Självskadebeteende - Stiftelsen Allmänna Barnhuset

Självskadande beteende som livslösning
För vuxenvärlden ter sig skärandet ofta egendomligt och obegripligt.
Har hon inte medvetet skaffat sig rakblad att skära sig med?
Har hon inte dolt det för oss en längre tid, genom att vara noga
med att inte lämna blodspår? Är det inte absurt att skära sig gång
på gång? Kan hon inte bara sluta med det, skärpa sig?
Att skära sig är oftast skamfyllt, och en flicka som skär sig
försöker oftast dölja vad hon gjort. För det mesta är sårskadorna
ytliga, men ibland blir det djupt, med omfattande blodförlust,
och ibland behöver skadorna sys. För en del unga kvinnor som
skär sig ofta kan det utveckla sig till en närmast ritualiserad
handling, med olika sätt att samla upp blod – och ibland också
att spara blodet. En återkommande beskrivning är att smärtan
och blodet gör att en oformlig, oartikulerad och outhärdlig inre
smärta kan fokuseras till såret, till blodflödet – och därigenom
lindras. Äntligen lättar det inre kaoset, äntligen blir smärtan
synlig, påtaglig, mätbar. Så här djupt den här gången. Så här
många sår denna gång. Så här mycket smärta. Inte bara armarna,
utan också benen, brösten… Att skära sig blir en lösning, i
någon mening en livsbejakande handling – en möjlighet att
uthärda, att fortsätta leva, att gå vidare ytterligare ett tag. Samtidigt
konkretiserar och tydliggör skärandet den tröst som finns i
möjligheten att själv avsluta sitt liv, att slippa ifrån all ångest och
smärta. ”Down the highway, not across the road”. Någon gång…
Mamma sjunker till golvet med ett förtvivlat skrik. Tårarna rinner
ner för hennes kinder. Hennes tårfyllda ögon kollar på mig, fyllda
av förebråelse. Jag hör ännu ett skrik, om det är från henne eller
från mig vet jag inte, men jag vet att det inte ”bara går att sluta
med”!
Det sitter djupare än så!
Så sluta tjata. Säg inte att jag bara ska sluta för det GÅR INTE!!!
− Anonym författare, Rapport från mitt hjärta, s. 39.
40