Självskadebeteende - Stiftelsen Allmänna Barnhuset

Jag är någon jag vill vara
Ofta skrek det i huvudet:
36
Vågar du inte, Filippa? Är du en sådan fegis, att du inte vågar skära
dig? Vilken stor idiot du är.
Under hela den här tiden hade jag enormt stöd av min pojkvän.
Han var aldrig ett offer, eller gjorde mig till ett offer. Det fanns
stunder jag gissar att han bara ville springa från mig, men stannade
ändå kvar. Han ville lära sig hur han på bästa sätt kunde
hjälpa mig igenom de svåra dagarna. Även detta var nytt för mig
och ibland testade jag honom, bara för att se om han verkligen
stannade kvar. Och det gjorde han. När jag skriver det här är
året 2008 och jag har gått i terapi i 2,5 år. Jag har lärt mig mycket
och klarar av att leva med mig själv. Senast jag skar mig själv var
i december 2006. Varje dag från det datumet ger mig stolthet, att
jag har klarat ännu en dag utan att göra mig själv illa. Många
gånger har det varit nära, många gånger har jag suttit med kniven
mot armen, men lyckats övertala mig själv att jag är värd mer.
Att jag är någon jag vill vara, att jag klarar av att leva. Genom
mitt beteende har jag tappat många vänner och även gett upp
min största dröm, kanoten. Visst gör det mig fortfarande ledsen
och vissa drömmar om natten vill inte släppa taget. Jag har gått
igenom en period av mitt liv, en svår och tuff period. Inte bara
för mig utan även för mina nära. Men denna period har lärt och
format mig till den jag är i dag. Än är inte formen helt gjuten och
jag vet inte än om den någonsin kommer bli det under min
livstid. Det jag där i mot vet, är att jag i dag är stolt över att vara
jag: Filippa!