På väg mot befrielsen

Apartheidbibeln
1857 beslöt Nederduits Gereformeerde Kerk i Sydafrika,
att vita och svarta kunde fira separata gudstjänster
på grund av de vitas »svaghet«! På 1930-talet
började vita kyrkoledare söka efter teologiska argument
för apartheid, som man sammanfattade i en
rapport 1948. Flera av de vita reformerta kyrkorna i
Sydafrika stödde apartheidpolitiken, den största av
dem i så hög grad, att den beskrevs som Nationalistpartiet
försänkt i bön.
En internationell ekumenisk konferens 1960 i Cottesloe,
Sydafrika avvisade varje form av rasdiskriminering,
vilket fick de ovannämnda kyrkorna att distansera
sig från Kyrkornas Världsråd. 1982 förklarade
World Alliance of Reformed Churches (WARC) att
apartheidteologin är en irrlära. De två reformerta
prästerna Beyers Naudé (vit) och Allan Boesak (färgad)
blev ledande och obekväma kritiker av både regimen
och kyrkorna.
Den förre bröt med sin kyrka och avstod från en
förväntad karriär för att i stället i olika funktioner bekämpa
apartheidpolitiken, bland annat som grundare
av Christian Institute och som generalsekreterare
för South African Council of Churches. Han satt i husarrest
1977‒84 men var en informell ledare för oppositionen,
sen ANC förbjudits och dess ledare antingen
var fängslade eller i exil.
Den senare var befrielseteolog, ordförande i
WARC 1982‒91, en av initiativtagarna till United Democratic
Front (UDF), lysande talare och senare
framträdande ANC-politiker. Dömdes 1999 för för-
skingring av biståndsmedel men har senare benådats
och är åter i tjänst som pastor. Den politiska karriären
ser ut att vara över.
Både Naudé och Boesak hade nära kontakter med
kyrkorna i Sverige; Boesak även med socialdemokraterna.
Hur kunde då sydafrikanska kristna rättfärdiga
apartheid? Uppenbarligen genom att välja och tolka
bibliska texter på ett sådant sätt, att de tillsammans
formar en helhet – en apartheidbibel. Den mest populära
texten handlar om Babels torn (1 Mos 11:1-9),
där människors övermod leder till språkförbistring,
varefter de sprids över jorden. Det var Guds vilja, och
så bör det förbli – enligt apartheidförespråkarna.
Man hänvisar också till 5 Mos 32:8, där det heter att
»den Högste gav land åt folken och skilde dem från
varandra«.
I skildringen av den första pingstdagen sägs att
»var och en hörde just sitt språk talas« (Apg 2:6). I
traditionell kristen tolkning brukar detta ses som en
ny start för en gemensam mänsklighet, där Babels
torn och språkkaosets tid är förbi. I en av Uppenbarelsebokens
apokalyptiska visioner (7:9) kan man läsa,
att »en stor skara som ingen kunde räkna, av alla
folk och stammar och länder och språk … stod inför
tronen och Lammet«. Där andra kristna ser detta
som ett uttryck för den absoluta gemenskapen, ser
apartheidanhängarna det som ett bevis för det rätta i
att separera människor från varandra.
På väg mot befrielsen 23