Självskadebeteende - Stiftelsen Allmänna Barnhuset

Känslorna och jag
Filippa
Jag kommer ihåg allra första gången jag självskadade. Det var så
enkelt, och befriande. Året var 1997, jag var 16 år och jag hade
precis börjat gymnasiet. Allt var nytt och jag minns att jag inte
kunde bestämma mig för om det var skrämmande eller spännande.
Just den dagen jag självskadade var en typisk höstdag. En
tonårsförälskelse, som inte gick min väg. För att inte visa mig
sårad och ledsen gick jag från skolan, ut i skogen. Och där
hängde mitt första vapen mot mig själv. En orienteringskontroll,
som hjälpte mig att ta bort smärtan inuti min kropp.
Min uppväxt har varit vad många skulle kalla normal. Yngst i en
familj med 4 äldre syskon. Min mamma var fysiskt sjuk till och
från större delen av min uppväxt. Vissa dagar var bättre än
andra, och jag hade alltid resten av min familj runt mig. Alla
ställde upp på varandra. Ibland fick jag känslan av att vara ”den
udda”. Mina två äldsta systrar var ett par och min bror och
yngsta storasyster var ett annat par. Sen var det jag, ”den udda”,
som inte passade in någonstans. Jag har fått för mig att jag oftast
ville vara själv, men jag minns inte om det var självvalt eller inte.
Under skolåren var jag den typiska mobbaren, för att jag själv
blev mobbad. När jag blev kallad fula saker, gjorde jag det ännu
värre för någon annan. Den onda cirkeln var sluten. Men jag
visade aldrig att jag blev sårad. Eller att jag skämdes för att jag
gjorde någon annan illa. Ingen fick se mig ledsen, för då kunde
de göra mig illa. Utåt sett var jag den som vågade allt. Visade
29