Självskadebeteende - Stiftelsen Allmänna Barnhuset

aldrig rädsla för nya saker eller att trotsa någon eller något. Detta
var min blivande mur, min mask som hade börjat växa.
Högstadiet och gymnasiet
Sommaren mellan åk 6 och 7 började jag paddla kanot. Detta
intresse var något som skulle följa mig långt upp i åren.
Högstadiet innebar en ny skola. Nya saker gjorde mig rädd, men
ingen fick se. Jag ville så gärna vara en i gänget, en av ”de coola
tjejerna”. Någonstans här började jag tappa bort mig själv rejält.
”Masken” var på, så fort jag lämnade mitt rum och jag krympte
mer och mer inuti. Det var inget jag märkte, inget jag reflekterade
över, det var ”normalt” för mig. Visst anade jag att många
av de tankar jag tänkte eller fantiserade om, inte dök upp i mina
vänners huvud. Min fantasi var livlig och hade alltid varit. Det
var något jag ofta fick höra. Jag var ju ”udda”. På högstadiet
kom jag upp i den ålder då killar började bli intressant. Redan
här kände jag att jag var tvungen att vara först. Känslan att bli
sedd, att bli bekräftad, blev allt starkare. Genom att få någon
annan intresserad av mig, skulle jag få den bekräftelsen, trodde
jag. Det var bara det att jag lät mig utnyttjas i detta sökande av
bekräftelse. När utnyttjandet väl hade börjat så blev det som en
drog. Jag spelade mitt spel, ”den farliga, extrema och lätta
tjejen”, som inte var rädd för att göra någonting, som inte tog åt
sig. Så här i efterhand blir jag rädd när jag tänker på hur det
egentligen var. Men att vara mitt i det just då, blev min verklighet.
Det var verkligheten som jag ansåg att jag förtjänade. Det
var mitt värde som människa. Med denna inställning började jag
gymnasiet. Det kändes som en ny start. Jag skulle kunna visa en
annan sida av mig själv. Spela vilket spel jag än ville, för ingen
skulle veta hur och vem jag var. Men ”autopiloten” bryter man
inte så lätt. Det finns ingen som kan ”byta ut” sitt gamla liv över
en natt. Så min tanke att jag var ”den udda”, dumma, idiotiska
tjejen, som vem som helst skulle kunna göra vad som helst med,
stannade kvar. Så kom första självskadan.
30