriminalitet som ökar risken, utan det är först om förälderns 

psykosociala handikapp sänker hans/hennes förmåga att fungera 

i sitt föräldraskap, som risken ökar (Rutter och Quinton, 1994). 

Att växa upp under svåra ekonomiska och sociala förhållande i 

så kallade högriskmiljöer ökar också risken, men även här kan 

effekterna vara mer indirekta och medieras av föräldraförmåga. 

Även det dagliga samspelet med jämnåriga har stor betydelse för 

69

utvecklingen och svårare uppförandeproblem Snyder, m.fl., 

2008). Redan i förskoleåldern finns det en risk för att ett bråkigt 

och störande beteende förstärks genom den process där de 

aktuella barnen utlöser aggressivitet och avvisande beteende från 

jämnåriga. Detta genererar i sin tur ett mer aggressivt beteende 

hos dem själva, vilket i förlängningen leder till att de ofta hamnar 

i ett destruktivt samspel med andra barn. En annan förstärkande 

process är att de bråkiga och störande barnen ofta blir avvisade 

av jämnåriga vid lek och aktivteter. På detta sätt hänvisas barnen 

i mångt och mycket till att vara tillsammans med andra barn som 

har en liknande problematik. Det finns också en risk för beteendet 

förstärks och ökar tack var den uppmärksamhet (skratt och 

kommentarer) de drar till sig från jämnåriga, när de ägnar sig åt 

”avvikande” prat om sex, att gå emot regler och att trotsa vuxna. 

Även i relation till syskon finns det en risk att barnets uppförandeproblem 

vidmakthålls och kan bli såväl negativt förstärkt 

genom att syskonen undviker att ställa krav och sätta gränser, för 

då blir det bråk, som positivt förstärks genom den uppmärksamhet 

och den makt över syskonet som barnet får, när det 

uppträder aggressivt. 

En enskild riskfaktor i sig medför inte så stor ökad risk att 

barnet utvecklar problem, men om flera riskfaktorer finns och 

på olika nivåer (individuellt, i familjen och i omgivningen) så är 

effekten inte additiv utan risken ökar flerfalt, kanske 10−20 ggr 

(Broberg, m.fl., 2003). 

Motståndskraft och skyddande faktorer kan balansera påverkan 

från olika riskfaktorer. Trygg anknytning, väl utvecklad 

problemlösningsförmåga, god förmåga att kommunicera med 

andra, en hälsosam androgynitet (känsloutveckling), förmåga att 

utlösa positiv uppmärksamhet från andra, en känsla av autonomi 

i kombination med en förmåga att be om hjälp när det behövs, 

är några av de faktorer som man i olika studier funnit hos barn 

med hög motståndskraft (Axberg, 2007). Det är åter på sin plats 

att konstatera att man behöver beakta samspelet mellan såväl 

”risk-” som ”frisk-” faktorer. En skyddande faktor kan ha liten 

betydelse då ingen risk föreligger, men få stor betydelse då flera 

riskfaktorer finns närvarande 

70

Behandling 

Synen på behandling och hjälp till barn som uppvisar ett 

ihållande bråkigt och störande beteende har förändrat påtagligt 

genom åren. Tidigare under nittonhundratalet trodde man att 

man genom ett bra bemötande och olika behandlingsinsatser 

skulle man kunna hjälpa barnen och deras familjer. Allteftersom 

de kliniska framgångarna uteblev och utvärdering av behandlingarna 

gav nedslående resultat, spred sig en pessimism bland 

såväl kliniker som forskare om möjligheten att kunna hjälpa. 

Under de senaste decennierna har dock ett antal olika metoder 

utvecklats, som syftar till att förbättra samspelet mellan föräldrar 

och barn och som med hög vetenskaplig evidens har visats vara 

effektiva. I Folkhälsoinstitutets skrift ”Nya verktyg för föräldrar” 

lyfts några olika program upp som COPE 10 , De otroliga åren, 

Komet för föräldrar, Aktiva småbarnsföräldrar, Aktivt föräldraskap 

i dag 2−12 år och Föräldrakraft. (Bremberg, 2004). 

De otroliga åren (DOÅ) 11 har ett starkt vetenskaplig stöd för att 

metoden fungerar. Det är den internationellt mest studerade föräldraträningsmodellen 

och har i flera olika studier visat prov på stora 

effekter i såväl minskning av barnens trots och uppförandeproblem, 

som ökning av positivt föräldrabeteende. DOÅ har 

även prövats i Sverige, med lovande resultat (Axberg, m.fl., 

2007, Broberg och Axberg, 2008). I DOÅ träffas föräldrar till 

sex−åtta barn cirka 2 timmar/gång under 12−14 veckor. Under 

gruppträffarna går man igenom olika teman och tränar olika färdigheter. 

Förutom att samtala om ett aktuellt tema, så används 

videoklipp och man utför rollspel och övningar under träffarna. 

Vidare så får föräldrarna hemuppgifter, som skall genomföras 

mellan de olika träffarna. Liksom i de flesta andra föräldraträningsmodeller 

så bygger DOÅ på att man inledningsvis 

arbetar kring hur föräldern, genom att ändra sitt förhållningssätt, 

kan stärka relationen med barnet, öva upp sin förmåga till att 

visa mer empati, samt att lyssna på och följa barnet. När väl 

detta är på plats så går man vidare och arbetar kring olika sätt att 

berömma och belöna barnet. Nästa steg innebär ett arbete kring 

10 The Community Parent Education Program. 

11 The Incredible years. 

71

hur man kan sätta gränser för barnet och utöva olika former av 

konsekvenser då barnet uppför sig illa. Det är dock viktigt och 

en förutsättning för att gränssättandet och konsekvenserna skall 

fungera, att de första delarna finns ”på plats”, dvs. den varma 

och empatiska relationen samt förmågan att bekräfta, uppmuntra 

och belöna barnet på ett bra sätt. Förutom att undersöka om 

metoden fungerar även för föräldrar, så har ett speciellt intresse 

riktats till vad föräldrarna tycker om metoden. Det visade sig att 

föräldrarna var mycket nöjda. Nittiosju procent av de föräldrar 

som deltagit var positiva eller mycket positiva till metoden. 

Åttioåtta procent upplevde att de problem de sökt hjälp för hade 

förbättrats och hela nittioåtta procent skulle rekommendera en 

vän eller släkting att gå i föräldraträningsgrupp (Axberg, m.fl., 

2007). 

Även om föräldraträning visat sig vara en effektiv hjälp för 

många barn och föräldrar, så är det fortfarande många som är i 

behov av ytterligare och/eller annan hjälp. Hur vi beter oss är 

ofta beroende av vilket sammanhang vi befinner oss i. En konsekvens 

av detta är att det inte är säkert att de goda effekter man 

uppnått när det gäller ett barns beteende t.ex. i hemmet, också 

märks i t.ex. skolan. Detta medför att insatser för att hjälpa barn 

med ihållande störande och bråkigt beteende ofta behöver riktas 

mot flera olika områden av barnets livsområden (Webster- 

Stratton och Taylor, 2001). Ett annat dilemma är att avhopp från 

behandling är förhållandevis vanligt, varför det behövs utvecklas 

interventioner som kan erbjudas i andra sammanhang än där 

behandling traditionellt brukar bedrivas. En sådan arena är 

skolan. I programmet De otroliga åren finns t.ex. även ett lärarträningsprogram, 

där lärare utbildas och tränas i hur de kan möta 

barn med uppförandeproblem, så att dessa problem minskar i 

klassrumssituationen. Även inom det svenska KOMET-programmet 

har man utvecklat en klassrumsintervention (Forster, m.fl., 

2005). I en svensk studie användes en modell där Marte meo, en 

videobaserad intervention, kombinerades med samordningssamtal 

(Axberg m.fl. 2006). Elever, som uppträtt bråkigt och/eller 

störande i klassrummet inbjöds att delta i projektet. En Marte meo 

vägledare filmade en kort sekvens av samspelet mellan lärare och 

en specifik elev. Efter att vägledaren analyserat filmen och 

72

studerat samspelet utifrån ett antal olika s.k. dialogprinciper 

(Hedenbro och Wirtberg, 2000) träffades vägledaren och läraren 

(ibland lärarlaget) för en återgivning. Vid denna visade vägledaren 

på utvecklingsbara aspekter av samspelet och läraren uppmuntrades 

att pröva mer av detta beteende. I samordningsmötet 

träffades barnets föräldrar, läraren, Marte meo vägledaren och 

eventuellt andra personer, som var viktiga för barnet, för att 

samtala om och samordna arbetet kring barnet utifrån vilket stöd 

barnet behövde för att utvecklas i positiv riktning (Wirtberg och 

Axberg, 2006). Även denna metod visade upp lovande resultat. 

Det visade sig vara möjligt att erbjuda dessa barn och deras 

närmaste omgivning hjälp även utanför en traditionell behandlingssituation. 

När det gäller äldre barn och ungdomar med sociala problem 

så har Funktionell familjeterapi (FFT) i internationella studier 

visat sig vara framgångsrik metod. Den har också prövats i Sverige 

med lovande resultat (Wirtberg och Axberg, 2006). Exempel på 

andra metoder som har ett gott forskningsstöd i andra länder 

och som nu prövas i Sverige för ungdomar i denna åldersgrupp 

med antisociala problem, kriminalitet och missbruk är Multidimensional 

Treatment Foster Care och Multisystemisk terapi 

(MST) (Hansson, 2001). 


www.sjukvardsradgivningen.se 

www.fhi.se Nya verktyg för föräldrar 2004 

Referenser 

Achenbach, T.M. & Rescoria L.A. (2001). Manual for the ASEBA schoolage 

forms & profiles. University of Vermont, Research Center for 

Children, Youth & Families:Burlington VT. 

Alink, L.R., Mesman, J., van Zeijl J. et al. (2006). The early childhood 

aggression curve: development of psysical aggression in 10−50-monthold 

children. Child development, 77(4);954−966. 

Andershed, H. & Andershed, A-K. (2005). Normbrytande beteende i 

barndomen. Vad säger forskningen? Förlagshuset Gothia, Stockholm. 

73

Axberg, U. & Broberg, A.G. (2006). The development of a systematic 

school-based intervention: Marte Meo and coordination meetings. 

Family process, 45;375−389. 

Axberg, U. (2007). Assessing and treating three to twelve-year-olds displaying 

disruptive behaviour problems. Dissertation. Department of 

Psychology, University of Gothenburg, Gothenburg. 

Axberg, U., Hansson, K. & Broberg A.G. (2007). Evaluation of the 

Incredible Years Series – An open study of its effects when first 

introduced in Sweden. Nordic J Psych, 61(2);143−151. 

Axberg U., Johansson Hanse J. & Broberg A.G. (2007). Parents´ description 

of conduct problems in their children – A test of Eyberg Child 

Behaviour Inventory (ECBI) in a Swedish sample aged 3-10. Scand J 

Psychology, In press 

Bremberg S. Ed. (2004). Nya verktyg för föräldrar. Statens folkhälsoinstitut 

Nerladdningsbar från www.fhi.se 

Broberg, A.G. & Axberg, U. (2008). “De otroliga åren” utvärdering av 

föräldrautvecklingsgrupper enligt Webster-Stratton-metoden – Vetenskaplig 

redovisning till Riksbankens Jubileumsfond 

Broberg, A.G., Almqvist, K., Tjus. (2003). T. Klinisk barnpsykologi – Utveckling 

på avvägar.. Natur och Kultur, Stockholm. 

Farrington, D.P. (2005). Childhood origins of antisocial behaviour. Clin 

Psychology and Psychotherapy, 12;177−190. 

Forster, M. (2005). Charlie and Komet. Utvärdering av två lärarprogram 

för elever med beteendeproblem. Forsknings – och utvecklingsenheten, 

Stockholms Stadsledningskontor, , Stockholm. 

Goodman, R. (1999). The extended version of the Strengths and Difficulties 

Questionnaire as a giuide to child psychiatric caseness and 

consequence burden. J Child Psychology Psychiatry; 40(5);791−799. 

Greenberg, M.T., Domitrovich C. & Bumbarger B. (2001). The prevention 

of mental disorders in school-aged children. Current state of the 

field. Prevention and Treatment, 4(1). 

Hansson, K. (2001). Familjebehandling på goda grunder. En forskningsbaserad 

översikt, Växjö, Förlagshuset Gothia. 

Hedenbro, M. & Wirtberg, I. (2000). Samspelets kraft, Marte Meo – möjlighet 

till utveckling. , Liber, Stockholm. 

Ivarsson, T. (2006). Normative data for the Multidimensional Anxeity 

Scale for Children (MASC) in swedish adolescents. Nordic J Psychiatry 

60(3);220-226. 

Mofitt, T.E. (1993) Adolescence-limited and life-course-persistent antisocial 

behavior: A developmental taxonomy. Psychol Review, 100; 

674−701. 

Nagin, D.S. & Tremblay, R. (1999). Trajectories of boys´ physical aggression, 

opposition and hyperactivity on the path to physically violent 

and nonviolent juvenile delinquency. Child development., 70(5);1181− 

1196. 

74

Patterson, G.R. & Bank, C.L. (1989). Some amplifying mechanisms for 

pathologic processes in families. In: Minnesota Symposia on Child 

Psychology, Systems and development. Gunnar M and Thelen E, eds. 

Earlbaum: Hillersdale, NJ, 167−209. 

Rutter, M., Giller, H. & Hagell, A. (1998). Antisocial behavior by young 

people. Cambridge University Press. 

Rutter, M., Kim-Cohen, J. & Maughan, B. (2006). Continuities and discontinuities 

in psychopathology between childhood and adult life. J 

Child Psychology Psychiatry, 47(3-4);276-295. 

Rutter, M. & Quinton, D. (1994). Parental psychiatric disorders: Effects 

on children. Psychol Med, 14;853−880. 

Scott, S., Knapp, M., Henderson J. et al. (2001). Financial cost of social 

exclusion: follow up study of antisocial children into adulthood. British 

Medical Journal , 323;1−5. 

Snyder, J., Schrepfman, L., McEachern, A. et al. (2008). Peer deviancy 

training and peer coercion: Dual processes associated with early-onset 

conduct prioblems. Child development, 79(2);252−268. 

Webster-Stratton, CH and Taylor, T.(2001). Nipping early risk factors in 

the bud:preventing substance abuse, delinquincy, and violence in adolescence 

through interventions targeted at young children (0−8 years). 

Prevention Science, 2(3);165−192. 

Wirtberg, I. & Axberg, U. (2006). Samordning mellan föräldrar och lärare 

med hjälp av det reflekterande samtalet. In: Reflekterende prosesser i 

praksis. Eliasson, H. & Seikkula, Eds. Universitetsförlaget, Oslo. 

75

Behandling av självskadebeteende 

och självmordsförsök 

Göran Högberg, med dr., specialist i barn- och ungdomsspykiatri, specialist 

i allmän psykiatri, leg. psykoterapeut,BUP, Huddinge sjukhus, Stockholm. 

Det är vanlig med självmordstankar under ungdomsåren och 

sådan tankar är ofta kopplade till ensamhet, svårigheter i relationer 

och svårighet att klara de ökade krav som ställs i skolan 

och i socialt umgänge. De, som då och då har självmordstankar, 

kan räknas i flera per hundra. De, som skadar sig själva på olika 

sätt är färre och kan räknas i antal per tusen, men mörkertalet är 

stort, då många med lindringare självskador inte söker sjukhusvård. 

Självskadandet i denna grupp spänner från ångestreducerande 

handlingar, till allvarliga självmordsförsök och på sikt 

finns en allvarlig risk för fullbordat självmord (Hawton och 

Harris, 2007). Allvarliga självskador som kräver inläggning kan 

räknas i antal per 10 000. Fullbordade självmord kan räknas i 

antal per 100 000. Denna artikel om behandling är giltig både för 

självskadebeteende och allvarliga självmordsförsök. 

Efter självmord så kan vi ibland identifiera signaler som skickades 

ut innan, men det är inte alltid det går att finna något budskap 

som talade om att det fanns en hög risk för självmord. Bra 

system för att fånga upp tidiga signaler är viktiga. En god skolhälsovård 

är av stor vikt därför att där kan den unge hitta vuxna 

som finns nära tillhands och där kan ett förtroende byggas upp. 

Inte sällan är det en kamrat som först känner på sig att det är en 

farlig situation och då kanske kamraten kommer ensam eller 

med den självmordsbenägne till skolsyster eller kurator. Sedan 

77

sitter den personalen med ett tungt ansvar och svåra övervägande. 

Huvudregeln är naturligtvis att föräldrarna informeras och att 

överföring till barnpsykiatri sker. Eller att samtal med den unge 

sker ihop med föräldrar. Men detta kan kompliceras om den 

unge berättar att en outhärdlig situation finns i hemmet och att 

ett brytande av sekretessen mot den unges vilja kan öka risken 

för genomfört självmord. Viktigt är att personalen som hamnar i 

sådana situationer har kanaler för konsultation med chefer, 

socialtjänst och barnpsykiatri. 

Självmordstillståndet 

Oftast är självmordstankar och självmordsimpulser hos unga 

växlande, det vill säga att de utgör en del av ett tillstånd som 

ibland tar överhand och ibland finns i skymundan. Denna växling 

är ett skäl till att det är svårt att bedöma verklig självmordsrisk 

och hitta fungerande behandling. I en kris kan självmordstillståndet 

vara öppet och tydligt, men i vardagen kan det vara 

dolt och förnekat. Självmordstillståndet kan ses som en självmordsnära 

sinnesstämning som kan innehålla sinnesintryck som 

smärta, annat kroppsligt obehag eller skrämmande minnesbilder. 

Impulsgenombrotten kan komma som en blixt från klar himmel, 

på så sätt att tillståndet kan vara väl undanstoppat, men sedan 

utlösas med full kraft. De kan även komma efter en tids stigande 

okontrollerbart obehag. Tillståndet kan innehålla en förändrad 

verklighetsuppfattning med overklighets och avlägsenhetskänsla; 

kroppsliga reaktioner som hjärtklappning, svettning, smärta och 

andningssvårigheter; ”flashbackelement” som hallucinationer, 

minnessyner från gammalt; samt tankar som: Det finns ingen 

framtid; Jag är inte värd att leva; Det är mitt eget fel; Jag är en 

börda för andra. Slutligen finns det ofta i självmordstillståndet 

destruktiva handlingsimpulser, ofta tvångsmässiga och repeterande, 

som kan bli tvingande och svåra att motstå. 

Yttre symptom som självdestruktivitet, missbruk eller aggressivitet 

kan ofta vara den unges egna sätt att försöka få kontroll 

över självmordstillståndet. Vid självmordsnärhet är personen 

förändrad, saknar tidsuppfattning och framtidshopp, känner en 

78

inre desperation, smärta, ensamhet och ser självmordet som en 

lösning. Alla delar i detta självmordskomplex hänger samman 

och innefattar upplevelser, tankar och handlingsimpulser. Vid 

den första kontakten är det därför viktigt att få en känsla för hur 

regleringen av självmordstillståndet fungerar och diskutera med 

den unge hur han/hon kan få ökad kontroll samt hjälp och 

skydd när tillståndet är starkt. Vid de första samtalen är det 

viktigt att veta att det kan komma en efterreaktion med självmordsnärhet 

efter cirka 24 timmar och då kan behandlaren tala 

om hur ungdomen kan hantera en eventuell sådan efterreaktion. 

Den första vården; Huvudsyftet 

Vi vet att det viktigaste förebudet om ett fullbordat självmord är 

tidigare självskadebeteende och självmordsförsök. När vi tänker 

på det förstår vi hur viktigt det är med bra vård vid första tillfället. 

Det kanske är så att det viktigaste självmordsförebyggande 

arbetet är att se till att den unge får en bra vård vid det första 

självmordstillfället. Att ha överlevt ett självmordsförsök är en 

traumatisk och självdestruktiv erfarenhet, som den som överlevt 

måste förhålla sig till för all framtid. Om det första vårdtillfället 

inte upplevs som meningsfullt av den unge, så ökar risken för att 

hon/han inte söker vård vid senare tillfällen och då ökar risken 

för fullbordat självmord i ett längre tidsperspektiv. Det viktigaste 

med vården är att patienter hittar sätt att öka kontrollen över 

självmordstillståndet och att man i behandlingen lyckas försvaga, 

eliminera eller omvandla närheten till självmord så att detta inte 

längre utgör en farlig okontrollerbar del av patientens personlighet. 

Kontinuiteten 

Det är ofta svårt för självmordsbenägna unga människor att dra 

nytta av alltför intensiva och långa behandlingar. Inte sällan kan 

det vara så, att en kortare behandling, som blir framgångsrik 

kring ett problem, leder till ett förtroende som gör att ungdomen 

79

kan återkomma vid ett senare tillfälle, när hon/han känner sig 

mogen för att ta itu med en ny del av sin problematik. En sådan 

kontinuitet över tid med åtskilda vårdperioder är vanliga för 

ungdomar med självmordsproblematik och kan senare leda till 

en fungerande längre behandling. Det är en stor sak för dessa 

ungdomar att komma över sin rädsla för bortstötning, sin brist 

på tilltro till vården och sina gamla metoder att gömma undan 

självmordstillståndet. Det är viktigt att det byggs möjlighet för 

denna typ av kontinuitet, helst med samma behandlare om det 

fungerat bra vid första vårdtillfället, och det är även viktigt att 

inte konstlade gränser, som exempelvis 18-årsgränser, förhindrar 

denna kontinuitet. Det vill säga att dessa patienter bör kunna 

fortsätta inom barnpsykiatrin efter 18-årsdagen, eller kunna börja 

inom vuxenpsykiatrin innan 18 årsdagen, om det fungerar bättre 

för den unge. 

Överföring till annan vård 

När en första vårdinstans överför den unge till fortsatt vård så 

finns det stor risk att det blir glapp och att den nya vården inte 

kommer igång. Detta problem hänger ihop med att självmordstillståndet 

växlar och den unge avböjer fortsatt vård när hon/han 

har stängt av självmordstillståndet. För att minska den risken är 

det vid självmordsrisk viktigt med ett personligt överlämnande, 

det vill säga att den första vårdgivaren är med och träffar den 

nya vid överföringen, så att en del av kunskapen, engagemanget 

och förtroendet från den första vårdkontakten överförs till den 

nya vårdgivaren. 

Humörkartan 

Ett verktyg som jag utvecklat, för att identifiera och i behandlingen 

komma åt självmordstillståndet, är humörkartan (Spirito, 

m.fl., 1994; Högberg och Hällström, 2008). Denna humörkarta 

ritar ungdomen oftast själv, ibland ritar jag den under behandlingssessionen 

efter en intervju med ungdomen. I humörkartan 

80

placerar ungdomen först ut sig själv i mitten och sedan de 

aktuella humör och känslotillstånd, som ungdomen identifierat 

under den senaste veckan. Där kan finnas glädje, sorg, vrede och 

rädsla. Det är viktigt att i intervjun och humörkartan försöka 

undersöka om det finns situationer av lugn, trygghet och stilla 

glädje. Sedan är det viktigt att hitta och rita in själva självmordstillståndet. 

Ibland finns det som en ett särskilt paniktillstånd, 

ibland som en stark förening av vrede och sorg. Varje ungdom 

ritar humörkartan på sitt eget sätt och där finns inga regler för 

hur den skall se ut rent grafiskt. En del ritar den med figurer, en 

del med ringar och känslor skrivna i och en del kanske väljer att 

enbart rita färger. Nästa steg i arbetet med humörkartan är att 

grafiskt visa hur humörregleringen fungerar och vad som behövs 

för att humören skall växla. Här kan ungdomen rita in pilar och 

kommentarer och det kan visa sig hur exempelvis en känsla av 

bortstötning från en partner kan utlösa en rädsla, som via sorg 

och vrede hamnar i ett okontrollerbart panikartat självmordstillstånd. 

Det är också viktigt att titta på vilka vägar det finns för 

ungdomen att komma ur självmordstillståndet. Ofta finns det 

destruktiva sätt för att komma bort från självmordsnärheten som 

att skära sig, att bli aggressiv, dricka alkohol eller ta tabletter för 

berusning eller bortdomning. I arbetet med humörkartan kan 

alternativa sätt att bryta självmordstillståndet introduceras och 

diskuteras. 

När den aktuella humörkartan är gjord, så uppmanas den 

unge att rita en liknande karta i en tänkt framtid, när humöret 

fungerar som hon/han önskar. I denna framtidsbild brukar den 

unge ha kvar sina viktiga känslor, men med en ny grad av 

kontroll och fri från självmordstillståndet. När den aktuella humörkartan 

och den önskade framtidskartan är gjorda så placeras de 

ut med ett tomt papper mellan sig och ungdomen tillfrågas vad 

som behövs för att komma från den nuvarande humörregleringen 

till den hon/han önskar i framtiden. Ibland kommer 

ungdomen med konkreta uppslag och ibland bara med ett frågetecken. 

Syftet med denna tredje bild är att väcka tanken att 

förändring är möjlig. 

81

Må bra-tillståndet 

Unga med självmordstankar måste använda mycket kraft åt att 

hålla självmordstillståndet borta och de har därför för liten ork, 

ro och förmåga att njuta av livet och att slappna av. Innan behandling 

kan närma sig självmordstillståndet så är det nödvändigt 

att stärka ungdomens förmåga att må bra. Detta kan göras 

genom att arbeta med andnings och avspänningstekniker, genom 

att stimulera intressen och aktiviteter där ungdomen har kompetens 

och genom att ha med föräldrar, syskon och ibland kamrater 

och utveckla förmågan till lugn, glädje och kompetens. 

Ibland kan massage ha en förmåga att hjälpa ungdomarna att må 

bra. Ibland är det nödvändigt att direkt arbeta för att förbättra 

familjeklimatet från ett negativt kritik-klimat till ett positivt 

stödjande klimat. 

Föräldramedverkan 

Det är viktigt att ha med föräldrarna så mycket som möjligt och 

att de ofta kan vara med vid behandlingssessionerna. Detta blir 

då ett sätt för föräldrarna att bättre förstå vad som rör sig i deras 

barns medvetanden och det kan även ge trygghet för ungdomen 

att veta att föräldrarna vet och att det är tillåtet och möjligt att 

visa sina mörka sidor. När självmordstillståndet är så starkt att 

ungdomen är rädd för att tappa kontrollen, men sjukhusvård 

inte är aktuell, kan föräldrarna med stöd av läkarintyg vara hemma 

för vård av sjukt barn ända tills barnet är arton. Tillsammans 

med vården kan då värdefulla gemensamma aktiviteter planeras. 

Ibland kan föräldrarna behöva eget stöd i form av en kort egen 

psykoterapi. 

Trauma och självmordstillstånd 

Självmordstillståndet kan nås genom olika aktiva tekniker som 

kombinerar inre bildskapande med kroppsliga sensationer. 

Exempel på sådana tekniker är hypnos och hypnodrama (en inre 

82

mental form av psykodrama) och kognitiva tekniker. Eftersom 

det rör sig om ett hopkopplat inre nätverk, ett komplex av 

intryck och impulser så kan utgångspunkten lika väl vara ett 

minne, ett sinnestillstånd, eller ett obehag i kroppen. Genom de 

gemensamma associationer som finns i komplexet, aktiveras helheten 

genom att en del aktiveras. Ofta visar det sig sedan att det 

finns svåra traumatiska upplevelser som en kärna i självmordstillståndet. 

Det kan vara händelser som överfall, våldtäkt och 

svår mobbning. Dessa minnen och de reaktioner som hänger 

ihop med händelsen återkommer gång på gång för den unge. Vi 

kan tala om ett traumarelaterat självmordstillstånd, där självmordet 

kan bli en utväg ur den hopplöshet som det föder att 

gång på gång återuppleva ett kusligt trauma. Självmordstillståndet 

kan också vara ett sätt att försöka komma ur en stark 

smärta som fanns vid själva traumatillfället och som återkommer 

i kroppen och huvudet om och om igen. När dessa känslor har 

kommit fram i en behandlingssession så gäller det att göra dem 

svagare genom att kombinera dem med trygghet och må bra- 

känslor, så att ungdomen kan lära sig nya reaktioner istället för 

de plågsamma tidigare återupprepningarna. Det är sedan vikigt 

att arbeta aktivt med framtidsfantasier och framtidsplanering, så 

att ungdomen får hjälp till hopp om en bättre framtid. En 

session där en traumareaktion har varit aktiverad avslutas med 

må bra-tekniker som andning och avspänning. 

Ångest, vrede och förvirring 

Ibland kan ungdomarna tala om ”det blev bara svart” eller ”allt 

började snurra och jag stod inte ut”. Det är då viktigt att veta att 

ångesttillståndet hos unga med självmordstillstånd ofta är komprimerat 

och bestående av flera starka känslor som växlar blixtsnabbt 

och utan kontroll. Oftast är det frågan om sorg, smärta 

och vrede som kommer fram starkt men växlande, så att det blir 

ett svårstyrt inre kaos. Det starka vreden är en aktiverande känsla 

som är farlig vid självmordsnärhet, för den kan skapa kraft och 

energi som leder till självmordsförsök. Det viktiga i behandlingen 

är att dela upp ångesttillståndet i sina känslokomponenter, 

83

att göra dem tydliga, åtskilda, mindre starka och att försöka göra 

växlingarna mellan dem långsammare och med bättre kontroll 

från den unge. 

Skam och utanförskap 

Barn och ungdomar har en tendens att ta på sig skulden för 

olyckliga situationer och särskilt starkt kan detta bli i skamreaktioner. 

Stark skam innebär en känsla av att vara värdelös, 

oduglig och av att vara utesluten ur sitt sociala sammanhang. 

Sådana reaktioner kan bli aktuella som delar av ett självmordstillstånd 

exempelvis vid negativa sexuella erfarenheter som blir 

offentliga, vid kontakt med polis och domstolsväsende och vid 

mobbning. Här saknar ungdomarna ibland möjlighet att minska 

proportionerna och det blir då viktigt att minska skammen 

genom att kunna prata och jämföra erfarenheten, så att den blir 

en del av allmän mänsklig erfarenhet och inte en fördömelse 

som leder till utstötning. Kronisk sjukdom och handikapp kan 

även skapa en känsla av utanförskap som bidrar till självmordstankar 

och samma problem kan uppstå när ungdomar kämpar 

med aspekter av sin sexuella identitet. 

Att inte hitta en lösning 

Ungdomar söker aktivt olika lösningar på sina självmordstillstånd 

och sin livssituation, men de kan komma i en position 

där de upplever att det inte finns någon lösning utan deras 

positiva framtid är förlorad. I desperation över denna upplevda 

maktlöshet kan det uppkomma självmordstankar. Konkret hjälp 

med översikt, planering och steg mot en lösning kan vara viktiga 

delar av en behandling. 

84

Drömmen om förening 

Det är väl känt att barn, vilka som små förlorat en förälder speciellt 

mamman, i dödlig sjukdom, självmord eller annan plötslig 

och definitiv separation, löper större risk att ta sitt liv senare 

under ungdomen eller tidig vuxenålder (Palmstierna och Hencz, 

2006; Wasserman och Cullberg, 1989). Hos dessa ungdomar kan 

det i självmordstillståndet finnas en oerhörd längtan efter den 

förlorade föräldern och även en fantasi om att i döden få återförening 

med den älskade. I behandlingen ingår då mycket 

arbete med att bearbeta sorgen och att skapa en inre kontakt och 

relation med den försvunna föräldern. Här kan det ingå konkret 

sorgarbete som att se på bilder, tala med dem som känt den 

försvunne och andra sätt att skapa sig en bild och historia att 

relatera till. 

Relationer 

Ungdomar med självmordstillstånd kan ha svårigheter med relationer, 

de kan ha svårt att fungera normalt på grund av sina 

svårigheter att hantera självmordstillståndet, som kan aktiveras 

av besvikelser i relationer. Om självmordstillståndet har sin 

grund i mobbning är det naturligtvis extra svårt att fungera med 

jämnåriga och i skolan. Gruppbehandling är ofta ett värdefullt 

element i behandlingen. Där kan ungdomarna känna igen sig i 

andra, de kan lära sig om sina reaktioner och de kan träna på att 

fungera ihop med andra ungdomar. 

Självbildsreparation 

Ungdomar med självmordstillstånd har en trasig självbild där de 

upplever att de inte har kontroll över sina negativa känslor och 

humör, självmordstillstånd, relationer, prestationer och framtid. 

Som ett genomgående tema under behandlingen är stärkande av 

självbilden vad gäller kontroll, relationer och kompetens. Det 

gäller då att lyfta fram det ungdomen kan och är nöjd med och 

85

hjälpa ungdomen att utveckla detta och att bryta sin negativa 

självbild och foga in allt fler positiva delar i självbilden allteftersom 

behandlingen utvecklas. 

Droger 

Ungdomar använder ibland droger för att försöka få bort självmordstillståndet. 

Detta är mycket farligt och många självmord 

och svåra självmordsförsök sker under alkoholpåverkan. Alkoholen 

minskar impulskontrollen och det kan även fungera så att 

traumarelaterade upplevelser förstärks och även förmågan till 

aktsamhet och då kan fullbordade självmord ske som kan ha 

karaktären av oåterkalleliga misstag. 

Riskminskning 

Ungdomar är mer impulsiva än äldre och de löper risk att exempelvis 

vårdslöst ta farliga mediciner. Det är därför mycket vikigt 

att inte rakblad, mediciner och alkohol finns tillängligt i hemmet. 

Receptbelagda värktabletter kan tillsammans med alkohol vara 

mycket farliga. Det är viktigt att veta att även receptfria mediciner 

som koffein, acetylsalicylsyra och paracetamol kan vara 

dödande. Sömnbrist är också en riskfaktor eftersom sömnbrist 

minskar impuls och humörkontroll. Det kan krävas stort arbete 

med hela familjen för att få ordning på kvällen, natten och 

sömnen. I ensamheten vid mobil och dator, när föräldrarna 

sover, kan ungdomens självmordstillstånd, som hållits undan av 

dagens stök, aktiveras. 

Mardrömmar 

Ungdomar med många och svåra mardrömmar har ofta självmordstankar 

under dagtid (Christoffersen, m.fl., 2003; Parellada, 

m.fl., 2008). Mardrömmarna förstör sömnen och speglar också 

själva självmordstillståndet som då är aktiverat även under 

86

natten. Det går att bearbeta och förändra självmordstillståndet 

genom att arbeta direkt med mardrömmarna och lära ungdomarna 

att släppa rädslan och att ändra sitt dröminnehåll 

(Spirito, m.fl., 1994). Det är viktigt att omedelbart och konkret ta 

sig an mardrömmar och förbättra den unges förmåga att har 

kontroll under natten. Genom att ändra och kontrollera dröminnehållet 

så blir det lättare att somna, att sova och att vakna 

utan mardrömsångest. 

Mediciner och självmordstillstånd 

Den vanligaste medicinen som ges är till hjälp för att sova med 

läkemedel som prometazin (Lergigan) och alimemazin (Theralen). 

Serotoninpåverkande mediciner, så kallade SSRI, är utprovade 

vid lättare och medelsvåra depressioner hos barn och unga och 

bedöms där vara till nytta i vart tionde fall (Christoffersen, m.fl., 

2003)). De är inte utprovade vid svårare depressioner hos barn 

och unga, det vill säga vid självmordstillstånd, och den internationella 

sammanställningen av forskningsresultat har hittills 

inte gett övertygande belägg för att dessa medel är till nytta vid 

självmordstillstånd (Bridge, m.fl., 2007; Townsend, m.fl., 1999). 

De serotoninpåverkande medlen framkallar även ibland en viss 

ökning av självmordsimpulserna, vilket kräver en skärpt uppmärksamhet. 

De påverkar även sömnen negativt genom att försämra 

drömsömnen (Xianchen, 2004) och de kan skapa hallucinationer 

och overklighetskänslor, som försämrar ungdomens 

kontroll över sitt sinnestillstånd. Försämrat minne på grund av 

SSRI kan minska ungdomarnas känsla av kontroll (Vasar, m.fl., 

1994; Parra, 2003). 

Vilken behandling är bäst? 

Behandlingsutvecklingen och forskningen har inte kommit så 

långt att det går att entydigt rekommendera någon viss slags 

behandling. Vid svåra tillstånd används ofta en kombination av 

olika behandlingar. Det absolut avgörande är att behandlingen är 

87

till nytta, att ungdomen uppskattar och kommer till behandlingen, 

och att behandlingen minskar självmordsimpulserna och 

försvagar det inre självmordstillståndet. ´The proof of the 

pudding is in the eating´ som ett engelskt uttryck formulerar det. 

Det är viktigt att vara kritisk och våga ställa krav och be att få 

byta behandling eller behandlare om behandlingen inte hjälper. 

För att kunna komma åt att behandla självmordstillståndet i 

behandlingen är det värdefullt med tekniker som arbetar med 

andning, avspänning och andra må bra tekniker samt att kunna 

kombinera dessa med aktiva tekniker som ger tillgång till inre 

bilder. Sådan tekniker kan till exempel vara hypnos, hypnodrama, 

symboldrama, psykodrama och ”ögonrörelseterapi” (Eye 

movement desensitization and reprocessing, EMDR). 

I familjeterapin är det viktigt att ungdomen känner att 

hon/han blir lyssnad på, får ta plats och lär sig uttrycka sig vad 

gäller både att säga ja och säga nej, att familjeklimatet förändras 

åt det positiva hållet och att ungdomen vågar be om hjälp och 

kan få hjälp i familjen. Viktigt är att tillhörigheten och det positiva 

känsloflödet i familjen utvecklas. 

I individualterapin är det viktigt att det sker konkreta framsteg 

vad gäller kontrollen av självmordsimpulser, minskning av 

självmordstillståndets styrka, förstärkning av självförtroendet 

och problemlösningsförmågan samt ökat förmåga till glädje. 

I gruppterapin är viktiga framstegsfaktorer förbättrad förmåga 

att ta emot hjälp av andra, ökad förmåga till att uthärda 

och hitta sätt att hantera ångest samt ökad känsla av gemenskap, 

lekfullhet, samspel och glädje. 

Många aktuella utvecklingsprojekt inom psykoterapin kombinerar 

både familj, individuell och gruppbehandling. 

Referenser 

Hawton, K. & Harris L. Deliberate self-harm in young people: characteristics 

and subsequent mortality in a 20-year cohort of patients 

presenting to hospital. J Clin Psychiatry. 2007;68(10):1574−1583. 

Spirito, A., Lewander, W. & Levy S. Emergency department assessment of 

adolescent suicide attempters: factors related to short-term follow-up 

outcome. Pediatr Emerg Care. 1994;10:6−1. 

88

Palmstierna, K. & Hencz M. Barn och ungdomars självmordsförsök, en 

journalstudie på två barn- och ungdomspsykiatriska mottagningar. 

Intellecta DocuSys AB, Västra Frölunda; 2006. 

Högberg, G. & Hällström, T. Active multimodal psychotherapy in 

children and adolescents with suicidality: description, evaluation and 

their clinical profil. Clin Child Psychol Psychiatry. In press. 

Christoffersen, M.N., Poulsen, H.D. & Nielsen, A. Attempted suicide 

among young people: risk factors in a prospective register based study 

of Danish children born in 1966. Acta Psychiatr Scand. 2003;108:350− 

358. 

Wasserman, D. & Cullberg, J. Early separation and suicidal behaviour in 

the parental homes of 40 consecutive suicide attempters. Acta 

Psychiatr Scand. 1989;79(3):296−302. 

Parellada, M., Saiz, P., Moreno, D., Vidal, J., Llorente, C., Álvarez, M. et 

al. Is attempted suicide different in adolescent and adults? Psychiatry 

Research. 2008;157(1-3):131−137. 

Xianchen, L. Sleep and adolescent suicidal behaviour. Sleep 2004; 

27(7):1351−1358. 

Bridge, JA., Iyengar, S., Salary, C.B., Barbe, R.P., Birmaher, B., 

Pincus, H.A. et al. Clinical response and risk for reported suicidal 

ideation and suicide attempts in pediatric antidepressant treatment. 

JAMA. 2007;297(15):1683−1696. 

Townsend, H.K., Arensman, E., Gunnell, D., Hazell, P. & House, A. 

Psychosocial and pharmacological treatments for deliberate self harm. 

Cochrane Database of Systematic Reviews 1999, issue 4. Art. No.: 

CD001764.DOI: 10.1002/14651858.CD001764. 

Vasar, V., Appelberg, B., Rimón, R. & Selvaratnam, J. The effect of 

fluoxetine on sleep: a longitudinal, double-blind polysomnographic 

study of healthy volunteers. Int Clin Psychopharmacol. 1994;9(3):203− 

206. 

Parra, A. A common role for psychotropic medications: memory impairment. 

Med Hypotheses. 2003;60(1):133−142. 

89

Skyddande faktorer i praktiken 

Tommy Waad, leg psykoterapeut, arbetar vid familjerådgivningen i Malmö 

De sårbara barnen behöver mer av det som vi alla behöver, bekräftelse, 

omtanke och struktur. Det gör att vi, aktivt och medvetet, 

behöver arbeta för att ge dem detta. 

Tommy Waad 

Skyddande faktorer balanserar risken för att det ska gå dåligt för 

ett barn när det finns riskfaktorer i barnets liv. Skyddande 

faktorer är i sig ett ospecifikt uttryck. Det kan handla om lagar 

som reglerar trafiksäkerheten, där själva lagen blir något som gör 

att vi undviker att bli skadade. Det kan också handla om olika 

konkreta råd, som exempelvis de råd om kost och motion som 

socialstyrelsen ger. De skyddande faktorer jag kommer att 

beskriva är de som genereras när man aktivt ger sårbara barn ett 

bättre bemötande, genom att ha ett mer genomtänkt förhållningssätt. 

Det innebär att man utgår från begrepp, som man i 

forskningssammanhang visat har stor betydelse för barn. 

Som sårbara barn avses här barn som på olika sätt har 

omständigheter under sin uppväxt, som gör att de får större 

svårigheter i sin utveckling än andra barn. Svårigheterna kan ha 

en biologisk förklaring, som hos barn med ADHD, men det kan 

också handla om olika former av brister i relationen mellan föräldrar 

och barn. Även andra uppväxtförhållanden kan påverka 

barn som gör att de får sämre förutsättningar. 

De områden jag tänker ta upp är begreppet salutogenes 

(orsak till hälsa), självkänsla, inre kontroll samt föräldrarollen. 

Det finns i dag väl inarbetade institutioner, som fångar upp de 

sårbara barnen. Exempel på dessa är barnavårdscentral (BVC), 

fritidsgårdar, socialtjänst, barnpsykiatri och skola. 

91

Ett barn, som växer upp med en biologisk disposition som 

gör att han/hon har svårt att koncentrera sig och en dålig inlärningsförmåga 

får svårare när det gäller både skolprestationer 

och kamratrelationer. Skulle barnet dessutom ha växt upp med 

en ensamstående förälder, som lider av depression eller annan 

psykisk sjukdom, får barnet också mindre vägledning i hur de 

ska reglera känslor och beteende. Ett sådant barn är ett sårbart 

barn. Därmed är det inte sagt att det automatiskt kommer att gå 

dåligt i framtiden. Men risken är större och vi behöver ge de 

sårbara barnen så mycket skydd, resurser och förmågor som 

möjligt. 

Fokus 

Fokus bör röra sig mellan nivåerna individ, familj och sammanhang. 

Om vi utesluter någon av dessa nivåer så riskerar vi att 

missa delar att arbeta med. Det betyder inte att vi ska arbeta med 

alla delarna, men vi ska ha med dessa perspektiv när vi arbetar 

med individen. Genom att ha blicken på de olika nivåerna minimerar 

vi också risken att någon del inte beaktas eller att vi riskerar 

att olika aktörer gör samma sak. Med sammanhang menar jag 

den plats utanför familjen som är av betydelse för ett barn. Det 

handlar oftast om skolan och fritiden, en plats som underlättar 

för att skapa andra relationer utanför familjen. Dessa relationer 

kan vara av avgörande betydelse för hur bra det ska gå. 

Salutogenes 

Begreppet salutogenes syftar på hälsans ursprung och myntades 

av Aaron Antonovsky, professor i medicinsk sociologi i Israel 

(Antonovsky, 1991) Han ställde sig frågan vad det är som gör att 

vissa människor är vid god hälsa trots hårda påfrestningar i livet. 

Antonovskys teori om salutogenes har medfört ett nytt perspektiv 

på hälsa, där fokus ligger på hälsobringande faktorer i 

motsats till den medicinska och samhällsvetenskapliga forskningen, 

som fokuserar på orsaken till sjukdom. Denna fokus på 

92

hälsobringande faktorer innebär inte bara frånvaro av sjukdom 

utan har en bredare hållning till begreppet hälsa. Fokus ligger 

mer på resurser och förmågor när det gäller hälsa och där hälsa 

kan samexistera med sjukdom. Antonovsky menar att salutogenes 

är ett komplement till sjukdomskunskap, som vidgar fokus från 

den avvikande delen, till den hela människan. Utgångspunkten är 

att påfrestningar i livet inte kan undvikas, men genom att individen 

har förståelse för och lär sig hantera dem, kan hälsan upprätthållas. 

Antonovsky menar att salutogenes styrs av KASAM, 

Känslan Av SAMmanhang. Känslan av sammanhang består i sin 

tur av tre begrepp nämligen begriplighet, hanterbarhet och 

meningsfullhet. Dessa delar kan tjäna som ständigt närvarande 

rubriker när vi arbetar med sårbara barn. 

”Meningsfullhet” 

− är den komponent som hänvisar till vikten av att vara delaktig, att 

livet har en känslomässig värdefull innebörd som det är värt att 

investera energi och engagemang i, även när det gäller problemlösning. 

(Antonovsky, 1991) 

Det finns en del begrepp som har med meningsfullhet att göra. 

Syfte är ett sådant begrepp som innebär att anledningen till, och 

varför vi gör det vi gör, bör vara klar för oss innan vi gör något i 

vårt arbete. Detta kan gälla på olika nivåer. Exempelvis bör man 

som personal veta vilket syfte verksamheten har. Vi behöver 

också veta vad syftet med olika interventioner är, vad dom ska 

leda till och vem som ska göra vad, i vårt direkta arbete med 

barn. Om ett barn frågar ”Varför ställer du den frågan?” Så bör 

man kunna svara. Som hjälp i sitt arbete kan man aktivt, inför sig 

själv eller direkt mot den det gäller, inleda med frasen ”Syftet 

med det vi gör är att…”. Om du gör detta kommer du sannolikt 

att få ett mer meningsfullt möte. Om man inte kan svara på vad 

syftet, är riskerar man alltid att göra något som är meningslöst. 

Ett annat viktigt begrepp är delaktighet. När någon känner att 

de är delaktiga i det som sker, känns det ofta mer meningsfullt 

att göra något. Det som styr delaktigheten är ålder och samman- 

93

hang. Även små barn kan göras delaktiga inom ramen för vad 

åldern tillåter. När det gäller sammanhang så styr det både vuxna 

och barn. En trafikerad gata är ett sammanhang, en omständighet 

som avgör om ett litet barn ska vara delaktig eller inte. 

Mycket trafik och en låg ålder hos barnet innebär liten delaktighet. 

För en vuxen, som exempelvis arbetar inom socialtjänsten, 

är lagar, tid och ekonomi sammanhang som reglerar inom vilken 

ram man kan vara delaktig. En bra fråga, som leder till större 

delaktighet är ”Hur tycker Du att Vi ska göra?”. Frågan rymmer 

respekt för den andres åsikt, men bjuder också in till ett samtal 

där barnets åsikt också har ett värde. 

Begriplighet 

94 

Syftar på i vilken utsträckning inre och yttre stimuli är gripbara, det 

vill säga om information upplevs som ordnad och tydlig, snarare än 

kaotisk och oförklarlig. När informationen inte är förutsägbar utan 

kommer som en överraskning så krävs det att den i alla fall skall gå 

att ordna och förklara. (Antonovsky, 1991) 

Begriplighet har mycket med förutsägbarhet att göra. Förutsägbara 

situationer kring barnen skapar trygghet. De finns ofta som 

en naturlig del i förälder − barnrelationen framförallt genom 

kommunikation. Det tydligaste exemplet är när föräldrar matar 

sina barn och ofta talar om vad som sker och vad de önskar, 

exempelvis ”Här kommer maten − gapa”. Förutsägbarheten gör 

att små barn successivt kan få en känsla av en begriplig värld och 

på så sätt också känner sig trygga. När man är trygg ökar i sin tur 

möjligheten att tillgodogöra sig nya förmågor och att utforska 

världen. Förutsägbarhet innebär bland annat att man sätter ord 

på det som sker. För sårbara barn kan detta göra att det blir 

lättare att fokusera, eftersom de vet vad som kommer att ske och 

att man har gjort sig tydlig inför dem. De måste förstå vilket 

sammanhang som råder. 

Struktur är viktigt när man arbetar med de sårbara barnen. 

Om det är oroliga barn, så behöver de mer struktur än de barn 

som är lugna. Det innebär att man är mer aktiv och tydlig samt

att man ser till att fånga deras uppmärksamhet. Man kan tala om 

situationsanpassad struktur. Det innebär helt enkelt att man 

anpassar strukturen efter de förhållanden som råder. Om man 

har att göra med en lugn reflektiv grupp så behöver man inte 

hålla så hårt i strukturen, medan en orolig grupp kan kräva en 

fastare struktur och ledning för att skapa ett lugn. 

En annan viktig del är att barn, som är sårbara utifrån en 

biologisk disposition, behöver förstå sitt handikapp. Om de inte 

får den hjälpen/förståelsen får de också svårigheter att hitta 

strategier för att hantera sitt handikapp. Att förstå handikappet 

är också viktigt för omgivningen, framför allt i skolan. Om ett 

barn har koncentrationssvårigheter, som kan ha organiska orsaker 

blir bemött som om det handlade om dålig uppfostran, så får 

barnet ett felaktigt bemötande och lärarna riskerar att känna sig 

frustrerade. Det kan leda till ständiga utvecklingssamtal, där föräldrarna 

känner sig som dåliga föräldrar och barnet känner sig 

ännu mer misslyckad. 

Hanterbarhet 

Handlar om att kunna möta utmaningar, att ha vissa resurser under 

kontroll vare sig det är egna eller andras som man kan lita på. Om 

man har en hög känsla av hanterbarhet riskerar man inte att känna 

sig som ett offer för omständigheterna. (Antonovsky, 1991) 

Att ha upplevelsen av att ha förmåga att hantera olika situationer, 

är något som är bra för oss alla. Det som kan vara naturligt 

för de flesta att hantera, kan vålla större svårigheter för de 

sårbara. För att hantera svåra situationer krävs olika förmågor. 

Det kan handla om att träna olika moment eller att finna hjälpmedel 

och/eller hjälp för att hantera olika situationer. Det är 

ganska vanligt att en person använder sig av en dominerande 

strategi för att hantera svåra situationer eller problem. Det kan 

vara bra att medvetandegöra, dels för att se vilken strategi det är, 

men också för att se om det kan finnas fler hanterbarhetsstrategier 

som ger fler alternativ. Vi behöver aktivt träna de 

sårbara barnen att hantera olika situationer. Vi behöver också 

95

precis som dem, bli medvetna om vilka situationer som vi 

behöver bli bättre på att hantera, i förhållande till dessa barn. 

Sårbara barn kan ibland vara barn som har sämre koncentration. 

Då kan det krävas att vi hjälper dem och ser till att vi har deras 

fulla uppmärksamhet när vi behöver prata om viktiga saker. 

När det gäller skyddande faktorer så är teorin kring salutogenes 

en del men det finns också andra begrepp som kan vara 

användbara att arbeta med i arbetet med sårbara barn. 

Självkänsla 

Att ha en god självkänsla är av avgörande betydelse för att 

hantera eller ta itu med svårigheter. Självkänslan utvecklas 

genom att man får mycket bekräftelse för vad man gör och får 

veta vem man är. Ett sårbart barn har ofta dålig självkänsla och 

det blir lätt mycket fokus på det som barnet inte klarar av 

(Goldstein och Brooks, 2005). De sårbara barnen behöver av 

den anledningen mer uppmärksamhet på de delar som har betydelse 

för självkänslan. Vi behöver positivt bekräfta dem utifrån 

vilka de är och vad de gör. Det blir ett viktigt arbete att vi tränar 

upp vår blick och medvetenhet så att vi både uppmärksammar 

och faktiskt säger något som kan fylla på självkänslan. Om ett 

barn har låg självkänsla kan detta göra att hon/han får en mer 

pessimistisk hållning till mycket och det märks ofta genom sättet 

som de uttrycker sig på. Ett barn med pessimistisk läggning 

använder gärna orden alltid och aldrig i för stor utsträckning och 

får på så sätt också svårt att faktiskt ta itu med en del av sina 

svårigheter. Om vi träffar ett barn som vi upplever som mer än 

nödvändigt pessimistisk, så kan det bero på att barnet har tankar 

om sig själv att inte kunna någonting, vilket i sin tur kan göra att 

han/hon förklarar sig med att säga ”Jag har svårt med det här”. 

Vi behöver ibland hjälpa till att nyansera den negativa självbild 

som barnet ofta uttrycker på detta sätt. 

En annan viktig del kan vara att aktivt styra in och uppmuntra 

områden där de har sina talanger. Handlar sårbarheten 

om olika former av inlärningssvårigheter, kan självkänslan balanseras 

upp genom att barnet får utveckla de områden där man har 

96

sina talanger (Ingelsson, 2007). Att styra in ett barn i en fritidsaktivitet 

kan innebära att denna aktivitet blir en skyddsfaktor där 

barnet finner kamrater att dela sitt intresse med. Aktiviteten bör 

vara sådan att barnet kan lyckas, något som barnet är bra på. Det 

kan också finnas ledare som kan få stor betydelse för hur barnet 

mår under sin uppväxt. Självkänslan påverkas också av att ha 

vuxna omkring sig som tror på att barnet kommer att hantera de 

svårigheter de har och att de har ett värde. Kommentarer som 

drar ner självkänslan för dessa barn kan vålla stor skada som kan 

sitta i under en stor del av uppväxten. 

Känslomässigt språk 

Barn, som växer upp i en familj med missbruk eller psykiskt 

sjuka föräldrar kan få svårigheter med sitt känslomässiga språk. 

Om vi är mer observanta på vilka känslor dessa barn visar och 

tar alla dessa tillfällen att känslomässigt bekräfta dem, kommer 

barnet att få en upplevelse av att bli lyssnad på. Känslomässig 

bekräftelse innebär att vi benämner den känsla vi ser och sen 

frågar om den, exempelvis ”Blev du ledsen när det gick dåligt på 

provet?” Det gör att de lär sig att sätta ord på den känsla de 

känner. Genom att bekräfta i frågande form kan också barnen få 

en möjlighet att berätta om det är en annan känsla de har. 

(Gottman, 1997) 

Alla barn behöver lära sig att hantera sina känslor. Vi, i vuxenvärlden 

behöver förhålla oss till känslor utifrån att alla känslor 

alltid är rätt. Barnen behöver lära sig att hantera sina känslor och 

händelser som kan vara svåra att hantera känslomässigt till 

exempel när de blir avvisade av kamrater och inte vet hur de ska 

våga att ta kontakt med sina kamrater igen. 

Inre kontroll 

Inre kontroll handlar om att känna att man kan styra över de 

omständigheter som råder. Om ett barn tror sig vara styrd av 

yttre omständigheter finns det risk för att han/hon blir uppgiven 

97

och nedstämd och kan tänka att omständigheterna först måste 

förändras innan det kan bli bra (Ryden och Stenström, 2008). En 

diagnos kan få olika mening utifrån detta perspektiv. Om barn 

har ADHD kan de uttrycka sig olika kring diagnosen. Dels kan 

de säga ”Jag har ADHD och därför kan jag inte göra något” och 

dels kan de säga ”Jag har ADHD och därför försöker jag göra så 

här”. Om de har en upplevelse att de inte kan göra något utan 

att det är diagnosen som har ”kontrollen” kan det leda till en 

passiv hållning till sitt tillstånd. En central fråga i förhållande till 

sårbara barn, som ofta kan ha en föreställning av att de inget kan 

göra, är ”Vad kan du göra för att hantera detta?” En annan viktig 

del i bemötandet är att barnen får en upplevelse av att de 

svårigheter de har, inte beror på deras personlighet. Om svårigheten 

innebär att de har svårt att styra sin ilska kan man så att 

säga externalisera ilskan och fråga ”Kan du på något sätt styra 

över din ilska?”. Det indikerar att svårigheten bara är en del av 

individen och inte hela individen. Det gäller att få en känsla av 

att äga sitt tillstånd. 

Familjen 

Det kan också finnas sårbara barn som på olika sätt har sårbara 

föräldrar. Lika viktigt som det är att vi har en aktiv medveten 

strategi där vi utgår från vad som är skyddande för de sårbara 

barnen, så är det också viktigt att vi kommer ihåg föräldrarna. 

Hållningen till föräldrarna är att normalisera. Föräldrarna kan 

vara mycket skuldtyngda och skamsna och ha en känsla av att 

vara dåliga föräldrar. De behöver bli bemötta med förståelsen att 

de har haft en svårare situation än de flesta föräldrar, de har en 

sårbar situation och/eller ett sårbart barn, vilket göra att det är 

svårare att hantera den situation de har. Vidare så behöver vi 

tänka på att ge föräldrarna kunskaper som gör att de i större 

utsträckning kan hantera situationen bättre än tidigare. Det finns 

stöd för att olika familjeåtgärder gör nytta. Det kan exempelvis 

gälla olika föräldrautbildningsprogram och familjeterapier. En 

familj består också av ett par. Parrelationen kan behöva inven- 

98

teras. Om den är dålig så påverkar den på ett signifikant sätt 

förmågan hos föräldrarna att hantera sitt barn. 

Sammanhang 

När det gäller arbetet med sårbara barn så är det många faktorer 

som avgör hur utvecklingen kommer att gå, hur framtiden blir. 

Utan samverkan mellan de olika systemen i vårt samhälle och 

familjen försämras resultatet för den enskilde. När det gäller 

sammanhangen som barnen befinner sig i, behövs det ofta en 

samordning så att varje vuxen vet sin roll i förhållande till barnet. 

Det är också viktigt att vi tar ut en gemensam riktning, runt 

barnet, så att vi går åt samma håll i samma takt. Om vi inte gör 

det finns risken att vi skapar en omgivning som motverkar den 

positiva förändring som är möjlig. 


www.salutogenes.se 

Referenser 

Antonovsky (1991) Hälsans mysterium. Natur och kultur. Stockholm 

Goldstein, S. & Brooks, B.R. (2005) Handbook of resilience in children. 

Kluwer Academic. New York. Gottman, MJ, (1997) Meta 

Emotion. Lawrence Erlbaum Associates, Publishers. New Jersy 

Ingelsson, G.S. (2007) Growing up with Dyslexia. Dissertation. Department 

of Psychlogy. Lunds Universitet. 

Rydén, O. & Stenström, U. (2008) Hälsopsykologi. Bonnier utbildning. 

Stockholm. 

99

Att se och möta barn och ungdomar 

i sårbara livssituationer 

Margaretha Åhlén intervjuas av Rigmor Stain 

Margaretha Åhlén är socionom och har mer än 45 års erfarenhet av arbete 

med barn, ungdomar och familjer, bl.a. som kurator inom Barn och ungdomspsykiatrins 

olika verksamheter. Hon gav vid konferenserna ”Hur 

man upptäcker, stödjer och hjälper sårbara barn och ungdomar” ett uppskattat 

föredrag om hur man kan ge ”Aktivt stöd vid tidiga signaler”. Här 

återges, genom en intervju, de råd och anvisningar hon vill ge dem som i sitt 

dagliga arbete möter barn och ungdomar som befinner sig i svåra livssituationer. 

Tre fjärdedelar av unga tonåringar som skadar sig själva är 

flickor och att skada sig själv genom att rispa /skära sig är vanligast. 

Ofta rör det sig om väl synligt placerade skador på armarna, 

men de kan även förekomma på andra delar av kroppen, 

som inte är lika lätta att upptäcka (Socialstyrelsen 2004). 

Margaretha säger att den form av självskadebeteende, som 

brukar vara lättast att komma tillrätta med är den hon kallar 

”gängsolidariteten”. Med det menar hon ett scenario som innehåller 

följande: Några flickor i nedre tonåren träffas en kväll. En 

av flickorna brukar rispa eller skära sig och mår den här kvällen 

inte bra. Hon pratar om att skära sig och så småningom börjar 

flickorna rispa eller skära sig allesammans. Det utbreder sig en 

känsla i gruppen av att man är osolidarisk om man inte ”följer 

med” i självskadandet. 

101

När Du som vuxen träffar på en sådan här flicka, gäller 

förstås först och främst att VÅGA FRÅGA. Här har du sedan 

en möjlighet att tala med flickan om det medmänskligt mycket 

fina i att vilja hjälpa. Det är viktigt att du verkligen framhåller att 

du förstår och uppskattar det fina i gesten, men att du också 

hjälper till med frågor i stil med ”Är din kompis verkligen hjälpt 

av att någon annan skär sig?” ”Behöver inte kompisen vid sin 

sida i stället en stark och frisk tjej, som orkar stötta och lyssna?” 

Genom en ganska begränsad insats av tid och kraft kan du på så 

sätt hjälpa den här flickan att inte rispa/skära sig mer. Det är 

viktigt att komma ihåg att uppskatta flickans vilja att hjälpa och 

bygga på den. 

En annan form av självskadebeteende i grupp är när man 

med webbkamerans hjälp kan fotografera sitt självskadebeteende 

och jämföra sina ärr med andras. I detta sammanhang vill 

Margaretha framhålla vikten av att barn och ungdomar har datorn 

så placerad i bostaden att man ständigt riskerar att uppmärksammas 

av en förälder. Användandet av webbkameran för självskadande 

och mer eller mindre pornografiska bilder måste minimeras. 

Pojkar använder sig ofta av andra metoder som att bränna 

sig, att på olika sätt gnida sönder huden eller att sticka blyertssuddar 

in under huden. 

Margaretha uppmanar att till att VÅGA FRÅGA om du skulle 

upptäcka att någon har ärr eller färska skärsår. Se till att du så 

snart du kan får flickan eller pojken i enrum och fråga om 

skadan är självtillfogad.. Fråga hur ofta det sker och om det sker 

enskilt eller i sällskap. Fråga om flickan/pojken får någon hjälp 

och i så fall vilken hjälp. Fråga om föräldrarna känner till det. 

Om föräldrarna är ovetande, tala om att du avser att kontakta 

föräldrarna och berätta vad som händer. 

Margaretha framhåller ofta vikten av att använda rätt ord − att 

säga rispa sig och inte säga skära sig, om det är rispa sig det 

handlar om. En förälder som kan förmås att säga och tänka 

”min dotter rispar sig” istället för ”min dotter skär sig” har bara 

genom den enkla åtgärden sänkt ångestnivån och kanske blivit 

mer handlingskraftig. 

102

I det här sammanhanget känns det oerhört viktigt att utfärda 

en varning. Gå aldrig, aldrig i fällan att ge ett tystnadslöfte. Det 

händer att både flickor och pojkar vill berätta något, under 

förutsättning att du lovar att du inte skall berätta för någon vad 

du får höra. Tala om att du naturligtvis inte kommer att berätta 

för någon i onödan, men att du har skyldighet att vidarebefordra 

hjälpbehovet om det är nödvändigt. Uppmana också ungdomar 

att aldrig någonsin avge ett dylikt tysthetslöfte! 

Det kan vara svårt för flickan eller pojken att ta emot hjälp 

och du måste vara beredd på att du kanske blir bortstött den 

första gången du tar kontakt. Nästa gång du försöker kanske 

flickan eller pojken är mer mottaglig. Det kan bli mycket tungt 

att ensam ta emot och bära det en självskadande ung människa 

anförtror åt dig. Det skall du heller inte göra utan du skall tala 

om för flickan eller pojken att du kommer att dela denna information 

med en eller ett par av dina kollegor så att ni tillsammans 

kan bli en fungerande hjälpresurs. 

Margaretha anser att även ätstörningar ingår i begreppet 

självskadebeteende: Att späka sig själv fram till ett livshotande 

tillstånd är ett tecken på att man inte mår psykiskt bra. Självsvält 

är vanligast hos flickor. Ett av tecknen på att det inte står rätt till 

är när en flicka börjar visa ett extremt intresse för sin egen kropp 

och är överdrivet fixerad vid den egna kroppsvikten. Dessa 

ungdomar talar gärna och ofta om hälsosam mat; mat med rätt 

fett, vitaminer och näringsämnen och är mycket insatta i olika 

matvarors kaloriinnehåll. De startar inte sällan ett extremt 

motionsutövande. Kalla händer och fötter, håravfall utebliven 

mens är andra kännetecken. Om du möter en ung människa som 

du känner oro inför i detta avseende, VÅGA FRÅGA och tala 

om för flickan/pojken att du funderar kring ätstörningar. Tala 

om att du tänker kontakta föräldrarna och rekommendera 

föräldrarna att ta kontakt med Barn och ungdomspsykiatrins 

Ätstörningsteam. 

103

Självmordstankar, självmordplaner och 

självmordshandlingar 

Språkbruket har förändrats. Barn och ungdomar använder ofta 

uttryck som ”det är lika bra att jag tar självmord”, ”det är lika 

bra att jag dör”, ”jag vill inte leva”. Om du kommer i kontakt 

med någon flicka eller pojke, som slänger ur sig någonting av det 

här slaget så tag honom/henne genast avsides och fråga: ”Vad är 

det du säger?” ”Vill du dö?”. Ofta får du till svar att det inte 

handlar om att vilja dö. Det är snarare så att när du fortsätter 

samtalet så förstår du att den unga har en allvarlig och problemfylld 

situation, som han/hon behöver hjälp med att lösa, men att 

det inte handlar om en önskan att dö. Ofta är flickor mer öppna 

än pojkar. Tala med föräldrarna och släpp inte taget utan tag 

regelbundna kontakter med flickan/pojken för att höra om hur 

det står till. 

Men ibland kanske du får svaret att ”Ja, jag tänker på det 

ibland”. Det är vanligt att ungdomar har självmordstankar 

(NASP 2003). De kan dyka upp när man förlorat sin älskling till 

en annan, vid en upplevd orättvis behandling, vid kränkningar 

och mobbning. Hos de allra flesta stannar det med tankar på 

självmord. De bakomliggande orsakerna till självmordsplaner 

och självmordshandlingar är hos ungdomar är många och varierande. 

Det kan handla om en svår depression, ångest, sorg, en 

känsla av otillräcklighet eller oförmåga att hentera en kris eller en 

svår förlust. I slutänden är självmordet ofta en impulshandling. 

Därför, om du får kännedom om att någon går och funderar på 

självmord VÅGA FRÅGA, och försök under samtalets gång ta 

reda på hur länge flickan/pojken har haft allvarliga självmordstankar 

och hur han/hon tänkt bära sig åt, vet föräldrarna? Ofta 

säger dessa ungdomar att de inte velat berätta för sina föräldrar 

för de blir så ledsna. Vet, att det kan vara oerhört svårt att 

avgöra om och när självmordstankar övergår i konkreta självmordsplaner, 

även för en specialist inom området. Tala genast 

med föräldrarna och rekommendera att man direkt tar kontakt 

med Barn och ungdomspsykiatrin. Om du inte får fatt i föräldrarna 

ta själv med dig pojken/flickan till BUP och underrätta 

föräldrarna så snabbt du kan. Hur mycket vet bästa kompisen? 

104

Han/hon kanske har lovat att ingen säga, men nu är rätta tillfället 

att berätta, om man vill rädda livet på sin kompis. Lova 

aldrig att tiga med förtroenden av denna art. 

Margaretha framhåller att det är viktigt att Du som vuxen vid 

olika tillfällen talar om för barn och tonåringar att man i vissa 

sammanhang inte ska lova att hålla tyst med ett förtroende. Får 

man ett förtroende som gäller att en kompis mår så dåligt att 

självmordstankar/självmordsförsök är aktuellt, ska man omgående 

tillkalla hjälp av en vuxen. 

Att orka att bli avvisad − att orka komma igen 

Det är inte alltid lätt att ta emot hjälp – vare sig man är 

barn/ungdom eller vuxen. När du som vuxen ser hjälpbehov 

och erbjuder hjälp, måste du vara beredd på och stå ut med att 

bli avvisad. Ditt erbjudande om hjälp får inte bli en ytterligare 

belastning för den du vill hjälpa. Tala istället om att du respekterar 

avvisandet, finns kvar att vända sig till, samt att du återkommer. 

Försök att inte känna dig kränkt eller mindre dugande. 

Du har erbjudit en medmänniska hjälp. Det kan för stunden vara 

hjälp nog. 

Efter ett självmord 

När en tonåring tar sitt liv utlöser händelsen ofta en krisreaktion 

hos jämnåriga. Det kan hända att både den döda och själva 

handlingen glorifieras. Hos labila ungdomar kan tanken väckas 

på att de också ska ta sitt liv. Tonåringen kan ”kittlas” av att få 

bli så här begråten och glorifierad. Självmord kan på så sätt vara 

”smittsamt”. Här behövs insatser av trygga, sansade och erfarna 

vuxna. Råd och vägledning kan man få genom det dokument 

som WHO har sammanställt som stöd till lärare och annan skolpersonal 

i självmordsfrågor (NASP 2003b). Var aktsam, gråtscener 

vid dödsplatsen med tända ljus och nerlagda blommor 

måste vara av övergående karaktär. Försök att så snart som 

möjligt länka över tankar från döden till livet och hur vi bäst 

105

skall kunna ta hand om varandra i livet. Stöd och hjälp finns att 

få hos anhörigföreningen SuicidPrevention och Efterlevandes 

Stöd (SPES) www.spes.nu 

Hur förmedlar man vidare hjälp? 

Om du som t.ex. lärare, fritidsledare, barnmorska på ungdomsmottagningen 

eller privatperson får förtroendet att höra en 

berättelse som den här flickan/pojken inte tidigare vågat berätta 

för någon − hur ska du handskas med den informationen?. Om 

du känner att flickan/pojken behöver mer kvalificerad hjälp, hur 

medverkar du bäst till att den hjälpen kommer till stånd. Erfarenheten 

visar att om du genast erbjuder dig att förmedla kontakt 

med någon annan tappas ofta det hela bort. 

Till exempel händer det kanske på ungdomsmottagningen att 

en flicka i samband med den gynekologiska undersökningen 

berättar om ett sexuellt övergrepp hon varit utsatt för. Själva 

atmosfären hos barnmorskan väcker mycket till liv. Barnmorskan 

erbjuder sig omgående att ordna en snabb tid hos en 

bra kurator på ungdomsmottagningen. Flickan lämnar mottagningen 

med en tid i övermorgon hos kurator, men hon uteblir. 

Varför? Det kan hända att flickan upplevt att det hon berättat är 

så hemskt att barnmorskan inte orkar eller vill hantera det själv. 

Flickan kan ha uppfattat att barnmorskan, som hon fattat förtroende 

för, i själva verket avvisar henne. Hon har berättat för 

en människa, blivit avvisad och drar sig därför tillbaka. Så, vad 

kan man göra för att behålla flickans tilltro till och förtroende 

för hjälpare? Oftast är det mycket bra att erbjuda sig att följa 

med på kuratorsbesöket, eller säga att nu träffas vi snabbt igen 

och fortsätter att prata om det här så att vi sedan tillsammans 

kan hitta en bra väg till hjälp. 

106


www.scb.se Barn och deras familjer 2005. 

www.sos.se Vad vet vi om flickor som skär sig? 2004. 

www.folkhalsoguiden.se Nationella riktlinjer. Vård av suicidala barn 

och ungdomar med familjer. 

www.folkhalsoguiden.se Att förebygga självmord och självmordsförsök 

hos skolelever. WHO:s stödmaterial för lärare och annan personal 

anpassad till svenska förhållanden. 

107

Ungdomar och deras värld – 

erfarenheter från en 

ungdomsmottagning 

Eva Wendt, Barnmorska Ungdomsmottagningen Halmstad, Ordförande 

FSUM, Föreningen för Sveriges Ungdomsmottagningar.Forskarstuderande, 

Närsjukvårdens FoUU enhet, Halland. 

Den första ungdomsmottagningen startade redan 1970 i Borlänge. 

Det var en barn- och ungdomsläkare, Gustav Högberg, som 

ansåg att ungdomar har ett stort behov av att diskutera olika 

livsfrågor (FSUM, 2002). Han såg ungdomars behov i sin dagliga 

verksamhet och hans tanke var att förena frågor om kropp och 

själ med frågor om sexualitet. Utifrån denna modell startade ett 

antal ungdomsmottagningar under 1970-talet. Under 1980-talet 

startade fler och fler mottagningar och sedan början på 2000talet 

finns närmare 230 ungdomsmottagningar över hela Sverige. 

Ungdomsmottagningarna i Sverige har som gemensamt mål: 

Att främja ungdomars fysiska och psykiska hälsa, stärka dem i identitetsutvecklingen 

så att de kan hantera sin sexualitet samt att 

förebygga oönskade graviditeter och sexuellt överförbara infektioner. 

(Föreningen för Sveriges ungdomsmottagningar [FSUM], 

2002) 

Att vara tonåring på 2000-talet skiljer sig sannolikt inte så 

mycket känslomässigt från hur det var för deras far- och morföräldrar 

när de var i samma ålder. Men samhället och världen 

109

ser förstås annorlunda ut och förändras i snabb takt hela tiden. 

Ungdomar i dag har långt fler kontakter, fler möjligheter och 

mycket större tillgång till information om omvärlden än tidigare 

generationer, vilket är övervägande positivt. Men att ta emot och 

ta in stora mängder information, att ha många valmöjligheter 

och många kontakter kan påverka människors hälsa negativt. 

Det kan vara svårt att sortera alla intryck. Ur detta perspektiv 

kan vi reflektera över att redan ett litet barn på dagis kan träffa 

fler människor under en vecka, än vad en människa på landet 

gjorde under hela sin livstid, för 100−150 år sedan, 

När barnet är nyfött börjar omgivningen behandla pojkar 

respektive flickor på olika sätt. Flickor får rosa grattiskort och 

pojkar får blå. I leksakskatalogerna är det olika sidor för många 

av ”pojk”- respektive ”flickleksakerna”. Barnmodet är lika tydligt 

könsuppdelat och många kläder för spädbarn ser ut att vara för 

6-åringar, fast i mindre format. Kanske är det så att vi vuxna 

ibland inte låter barn vara barn? Ska vi uppmuntra 3-åriga flickor 

att ha små bh-toppar med leopardmönster? Kanske ska vi våga 

reagera när 11-åriga flickor, som knappt börjat få behåring, rakar 

sig och hävdar att de måste ha stringtrosor (i alla fall de dagar de 

har idrott på skolschemat). För pojkar är modet annorlunda och 

tuffare med tuffa hjältar och monster på tröjorna. Tillåter vi att 

barn är barn, när vi bjuder in till ”Party med välkomstdrink” 

istället för ”Barnkalas med saftbål” när barnet fyller 6 år? Disco 

istället för lekar? 

Barn och ungdomar utsätts dagligen för ett massivt informationsflöde 

i TV, kvällspress och på Internet. Det är inte alltid 

lätt att hantera, varken för oss vuxna eller för barn och ungdomar. 

Dessutom påverkas vi på olika sätt, positivt eller negativt, 

av det vi ser och läser. Barn och ungdomar vill gärna göra 

som ”alla andra” − många menar att det är ett ”måste” att följa 

med i de TV-serier och såpor som för tillfället är populära i 

barn- och ungdomskretsar. Gårdagens avsnitt är det stora samtalsämnet 

på skolan. Har man inte sett det, ja då kan man inte 

vara med i diskussionen med kompisarna. En annan sak som 

ungdomar uppger som orsak till varför de tittar på ”såpor” är att 

”man lär sig hur man kan lösa konflikter”. 

110

Barn och ungdomar vill helt naturligt ha svar på sina frågor 

om livet och de griper alla tillfällen. Inte minst Internet har utvecklat 

denna möjlighet de senaste åren. I tonåren ökar mängden 

frågor om kroppen och sexualiteten. Är jag normal? Duger jag? 

Hur är det egentligen, det här med sex? Många 12-åringar har 

tittat på porr och i gymnasieåldern har 96 procent av pojkarna 

och 71 procent av flickorna läst eller sett pornografi (Häggström- 

Nordin m.fl., 2005). Det finns ett stort antal TV-kanaler som 

visar porrfilm och dessa går att spela in i hemlighet och titta på 

när ingen annan är hemma. På Internet finns gott om porr ”men 

där kan ju föräldrarna kolla vilka sidor man varit inne på”. Samtidigt 

som nyfikenheten är stor över vad sex handlar om, så ger 

många ungdomar uttryck för frustration över de kluvna känslor 

de får när de tittar på porr. De möts av bilder som de har svårt 

att hantera och de kan börja undra over ”vilket hål är det 

egentligen man har samlag i”? De beskriver att det är förvirrande 

att känna både lust och äckel och undrar: ”Är det så det ska 

vara?”. Och eftersom de inser att till och med mamma och 

pappa ”gör det” så känns det ännu värre! 

När det gäller sexualitet i tidningar finns det mer eller mindre 

seriösa inslag. Exempel på detta är ungdomstidningar, som 

framförallt läses av 7−2-åriga flickor. Där kan de få allehanda 

”sex-tips”. Ibland finns ganska bra information och berättelser 

om förälskelse och hur det är att vara ung när det gäller sexualitet. 

Men det finns också direkt avancerade och spektakulära 

instruktioner. De tidningar som läses av lite äldre ungdomar är i 

samma stil. Texterna har ofta dubbla budskap. De handlar dels 

om att du ska tro på dig själv och att du duger som du är, dels 

om att livet går ut på att festa, vara snygg, lyckad, populär, duktig 

och allra helst rik. Det är också vanligt med reportage om hur du 

utvecklar din sensualitet, hur du blir sexig, vilka ”krav” du ska 

ställa på din partner och inte minst hur alla kändisar har det och 

vad de gör. Är det konstigt att ungdomar känner stress för att 

duga även inom sexualitetens område? 

Många ungdomar utsätts för sexkontakter på Internet. Det 

gäller både pojkar och flickor. Nästan 40 procent av flickorna 

och 12 procent av pojkarna har fått sexuella förslag från okända 

vuxna på nätet (Datainspektionen, 2008). Ofta stannar det vid 

111

sexuellt ofredande genom samtal eller frågor om sex, men även 

uppmaningar att visa upp sig via en webbkamera eller att den 

vuxna personen visar upp sig för barnet eller ungdomen förekommer. 

Ett inte obetydligt antal kontakter går vidare till sexualbrott 

utanför nätet. De känslor som uppkommer när ungdomar 

tittar på porr är motsägelsefulla och därför är det mycket viktigt 

att personalen på skolor och ungdomsmottagningar tar upp och 

diskuterar detta med ungdomarna (Häggström-Nordin m.fl., 

2006; Löfgren-Mårtensson och Månsson, 2006) 

Våld är också något som ungdomar tittar på och läser om, 

utöver de filmer som finns på olika TV kanaler. Det finns webbplatser 

på Internet som är specialiserade på grovt våld i kombination 

med hårdporr. Det är framförallt pojkar i yngre tonåren 

som besöker dessa siter, extremt våld blir alltså vardag för 

många av pojkarna som gärna tittar på detta i grupp vilket kan 

betraktas som ett slags mandomsprov. Webbplatserna utgör 

också forum för fria diskussioner om t.ex. datorer, droger, krig, 

politik, kriminalitet och pornografi (Björnstad, Ellingsen, 2003). 

Ungdomars psykiska hälsa 

Hälsa formas genom ett positivt samspel mellan de egna förutsättningarna 

och omgivningen . De flesta ungdomar i dag har 

många möjligheter och stor frihet. Detta är positivt men ställer 

också stora krav, vilket kan ge osäkerhet och innebära stora 

påfrestningar (Statistiska centralbyrån, 2005; Ungdomars stress 

och psykiska ohälsa, SoU 2006). Men skolbarn i Sverige har det 

förhållandevis bra. De trivs med livet och har goda kamrat- och 

vuxenrelationer. Den fysiska hälsan är ur ett internationellt 

perspektiv en av de bästa i världen, men den psykiska hälsan, ger 

anledning till oro. Under 2006 genomfördes en ungdomsstudie i 

Halland bland elever i årskurs 7, 9 och årskurs 2 på gymnasiet 

(Marklund, 2006). Denna studie kan i stora drag betraktas som 

representativ för Sverige. När det gäller epidemiologiska undersökningar 

i Sverige, så är Halland som ett Sverige i miniatyr. Här 

finns storstadsregion, småstad och landsbygd. 

112

Det finns barn som redan i tidig ålder är stressade över sina 

fulltecknade almanackor och över att försöka nå upp till de höga 

mål som de själva eller andra har satt upp. Det finns också de 

som är stressade över att inte veta vad de har för mål och 

mening med sitt liv. Men härligt nog mår majoriteten av alla ungdomar 

bra! De upplever att deras föräldrar visar dem förståelse 

och behandlar dem rättvist. De flesta tycker att de kan prata med 

sina föräldrar men ändå anser nästan en av tio att de inte har 

någon vuxen att prata med när de skulle behöva det (Marklund, 

2006). Det finns tydliga budskap från ungdomar att de vill ha 

mer närvarande och öppna vuxna. Detta kan bland annat läsas i 

boken ”Rapport från mitt hjärta”, där elever i årskurs 7 och 8 

skrivit egna texter om sin livssituation; glädjeämnen, sorger, svårigheter, 

vad som stödjer ungdomar och vad som uppmuntrar dem. 

Under 1990-talet och de första åren på 2000-talet har det 

blivit än vanligare att ungdomar har psykologiska och psykosociala 

frågeställningar. Ungdomarnas problem och frågor kan 

handla om allmän oro, ångest, depressioner, sömnproblem, identitetsutveckling, 

dåligt självförtroende, självskadebeteende, relationer, 

stress- och krisreaktioner och ätstörningar. Självmord har 

minskat i den vuxna befolkningen, men inte bland ungdomar. 

Utöver egna bekymmer är det inte ovanligt att ungdomar är 

oroliga för någon förälder eller ett syskon (Marklund, 2006). 

Många ungdomar, som känner att de mår dåligt söker direkt till 

kurator eller psykolog på ungdomsmottagningen när de behöver 

samtalskontakt med en vuxen. Men genom helhetssyn och engagemang 

försöker personalen fånga upp de ungdomar, som är i 

riskzonen för psykisk ohälsa, i samband med att de vill ha hjälp 

med någon mer medicinskt fråga som exempelvis kan gälla 

preventivmedel, när de vill testa sig för könssjukdomar eller ta 

en graviditetstest. Detta hälsofrämjande arbete är betydelsefullt, 

med ett stöd som fungerar väl kan risken för uppkomst och 

fördjupad psykisk ohälsa minska. 

Ohälsa kostar mycket individuellt lidande och mycket pengar. 

Vem leder unga till ett bra liv? Där borde vi vuxna börja med oss 

själva, oavsett var vi arbetar och hur våra egna liv ser ut. Vi 

påverkar de människor vi möter, våra egna barn och andras 

barn. Livet går upp och ned för alla, men det är viktigt att visa 

113

arn och ungdomar att det finns mycket som är positivt med att 

vara vuxen! Hur känns det att som barn vara på väg in tonårstiden 

mot vuxenlivet om man tror att det mest är tråkigt, jobbigt 

och ledsamt att vara vuxen? Om man inte har några vuxna 

förebilder som visar på det positiva? 

Livet i skolan 

De flesta ungdomar är nöjda med sin skola och 80−90 procent 

av högstadie- och gymnasieelever trivs (Marklund, 2006). Skolan 

är ungdomarnas arbetsplats och här tillbringar majoriteten nio år 

i grundskolan och tre år på gymnasiet, vilket blir långt mer än 

10 000 timmar. Majoriteten av ungdomarna, 92 procent av 

pojkarna och 91 procent av flickorna, känner sig trygga i sin 

skolsituation. (Marklund, 2006). Men det är ändå många ungdomar 

som upplever problem under sin skoltid. Att ta upp 

samtal om ungdomars skolsituation är därför en viktig del i 

hälsofrämjande arbete. 

Många skolelever är stressade, detta har blivit ett vardagsproblem 

som kan orsakas av olika faktorer såsom upplevelse av 

krav på ett negativt sätt, hög ljudnivå och dåliga relationer till 

skolkamrater och lärare. Nästan hälften av flickorna och knappt 

en tredjedel av pojkarna är stressade av skolarbetet och ju äldre 

de är, ju större stress upplever de (Marklund, 2006). Tvärtom är 

det fler pojkar än flickor som upplever höga krav från sina 

föräldrar. Pojkarna känner också i högre utsträckning höga förväntningar 

och krav från sina lärare. 

114

Andel (%) ungdomar i Hallands kommuner som upplever för höga krav 

från lärarna, föräldrarna och sig själva 

Mobbning är ett problem som inte har minskat med åren. Fortfarande 

är det så gott som en elev i varje klass som regelbundet 

blir mobbad av sina skolkamrater. Detta visar hur viktigt det är 

med lyhörda vuxna, som vågar se vad som händer och att 

skolorna förebygger och motverkar diskriminering och annan 

kränkande behandling i skolan. 

Drygt hälften av både pojkar och flickor tycker att ljudnivån 

på skolan är för hög och det upplever att det är bråkigt både på 

rasterna och på skollunchen. Ändå känner sig tre fjärdedelar 

hemma på sin skola och de tycker att skolan är ett trevligt ställe 

att vara på. Men det finns en grupp elever som skolkar och detta 

ökar med stigande ålder, på gymnasiet skolkar nästan en av tio 

elever minst ett par gånger i veckan (Marklund, 2006). 

Det är viktigt att vi som arbetar med ungdomar känner till 

ungdomarnas egen värld. Hur ser miljöerna ut som de vistas i? 

Vilka problem kan uppstå? Kunskap kring hur samspelet ser ut 

mellan människor och samhälle gör det enklare att förstå ungdomars 

frågor, funderingar och problem. Då blir det också mer 

begripligt varför en del ungdomar uppvisar destruktiva beteen- 

115

den och psykosomatiska symtom. Ungdomar i allmänhet har stort 

förtroende för personalen på ungdomsmottagningarna (Fors, 

2005). Ungdomarna själva ger ständigt personalen på mottagningarna 

en inblick i hur det är att vara ung. 


http://www.fsum.org 

Referenser 

Björnstad, T.L. & Ellingsen, T. (2003). Nettsvermerne. En rapport om 

ungdom og Internet. Statens Filmtillsyn. 

Datainspektionen. (2008). Ungdomar och integritet. Stockholm: Datainspektionen 

FSUM (2002). Policyprogram för Sveriges ungdomsmottagningar. 

http://fsum.org/policysv.pdf 

Häggström-Nordin, E., Hanson, U. & Tydén, T. (2005). Associations between 

pornography consumptions and sexual practices among adolescents in 

Sweden. International Journal of STD & AIDS, 16− (2), 102−107. 

Häggström-Nordin, E., Sandberg, J., Hanson, U. & Tydén, T. (2006). ”It´s 

everywhere!” young Swedish people´s thoughts and reflections about 

pornography. Scandinavian Journal of Caring Sciences, 20− (4), 386−393. 

Löfgren-Mårtensson, L. & Månsson, S.A. (2006). ”Sex överallt, typ?!” Om 

unga och pornografi. Stockholm: Förlagshuset Gothia. 

Marklund, B. (red.). (2006). Ung i Halland. (Rapport 9). Falkenberg: FoUenheten 

Primärvården Halland. 

SOU 2006:77. Ungdomar, stress och psykisk ohälsa: Analyser och förslag till 

åtgärder. Stockholm: Fritzes offentliga publikationer. 

Statistiska centralbyrån. (2005). Ungdomars etablering: Generationsklyftan 

1980−2003. (Rapport 108). Stockholm: Statistiska centralbyrån. 

116

Vilka ringer och skriver till BRIS? 

Jenny Ingårda, fil.mag i psykologi, informations – och utbildningssamordnare 

hos BRIS. 

BRIS (Barnens Rätt I Samhället) är en ideell organisation som 

bildades 1971. BRIS huvudsakliga uppgift är att bedriva Barnens 

Hjälptelefon, BRIS-mejlen samt BRIS Vuxentelefon – om barn. År 2007 

startade också BRIS-chatten som ett pilotprojekt. 

Under 2007 hörde sammanlagt 21 401 barn av sig till BRIS 

för en stödjande kontakt. 

Det är främst flickor som kontaktar BRIS och under 2007 

handlade det om 79 procent av kontakterna i Barnens Hjälptelefon 

och 88 procent av kontakterna i BRIS-mejlen. På BRIS Vuxentelefon 

– om barn, är fördelningen dock mera jämn, där hör vuxna i 

56 procent av samtalen av sig om flickor och i 44 procent i samtalen 

hör de av sig om pojkar. Till BRIS är alla under 18 år 

välkomna att ringa, men närmare hälften av alla kontakter tas av 

13−15-åringar. Medelåldern är i princip densamma för pojkar 

och flickor, i genomsnitt 14,1 år. 

Utöver dessa 21 401 stödjande kontakter, tog BRIS emot 

ytterligare 78 000 uppringningar i form av test- eller bussamtal 

samt tysta uppringningar. Dessa kontakter kan för en del barn ha 

sin grund i att de saknar erfarenhet av bra vuxenkontakter. För 

andra barn kan det handla om att samla mod för att till slut våga 

berätta något jobbigt, som man aldrig har berättat för någon 

annan. Om så är fallet, är det fullt förståeligt att de vill testa om 

den vuxna i hjälptelefonen klarar av att höra det som kommer 

att berättas. Det kan vara intressant att veta att majoriteten av 

dessa samtal kommer från pojkar, närmare bestämt sju av tio. 

Det är också denna grupp av pojkar som står för den största 

delen av provokativa tilltal. Detta leder till funderingar om hur vi 

på BRIS, men också hur vuxna i samhället i stort, möter just 

117

pojkar. På vilken arena kan vi möta dem? Vad krävs det för att 

nå dem? Att de behöver prata råder det ingen tvekan om. Tittar 

man på de problem som tas upp av pojkar i de test- och bussamtal 

som BRIS får, så handlar det om samma slags problem 

som flickorna tar upp, men pojkarna närmar sig dem på ett helt 

annat sätt. Mer om detta går att läsa i BRIS-tidningens temanummer 

om pojkar, som kan beställas på www.bris.se 

Familjekonflikter 21% 

Kamratrelationer 19% 

Annan 

Existensiella/livsfrågor 9,9% 

Självmord/självmordstankar 9,3% 

Självdestruktivitet 9,1% 

Identitetsfrågor 8,1% 

Sorg 7,8% 

Fysisk misshandel 7,5% 

Skolproblem 7,5% 

Kropp/utseende 7,0% 

Boende 6,6% 

Sexualitet 6,4% 

Sexuella övergrepp/ofredanden 6,2% 

Stress 5,2% 

Missbruk i familjen 4,6% 

* Område Andel av barnkontakterna n = 21 401 

Familjekonflikter 21% 

4400 


4091 

Kärleksrelationer 15% 

3216 

Ensamhet 14% 

3086 

Mobbing 14% 

2900 

Annan psykisk ohälsa 12% 

2583 


2123 


1987 


1942 


1734 

Sorg 7,8% 

1677 


1615 


1612 


1492 

Boende 6,6% 

1411 


1365 


1321 

Stress 5,2% 

1115 

Samtal 


975 

Mejl 

Skilsmässoproblem 4,3% 

927 

1000 2000 3000 4000 5000 

* Familjekonflikter 21% 



Ensamhet 14% 

Mobbing 14% 

Annan psykisk ohälsa 12% 





Sorg 7,8% 




Boende 6,6% 



Stress 5,2% 

Samtal 


Mejl 


1000 2000 3000 4000 5000 

* Område Andel av barnkontakterna n = 21 401 

4400 

4091 


3216 

Ensamhet 14% 

3086 

Mobbing 14% 

2900 

psykisk ohälsa 12% 

2583 

2123 

1987 

1942 

1734 

1677 

1615 

1612 

1492 

1411 

1365 

1321 

1115 

Samtal 

975 

Mejl 


927 

1000 2000 3000 4000 5000 

Figuren visar de 20 vanligaste kontaktområdena till BRIS. 

Observera att varje samtal/mejl kan beröra mer än ett område 

och alla dessa dokumenteras, vilket gör att den sammanlagda 

procentsiffran överstiger 100 procent. Tittar man närmare på 

figuren så kan man se att de största områdena handlar alla om 

118 

De 20 vanligaste kontaktområdena 

* Annan = Annan psykisk ohälsa än Självmord/självmordstankar, Självdestruktivitet, eller Ätstörningar

elationer – i familjen eller med jämnåriga. Områdena Kamratrelationer 

och Ensamhet har ökat tydligt sedan 2006. Ökar gör 

också områdena inom Psykisk ohälsa, en fortsatt trend sedan 

flera år, samt området Stress. Även livsfrågor och frågor kring 

existens samt frågor kring sorg och kring kropp och utseende 

har ökat under de senaste åren. 

Till BRIS kan man ringa och skriva om allt. Det kan handla 

om obesvarad kärlek, kamratproblem och familjekonflikter till 

mobbning, övergrepp och psykisk ohälsa. Det kan också handla 

om att man bara vill prata, att man vill ha hjälp med läxan eller 

att man ringer och berättar att man är tillsammans med den 

snyggaste killen i världen. Kontakterna visar med tydlighet att ett 

barns värld består av två − en inre och en yttre värld. Den yttre i 

form av de yttre miljöer de måste befinna sig i; familjen, skolan och 

Internet. Mejl som berör den yttre miljön kan se ut på följande 

sätt: 

Jag vet inte om min pappa dricker mer än normalt eller oftare än 

normalt men jag har i alla fall märkt att han dricker mer än han vill 

att vi ska veta, för jag har kommit på att han gömmer ölburkar och 

dricker i smyg. Plus att han väldigt ofta dricker till maten och 

framför TV:n. Jag är alltid rädd att det ska bli pinsamt om jag tar 

hem kompisar, så när jag är ute på helgerna så brukar jag ringa hem 

och fråga om det går bra att vi går hem till mig, bara för att höra 

hur han låter, om han låter full eller inte. (pojke) 

Jag har blivit retad i 3 1/2 år. Nu har dom skrivit i min gästbok att 

jag är tjockis, fitta, hora.Det slutar aldrig. Dom har också tagit en 

massa bilder på mig när jag var full och skickat till typ alla på 

skolan. Jag längtar till jag får flytta ifrån den här skitstan. (flicka) 

Den inre miljön handlar om barnets personliga och psykologiska perspektiv, 

som tankar, drömmar och känslor. Mejl, som berör detta 

kan se ut på följande sätt: 

Hej! Det är många år sen vi lämnade vårt hemland, men jag har 

många släktingar kvar där. Min pappa blev dödad innan vi flydde 

till Sverige och jag tänker ofta på honom och på alla andra i min 

släkt som också blivit dödade. Jag längtar efter honom så mycket 

och jag tänker ofta på att han ser mig från himlen och det känns 

som en tröst. Ibland pratar jag med honom på vårt språk och då 

känns han så nära. Det känns jobbigt att inte kunna prata med 

119

120 

någon om detta. Alla tycker att det var så länge sedan och att jag 

borde vara glad nu. Men jag kommer aldrig bli glad. (pojke) 

Jag är en tjock 13-åring som aldrig kommer få någon kille. Alla söta 

killar kollar ju bara på de populära tjejerna. Hjälp mig snälla, jag vill 

se bättre ut så att jag kan få bättre självförtroende. Jag äter inte så 

mycket längre. Vissa dagar äter och dricker jag ingenting och ibland 

hetsäter jag och sen försöker jag spy upp alltihop. Jag vet att det 

kan vara farligt men det är värt det. Just nu väger jag 45 kilo men 

jag ska gå ner lite till. Då kommer jag nog att duga. När jag känner 

mig som mest deprimerad händer det att jag skär mig. Jag har skurit 

mig i armarna och i hälarna. (flicka) 

Kan man se någon skillnad på innehållet i 

samtal och mejl? 

Sammantaget återspeglar mejlandet i högre utsträckning en problematik 

som har med barnets inre upplevelse att göra. Exempelvis 

avhandlas frågor om självmord och självdestruktivitet nästan tre 

gånger så ofta på mejlen som i telefon. När barn utsätts för olika 

former av grova kränkningar från omvärlden, från den yttre 

miljön, vill de däremot hellre ha någon att tala med. Det är närmare 

tre gånger så vanligt att barn berättar om mobbning på 

telefon jämfört med via mejl, liksom det är i det närmaste 

dubbelt så vanligt när det gäller fysisk misshandel. 

Sedan BRIS-mejlen startade år 2001 kan vi se en tydlig ökning 

av kontakter som rör psykisk ohälsa, självskadebeteende samt 

självmordstankar. Ofta handlar det om långa mejl som inkommer 

sent på kvällen eller på natten. Dessa kan se ut på följande 

sätt: 

Hur ska jag få livslust? Allt suger. Allt är totalt värdelöst, Jag tog 

just ett beslut. Jag måste försvinna. Jag tänker ta en kniv och skära 

mig i magen. Ni behöver inte dra åt helvete, för det gör jag. (flicka) 

Hej! Jag orkar inte leva längre. Jag pratade med en person på 

”Lunarstorm” och hon sa att hon hade gått in på någon sida för att 

få reda på hur man dödar sig själv. så jag tänkte bara fråga om ni 

vet någon sida? (pojke)

Barns egna erfarenheter av elevhälsan 

I våra möten med barn och ungdomar försöker vi få dem att 

också se möjligheter i sin närmiljö. Vi vill få dem att hitta vuxna 

att prata med, som finns där de själva befinner sig. Här har 

Elevhälsan en mycket viktig roll och som en följd av detta tittade 

vi under 2007 närmare på vad barn berättar om sina erfarenheter 

av Elevhälsan. Undersökningen bygger på 256 barnkontakter 

från 2006. De problem som de i första hand har tagit upp i sin 

kontakt med BRIS har handlat om ätstörningar, självdestruktivitet, 

självmord/självmordstankar, annan psykisk ohälsa eller 

mobbning och som refererar till Elevhälsan och dess olika personalkategorier. 

Barn med ätstörningar och elevvården: 

Sammanlagt 34 av kontakterna kommer från barn och ungdomar 

som beskriver att de lider av olika former av ätstörningar 

och detta är det primära skälet till att de har fångats upp av 

Elevhälsan, främst av skolsköterskan med vilken de har regelbunden 

kontakt. Enligt vad som framkommer av barnens beskrivningar, 

upplever barnen att det är lättare att få stöd av 

Elevhälsan om man lider av ätstörningar, än om man lider av 

självdestruktivitet och annan psykisk ohälsa. 

Barnen med ätstörningar beskriver en omgivning som försöker 

hjälpa dem, samtidigt som de själva uppfattar hjälpförsöken 

som hotfulla. Barnen är ofta medvetna om det motsägelsefulla 

i att gå till Elevhälsan för att få hjälp, trots att man 

inte vill det. För att skydda sig mot att få hjälp berättar de hur de 

undviker att tala sanning när kuratorn, psykologen eller skolsköterskan 

frågar om deras ätvanor. 

Det är inte i första hand barnen med ätstörningsproblematik 

som ger uttryck för brister i Elevhälsan. Ofta uttrycker barnen 

en oro över sekretessfrågor, de vill inte att den de pratar med ska 

rapportera vidare. Det är ett av skälen till att de håller masken, 

vilket de själva skriver att de är bra på. 

121

Barn med annat självdestruktivt beteende, 

självmordstankar, barn med annan psykisk ohälsa samt 

mobbning och Elevvården: 

Barn som skadar sig själva förefaller oftare mer medvetna om att 

de gör det som ett rop på hjälp, än dem som har ätstörningar. 

Många av dessa, totalt 222 kontakter, vill ha samtalskontakt och 

flera beskriver bra stöd från kuratorer med vilka de ofta har haft 

en längre kontakt. Ett problem uppstår när de byter skola och 

börjar på gymnasiet. Då får de inte behålla sin kurator utan 

tvingas byta, vilket ofta inte fungerar eftersom dessa barn är 

sårbara när det gäller separationer. Ofta finns en separationsproblematik 

i familjens historia som barnen berättar om i mejl 

till BRIS. Har de öppnat sig och fått förtroende för en person, 

vare sig det är en lärare, sköterska, kurator eller psykolog, så 

klarar de sällan av att börja om igen med en ny person. Det är då 

deras psykiska hälsa riskerar att försämras igen efter att ha varit 

bättre medan den positiva kontakten fanns kvar. Vissa barn har 

hänvisats runt bland ett flertal professionella och inte landat 

någonstans. 

I kontakterna om annat självdestruktivt beteende (än ätstörningar), 

självmordstankar, annan psykisk ohälsa samt mobbning återfinns 

många uttryck för besvikelse över Elevhälsan. I dessa kontakter 

ges 30 exempel på oprofessionellt bemötande. Flera barn beskriver 

också sin oro över att bli oprofessionellt bemötta. Framför 

allt rör det sig om kuratorer som efter att barnen anförtrott 

sig till dem, ringer till föräldrarna och berättar. Kontakten tas 

inte i samråd med barnen, vilket leder till att barnen känner sig 

svikna och bestämmer sig för att inte berätta mer för någon. 

Flera barn skriver också att det de berättat om i förtroende för 

kuratorn plötsligt dyker upp hos skolsköterskan, rektorn eller 

läraren, vilket ger barnet en känsla av att nu vet alla. 

Av de barn som utsatts för mobbning har några fått stödsamtal 

hos kurator, men mobbningen fortsätter som förut. Det finns 

flera exempel på kuratorer och sköterskor som försöker avdramatisera 

eller normalisera mobbningen eller lägga skulden på 

den mobbade. 

122

Generellt: 

Barns erfarenheter av Elevhälsan skiljer sig åt beroende på vilken 

typ av psykisk ohälsa de lider av, vilket beskrivits ovan. Men 

några saker är gemensamt. 

• Det är vanligt att känna motstånd mot att söka hjälp. Några 

efterlyser möjligheten att få psykologkontakt via mail, eftersom 

det känns jobbigt att behöva möta någon. Men det finns också 

de som inte vill söka hjälp hos Elevhälsan på grund av egna eller 

andras erfarenheter. Dåliga erfarenheter av Elevhälsan handlar 

ofta om personer och inte funktioner, dvs. just den här kuratorn/sköterskan 

förstod inte barnet, uttryckte sig klumpigt eller 

betedde sig avvisande. Samtal med skolsköterskan kan vara av 

varierande kvalitet. Ibland tycker barnen att det är ett bra stöd, 

men oftast har de blivit hänvisade vidare när de vill prata. 

Endast ett fåtal barn har mött en skolpsykolog, sannolikt för att 

det inte finns så många och att de som finns inte är tillgängliga 

för samtal med barnen. 

• I samtliga tre kategorier finns flera barn som skriver att de skulle 

vilja gå till BUP eller få en psykologkontakt, bara inte föräldrarna 

blandas in. Dessa barn beskriver dåliga relationer till föräldrarna. 

Det framgår i många fall att deras psykiska ohälsa 

uppstått efter föräldrars skilsmässa, mycket bråk hemma, föräldrars 

missbruk eller fysisk, psykisk och sexuell misshandel. 

• Anmälningsskyldigheten blir ett hinder för barn som vill berätta 

om sin situation. De vågar inte ta kontakt med Elevhälsan av 

rädsla för att en anmälan till socialtjänsten ska göras bakom 

deras rygg, vilket också sker i många fall. Det vore så mycket 

bättre för barnens tilltro till vuxna, om kontakter togs först efter 

samråd med barnet. Frågan är om inte Socialtjänstlagen behöver 

kompletteras med just detta? 

• När det gäller mobbning, så skriver barn och berättar om hur 

dåligt de mår långt efter det att mobbningen upphört. Omgivningen 

förväntar sig att barnet ska må bra eftersom det inte utsätts 

längre. I själva verket ger barnen uttryck för att de behöver 

stöd länge, ibland i flera år. 

123

Exempel på oprofessionellt bemötande: 

124 

Min kurator såg att jag skurit mig så hon ringde till mina föräldrar. 

Kan ingen tala med mig innan! (flicka) 

Jag mår dåligt efter skilsmässan. Kuratorn sa att jag va stressad och 

borde lyssna på avslappnande musik. Rätt knasigt tycker jag. (flicka) 

Jag fick panik-ångest attack i skolan när kuratorn ringt soc och hem 

utan att fråga mig först. (pojke) 

På vår skola måste man säga till en lärare om man vill ha tid hos 

kuratorn och det gör jag bara inte. (pojke) 

Jag gick till skolsyster men hon sa att det nog går över och kanske 

jag inbillar mig, men jag ljuger inte!!! (flicka) 

Barns positiva krafter 

Trots att många av de kontakter som BRIS har tar upp jobbiga 

och allvarliga problem, så finns det en otrolig styrka och kraft 

hos de barn som kontaktar BRIS. De vill ta tag i sina problem, 

testa olika lösningar med vuxna, få idéer om hur de kan gå 

vidare och på så sätt komma bort från det som är jobbigt. Hopp 

är något som genomsyrar de flesta kontakterna, liksom vilja att 

förändra sin egen eller andras situation. För många är det första 

gången som de berättar sin historia och för det krävs mod. 

På www.bris.se finns en avdelning som heter ”För dig som är 

ung”. Här kan barn och ungdomar på ett säkert sätt diskutera 

olika områden med varandra. Här ger man varandra förslag på 

lösningar och delar med sig av sina egna erfarenheter. Som 

vuxna har vi mycket att lära av deras rättframma sätt och tydliga 

råd. Nedan följer några exempel från Diskussionsforum och 

Glädjekällan: 

Avsändare: lesden värför mej? 

Varför e de ja som inte har några kompisar, varför e de ja som e 

tjock o ful o inte passar in. Alla andra sminkar sej o dricker öl m.m. 

Värför e de ja som måste vara lesden var darför att ja e ensam o 

utanför, varför. ja e inte mobbad, ja passar bara inte in,. E ja den 

ända som e ensam o vill inget mer än bli sed o hörd o älskad...

SV: värför mej? 

vad jag vet är du inte alls ensam. här sitter en och skriver 

tillexempel. 

jag vet inte vad man ska göra för att känna sej sedd. men det finns 

en vän för dej därute någonstans också, även om det inte känns så 

och även om det kan dröja ett tag innan du hittar vännen. jag tycker 

man ska se det som positivt att man inte passar in. varför ska man 

bli likadan som dom människorna som inte vågar vara sej själva? 

som bara måste spela en annan roll, bara för att passa in. 

Alla citat i texten är till viss del omgjorda för att skydda barnets identitet. 

Vill du veta mer om organisationen BRIS, går det bra att läsa om 

detta i BRIS-rapporten på www.bris.se 

125

I Barnhusets serie har tidigare utgivits 

Familjecentralen − integrerad verksamhet för barnens bästa 

(2006:1). 

Barnet mellan två föräldrar − insatsen kontaktperson i umgängestvister 

(2006:2). 

Satsa på barnens vardagsmiljöer − mottagande och introduktion 

av flyktingbarn och ungdomar (2006:3). 

Sexuell exploatering av barn i Sverige (2006:4). 

Mångsidiga intensiva insatser för små barn med autism (2006:5). 

Barn i kläm − hur uppmärksammas barn i mål om verkställighet 

av umgänge (2007:1). 

Föräldrars röster – hur är det att ha sina barn placerade i fosterhem? 

Brukare och forskare samverkar (2007:2). 

Gränsöverskridande ledarskap. Prevention, gränser och resurser 

i arbetet med barn och ungdomar (2007:3). 

Våld mot barn. En nationell kartläggning (2007:4). 

Barnhuset har gett ut följande rapporter 

(Kan laddas ner från Barnhusets hemsida) 

Barns psykosociala utveckling – riskbedömningar i asylärenden 

(2006). 

Internetrelaterat sexuellt utnyttjande av barn och ungdomar. 

Utmaningar för forskning, förebyggande arbete och behandling 

(2007). Finns även på engelska. 

Skrifter utgivna före 2006 se vår hemsida www.allmannabarnhuset.se

Antologin vänder sig till dem som i sitt arbete möter barn och 

ungdomar, men även andra som kommer i kontakt med unga 

som skadar sig själva. Tänkbara orsaker till självskadebeteende och 

hur det kan upplevas av den unge diskuteras. Aktuell forskning 

och strategier för behandling och förebyggande åtgärder 

beskrivs. Ett par angränsande former av självdestruktivhet och 

riskbeteende behandlas också; ätstörningar samt utåtagerande 

och normbrytande beteende. Rigmor Stain, docent och forskare 

i biologisk psykiatri är redaktör och skribent. Experter på området 

bidrar med sina kunskaper och erfarenheter. Antologin har 

inspirerats av de konferenser, som genomfördes under åren 

2004–2007 av Barnhuset i samarbete med BRIS på temat ”Hur 

man upptäcker, stödjer och hjälper sårbara barn och ungdomar”. 

Allmänna Barnhuset är en statlig stiftelse med uppdrag att 

stödja metod- och kunskapsutveckling inom den sociala 

barnavården. Barnhuset ger anslag till socialt inriktad barn- och 

ungdomsforskning, anordnar konferenser och seminarier samt 

ger ut 4–5 böcker per år med anknytning till aktuella frågor. 

Böcker kan beställas från Stiftelsen Allmänna Barnhusets hemsida 

www.allmannabarnhuset.se 

Tel 08-679 60 78 Fax 08-611 38 41 

iSBn 91-86678-95-7 

Omslag: Lars Mattsson

Självskadebeteende - Stiftelsen Allmänna Barnhuset

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?