Självskadebeteende - Stiftelsen Allmänna Barnhuset

Den första gången
Det var en typisk höstdag. En tonårsförälskelse, som inte gick
min väg. För att inte visa mig sårad och ledsen gick jag från
skolan och ut i skogen. Och där hängde mitt första vapen mot
mig själv. En orienteringskontroll, som hjälpte mig att ta bort
smärtan inuti min kropp. Känslan av befrielse kom och gjorde
att jag orkade hålla ihop mig själv. Befrielsen från alla känslor tog
mig tillbaka till skolan, med masken hårt runt ansikte och kropp.
När frågorna haglade mot mig hur jag tog nedslaget log jag och
sa
− Jag mår bra, behövde bara vara lite själv. Jag var egentligen inte
förälskad, utan tyckte mest att han var snygg. Så…
Min första kille
I och med gymnasiet hade jag mer eller mindre valt att kanoten
skulle ta den största delen av min fritid. Det var träning så fort
jag hade tid. Ibland gick jag upp 05:30 för att hinna springa en
runda innan skolan började, bara för att få ihop mina tre
pass/dag. Planering var mitt liv. Om planeringen inte följdes, var
jag tvungen att på något sätt straffa mig. Det kunde till exempel
vara att jag inte åt, när jag hade tränat. Ingen såg någonting. Jag
var riktigt ”duktig” på att dölja. Redan från det att jag var liten,
hade jag en nätt kropp. Så att jag var smal och höll mig smal,
kanske till och med blev smalare, var inget någon tänkte på.
Många sa bara:
− Du som tränar så mycket, har en helt otrolig ämnesomsättning.
Och om du ska lyckas få i dig tillräckligt med mat varje dag, skulle
du vara tvungen att äta dygnet runt.
Detta gjorde att det var så enkelt att ”straffa” mig själv. Med
kanoten kom mitt första ”riktiga” förhållande. Jag var på ett
träningsläger i Italien. Killen, som blev mitt ”offer” (det var så
jag såg på killar), var en kanotist från Vaxholm. Egentligen var
jag kär i en annan på lägret, men han var ”en av de coola, snygga
31