Självskadebeteende - Stiftelsen Allmänna Barnhuset

killarna”, vilket gjorde att fula dumma jag inte hade en chans.
Mitt offer och jag var tillsammans i sex år. Han var min biljett
bort från Växjö. Jag ville bli anonym. Flytten gick av stapeln två
dagar efter att jag tagit studenten. Då hade jag varit otrogen fem
gånger mot min blivande sambo. Jag flyttade upp till Vaxholm,
in i en sommarstuga utan vatten. Vi hade ingen toalett, utan ett
utedass.
Alla offer
Bråken avlöste varandra och jag var livrädd för att bli lämnad
och då vara tvungen att flytta tillbaka till Växjö. Hanteringen av
rädslan och alla andra känslor var enkel. Antingen en liten rispa
med en kniv, leta reda på ett ”offer” ute på krogen, äta ännu
mindre mat eller vräka i mig massor. Jag såg inget av dessa saker
som problem, utan snarare som hjälpmedel för att jag skulle
klara av att leva. Då, efter sex år och många ”offer” och när min
sambo och jag bråkade för sista gången, gjorde jag ingen rispa.
Det blev ett ”fint hack”, som sved varje gång jag tränade. Tomhetskänslan,
att vara lämnad, klarade jag inte av, utan hittade
snabbt ett nytt ”offer”, en ny pojkvän. Det tog två dagar. Annorlunda
denna gång var att ”Offer nr 2” hade en positiv inställning
till terapi. Han hjälpte mig till och med att ta kontakt med
öppenvården. Jag kom till en samtalsterapeut. Första frågan var
− Så vad är det för problem du har och vad kan jag hjälpa dig med?
Kaos
Jag gissar att hon bara menade väl, men det blev så fel. Hela
muren runt mig drog ihop sig, leendet på mina läppar blev
större. Inte en enda sak av det jag verkligen behövde hjälp med,
pratade jag om. Jag berättade inte om hur det kändes inuti mig,
hur känslorna levde sitt eget liv. Det som terapeuten fick höra,
var det jag trodde att hon ville höra. Vi träffades varannan vecka
i tre månaders tid. Sen ansågs jag vara som vem som helst. Jag
32