Untitled - Doria

1 Forskningsuppgifter och material
1.1 Varför temat är värt att belysa
Mer än mycket annat har täckdikningen bidragit till den genomgripande omvandling,
som Finlands jordbruk har undergått sedan 1930-talet. Då var den redan känd
sedan generationer tillbaka, men endast föga tillämpad. År 1976 hade andelen
täckdikad jord stigit till 28 % av landets åkerareal och i de ledande länen låg
andelen kring 50 %. Det råder knappast tvivel om att täckdikningen kommer att
fortsättas tills de öppna dikena eliminerats från nära nog all åker, som bibehållits i
odling.
På många håll har själva landskapsbilden redan starkt förändrats av att de
öppna dikena med sina breda och blommande dikesrenar har försvunnit. Viktigare
är naturligtvis att täckdikningen kraftigt har påverkat skördenivån och kanske
viktigast att den har skapat förutsättningar för jordbrukets mekanisering med alla
dess följdverkningar: friställandet av arbetskraft från jordbruket och landsbygdens
utglesning samt som spegelbild den snabba industrialiseringen och urbaniseringen.
En inom modernäringen pågående viktig förändring med konsekvenser också
utanför jordbruket är värd att belysas av forskningen, även som ett historiskt
skeende.
Temat kan vara värt att behandlas också av den forskning, som vill klarlägga
hur innovationerna sprids. I vad det gäller täckdikningen med tegelrör har vi att
göra med ett utdraget händelseförlopp, som i sin helhet är dokumenterat och nära
nog ort för ort kan följas från innovationens första framträdande ända till dess
allmänna tillämpande.
1.2 Basmaterial och tidigare översikter
År 1918 grundades Finlands Dräneringsförening, från år 1977 kallad Dräneringscentralen,
vilken lett och leder täckdikningens utvecklande och utbredande i
landet. Då föreningen grundades, omfattade den täckdikade arealen blott 27.400
ha eller 1,4 % av landets dåvarande åkerareal. Föreningens årsböcker och arkiv är
vid sidan av vår officiella lantbruksstatistik den bästa källan för den, som vill lära
känna hur hans egen tids åkrar har täckdikats.
Täckdikningens historia är emellertid äldre än Dräneringscentralens. Den som
vill gå längre tillbaka i tiden, måste söka sig till andra källor. Ända till Babylon
går Eino Rauste i en uppsats ”Salaojituksen kehityksestä”, införd på s. 226–263 i
Maanviljelysinsinööriyhdistyksen vuosikirja 1939. En kort men klar översikt
gällande vårt eget land ger Taneli Juusela år 1958 i uppsatsen ”Peltojen ojitus” på
s. 36–54 i Oma Maa n:o 3. År 1964 utgav Seppo Simonen boken Raivaajia ja
57