DRABBAD ONLINE - Landstinget i Östergötland

4. ”Alexandraärendet”
– Diskussion med åklagare Ulrika Rogland
Det så kallade Alexandraärendet rör en man som under flera års tid misstänks
för att ha lockat omkring etthundra flickor att ställa upp för posering framför
webbkamera, ta pornografiska bilder på sig själva och på kompisar samt ha
sex med honom. Åklagaren har med hjälp av de bilder man hittat identifierat
detta stora antal flickor. Hon har förhört ett 70-tal flickor hitintills men menar
att det kan röra sig om så många som flera hundra flickor under den tid som
mannen varit verksam. Flera av flickorna har hon intervjuat flera gånger. De
är utspridda över hela landet. Ulrika Rogland menar att det går att grovt dela
in flickorna i tre grupper. Den första gruppen består av flickor som, trots att
de blir konfronterade med bilder där de själva förekommer, menar att det inte
handlar om dem. De förnekar att de är med på de bilder de får se. Denna
grupp är dock mycket liten. Det rör sig endast om några stycken. Den andra
gruppen, ungefär en tredjedel medger att de har varit med om detta men bara
absolut det som bilderna utvisar, inget mer. De uttrycker inga känslor, verkar
avskärmade och en del i denna grupp har varit med om övergrepp tidigare.
Den största gruppen reagerar med förtvivlan och gråt och uttrycker skuldkänslor
över vad de varit inblandade i. De skäms, ångrar sig och tycker att
det är äckligt. Man vet inte om det finns bilder på nätet, ingen har sagt nåt om
det, men flera berättar att han filmat dem.
En del flickor uttrycker att de tycker om den misstänkte, att de haft kul kompissex.
Någon har varit kär i honom och en del tycker synd om honom nu när
han ”åkt fast”. Några flickor berättar att de känner skuld för att de fått betalt.
De känner sig som ”horor”. Andra känner sig lurade för att de inte fått betalt.
Vid förhören med flickorna har det inte funnits någon person med barnpsykiatrisk
kompetens närvarande. Ulrika Rogland har försökt förmedla
samtalskontakter och vet att flera av dem har psykologkontakt. Hennes erfarenhet
är att det är de lite äldre flickorna där upplevelserna ligger några år
tillbaka i tiden som är mest benägna att prata och berätta, jämfört med de
yngre flickorna med relativt sett färskare erfarenheter.
Avslutningsvis gör Ulrika Rogland en reflektion kring vad det rör sig om
för grupp av flickor som hon förhört. Hon menar att många är duktiga i skolan
och att de verkar skötsamma men att det i nästan alla fall är något ”som
inte stämmer”. Med detta menar hon att det till exempel finns ett sjukt syskon
i familjen, någon nära som avlidit, suicid i familjen, en frånvarande pappa
eller en ”otillräcklig” familj.
18