Jubileumsfolder 2011 - HSB

SÅ GICK DET TILL I
HSB BRF EKEMARKEN
En skrift om HSB Bostadsrättsförening Ekemarkens historia, utgiven
med anledning av bostadsrättsföreningens 50-årsjubileum 2011.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Innehållsförteckning 1
Kal och Ada, äkta Hisingsbor 2
Hisingen blev öarnas ö 3–4
Gator med anor 5–6
Höga hus med utsikter 7–8
Det byggdes för sol, luft och bad 9–10
Före bebyggelsen en lantlig idyll 11–12
Inflyttningstider 13–14
Pionjärerna 15–24
Vår ordförande heter Mats 25–26
Ekemarkens konst 27–30
Viktiga årtal i Ekemarkens historia 31–32
Redaktion och research: Anita Fyhr, Lars-Erik Christensson, Eva Bolinder, Britta Pramås,
Britt Bergman och Ulla-Brita Essen.
Text och layout: Bo Fahlberg och Maria Rasmusson.
1

KAL OCH ADA, ÄKTA HISINGSBOR
Majbor och folk från Masthugget är oftast väldigt
stolta över sitt ursprung och har all rätt i världen att
vara det, men de har problem med Hisingsborna.
I deras ögon är de inga äkta göteborgare. För
sådana kommer, enligt deras tycke, från rätt sida av
älven.
Vitsarnas Kal och Ada är antingen Masthuggsbor
eller Majbor enligt traditionen.
Men sträck på er kära Ekemarkare. Kal och Ada
har nämligen funnits i verkligheten. Och de är just
från Ekemarken, som är en gammal benämning,
på ett något vidsträcktare område, än vår förenings
domäner.
Ur-Kal är nämligen född ett stenkast härifrån.
Ur-Ada är visserligen född i Haga men blev Hisingsbo,
när hennes familj 1897 flyttade till, och
hyrde lägenhet i just det hus, som Kals far Pontus
Olsson ägde i Stillestorp. Då var hon tolv år.
Men låt oss ta allt från början. Karl-Alfred Olsson
föddes i Stillestorp i Ekemarken den 1 mars
1885. Ada Konstatnia Lidström är född den 25
augusti 1885.
När Ada är 12 år bor hon i samma hus som Karl.
Hennes ett år äldre bror Gustav blev bäste kamrat
2
med Karl. Inte så konstigt att Karl och Ada då så
småningom blev ett par. De gifte sig 1909 och flyttade
in på Korpbergsgatan.
Men hur kom det sig att detta par blev Kal och
Ada för göteborgarna. Båda var aktiva i arbetar-
och nykterhetsrörelsen och var duktiga amatörskådespelare.
I IOGT Kvillebäckens hus ”Lådan” på
Kvillegatan spelades det revy där de båda medverkade.
De var duktiga, Ada var inte bara vacker utan
hon ägde också en behaglig sångröst och Karl var
den tidens ”stå uppare”. Men han sjöng och spelade
munspel också.
Deras gemensamma och vitsiga inslag i revyerna
bar namnet Kal och Ada. Dessa blev vida berömda
i hela Göteborg och återberättades på varven och
på ”Pottan” och spreds till många andra arbetsplatser
och vidare ute på gator och torg. Det var så Kal
och Ada uppstod.
Paret var amatörartister och måste ha varit väldigt
duktiga, eftersom deras eftermäle fortfarande
lever.
Ada avled 1963 vid 79 års ålder Kal levde till
1971 och blev 86 år.

HISINGEN BLEV
ÖARNAS Ö
Under sten- och bronsåldern bestod Hisingen inte
av en ö utan av flera. Då låg strandlinjen
15 respektive 10 meter över dagens nivå. Så sent,
som under vikingatid, var Kvillebäcken
ett segelbart sund som mynnade ut i Nordre älv.
Många fornlämningar vittnar om att området varit
attraktivt för bosättningar ända sedan stenåldern.
Torslanda, Björlanda och delar av Lundby tycks
vara mest bebodda under sten- och bronsålder,
medan Säve och angränsande delar av Björlanda
och Tuve lockat flest bosättare under yngre järnålder.
Detta beror på landskapets dåtida utsende.
Bronsåldern
Stranden låg under bronsålder, 1700–500 före
Kristus ca 10 m över dagens nivå. Hisingen och
Göteborg var då uppdelat i en väldig skärgård.
De låglänta partierna var under vatten och
bildade sund eller havsvikar. Jakt och fiske var en
basnäring.
Göteborg under
bronsåldern. Stranden
låg då ca 10 m över
dagens nivå.
3
Vikingatiden
Under vikingatiden var Hisingen fortfarande delad
av ett sund i nuvarande Kvillebäckens dalgång.
De västra delarna av Hisingen var norska ända
fram till 1658, Lundby och Tuve socknar blev
däremot svenska i mitten av 1200-talet genom
en uppgörelse mellan kung Håkon av Norge och
Birger Jarl. Jarlen hade stöttat den norske kungen
med soldater i Danmarks krig mot Norge och
belönades därför med dessa socknar. Kvillebäcken
blev då landsgräns mot Norge.
1700-talet
Från 1700-talet blev Hisingen en koloni för den
växande handelsstaden Göteborg. Hisingsbönderna
tog färjorna den korta biten över älven vid
Hisingstad och Färjestaden med grönsaker och säd
till Göteborg och Klippanområdet.
Sillen gick till i mitten av 1700-talet och skapade
expansion och välstånd för en period. Sillsalterier
och tjärkokerier anlades då bland annat vid
Lindholmen.
1800-talets Hisingen
Under 1820-talets laga skifte flyttades
Lundbys gårdar ut på ägorna. Sannegården och
Brämaregården är exempel på stadsdelar som fått
namn efter gårdarna. På 1800-talet började
industrialiseringen av Hisingen och nya
fabriker startades för bland annat segelduk,
tjära och ättika.
Varven etableras
Med skeppsvarven blev Hisingen ett
betydande industriområde.
Lindholmens varv startades 1848.
Varvsarbetarna byggde tillsammans sina
timrade bostadshus på varvets mark på
bergen, de påminde mycket om fiskelägena
i Bohuslän. 1867 flyttade Alexander Keiller
Göteborgs Mekaniska Verkstad över
älven och etablerade Götaverkens stora
varvsområde. Han sålde också industritomter
i attraktivt läge vid Kvillebäckens utlopp.
Det tredje storvarvet, Eriksbergs Mekaniska
Verkstad byggde sitt första fartyg 1873.
Torrläggning av vassmarker
Tidigare vassmarker torrlades under 1870och
80-talet för att inrätta området i kvarter

och gator. Runt Kvilletorget, som blev
Hisingens handelscentrum i slutet av
1800-talet, byggdes de första bostäderna
och sedan tillkom flera landshövdingehus
runt om i den nya stadsdelen.
En del av landshövdingehusen var speciella
i Brämaregården, med en bostadsvåning
i stensockel och tre i trähusdelen
ovanpå. I Göteborg fick man inte bygga
mer än två våningar i trä, men eftersom
Lundby var en egen socken gällde andra
regler här.
Före 1874 var det båt som gällde för
att ta sig över älven. Men detta år får
Hisingen sin första broförbindelse med
Göteborg.
Under 1880-talet muddrades Göta
älv för större fartyg. Muddermassorna
användes bl. a. för att fylla ut
Tingstadsvassen, där hamnar planerades.
En kanal byggdes då i en båge för att
man lätt skulle kunna lossa mudder.
Genom kanalen skapades Ringön.
Andra stora industrier som grundades
vid 1800-talets slut var Göteborgs
porslinsfabrik, Gahms väskfabrik på
Lindholmen och valskvarnen vid Eriksberg.
Stora träförädlingsindustrier var Strömman och
Larsson och Färjenäs snickerifabrik. De flesta av
varvs- och industriarbetarna bodde i omoderna
ettor som hyrdes ut av privata värdar.
Lundby socken
Lundby har anor sedan långt tillbaka och är ett
urgammalt bysamhälle. Lundby var egen socken
fram till 1906 då det införlivades med Göteborg.
Namnet har förmodligen sitt ursprung av att byn
var byggd kring en lund.
Mot slutet av 1800-talet stod det klart att Lundby
behövde expandera. Stora torrläggningar gjordes,
bland annat i Lundbyvassen och kring Lindholmen.
Kvarteren blev rätvinkliga och gatunamnen hämtades
från den grekiska mytologin. Herkules-gatan
och Neptunusgatan är kvarlevor sedan denna tid.
Kvillebäcken utgjorde en gräns mellan socknarna
Backa och Lundby och var även riksgräns mot
Norge till 1658. Området kring Kvillebäckens
utlopp utvecklades till en viktig knutpunkt för
kommunikationer till och från Hisingen.
4
Milstolpar under 1800-talet
1840 – Lindholmens varv
1867 – Göteborgs Mek verkstad
1871 – Eriksberg blir varv
1874 – Första Götaälvbron
1883 – Tingstadsvass inkorporeras
1898 – Göteborgs Porslinsfabrik

HSBs bostadsrättsföreningar får sina namn när
föreningarnas byggen börjar planeras, eller då
marken förvärvas eller upplåtes. Att vår förening
fick heta Ekemarken beror på att området där
husen nu ligger sedan lång tid tillbaka kallats
Ekemarken. Eke ger besked om ekskog och
slutändelsen att den användes till betesmark.
Google Maps
Stadsdelen Kvillebäcken
För drygt 100 år sedan och fram till 1950-talet har
stadsdelsnamnet Kvillebäcken i Brämaregården
varit förknippat med området runt Kvilletorget.
I planeringen av HSBs bygge nämns också
Kvillebäcken i lägesbeskrivningen. I dag känner
vi Kvillebäcken, som området norr om Hjalmar
Brantingsgatan och söder om Björlandavägen,
begränsat av Gustav
Dalensgatan i öster och
Flunsåsberget i väster.
I framtiden kommer
förmodligen också den
byggnation som nu sker
mellan Gustav Dahlensgatan
och Backaplan att innefattas,
eftersom konsortiet som bygger,
helt sonika ”stulit” namnet.
Kvilletorget var var en
samlingspunkt under första
hälften av 1900-talet. Där
bedrevs torghandel av
bönder från Tuve, Säve och
Skändla. Runt torget växte
landshövdingehusen upp. De
flesta byggdes 1890-1900.
Det är kanske fel att säga att
husen växte upp runt torget,
det var nog snarare så att
husen byggdes först, sedan
iordningsställdes torget. Såväl
torget som Kvillegatan har
namnet efter Kvillebäcken.
Bäcken var ända fram till
medeltiden ett segelbart sund
mellan Göta älv och Nordre älv.
Numera återstår ett litet flöde,
GATOR MED ANOR
5
en bifurkation, som rinner åt två håll. Där bäcken
byter riktning vid Tuve, byter den även namn till
Kvillen.
Kvillegatan som idag är en säckgata, föregicks
av en väg som hette Kvillebäcksvägen och ännu
tidigare av Tuvevägen, eftersom den var den stora
vägen ut mot Tuve. När vägen 1922 blev gata
ändrades följdriktigt också namnet.
Vivelvindsgatan som går igenom vårt område
tillkom strax innan Ekemarken byggdes och
namnet stadsfästes 1956. Gatan var en förutsättning
för föreningens bygge och den vidare utbyggnaden
utmed gatan. Namnet på gatan är ett s k gruppnamn
av olika vindgator och har inga historiska anor.
2011-04-05 1

Hallegatan har sitt namn efter Hallen, som
är en tidig benämning på huvuddelen av
Ramberget. Denna redovisas tidigast under
¼ mantel Hallen i jordaboken 1576. Hallen
är bestämd form singularis av Hall, som
betyder relativ flat sluttande berghäll. Gatan
blev stadsfäst 1918 och sträcker sig utmed
Ramberget.
Stavstigen blev stadsfäst 1922 liksom
Brantbacken. Om dessa namn är gamla
benämningar på stigar, som funnits tidigare,
har vi inte lyckats utröna.
Enligt Greta Baum ”Göteborgs gator”
beskriver namnet Brantbacken gatans
lutning och Stavstigen formen på gatan.
Förmodligen har Stavstigens sträckning
utökats eftersom nuvarande form är svårt
att få till en vandringsstav.
Hisingsgatan var innan Lundbyledens
tillkomst gatan som ledde ut från hamnen
och varven till Vågmästareplatsen som
var en knutpunkt. Därifrån tog man sig
vidare mot staden via Göta Älvbron,
mot Tuve, Säve via Björlandavägen, mot
Biskopsgården och Torslanda via Hjalmar
Brantinggatan. Därför fick den antagligen
namnet, för att den ledde vidare ut mot Hisingen.
Varifrån ordet Hisingen härstammar råder
det delade meningar om. Namnet är ett mycket
ålderdomligt önamn. De äldsta beläggen är Hising
och det är hämtat ur den isländska litteraturen.
En teori är att namnet är avlett av stamordet His.
Den mest troliga är: Hisingen har varit delat av ett
sund (Kvillebäcken) ända in i medeltiden och att
detta förhållande kan vara namngrundande, allt
enligt Hugo Karlssons ”Ortnamn”. Namnet skulle
då betyda den kluvna (ön). Namnet Hisingen kan
härröra från tiden omkring Kristi födelse.
Hjalmar Brantinggatan ar Brantinggatan är med
sina 4,4 km Göteborgs längsta gata, men också
Göteborgs lägsta gata. Åtminstone har den stadens
lägsta punkt, den är uppmätt till 2 meter under
medelvattenytan. Denna del av gatan ligger vid
frihamnen.
Namnet på gatan stadsfästes 1939 och namnet är
till minne av arbetarrörelsens främsta banbrytare
6
Hjalmar Branting 1860–1925, socialdemokratisk
partiledare och statsminister, statsman och
folkföbundspolitiker.
Vågmästaregatan stadsfästes som alla övriga
gator i dåvarande Kvillebäcken 1922, gatan fick
delvis en annan sträckning 1943. Ordet vågmästare
känner vi inom politiken, som ett parti eller en sk
politisk vilde, som kan få en fråga än väga över
från ena till andra sidan.
Ny demokrati var vågmästare, liksom nu
Sverigedemokraterna anses vara det. Men det
är inte därifrån namnet kommer, utan från yrket
vågmästare, som var den person som svarade för
en allmän våg. och dess riktighet.

HÖGA HUS MED UTSIKTER
Andra världskriget hade bl a inneburit att bostadsbyggandet
mer eller mindre stannat av. Därför var
bristen på bostäder i början av femtiotalet stor. De
stora industriföretagen expanderade. Varven gick
på högvarv, Volvo växte och Göteborgs Porslinsfabrik
var i full verksamhet.
Industrierna ropade efter arbetskraft och arbetskraften
behövde bostäder. Allt fler sökte sig in från
landsbygden till staden, där mer attraktiva och
välavlönade arbeten fanns.
HSBs femte bygge på Hisingen
HSB Göteborg hade tidigare byggt två och trevåningshus
för föreningarna Tolered och Bjurslätt vid
Slättadamm och Guldpokalen och Jaktmarken vid
Wieselgrensplatsen.
Nu 1955 när HSB blev tilldelad mark i kvarteret
8
Famnknappen i Brämaregården gällde andra förutsättningar.
Stadsplanen föreskrev punkthus. Något
annat med tanke på tomtens storlek och saneringskostnaderna
hade nog inte heller varit möjligt.
Med tanke på service och kommunikationer var
läget ypperligt. Kvilletorget, som då var Hisingens
största handelscentrum låg alldeles intill. Två spårvagnslinjer
gick förbi och vid Vågmästare-platsen
låg vändplatsen för flera busslinjer.
Fyra hus blev sex
Det blev arkitekt Lars Sjölander och ingenjör
Gunnar Erlandsson, som ritade husen. Först var
förutsättningarna fyra punkthus i tio våningar,
men sedan HSB lyckats förvärva ytterligare mark
genom köp av fyra landshövdingehus, blev det tre
hus i tio våningar och tre hus i elva våningar, samt

ett affärs- och butikshus. Ambitionen var att skapa
en form för punkthusen, som skulle ge minimal
insyn och maximal utsikt.
För att genomföra projekteringen fick man börja
med att anlägga Virvelvindsgatan. Lundby Ångbageri,
som låg där Vårdcentralen nu ligger fick
skatta åt förgängligheten.
Fem hus revs
Vid nuvarande Hallegatan 13 revs tre landshövdingehus,
samt två mycket gamla trähus uppe
i Ekebacken.
Det var tänkt att butiks- och affärshuset skulle
ingå i bostadsrättsföreningen, men det skulle visa
sig att det var svårt att få det belånat.
Det framgår i styrelseprotokoll att dåvarande bostadsminister
John Eriksson uppvaktades och han i
sin tur lyckades påverka kreditinstituten att belåna
affärshuset. För att inte äventyra bostadsrättsföreningens
ekonomi förblev affärshuset i HSB
8
Göteborgs ägo.
Det var inte helt okontroversiellt att bygga hus i
tio till elva våningar på Hisingen. Det blev debatt
i tidningarna. Torsten Frendberg, som skrev om
stadsplanefrågor i Ny Tid, tyckte att husen blev
alldeles för höga för Brämaregården. Han brukade
annars vara en ivrig påhejare av HSB, men ville se
en helt annan skala på Hisingen.
Först med höghus
HSB blev först att bygga högt, men också först att
förse husen med så stor andel tre- och fyrarumslägenheter.
På Hisingen var det brist på större lägenheter.
I flerfamiljshusen hade man hittills i huvudsak
byggt ettor och tvåor. Det var en pionjärinsats, som
HSB ska ha all heder av.

DET BYGGDES FÖR SOL, LUFT OCH BAD
I maj månad 1955 blev HSB i Göteborg, eller
som det hette på den tiden, Hyresgästernas Sparkassa
och Byggnadsförening i Göteborg, tilldelad
mark för uppförande av fyra punkthus vid Hjalmar
Brantinggatan i Brämaregården. Marken uppläts
med tomträtt.
Vid årets första möte med HSB Göteborgs styrelse
rapporterades att de fyra tiovåningshusen skulle
innehålla ca 60 lägenheter i vardera hus och att
bygget skulle igångsättas under sommaren.
SACO strejkade
Nu blev det inte så, därför att SACO-strejken kom
emellan. Om än endast ett fåtal av HSB Göteborgs
anställda var direkt berörda, så gick det inte att få
fram byggnadshandlingar, eftersom såväl samarbetspartner
på konsultsidan som stadens tjänstemän
var involverade i konflikten.
Under tiden hade HSB lyckats förvärva fyra äldre
saneringsfärdiga landshövdingehus till ett pris av
9
268 000 kronor och därmed utvidgat området.
I stället för fyra punkthus i tio våningar blev det
nu tre tiovånings- och tre elvavåningshus, samt ett
affärshus.
Den första byggnadsetappen bestående av 197
lägenheter kunde först startas under sommaren
1957, den andra utbyggnadsetappen om 180 lägenheter
startade i november.
Staten ändrade belåningsförutsättningarna
Förseningen av byggstarten var inte det enda
problemet utan det visade sig att staten också
under tiden ändrat förutsättningen för belåningen
av bostadshus. Trots att den beräknade byggnadskostnaden
på 14 300 000 kronor höll, så skulle
belåningen bli
434 000 kronor lägre än den beräknades i kalkylen.
För att finansiera den uteblivna statliga belåningen
höjdes avgifterna i Ekemarken med 7,5 procent
och grundavgifterna med totalt 276 000 kronor.

Inflyttningen för den första etappen skedde
mellan 1–15 december för 95 lägenheter och mellan
den 1–28 februari med 102 lägenheter. Inflyttningen
av den andra etappen skedde mellan den 15
juli till den 1 oktober med 180 lägenheter.
HSB föreningsstämma 1958
Under rubriken ”Lyckad sanering i Brämaregården”
kunde ombuden i HSBs föreningsstämma
1958 ta del av följande text i verksamhetsberättelsen
för 1957:
”Under våren köptes det sista av de fyra landshövdingehusen
i Brämaregården. Denna fastighet
liksom de övriga tre överläts på stadens fastighets-
10
kontor, som ombesörjde rivningen. HSB övertog
därefter den frigjorda marken med tomträtt. För att
bereda plats åt HSBs 377 lägenheter och butiks-
och kontorshuset har sju bostadsfastigheter undanröjts
med sammanlagt 68 lägenheter.
En fastighetssanering av detta slag kräver tidsödande
förhandlingar och många besvärligheter,
bl.a. i frågor som rör uppsägning och om flyttning.
Bostadsförmedlingen har äran av att ha skött
denna utrymning med skicklighet.
Man får hoppas att förnyelsen vid Brämaregården
icke skall vara enstaka företeelse, utan vinna efterföljd
i övriga saneringsmogna stadsdelar.”

FÖRE BEBYGGELSEN, EN LANTLIG IDYLL
I början av 50-talet, innan Virvelvindsgatan
anlades och bebyggelsen utmed den tillkom, var
denna del av Brämaregården en lantlig idyll. Vi
blev påminda om detta genom ett brev som vi fick.
Jag fick av en händelse höra att Ekemarken ska
fira femtioårsjubileum. Då tänkte jag att dessa
bilder kunde vara intressanta, skriver Kjell Olsson
till oss.
”Bilderna på mina föräldrar och huset, som
mamma föddes i, är tagna i början av femtiotalet.
Klockaregården hette fastigheten, som låg på
nuvarande Ekemarkens mark.
1959 gifte jag mig och vi flyttade till HSB
Ekemarken. Efter några år sålde vi lägenheten,
men i slutet av 60-talet köpte vi tillbaka samma
lägenhet, till mina föräldrar, som levde där sina
sista år. Min mamma Ester dog 1973 och pappa
Olof 1974.
Min mor hade under sin levnad flyttat ca 300
meter vågrätt och 10 våningar lodrätt.”
12

13
INFLYTTNINGSTIDER

PIONJÄRERNA
15

TECKNADE LÄGENHETEN
De träffades på dans på Skanstull 1954, Marian
och Lars-Erik Christensson. Skanstull var under
femtiotalet och en bit in på sextiotalet ett mycket
populärt dansställe, där många göteborgare fann sin
livskamrat.
De visste nästan med ens att det skulle bli de två.
Det var bara ett problem, bostadsbristen var enorm.
Lars Erik är född i Majorna, han är också HSB-are
sedan barnsben. Han växte nämligen upp i HSBs
bostadsrättsförening Svärdsliljan, i Kungsladugård,
som är nummer två i ordningsföljd bland HSBs
bostadsrättsföreningar i Göteborg. Svärdsliljan
bygg-
des 1926.
– Min far var förtroendeman i föreningen, så jag
blev tidigt förtrogen med HSB, för samtalen kring
köksbordet handlade oftast om händelser i föreningen,
säger Lars-Erik.
– Vi bodde i Svärdsliljan fram till 1943, då
familjen flyttade till Björlandavägen på Hisingen,
jag var 12 år då. Anledningen till flytten var nog att
den lilla lägenheten i Kungsladugård blev allt för
trång.
Flyttade till Göteborg
Marians första år tillbringades i Skaraborgs län,
hon blev göteborgare i tioårsåldern då hennes
familj flyttade till Göteborg.
– Efter min realexamen fick jag jobb på Länsstyrelsen
och då är året 1952, där arbetade jag i fem
år och sedan fick jag en anställning på Jägareförbundet
och Göteborgs Jaktvårdsällskap, berättar
Marian. En anställning hon skulle ha kvar till 1995,
då hon gick i pension.
Lars-Erik utbildade sig till frisör och han hade
jobb på en salong i centrala Göteborg vid tiden då
de träffades.
17
– Vi ville ju så gärna flytta ihop, men hade ingenstans
att bo.
– För att få en lägenhet fanns endast en utväg
och det var bostadsförmedlingen. Alla lägenheter
förmedlades genom den, även bostadsrätterna
förklarar Marian.
Kontakter
Men det skadade inte med kontakter skulle det visa
sig. Lars Eriks far Erik Sigfrid Christensson var en
av HSBs pionjärer och var väl förtrogen med var
och vad HSB planerade att bygga. Lars-Erik och
Marian fick därför tidigt reda på att det skulle byggas
i Brämaregården och anmälde sitt intresse att
bo där hos bostadsförmedlingen.
I september 1956 tecknades kontraktet, men
inflyttningen kunde ske först den 3 mars 1959.
– Att det tog så lång tid från att avtalet tecknades
tills inflyttning, berodde delvis på att en SACOstrejk
kom emellan, men det tillhörde inte ovanligheterna
heller att ett par år förflöt mellan tecknande
och inflyttning, på den tiden säger Lars-Erik.
Kollade på bygget
– När vi fått löftet från bostadsförmedlingen att
vi skulle få en lägenhet i Ekemarken var vi oftast
ute på byggplatsen och försökte där kolla in var
vi helst skulle vilja bo. Därför tackade vi nej till
den första anvisningen vi fick och frågade om vi
inte istället skulle kunna få bo i lägenhet nr 2 på
Virvelvindsgatan 6.
Den lägenheten låg överst på 11:te våningen och i
rätt väderstreck och består av 2 rum med kammare
och är på 66 m2.
– Och här i samma lägenhet har vi bott i 52 år nu,
säger Marian. Det är klart att vi trivs här, annars
hade vi väl inte bott kvar så länge. Vi har naturligt-

1956 FLYTTADE IN 1959
vis funderat på att flytta till något större, men att
få en lägenhet med ett så bra läge och en liknande
utsikt finns bara inte, menar Marian.
– Att jag hade mitt arbete så nära var naturligtvis
också något som bidrog till, att det aldrig blev
någon flytt till något större, inflikar Lars-Erik.
En kollega fick en idé
Det var en kollega på min arbetsplats i Göteborg,
som föreslog att jag skulle starta en egen salong,
när jag nu skulle flytta till ett nytt område på
Hisingen. Jag hade inte haft den tanken tidigare,
men idén att öppna eget kunde jag inte släppa. Så
jag tog kontakt med HSB. Att jag var son till Erik
Sigfrid Christensson, underlättade säkert att HSB
vågade upplåta lokalen Hallegatan 13 till mig.
– Där drev jag frisersalong från 1959-1999. Nog
har åtskilliga medlemmar blivit friserade av mig
under årens lopp. Att vara verksam som frisör och
i huvudsak ha sin kundkrets bland föreningens
medlemmar har inneburit att jag fått en god inblick
om vad som hänt och skett i Ekemarken under
årens gång.
Lokalen är upplåten med bostadsrätt, så jag har
haft två medlemskap i föreningen ända fram till
1999, numera är lokalen överlåten till annan.
Revisor i föreningen
Lars-Erik har varit engagerat som revisor i föreningen
i ett femtontal år och i ett par omgångar varit
sammankallande i valberedningen sammantaget i
tolv år.
– Men som näringsidkare i området har jag inte
velat engagera mig i styrelsen, som ordförande
eller på någon annan post, det hade säkert inte varit
så bra.
Ute på den numera förlängda och inglasade
18
balkongen har Marian och Lars-Erik en förnämlig
utsikt utöver och utmed älven. I balkonggolvet
finns en lucka ner till balkongen under deras.
Sådana luckor fanns i alla balkonggolv före balkongrenoveringen
från sjunde våningen och uppåt.
De fanns där, därför att brandstegarna tidigare inte
räckte längre än dit. Nu finns de endast kvar i 11:e
våningen.
– Men nu tror jag inte ens att vi högst upp behöver
luckorna, eftersom jag för något år sedan, när
jag tittade ut fick se en brandman glatt vinkande
från en brandstegskorg i jämnhöjd med balkongräcket,
berättar Marian. De brukar ibland ha
stegövningar här.
– Välkommen sa jag, i vanligaste fall tar vi emot
gästerna via hissen, men det får väl vara okey
för den här gången. Det tyckte brandmannen var
väldigt roligt sagt, och tydligen också min man, för
han ska i alla sammanhang berätta den episoden.
Fritidshus i Grebbestad
Numera, som pensionärer efter ett långt arbetsliv,
tillbringar Marian och Lars-Erik halva året i sitt
fritidshus i Grebbestad. Den 1 april tar de farväl av
Ekemarken och är hemma igen den 1 oktober. Det
är ett gammalt hus från 1860-talet på ca 70 m2 som
sedan 43 år tillbaka varit deras sommarnöje. Nu
renoverat till modern standard.
– Underligt nog så längtar vi åt båda håll. Vi är
väldigt glada i slutet på vintern att få komma i väg
till naturen och havet, men när stormarna låter höra
av sig och höstmörkret faller på, då längtar vi hem
till Ekemarken. Väl hemma tar vi vara på stadens
möjligheter, går på konserter och teater, träffar vänner
och bekanta.

EKEMARKEN ÄR EN OAS
Ekemarken ter sig som en liten oas, för mig. Jag
har nu bott i lägenheten på Virvelvindsgatan 2 i
femtioett år, säger Ulla-Brita Essen och jag tror
mig veta att jag är den enda nu levande kvarboende,
som flyttade in när det här huset var nytt. Det
har hänt en hel del i samhället, inte minst under
de senaste åren, i form av skadegörelse, överfall,
dråp och bränder, men från sådant har vi varit helt
förskonade.
– Det var faktiskt en släkting som tipsade oss om
att det skulle byggas i Brämaregården. Min make
Thure och jag stod ju som alla andra par i bostadsförmedlingens
kö och sökte något större och
bättre. Vi meddelande förmedlingen
att vi var intresserade av
att bo där HSB byggde.
Fick lägenheten via
bostadsförmedlingen
-Vi blev anvisad
en lägenhet på tre
rum och kök, som
låg på fjärde våningen.
Utrymmet
behövdes verkligen
för våra pojkar var
små, Peter var sex år
och Claes Göran skulle
fylla två.
Insatsen för trean var 3 450
kronor. Månadsavgiften var 256 kronor.
Idag upplevs summan som en spottstyver, men
pengarna hade ett helt annat värde då.
När vi flyttade in var endast fem våningar inflyttningsklara.
Hissen var inte heller klar så det var
kämpigt att bära upp allt via trapporna. Vi hade ett
piano med oss, det var också ett tungt sådant, det
krävdes fyra ”flyttgubbar” för få upp det till lägenheten.
Efter några månader fick vi meddelande om
att vi skulle slippa att betala hyra en månad. Det
19
var ett både oväntat som glädjande besked
Många minnen
Det är naturligt vis många episoder och minnen
från de första åren i Ekemarken som framräder,
när jag nu tänker tillbaka.
-Barnen hade det bra här. Det fanns så mycket
att göra. Bakom 6:an fanns en naturlig skidbacke,
med flera gupp. I rondellen (lekplatsen mitt i området)
spolade fastighetsskötaren Lindmark vatten,
så att det frös till is . Där åkte barnen skridsko och
spelade ishockey. Ibland blev den glädjen inte så
långvarig för vintrarna kunde vara milda även på
den tiden.
Fotboll i ”Rondellen”
– Under somrarna spelade det
fotboll i rondellen. Där fanns
också en häftig karusell. När
barnen blev lite äldre kunde
de få upp en hiskelig
fart på den. Det fanns ju
också gungor, till en början
var det asfalt under
dem, men så småningom
höggs asfalten upp och
ersattes med sand. Det blev
lite mjukare om man skulle
falla av.
I samlingslokalen bedrev Unga
Örnar verksamhet, med bl.a. pyssel,
slöjd och pingis. För vuxna ordnades där
också gymnastik och bridge.
Fastighetsskötare Lindmark
Vi hade en fantastiskt duktig fastighetsskötare, han
hette Lindmark och han kom att betyda väldigt
mycket för föreningen.
Han arbetade oftast förebyggande, han gick runt
minst en gång i veckan och såg till att alla lampor
fungerade, att tvätt- och mangelrummen var ok.

Dessutom var den yttre skötseln utmärkt.
Mot barnen var han bestämd, men också omtyckt
för han ställde upp för dem.
Varje år före jul tvättade Lindmark och hans fru
föreningens alla lampkupor och lampglas. Frun
svarade också för trappstädningen. Jag har undrat
många gånger, hur hann de med allt de utförde.
Senare anställdes ytterligare en fastighetsskötare,
Lindmarks bror.
Ferms Sport
– Här fanns en fantastisk fin sportaffär. Ferms
sport hette den. I dag har Hattnytt dessa lokaler.
Ferms skyltningar var så fina. Det handlade
oftast om riktiga naturskyltningar. Några gånger
hade de också levande hundvalpar i skyltfönstret.
Det hade nog inte gått idag.
20
Barnfamljer igen
– Ett tag var det bara vi ”gamla”, som bodde här.
Men det har förändrats. I de fall där föräldrarna har
avlidit, har barn och barnbarn övertagit lägenheterna.
Hit kommer också barnfamiljer utan tidigare anknytning
till Ekemarken. Det tycker jag är bra. Det
behövs förändring.
På min svale finns det i dag två bebisar, vilket är
jättetrevligt. Inom styrelsen har också medelåldern
sänkts, det är beundransvärt att så många unga
personer är beredda att ”offra” sin fritid, för att vi
alla här i Ekemarken ska ha ett gott boende.

MAMMORNAS TRÄFFPUNKT
VAR RONDELLEN
Vi kom från Kristinehamn och sökte oss till
Göteborg, därför att det var här jobben fanns, berättar
Gertrud Holmgren. Att det blev HSB i Ekemarken
var inget val vi gjorde, utan på den tiden blev
man anvisad en lägenhet av bostadsförmedlingen
och valet var att acceptera eller att tacka nej.
21
– Men det passade oss
bra, jag hade redan ordnat
arbete på flygflottiljen i
Säve och maken Curt fick
jobb på Lindholmen. Vi
flyttade in i en liten etta på
38 kvm. Om jag minns rätt
lyckades vi köpa lägenheten
utan att låna till insatsen,
med benäget bistånd av
min mamma.
– Att det blev HSB, var
också något jag önskade
minns Gertrud. HSB fanns
ju också i Kristinehamn och
jag visste att det var en bra
organisation.
Fulla av förväntningar
– Vi var så fulla av förväntningar.
Jag hade inte haft en
egen lägenhet tidigare utan
jag bodde hos min mamma,
som var änka sedan många
år. Alla mina syskon hade
flyttat hemifrån och nu
var det min tur, berättar
Gertrud.
-Innan flyttlasset gick från
Kristinehamn passade vi
på att gifta oss. Så mycket
möbler hade vi inte skaffat
oss och inte så mycket
husgeråd heller, så både vi
och bohaget fick gott och
väl plats i bilen, som vi försett
med takräcke. På den
tiden fanns det statliga bosättningslån med billig
ränta, som erbjöds nybildade unga familjer och det
kom väl till pass. Vi behövde ju köpa både möbler,
gardiner porslin och annat.

Bodde på en byggarbetsplats
– När vi flyttade in var alla husen inte färdiga, så vi
bodde mer eller mindre på en byggarbetsplats det
första året. Det var ingen som gnällde över detta, vi
var ju så innerligt glada att ha fått en lägenhet.
De första fyra åren arbetade Gertrud kvar i Säve,
men sedan kom barnen och Gertrud valde att
stanna hemma. Det var ganska vanligt då i början
av sextiotalet att mamman blev hemmafru när barnen
var små. Barnomsorgen var heller inte så väl
utbyggd då. Gertrud var hemma i tolv år, sedan var
hon tillbaka på Säve, fast då hade flygplanen försvunnit
och istället härskade värnpliktsverket där.
Träffpunkt Rondellen
– Det var egentligen då 1963, som jag lärde känna
folket i föreningen. Det var många mammor med
småbarn och vi träffades i ”Rondellen.” Där var vår
samlingsplats med barnen, och vår fikaplats. Och,
vad vi pratade där, om allt och alla.
– Under min hemmaperiod började jag att engagera
mig föreningsverksamheten. Först i fritidskommittén,
men sedan också i styrelsen. Under
sextio- och sjuttiotalet hade vi mycket verksamhet.
Vi började med Unga Örnar, hjälpverksamhet för
barnen, sagostund för de minsta och bordtennis för
de lite äldre.
Många studiecirklar
För de vuxna blev det studiecirklar.
Vi hade många cirklar
i ”Vi i HSB” en kurs där vi
lärde känna HSB och vår
egen förening lite närmare,
men fram för allt varandra.
Styrelseledamöterna ställde
upp och berättade om sina
roller, fastighetsskötarna om
sitt ansvar och ekonomer från
HSB föreläste om budget
och bokslut. Vi hade också
studiecirklar i språk, sömnad,
konst och musik. Populära
var också landskapscirklarna.
Vi ordnade också dagsturer,
En av många studiecirklar i
Ekemarken under åttiotalet.
Dan Nyberg från HSB
informerar om utbildning.
22
vilka blev mycket uppskattade, för att besöka de
platser som vi läst om.
Vår fritidslokal har vi haft och har fortfarande
mycket glädje av. Föutom att cirklarna höll till där
hade vi också sykurser och gymnastik. Gymnastiken
pågår fortfarande men är nu flyttad till Wieselgrensplatsen.
För att nå ut med vårt studieprogram
hade vi vid några tillfällen ”uppsökande verksamhet”,
vi knackade dörr och presenterade programmet.
Vid något tillfälle fick vi ett sådant gensvar att
det var svårt att ordna cirkelledare.
Gröna vågen
De flesta bodde här länge men så kom ”Gröna vågen”
och många flyttade till radhus och villor. Men
en del kom också tillbaka.
1968 flyttade vi från ettan i Vivelvindsgatan 2
till en trea i Virvelvindsgan 6. Det var naturligtvis
skillnad på utrymme.
Men med fem i familjen blev det också lite trångt
i trean och vi funderade faktiskt också på att flytta
till ett radhus, men det blev inte så.
Vi var båda glada att vi stannade för vi har trivts
här i vårt Ekemarken, det är nära till allt och här
bor trevliga människor. Och HSB är bra, men det
visste ju jag när vi flyttade hit, säger Gertrud.
Det är nu drygt femtio år sedan dess. Det är
ledsamt att min make inte är med längre. Han avled
i november 2010.

ALLA DESSA GOA, TREVLIGA
EKEMARKARE
Under en femtioårsperiod är det många av Ekemarkens
medlemmar som aktivt deltagit i förvaltningen
av föreningen genom att vara styrelseledamot,
förtroendeman, revisor, valberedare eller ledamot i
fritidskommiten.
Att här namnge alla dem känns inte meningsfullt.
I stället har vi valt att presentera en i skaran av
väldigt många aktiva. Hon som fått den äran heter
Birgitta Hallin.
Styrelsens verkställande organ.
Birgitta flyttade till Ekemarken i maj 1994. På
årsstämman i november 1995 blev hon invald i
styrelsen och 1997 utsågs hon till förtroendeman.
Förtroendemannen i en bostadsrättsförening är
styrelsens verkställande ledamot. HSB Göteborgs
bostadsrättsföreningar är ganska ensamma om detta
namn för uppdraget. I andra bostadsrättsföreningar
heter det vice värd.
Trots titeln ”förtroendeman” är det ganska vanligt
nu för tiden att en kvinna har uppdraget.Vilket det
inte var i HSB Göteborgs barndom. Då var det i
huvudsak män som styrde i bostadsrättsföreningarna,
därav namnet: ”mannen som har styrelsens
förtroende”.
Arbetsamt men trevligt
– Det blev en trevlig period men också arbetsam
i den bemärkelsen, att medlemmarna ringde både
kvällar och helger. Jag var ju ganska ny i styrelsen,
men jag är så glad för att jag vågade ta uppdraget.
I annat fall hade jag inte fått lära känna alla dessa
fantastiskt trevliga och goa människor som bor i
Ekemarken.
Jag vågar nog påstå att jag fick en väldig fin
kontakt med medlemmarna. Många kände igen mig
och ibland tog det lite längre tid att gå till affären
än vanligt, det var så många som ville prata med
mig.
– På den tiden hade vi egen fastighetsskötsel och
trappstädning och det var min uppgift att leda arbetet.
Dessutom svarade föreningen för en stor del av
adminstrationen.
23
Jag hyrde ut p-platser, attesterade uttag ur inre
fonden, som vi hade kvar på den tiden, kollade
upp och attesterade fakturor, handlade föreningens
försäkringar, skrev förslag till verksamhetsberättelsen,
skrev och distribuerade cirkulär till medlemmarna
och svarade för myndighetskontakterna och
mycket mera.
På den tiden distribuerades avgifts- och hyresavier
direkt i medlemmens brevlåda, vilket innebar
att jag lärde mig var medlemmarna bodde när jag
läste namnen på brevlådorna. I stort sett varje månad,
var det något som skulle utdelas.
Expeditionstid
– Vi hade expeditionstid en gång i veckan. Många
hade ärenden dit. Från och med 2007 har föreningen
valt att köpa in såväl fastighetskötsel, som
adminstration av HSB Göteborg. Det har säkert
sina fördelar, men jag tror att vi missar mycket av
kontakten med medlemmarna.
Avståndet mellan medlemmarna och styrelsen blir
större, när det inte längre finns naturliga kontaktpunkter.
– Vi hade på den tiden huvudnyckel i föreningen
och jag tror att detta i några fall faktiskt räddade
liv. Vid ett par tillfällen gick vi in i lägenheter efter
att oroliga grannar hört av sig, vilket var tur eftersom
det blev livsavgörande att ambulans kunde
tillkallas snabbt.
Utbyte av vattenledningarna
– Det var ju så mycket mer än administration jag
fick ta itu med, under de sex år jag var förtroendeman.
Vi hade stamrenoveringar i anslutning till
milleniumskiftet Då blev det mycket kontakter med
entreprenörerna och inte minst med medlemmarna.
– Hantverkarna behövde tillträde till lägenheterna.
Det gällde att organisera och planera så att
arbetet flöt på, utan allt för stort men för medlemmarna.
Det blev också uppföljningsjobb med
besiktningar och efterbesiktningar.

Nya balkonger
I september 1999 hade
vi vårt 40-årsjubileum.
Arbetet runt detta
engagerade jag mig
mycket i. Ett trevligt
arbete, som jag har
många glada minnen
av. På jubileumsdagen
meddelade ordföranden
Folke Alfredsson att det
var aktuellt med balkongrenovering
och planer
fanns på inglasning.
– År 2001 började
arbetet med att ersätta
balkongplattorna med
nya. Balkongerna gjordes
större och glasades
in. Det krävdes stora
insatser för att organisera
detta arbete, så vi
anställde tillfälligt en
förvaltare för detta.
– Ekemarken har under
de senaste årtiondena
genomfört stora underhålls-
och förnyelserenoveringar.
Detta har
naturligtvis påverkat
månadsavgifterna, men jämförelsevis är de fortsatt
relativt låga tycker jag.
4 683 kronor för en 4:a på 89 m2 är lågt. Men med
tanke på att samma lägenhet i slutet av 90-talet
kostade 2670, så har det ju skett kännbara höjningar.
Med facit i hand kan man säga att vi alltför länge,
hade för låga avgifter. Vi borde samlat i ladorna för
att möta ett underhåll och en förnyelse som skulle
komma.
Sociala kontrollen
Jag tror att den sociala kontrollen fungerar i Ekemarken.
Folk är uppmärksamma och tillåter ingen
att förstöra det vi äger gemensamt.
Efter några år som förtroendeman insåg jag, att
uppgiften krävde mer än att vara en fritidssyssla.
– Eftersom det gjordes nerdragningar på min dåvarande
arbetsplats, kunde jag där gå ner i tid och
24
det passade perfekt. Efter en tid fick företaget dock
lägga ner verksamheten i Göteborg. Ganska omgående
fick jag ett nytt arbete, som administratör
på en trevlig och intressant arbetsplats, som precis
som HSB är en ekonomisk förening, som
bl a hjälper nya kooperativ/företag att starta.
– Där fick jag en 60-procentig tjänst, vilket passade
mig och mitt uppdrag i Ekemarken fint. Men
deltid blev snart heltid och då fann jag för gott att
sluta med förtroendemannajobbet. Det blev sex år i
Ekemarkens och i medlemmarnas tjänst.
Jag blir varm inombords när jag tänker på alla
Ekemarkare jag träffat. En del finns inte med oss
längre, andra bor på äldreboenden, men många
möter jag fortfarande här i Ekemarken.

VÅR ORDFÖRANDE HETER MATS
Ordförande i vår förening jubileumsåret 2011
heter Mats Lindblad. Han är ny på posten och jämfört
med de medlemmar, som vi hittills presenterat,
också ganska ny i föreningen. Uppvuxen i Uppsala,
men betonar han, född i Göteborg och det är det
som räknas. Visserligen flyttade föräldrarna till
Uppsala när han var drygt ett år, men ändå.
Återbördad
Via studier på Göteborgs universitet och flickvännen
Louise, som nu är hans fru, och chefsjobb vid
en statlig förvaltning på andra sidan älven, är han
återbördad till Göteborg på riktigt. I Ekemarken
har Mats och Louise nu bott i sex år.
Inför föreningsstämman 2009 knackade valberedningens
ordförande på dörren, berättar Mats.
– Han bor för övrigt på samma svale som vi.
Båda fick vi frågan om vi kunde tänka oss att kandidera
till styrelsen. Louise var inte så där intresserad
och då svarade jag ja, mest för grannsämjans
skull, skrattar Mats.
Gjorde intryck
Men det skulle snart visa sig att Mats hade både ett
genuint intresse för styrelsearbetet och förmåga att
organisera. Efter enbart ett år, hade han gjort sådant
intryck, att de övriga styrelseledamöterna ville att
han skulle bli ordförande.
– Erbjudandet var naturligtvis hedrande, säger
Mats, men detta var något som man inte tackar ja
till, utan att tänka sig för både en och två gånger.
Jag visste ju också att min företrädare hade arbetat
oerhört mycket med och för föreningen. Men med
smicker når man tydligen långt, så efter ett tag
accepterade jag.
– Förvisso är jag ordförande, men ändå är jag
bara en del i en styrelsegemenskap. Tillsammans
arbetar vi mot målet medlemmarnas bästa. Samtliga
i styrelsen är mycket ambitiösa och beredda ta
ansvar för olika delar av styrelsens uppgifter. Det
är ett gott gäng, vi trivs med varandra.
Van att delegera
– Som avdelningschef på en förvaltning, har jag en
25
viss vana att leda, ge ansvar och ta ansvar. Delegera
är jag ganska bra på, påpekar Mats.
– Vår bostadsrättsförening är ju också ett företag,
som har stora tillgångar i form av marken, fastigheterna
och fonderade medel, dessutom omsätter vi
stora summor varje år.
I företagen arbetar man oftast i projekt, i vår
styrelse gör vi det också, fast vi kallar det helt
anspråkslöst för arbetsgrupper.
Arbetsgrupperna
– Vi har en trädgårds- och markgrupp, en grupp
för fritidsaktiviteter, en grupp som arbetar med
underhållsfrågor och nu inför vårt jubileum har vi
en grupp som arbetar med hur just detta ska firas.
Styrelsens arbete får inte enbart vara inriktat på
att förvalta det bestående. En bostadsrättsförening
måste också utvecklas. När Ekemarken för ca tio år
sedan måste renovera balkongerna, valde man att
bygga ut och glasa in dem. Man tillförde något och
det var en form av utveckling.
Vi måste arbeta mot mål och diskutera oss fram till
hur vi når dem. Att några personer ägnar tid, diskuterar
och tänker igenom frågorna extra mycket,
underlättar dessutom när styrelsen ska fatta beslut.
– Jag vill peka på ett par frågor, som våra grupper
arbetar med, och där styrelsen och kanske också
föreningsstämman, snart behöver fatta beslut.
Lokalanvändningen
Det gäller bl.a. lokalanvändningen. I dag så har
föreningen en styrelse- och expeditionslokal på
Virvelvindsgatan 6, fritidslokalen på Hallegatan 15,
f.d. Köksmästarens lokal, som föreningen övertagit
på Virvelvindsgatan 8, samt gamla Pannhuset, som
idag inte utnyttjas på ett rationellt sätt.
– Frågan är: Kan vi disponera om användandet?
Kan någon eller några lokaler byggas om till
lägenheter, kan vi bygga om Pannhuset och där få
ändamålsenliga föreningslokaler?
Markanvändningen
– En annan fråga är: Hur ska vi disponera marken

på ett ändamålsenligt sätt, för att bibehålla och öka
trivseln för medlemmarna. Vad gör vi med planteringarna,
de hårda- och de gröna ytorna? Nu inför
jubileumet har det pågått underhållsarbete med
husens socklar och marken i dess anslutning.
Styrelsen kan ha visioner och långsiktga mål,
men det är till syvende och sist medlemmarna som
bestämmer. Därför är det viktigt att visioner och
mål kommuniceras.
– I vårt närområde händer spännande saker med
de nya bostäderna på gamla porslinsfabrikens
mark och nyproduktionen på andra sidan Hjalmar
Brantinggatan.
Vad kommer det att betyda för vår förening? Ett
vet vi och det är att det är inte billigt att bo i de nya
26
områdena och att de inte har våra utsikter, inte ens
med fantasins hjälp.
Ekemarkens styrelse
Styrelsen har, HSB-ledamoten medräknad,
nio ordinarie ledamöter och två suppleanter.
Förutom ordföranden och sekreteraren, har var
och en av ledamöterna ett speciellt ansvarsområde,
såsom ekonomi och försäkringsfrågor, underhåll
och teknik, miljö och energifrågor, hemsidan och
Comhemavtalet, medlemsutskick samt ansvar för
studie- och fritidsfrågor.
Föreningens förtroendeman Kent Thulin är inte
medlemsvald utan är anställd av styrelsen, men
medverkar efter behov vid styrelsemötena.

EKEMARKENS
KONST
27

VÅR UNGHÄST
BLEV KALLAD
KÄPPHÄST
För HSB-rörelsen har konsten i boendet haft
stor betydelse. Redan de första av HSBs bostadsrättsföreningar
i Göteborg blev konstnärligt
utsmyckade. HSB var också en av initiativtagarna
på fyrtiototalet att starta Folkrörelsernas Konstfrämjande,
som blev en pionjär för att sprida den
grafiska konsten till miljontals svenskar.
Det var därför helt på sin plats, att även HSB Brf
Ekemarken fick sitt konstverk 1961. Detta skedde
faktiskt innan de förmånliga statliga lånen för
konstnärlig utsmyckning hade tillkommit.
Konstverket kostade 35 000 kronor. Bostadsrättsföreningen
svarade för 2/3 av kostnaden, resterande
del tog affärshuset utmed Hisingsgatan, som ägdes
av HSB Göteborg och byggdes samtidigt.
Det blev den kända och erkända konstnären Elma
Oijens, som fick uppdraget i Ekemarken.
Det blev en del rabalder I GP och även i Ny Tid,
när hennes skulptur, Unghästen kom på plats, vilket
berodde på ett pinsamt misstag av tidningarnas
kulturskribenter.
De döpte skapelsen till käpphästen, eftersom
skulpturen hölls upp av ett järnstag. Skribenterna
hade varit ute för tidigt och fattade aldrig att staget
senare skulle svetsas bort när cementfundamentet
hade satt sig.
Elma Oijens
och HSB Göteborgsdåvarande
ordförande
Bertil Tholin
vid konstverkets
invigning 1961
28
I en intervju i tidningen HSB Forum 1988 berättade
Holger Oijens, make till Elma, att hon alltid
varit intresserad av hästar. Idén till Unghästen fick
Elma när vi besökte ett större stuteri utanför Göteborg.
Där fick hon se fölet, som hon blev väldigt
förtjust i.
– Vi tog några fotografier som sedan användes i
arbetet.
Elma Oijens gjorde ett femtiotal skulpturer flera
har köpts av HSB-föreningar.

EKEMARKENS VACKRA FÅGLAR
1996 var det dags för nästa konstnärliga utsmyckning
i Ekemarken. Det var det året mosaikkonstverken
i entréerna tillkom, skapade av konstnärerna
Annika Rydenstam och Yasermin Omer.
Händelsen uppmärksammades i tidningen HSB
Forum och vi har med artikelförfattarens medgivande
saxat valda delar därifrån.
”Föreningen hade gjort betydande investeringar
och underhållsarbeten i akt och mening att snygga
upp trappuppgångarna. Målningen, byte av entrédörrar
och belysning kostade 4,8 miljoner kronor.”
Något saknades
Men styrelsen tyckte att något saknades. Då föddes
idén om ett blickfång i form av ett konstverk i
varje entré.
Kontakt togs med Hisingens världsakademi i
kulturhuset Pannhuset och där träffande man Annika
och Yasermin och det uppstod ett ömsesidigt
förtroende.
Forumredaktören träffar Annika Rydenstam
på plats och ställe. Yasermin Omer var vid detta
tillfälle bortrest.
– Världsakademin var ett mycket spännande
projekt, berättar Annika. Det pågick under ett år
och samlade invandrarkvinnor med konstnärlig
bakgrund. Men jobbet i Ekemarken ingick inte i
29
projektet utan detta uppdrag fick Yasermin och jag
direkt av bostadsrättsföreningen.
Arbetade i mosaik
– Yasermin och jag valde att arbeta i mosaik. Materialet
är oömt och lätt att underhålla och mosaiken
förenar oss både konstnärligt och hantverksmässigt.
Yasermin Omer, är född och uppvuxen i Irak och
utbildad vid Bagdads konstakademi och har mosaiken
mer eller mindre nedärvt i generna.
– Vi valde fåglar som motiv. De flesta fåglarna är
ju flyttfåglar, utan nationstillhörighet och uttrycker
mycket av vad vi kände när vi arbetade tillsammans
i världsakademin.
Yasemin gjorde påfåglar, duvor och svanar, jag
gjorde spillkråkor, storlommar och strandskator.
– Det har varit roligt och stimulerande att arbeta
här och jag tror att de flesta uppskattar våra bilder,
för vi har hört många berömmande ord om utsmyckningen.
Annika och jag går från entré till entré i de sex
husen. Annika visar och berättar. Jag tycker mycket
om konstverken. De boende i Ekemarken har fått
det fint och är att gratulera.

VIKTIGA HÄNDELSER I
1955 I maj 1955 blir Hyresgästernas Sparkasseoch
Byggnadsförening i Göteborg tilldelad mark för
uppförande av 4 punkthus.
Marken uppläts med tomträtt. Vid möte med HSBstyrelsen
samma år bildas HSBs bostadsrättsförening
Ekemarken i Göteborg upa.
1956 I januari 1956 rapporterar vd till styrelsen
att de fyra punkthusen för HSB Bostadsrättsförening
Ekemarken skulle innehålla 60 lägenheter i vardera
hus och att bygget skulle igångsättas under sommaren.Saco-konfliken
omöjliggör dock byggstart som
planerat under 1956.
HSB styrelsens beslutar att köpa ytterliga rivningsfastigheter.
Tre landshövdingehus förvärvas 1956
och det sista under våren 1957.
1957 I juni månad 1957 startas den första byggnadsetappen
Virvelvindsgatan 4, 6 och 8, tillsammans
är det 197 lägenheter.
I november månad 1957 startas andra etappen Virvelvindsgatan
2, Hallegatan 13 och 15, sammantaget
180 lägenheter.
1959 Inflyttningen för 95 lägenheter på Virvelvindsgatan
6 och de undre våningarna på Virvelvindsgatan
4 sker mellan den 1- 15 december 1959.
31
1960 Inflyttning av övervåningarna på Virvelvindsgatan
4 och lägenheterna på Virvelvindsgatan
8 sker mellan den 1 och 28 februari.
I den andra byggnadsetappen sker inflyttningarna
mellan den 15 juli till den 1 oktober för 180 lägenheter.
1961 Emma Oijens konstverk Unghästen invigs.
Medlemmar som var med och fotografier från invigningen
vittnar om att många deltog i festen.
1962 Föreningen överlämnas och medlemmarna
väljer sin egen styrelse.
1970 Under de första åren eldades det delvis
med sopor i föreningens panncentral.
Men tanken, att till en del vara självförsörjande med
bränsle, var kanske inte det optimala för miljön,
därför uppskattades det säkert när det upphörde och
föreningen i fortsättningen enbart eldade med olja.
1988 Föreningens panncentral har i nära trettio år
försett fastigheterna med värme. Men nu är det dags
för fjärrvärme. Installationen blir klar i februari.

EKEMARKENS HISTORIA
1991 Panncentralen kunde användas till annat,
ändamål, men skorsten behövdes inte längre därför
rivs den.
1996 Föreningarnas trappuppgångar renoveras
och får samtidigt konstnärlig utsmyckning. Konstnärerna
Annika Rydenstam och Yasermin Omer gestaltar
i mosaik.
1998 Föreningen investerar i sina trädgårdsanläggningar
och resultatet blev så bra att det belönades
med två pris i HSB Riksförbunds tävling
”Gröna gårdar året efter. Dels ett tredjepris i klassen
”Den bästa gården” och dels ett fjärdepris i klassen
”Pusselbiten.” Prisen utdelades vid förbundsstämman
1999.
1999 Efter fyrtio år är varm- och kallvattenledningarna
i sådants skick att utbyte krävs. Arbetena
inleds och slutföres under 2000. Föreningen firar sitt
40-årsjubileum, med utställning i fritidslokalen och
jubileumsfest för medlemmarna.
2001 Balkongrenoveringen som innefattar utbyte
av betongplattor, utvidgning och inglasning
inleds. Det är ett omfattande arbete med en tidsram
på två år.
32
2002 När samtliga balkonger fått sin inglasning
detta år har Ekemarken utseendemässigt fått en ny
skepnad.
2006 Vid utbytet av vattenledningsrören 1999
ågärdades inte avloppsstamarna. Dessa fick en så
kallad relineing 2006.
2008 De stora renoveringsarbetena innefattande
utbyte av tak, alla utomliggande fönster samt fasad
och sockelrenoveringar inleds.
Tydligen var det bättre virke i fönstren när Ekemarken
byggdes, än de som byggdes i slutet av sextiotalet
och under 70-talet. Fönsterbyten i dessa fastigheter
har skett långt tidigare.
2011 Renoveringsarbetena som är omfattande
och tar lång tid och blir klart i augusti och skjuter
fram föreningens femtioårsjubileum till september
2011.