Inventering av växtsamhällen samt grod- och ... - Umeå kommun

även att vissa arter inte förekommer förrän det finns en tillräckligt stor andel löv i lämplig
ålder (Hedenås opublicerat). Därför bör området i framtiden skötas så att man värnar om de
lövrika områden som redan finns samt att man skapar nya lövrika områden så att det finns en
kontinuitet av löv i landskapet.
Likaså är död ved i form av grova lågor, torrakor och högstubbar vanlig i naturskogar. Död
ved av olika kvalitet är ett oerhört viktigt substrat för en stor mängd organismer, speciellt
skalbaggar och svampar (e.g. Kruys 2001, Siitonen, 2001, Martikainen, 2001). Området,
precis som de flesta andra stads- och kustnära områden, har dock varit brukat under lång tid
vilket har lett till att död ved i princip saknas. Därför bör man spara den ved som finns (även
klen ved har betydelse för biodiversiteten; Kruys 2001) samt låta tiden ha sin gång, det vill
säga låta träd dö naturligt.
Sumpskogar har tidigare varit en vanlig skogstyp, men deras areal, speciellt i kustlandet, har
minskat drastiskt under den stora dikningsvågen. Skogstypen är dock viktig för många vanliga
arter som under de senaste 50-åren har minskat i de boreala fennoskandiska skogarna på
grund av dikningarna (Reinikainen 2000). Därför bör man försöka värna om de sumpiga
partierna som finns samt restaurera dessa igenom att låta sätta igen dikena.
Myrslåtter var tidigare ett mycket vanligt sätt att öka mängden vinterfoder. De hävdade
miljöerna är betydelsefulla för en rad olika våtmarksarter. Idag har hävden upphört och med
tiden har många av de arter som gynnades av hävden minskat i frekvens (Forslund mfl 1993).
Lövkontinuitet
Hela I 20 skogen bör i framtiden skötas så att man värnar om de lövrika områden som redan
finns samt att man skapar nya lövrika områden så att det finns en kontinuitet av löv i
landskapet.
Detta uppnås igenom att man värnar om bestånd 46 (se karta1 och 1b), vilket kan fungera som
ett tillfälligt kärnområde för arter knutna till äldre lövträd. Beståndet kommer därefter att med
tiden övergå i ett rent gammalt granbestånd med mycket död ved. Bestånd 46 är ett relativt
likåldrigt, drygt 100-årigt gran-björk-bestånd med en viss tillväxt av gran. Det finns även
några äldre grova granar och tallar som är drygt 120 år och några 100-åriga aspar samt relativt
många äldre rönnar. Beståndet är av frisk blåbärsristyp men de sista 50 m ner mot myren i
söder är fuktigare och övergår i starr-fräken ristyp. Beståndet är slutet men det finns några få
luckor. Den epifytiska floran domineras av vanliga bladlavar men det finns även sparsamt
med hänglavar av släktet Bryoria, bland annat violettgrå tagellav, ner mot myren i söder. Det
finns lite en i den södra delen av beståndet. Beståndet är välstädat och det är relativt lite död
ved i beståndet. Det finns låga stubbar som visar att avverkning har skett. Beståndet sluttar åt
sydväst.
För att det skall finnas löv i olika successionsfaser bör även de lövrika unga bestånden 49 och
50 i norr samt delar av bestånd 51 inkluderas i det ”skyddade området” (se området 1 i karta
3).
Det är ett av de äldre bestånden inom det inventerade området och det är just åldern och
lövrikedomen som gör att detta är ett av de bestånd som kan vara viktigt ur
naturskyddssynpunkt. Speciellt de gamla lövträden är viktiga eftersom dessa är en stor
bristvara i våra hårt brukade kust- och stadsnära skogar. Tyvärr är beståndet idag i det
närmaste kliniskt rent på död ved men om det får utvecklas fritt så kan det i framtiden bli en
del död ved, både av löv- och barrträd.
8