Untitled - Doria

På många håll har skogsbrand givit anledning till grundläggande skogsvårdsåtgärder.
I sällskapets av havet splittrade distrikt har skogseldar emellertid inte fått
samma ödeläggande omfattning som i inlandet. Sålunda kunde sällskapet vid en
enkät om skogseldar åren 1907–1911 svara att sådana inte förekommit inom dess
verksamhetsområde (A I 107 s. 54 – St § 15/20.2.1912 och A I 108 s. 46 – St §
3/11.2.1913). Inte heller de två följande åren fanns skogseldar att rapportera.
År 1915 tog sällskapet vid sitt höstplenum upp planerna på skogsbrandförsäkring
och beslöt införa en uppsats därom i almanacken (A I 110 s. 45
och 56 – P §§ 2 och 20/5.11.1915). Ärendet komplicerades av oenighet om
huruvida ett särskilt företag borde grundas för denna form av försäkring (A I 111
s. 90 och 98 – St § 6/28.2 och § 21/23.3.1916, Kopieboken s. 182 och
Årsberättelse 1916 s. 27). Uppsatsen infördes år 1918, författad av Jon Hartman.
Hösten 1909 föreslog skogsvårdsutskottet att sällskapet med anlitande av sitt
skogsvårdsanslag skulle börja bevilja lån för utdikande av försumpade skogsmarker
(A I 105 s. 50 – St § 4/1.1.1910 och D XXIV 65). Sällskapets dubier om
sin rätt att anlita anslaget för detta ändamål skingrades av lantbrukssällskapens
centralförbund och sällskapet beslöt inleda verksamheten (A I 105 s. 74 – St §
5/24.3.1910). Reglerna för långivning publicerades i sällskapets Handlingar (1910
s. 164).
Lånen var räntefria och beviljades med stöd av planer som uppgjorts av sällskapets
skogsfackmän. Lånetiden var fem år och innan den gått ut skulle arbetet
avsynas, varvid högst 20% av lånet kunde efterskänkas som premie (A I 105 s.
104 – St § 5/13.5.1910). Hösten 1910 förelåg 7 låneansökningar och alla
beviljades. Lånen var små, blott 48–800 mark (A I 105 s. 138, 156 och 169 – St §
14/5.10, § 2/18.11 och § 9/29.10.1910). När lånetiden gick ut uppgjorde Hedman
förslag till premiering av låntagarna och sällskapet beslöt om nya lån. Inalles
inlämnades nu 12 låneansökningar för torrläggningsprojekt och på basen av
Hedmans kostnadsförslag beviljades 9 nya lån (A I 110 s. 104 – St § 11/
14.5.1915 och A I 111 s. 119 – St § 6/25.5.1916 och Handlingar 1916 s. 67).
Innan lånetiden gått till ända hade inflationen gjort lånen betydelselösa och de
nämns inte i protokollen.
En ännu angelägnare uppgift än att torrlägga försumpad skogsmark såg
sällskapet i att bringa skövlade skogsmarker i produktion. Och sådana började det
finnas allt mer av ju längre världskriget varade. Våren 1917 beslöt sällskapet på
skogsutskottets förslag i cirkulär till kommunerna uppmana dem att för egen
räkning inköpa kalhuggna skogsmarker och att anlita sällskapets fackmän för att
få dem i skick (A I 112 s. 108 – St § 9/15.5 och Kopieboken s. 264 – 11.6.1917).
Numera kunde ju investeringen skyddas genom försäkring, framhöll sällskapet.
Åtminstone Kimito reagerade positivt (A I 112 s. 137 – St § 10/21.8.1917). Självt
slog sällskapet fast att dess skogsfackmän främst skulle utnyttjas för att trygga
återväxten på skövlade marker och i detta syfte skulle frö och plantor anskaffas (A
I 112 s. 116 – St § 8/23.5.1917 och Kopieboken s. 262 – 11.6.1917).
Inte bara profitbegäret ledde till skogsskövling under världskriget. Också de
ryska militärmyndigheterna kalhögg skog. I dessa fall påkallades givetvis inte
omedelbar föryngring, men väl värdering (A I 112 s. 148 och 159 – St § 7/8.10
och § 6/7.11.1917).
194