Untitled - Doria

ukets läroanstalter erbjöd. Det stannade vid att sällskapet fick blott ett litet
anslag för ”odling å en inskränktare rymd å lämpligt ställe invid Åbo företrädesvis
av bättre grässlag, foderväxter och humlesorter och till uppdragande av ädlare
trädslag” (D I 3 s. 50). Platsen för ”experimentalfältet” blev Runsala.
Sällskapet fann det svårt att avstå från sina aspirationer och lyckades aldrig
bringa mål och möjligheter i jämvikt. Det tog tid att iståndsätta experimentalfältet
och penningbrist bragte snart försöksverksamheten att avtyna. Sitt ändamål
tjänade fältet blott åren 1864–1874. I sällskapets Handlingar för dessa år infördes
detaljerade årsberättelser. De redovisar resultaten av försök med foderväxter, men
dessa försök fick ingalunda dominera verksamheten på experimentalfältet. Bland
de växter som prövades fanns också ”kinesisk lucern”. Av denna växt hade
generalguvernören greve Berg lovat 50 skålpund frö och meddelat att det
ekonomiska sällskapet i S:t Petersburg hade funnit växten odlingsvärd (A I 56 – U
§ 3/26.4.1861).
Under slutet av seklet visade sällskapet intet intresse för att genom systematiska
försök bana vägen för vallodlingens utvecklande.
2.5 Förändringar på fältet
2.5.1 Ängsutvinning, ängsförbättring och ängsvattning
Under den senare delen av 1800-talet upptogs mycken ängsmark till åker. Samtidigt
rödjade man på många håll ny ängsmark. Därpå finns många belysande
exempel i denna stencilseries häfte nr 27 med dess förteckning över framställningar
om belöning för föredömlig jordbrukargärning.
Så länge skogen saknade saluvärde låg det nära till hands att utvidga
ängsmarken på skogens bekostnad. Följderna för skogsbruket påtalades skarpt av
kapten J. Brehmer vid lantbruksmötet på Mustiala år 1857 (s. 71). Mötet
diskuterade också metoder vid nyodling av äng (s. 91).
I sin första verksamhetsberättelse konstaterade Gibson att de flesta av hans
förrättningar ”gått ut på undersökning av ängsmarker och utrönande av medel för
deras förbättring” (D XXIV 7 nr 4535). I sin Tidskrift (1/1867 s. 18) återgav
sällskapet Gibsons berättelse om hur han förnyat en sank kärräng.
Några år senare ville sällskapet ge spridning åt en på Boe gård i Borgå prövad
skånsk metod att uppodla gamla ängar (A I 65 – St § 4/18.2.1870 och Handlingar
1874–76 s. 69).
Ängsvattningen hade år 1856 av sällskapet nämnts som en uppgift för de då
föreslagna agronomerna. Redan under sitt första år fick statsagronomerna ägna sig
åt att hos enskilda jordbrukare planlägga översilning och uppdämning (D XXIV 7
nr 4535).
Behovet av sakkunniga planerare hade sällskapet redan tidigare försökt tillgodose
genom att bevilja E.G. Rancken ett understöd för att utomlands lära sig
ängsvattning, ”så framt herr Rancken till en sådan resa erhåller nådigt tillstånd” (A
I 50 – U § 8/9.8.1855). – Krimkriget pågick. År 1869 tillstyrkte sällskapet
ingenjören J.A. Hahnssons ansökan om bidrag av statsmedel för att utomlands
studera bl.a. ängsvattning och foderväxtodling (A I 64 – St § 2/25.3.1869).
Intresset för bevattningsföretag tycks emellertid småningom ha slocknat. Så
sent som år 1877 gjorde likväl Uleåborgs läns hushållningssällskap en framställ-
40