Untitled - Doria

3.2 Ingenjör Ernst Löthners roll som väckare
Även om många omständigheter samverkade till att intresset för sockerbetsodling
flammade upp på 1890-talet, har ingenjören Ernst Löthner utpekats som den,
vilken tände gnistan. Han hade år 1882 kallats från Sverige till föreståndare för
den Kemiska och frökontrollstation i Åbo, som då grundats av forstmästaren M.
von Haartman och inom kort övertagits av Hushållningssällskapet. För sina praktiskt
inriktade undersökningar av olika slag vid stationen redogjorde han årligen i
en tryckt Berättelse om verksamheten vid Kejserliga Finska Hushållningssällskapets
Kemiska och Frökontrollstation. Sockerbetan nämnes första gången i
berättelsen för år 1894 (s. 4–5 och 19–27).
I samma berättelse ingår Löthners nekrolog. Där säges: ”Bekant är, med vilket
varmt intresse L. under sista året omfattade frågan om sockerbetsodlingen i
Finland. Genom sakrika uppsatser och föredrag lyckades han vinna gehör, och i
förening med en lika intresserad ivrare för saken, handl. K.E. Blomberg från Åbo,
bragte han det så långt, att försöksodlingar företogs å ca 200 lägenheter inom
sydvästra Finland.”
Samma uppfattning om Löthners betydelse som väckare framförs i sällskapets
Handlingar (1894 s. 51). Betydelsen av Löthners personliga insats understryks av
det faktum att uppgifterna om sockerbetor i stationens följande berättelser (1895 s.
10–11, 1896 s. 9–10 och 1897 s. 10) blir allt knappare trots att det allmänna
intresset för sockerbetsodling var i stigande.
3.3 Sällskapets instruktörer i rotfruktsodling
Sockerbetan var ej den enda rotfrukt, vars odling sällskapet ivrade för. På 1880talet
gällde intresset främst foderrotfrukterna och sällskapets kringresande föredragshållare,
agronomen Uno Bremer, talade om och för rotfruktsodlingen såväl
ute i bygderna som vid sällskapets plenum (Handlingar 1886 s. 56 och 1887 s. 48
och 74). – Hösten 1896 anordnade sällskapet i Åbo en frukt- och rotfruktsutställning
(A I 91 s. 23). Vid den exponerades och belönades också sockerbetor
(D XXIV 44).
I februari 1896 vände sig sällskapet på sekreterarens förslag till Lantbruksstyrelsen
med en anhållan om statsanslag för anställande av två instruktörer i rotfruktsodling
(A I 91 s. 44 och 51 -bilaga, samt Handlingar 1895 och 1896 s. 93).
Framställningen motiverades med kravet på en förbättrad utfodring i ladugården.
Samtidigt framhölls emellertid att instruktörerna ”även skulle sprida kännedom
om odlingen av sockerbetor, en kultur, som, om densamma skulle vinna fast fot i
vårt land, vore av fullt lika ingripande betydelse för landets jordbruk”. Sällskapet
beviljades (D I 9 s. 26) ett årligt anslag om 2.400 mark på villkor att till
instruktörer antogs inhemska män.
Då det knappast fanns inhemska män förtrogna med rotfrukts- och särskilt
med sockerbetsodling, bad sällskapet att anslaget det första året skulle få användas
till att låta instruktörerna praktisera i Sverige (A I 91 s. 66). Svaret (D I 9 s. 40)
blev jakande men lät så länge vänta på sig att sällskapet beslöt anslå tjänsterna
lediga först i början av 1897 (A I 91 s. 79, 89 och 132). Då antogs bland fyra
sökande Werner Isaksson från Västanfjärd och Aug. Mandelin (Majaniemi) från
Tammela (A I 92 s. 73 och 99) och kontrakt uppgjordes till utgången av år 1900
(D XXIII 31 s. 24). Våren 1899 anställdes ytterligare Paavo Sääski (D XXIII 31 s.
93