Untitled - Doria

Vid det år 1847 anordnade lantbruksmötet diskuterades frågan ”Är ängsvattning,
antingen genom uppdämning eller översilning, någonstädes i Finland
försökt och med vad framgång?” Det visade sig att intresset främst riktade sig mot
den hos oss ännu föga prövade översilningen som bevattningsmetod (Mötesberättelsen
s. 113, 114, 306, 321 och 353).
Följande år beviljade sällskapet studeranden Per Östring ett räntefritt lån för att
i Danmark studera ”den nyaste metoden att vattna ängar” (A I 43 s. 99 – U §
8/11.4.1848). Beslutet motiverades med att ”konsten att genom vattning förhöja
ängars fruktbarhet i Finland vore nästan okänd och åtminstone enligt vetenskapliga
grunder ingenstädes utförd”. Likväl hade sällskapet redan år 1844 gjort en
framställning om en statsanställd agronom med uppgift att bistå vid torrläggningsföretag
och vid ängsvattning (B I 19 s. 205).
Intresset för ängsvattning tilltog emellertid och år 1851 lät agronom I.W.
Hoving sällskapet veta att många av dess medlemmar bett honom besöka dem för
att verkställa nyare, mindre allmänt kända arbeten såsom ängsvattningar (D XXIII
17 s. 471).
1.4.5.4 Jordförbättring och gödsling
Även om man ansåg att ängens uppgift var att trygga åkers växtkraft insåg man att
också ängen behövde tillföras näring. Jordförbättring av äng hade behandlats
redan i förslagen till lärobok (D IV 2 s. 28 b och D VI 1 s. 136) och enskilda
medlemmar hade lagt fram sina erfarenheter (D IV 4 s. 48). Vid tiden för sällskapets
stiftande höll A.J. Winter på med att till åker och äng omvandla Karinko
mosse utanför Åbo. Senare redogjorde han utförligt för hur han gått till väga
(Underrättelser 5/1816 s. 32–53).
Böcker ägnade jordförbättringen och gödslingen stort utrymme i sina
almanacksuppsatser (Yhdeksänvuotiset neuvot s. 15–29). I sin Tidning för
Landthushållare (tredje årg. s. 43) ivrade han för att gödselvattna ängarna.
Vid lantbruksmötet år 1847 ägnades förfaringssättet vid förnyandet av gamla
ängar stor uppmärksamhet. Följande år beskrev Lantmannasällskapet i Ilmola det
där utvecklade kyttlandsbruket med lerslagning och ängsläggning (D XVIII 1 s.
119).
1.4.5.5 Bättre växter och utsäde
Diskussion om växtvalet
En så erkänd auktoritet som Bladh ansåg att vår flora erbjöd ett gott nog material
för foderproduktion (Handlingar 1 s. 93). Han var inte ensam om sin åsikt (D XXI
3 s. 80). Andra såg sig om efter nya foderväxter.
Alla var ense om att marken inte fick lida brist på frö, så som det kunde gå om
ängen alltid slogs innan fröet mognat. I sina kommentarer till Läroboken
rekommenderade Bladh (D VII 7 s. 300b–302) ”att den äng, som ena året först
avslås, blir den andra i ordningen det påföljande året och sommaren därefter den
tredje och så vidare. Inom ett omlopp av fyra eller fem år hinner då olika ört- och
grässlag [...] åtminstone en gång fälla mogna frön.” Bättre var dock att samla frön
av de bästa arterna och så dem på för dem lämpliga jordar.
26