Självskadebeteende - Stiftelsen Allmänna Barnhuset

Forskningsläget
Studier av barn och ungdom med ett avgränsat självskadebeteende
utan avsikt att ta livet av sig saknas i stor utsträckning.
Några av de orsaker som hämmat forskningen är de etiska och
praktiska svårigheter som finns för att definiera och särskilja ickesuicidalt
självskadebeteende ifrån självskadehandlingar med
avsikt att ta sitt liv (Prinstein, 2008). Det finns således mycket få
studier som kan ge underlag för en framgångsrik behandlingspolicy.
I de studier som är gjorda kan det ibland vara svårt att
särskilja självmordsförsök ifrån annat självskadebeteende hos de
undersökta patienterna. Många forskare anser att för att bättre
kunna förstå vad som specifikt utmärker ungdomar med självskadebeteende
och kunna utarbeta fungerande behandlingsmetoder,
är det helt nödvändigt att särskilja självskadebeteende
utan avsikt att dö, från självmordsbeteende med önskan att ta
sitt liv (Socialstyrelsen, 2004).
Olika former av terapier har prövats, men med dagens höga
krav på evidensbaserad medicin 3 (Britton, 2000) finns det få
studier, som med starkt bevisvärde kunnat visa en behandlingsform
som förhindrar ett upprepat självdestruktivt beteende. Ett
undantag utgörs av dialektisk beteendeterapi (DBT), som är en
omfattande och avancerad form av kognitiv beteendeterapi, specifikt
utvecklad för personer med repetetivt självskadebeteende
och borderlineproblematik (Verheul, et al, 2003). SBU (Statens
Beredning för medicinsk Utvärdering) skriver i en rapport att det
finns ett visst vetenskapligt stöd (Evidensstyrka 3) för att
metoden förhindrar upprepat självskadebeteende och minskar
självmordsförsök (SBU Alert 2005). För övriga psykoterapiformer
exempelvis kognitiv beteendeterapi (KBT), interpersonell
Terapi (IPT) och problemlösande terapi finner man endast svagt
eller obefintligt vetenskapligt stöd. För den senare terapiformen
har man funnit att den gav säkerställda förbättringar i depressionssymptom,
hopplöshetsgrad och problemlösning hos ungdomar
med DSH jämfört med sedvanlig psykiatrisk eftervård,
däremot misslyckades man med att finna förbättringar i själv-
3 Se särskild informationsruta i början av boken.
15