Untitled - Doria

I januari 1850 anordnade Hushållningssällskapet det andra allmänna lantbruksmötet
i vårt land. Avsikten var att då diskutera också strömmingsfiskets
avtagande, men tiden blev för knapp. I stället togs temat upp av en insändare i Åbo
Tidningar (18/5.3.1850), som spekulerade i orsakerna och framkastade förslag till
åtgärder. Som en orsak till att fångsterna avtagit såg han de kalla vårarna som fått
fisken att leka på djupare vatten. Vidare påtalade han att strandskogarna skövlats,
vilket bidragit till att fisken höll sig från stränderna. Också den allt livligare
ångbåtstrafiken kunde förmodas driva fisken från trånga vatten.
De närmaste åren tycks inte ha förbättrat läget. Sålunda lydde en av diskussionsfrågorna
vid följande allmänna lantbruksmöte sommaren 1852: Vilka omständigheter
hava förorsakat den i senare tider överklagade minskningen i strömmingsfiskets
avkastning och huru skola dessa omständigheters skadliga inverkan
förekommas eller motarbetas? – Inte heller nu tycks det ha blivit tid över för
frågan.
År 1853 bröt Krimkriget ut. I maj 1854 nådde krigshandlingarna oss. Då gjorde
förenade engelska och franska sjöstridskrafter ett första landstigningsförsök vid
Ekenäs. Samma sommar raserades Bomarsund, följande sommar bombarderades
Sveaborg. Kusterna utsattes för strandhugg och skadegörelse. Denna form av
krigföring som hårt drabbade civilbefolkningen väckte kritik också i England, inte
minst bland kväkarna. Efter fredsslutet i mars 1856 var många engelsmän angelägna
om att få vara med och lindra verkningarna av de skador kriget åsamkat vårt
lands fredliga befolkning och medel insamlades för ändamålet.
2.2.2 ”Engelska vännernas” erbjudande
För att få de i England hopsamlade medlen väl utnyttjade tydde sig givarna till
kommerserådet Erik Julin i Åbo. Åren 1856–1858 var han ordförande för
Hushållningssällskapets styrelse, då kallad Utskottet. Vid dess sammanträde
13.8.1858 (A I 53 – § 6) lät han veta att han ”av de s.k. Vännernas sällskap i
England” varit ombetrodd med att fördela de understöd som sagda sällskap hade
önskat skänka de trakter i vårt land som hårdast hemsökts av missväxt år 1856 och
att av medlen återstod omkring 8.000 rubel silver. Nu föreslog han att
Hushållningssällskapet skulle övertaga förvaltningen av dessa medel för att under
6–8 år avlöna en utifrån införskriven person med uppgift att undervisa skärgårdsallmogen
i att insalta och förvara strömming och annan fisk. Därefter kunde då
återstående medel utdelas till de fattigaste skärgårdssocknarna för barnens undervisning
i det för dem nyttiga och ändamålsenliga.
Utskottet förordade med tacksamhet att erbjudandet skulle antagas. I protokollet
för plenum antecknades kyligt att sällskapet framdeles skulle taga erbjudandet
i övervägande (A I 53 – P § 9/15.9.1858).
Det dröjde ett drygt år tills Julin återkom till saken. Nu meddelade han att
”Vännernas” kapital var 8.500 rubel och att det för åtta år hade deponerats hos
handelsbolaget E. Julin & Co, som årligen till Hushållningssällskapet skulle
utbetala 425 rubel i ränta ”till bestridande av kostnaderna för undervisning åt
invånarna i finska skärgården, icke allenast uti det fördelaktigaste sättet att fånga
den fisk sjön i så rikligt mått erbjuder kustbon, utan även huru den fångade fisken,
men i synnerhet strömmingen, såsom utgörande skärgårdens huvudnäring bör
rensas, saltas och inpackas, för att kunna i en längre tid bibehållas och bevaras”
215