Självskadebeteende - Stiftelsen Allmänna Barnhuset

or och yngsta storasyster upp. För första gången fick jag höra
det jag kände. Min syster sa:
− Älskade lilla syster, när jag såg dig genom glasdörren, såg jag en
rädd liten flicka. Hela din kropp skrek, ta mig härifrån!
Just då sa jag inte hur rätt hon hade, utan förnekade allt. Att jag
faktiskt inte mådde så dåligt, som läkarna ville få det till. En
vecka efter att jag blivit inlagd flyttades jag ner en våning till en
så kallad ”öppen avdelning” (dörren ut var låst dygnet runt). När
första middagen skulle serveras fick jag panik. Jag ville inte vara
där, jag ville upp igen till den första avdelningen. Känslan av att
vara vilsen tryckte sig upp i halsen. En jourläkare kom för att
prata med mig. Och det var just det, han pratade och jag skulle
lyssna. Ingen ville höra på vad jag hade att säga, för jag var ju
sjuk. Känslorna fick mig att lämna rummet ganska snabbt med
ännu mer kaos inombords än tidigare. Jag gick ner till ”lugna
hörnan” med de stora fönstren. Det var skönt att kunna krypa
ihop, att sluta mig som en snäcka. Det blev att jag satte mig ner
på golvet och började rita på de papper jag hade med mig.
Stormen i mig ville inte ge sig. Lösningen fanns i en el-ljusstake.
Jag skruvade ur en av de fem lamporna och kastade den i golvet.
Den perfekta skärvan för uppdraget fanns där mitt i allt ihop.
Blodet, som rann ur såret tog med sig alla känslor. Känslan av
befrielse infann sig direkt. Personalen blev upprörd. Mitt agerande
fick mig att uppnå två saker: Att kortvarit bli av med mina
obehagliga känslor och att samtidigt jävlas med personalen. Den
personal som skulle vara där för mig, men som inte ville, inte
hade intresse av att lyssna. Ingen på avdelningen orkade med
mig och mina känslostormar. Det fanns ingen där som gav mig
tillit, ingen som såg mig! Varenda lampa på el-ljusstaken krossade
jag och gömde på alla ställen jag kunde komma på. Det var
mina räddningar, mitt sätt att överleva. Jag skar mig dag som
natt, och aldrig avslöjade jag var jag hade mina gömmor. Och
även om många av personalen letade länge och väl hittades mina
skärvor heller aldrig. Detta gav mig känsla av hopp och en gnutta
stolthet. Efter många misslyckanden på den öppna avdelningen
flyttades jag åter upp till den låsta avdelningen. Min första
vistelse inom slutna psykiatrin varade i 3,5 månader.
34