Untitled - Doria

Kommittén genomgick de åtta punkterna i Lantbruksstyrelsens skrivelse och
fann dem alla beaktansvärda också i sällskapets distrikt. Den första gällde anställandet
av en fiskeriinstruktör. Kommittén ansåg att det behövdes två. Mötesprotokollet
lades till grund för sällskapets framställning hos Lantbruksstyrelsen (A
I 102 s. 125 – St § 1/16.7, B I 35 s. 603, Årsberättelse 1907 s. 84 och 130).
Framställningen utmynnade i en anhållan om inalles 10.000 mark i årsanslag.
Snart fick sällskapet besked (D I 11 s. 41) om att det för året 1907 beviljats
1.000 mark och för ettvart av de tre följande åren 3.600 mark. I sin utförliga
framställning om anslag för följande 3-årsperiod (B I 36 s. 14/1911, Årsberättelse
1911 s. 41) bad sällskapet att anslaget skulle ökas och det höjdes till 4.500 mark
(D I 12 s. 42). När perioden gick ut bad sällskapet åter om en förhöjning (B I 37 s.
21/1914, Årsberättelse 1914 s. 36 och 44), men anslaget bibehölls tillsvidare
nästan oförändrat (D I 12 s. 232, A I 110 s. 57 – St § 3/21.1.1915). Inflationen
bragte det att stiga. År 1920 var det 8.500 mark. När ledningen av instruktionsarbetet
två år senare överfördes på Fiskeristyrelsen ökades sällskapets statsanslag
till 16.000 mark för år 1922. Två år senare var det 18.000 mark och år 1927
slutligen 23.000 mark.
År 1911 åtnjöt sällskapet ett tillskottsanslag för att främja konservering och
lagring (se 3.4.3).
För sina statsanslag var sällskapet till en början redovisningsskyldigt inför
Lantbruksstyrelsen och fiskeriinspektören (D I 11 s. 41). År 1909 sammankallade
denne ett tre dagars möte med företrädare för olika organisationer och tillställde så
organisationerna ett detaljerat förslag till program för lantbrukssällskapens
verksamhet för fiskets främjande (A I 104 s. 131 och 202 – St § 3/21.6 och §
6/29.12.1909, D XXIV 64). Hushållningssällskapet beslöt att så långt dess
resurser medgav följa programmet och sände det gillena till kännedom (A I 105 s.
73 – St § 2/24.3.1910).
I sitt anslagsäskande ett år senare redogjorde sällskapet för sitt resursbehov och
för hur anslaget komme att användas. Lika förfor sällskapet inför följande 3årsperiod.
När Fiskeristyrelsen etablerades inbegärde den våren 1919 sällskapets program
(A I 113 s. 47 och 52 – St § 8/22.4 och § 2/30.5.1919, D XXIV 78 nr 208).
Fiskeriinstruktören Nordberg gjorde ett förslag som sändes till direktör Wallenius
för granskning (Kopieboken s. 135). Denne återsände Nordbergs förslag och
föreslog för egen del att sällskapet skulle verka för att utveckla drivgarnsfisket i
Östersjön (D XXIV 78 – 1.7.1919). Sällskapets svar till Fiskeristyrelsen har inte
återfunnits.
Ett fastare grepp om de statsanslag åtnjutande organisationerna togs först när
Lantbruksministeriet anmodade Fiskeristyrelsen att övertaga ledningen (A I 115 s.
105 – St § 8/1.2.1922, D XXIV 81). Nu krävdes också att sällskapet hade ett
särskilt fiskeriutskott. Ett sådant hade redan år 1910 föreslagits av Nordberg, men
av kostnadsskäl inte då blivit tillsatt (A I 105 s. 120 – St § 4/30.8.1910). Sex år
senare hade ett utskott verkligen tillsatts (A I 111 s. 65 och 86 – St § 11/27.1 -bil.
och § 6/28.3.1916). Detta utskott framlade förslag gällande verksamheten (A I 112
s. 72 och 114 – St § 17/15.2 och § 10/22.5.1917), men dess protokoll har inte
återfunnits. Sannolikt var utskottet inaktivt redan år 1919 då sällskapet behövde
förslag till det av Fiskeristyrelsen inbegärda programmet. Av det gamla utskottets
medlemmar invaldes endast sällskapets sekreterare Arno Reuter i det utskott som
på Fiskeristyrelsens anmodan tillsattes år 1922. Vid det nya utskottets första
228