På väg mot befrielsen

Företrädare för ZAPU hävdar, att de påbörjade
det väpnade motståndet 1965. Vanligast är dock
att se slaget vid Sinoia den 28 april 1966
mellan ZANU och regimens säkerhetsstyrkor
som upptakten till befrielsekriget
i Zimbabwe. Vid samma
tid fanns företrädare för både
ZAPU och militantare ZANU i
Sverige för att bland annat tala på 1
maj och delta i Socialistinternationalens
möte i Stockholm. Det senare ledde
för dem och andra befrielserörelser till en skarp
konfrontation med brittiska labour, vilket i sin
tur innebar början till en mer självständig
hållning från den svenska socialdemokratin.
Inga Thorsson,
ordförande för Socialdemokratiska
Kvinnoförbundet, hade redan
1962 utdömt sina brittiska
och franska partikamrater
som »stödtrupper åt en
konservativ ordning«.
Efter år av fruktlösa vädjanden om
FN-ingripande ägde den första väpnade
sammanstötningen rum mellan South
West Africa People´s Organization
(SWAPO) och Sydafrikas säkerhetsstyrkor i
Ovamboland, norra Namibia i augusti 1966. Två
månader senare beslöt FN:s generalförsamling att
frånta Sydafrika dess mandat och formellt – om
än utan praktisk verkan – ställa Namibia under
direkt FN-ansvar. 1969 förklarade säkerhetsrådet,
att Sydafrikas fortsatta närvaro i Namibia var
olaglig. Detta bekräftades 1971 av Internationella
Domstolen i Haag, men stormakterna vägrade
vidta några åtgärder. I stället kunde regimen i
Pretoria satsa på att bekämpa SWAPO militärt,
söka skapa ett internt stöd i Namibia för en lämplig
lösning och genom diplomati vinna tid och
blockera förhandlingar. Detta lyckades man också
med ända till 1988, då man led ett stort militärt
nederlag i Angola.
Långt dessförinnan hade starka band knutits
mellan Namibia och Sverige, dels via Lutherska
Världsförbundet och Svenska kyrkan (80‒90 %
av namibierna är kristna, de flesta lutheraner),
dels via namibiska stipendiater i Sverige, som vid
sidan om sina studier var mycket aktiva politiskt.
Aftonbladet och Arbetet hade redan 1966 drivit
en insamlingskampanj till förmån för frihetskampen
i Namibia. I linje med säkerhetsrådets
resolution i augusti 1969 om att alla
stater skulle »öka sitt moraliska och
materiella stöd till Namibias folk i deras
kamp mot utländsk ockupation«,
gav Sverige ekonomiskt stöd till juridiskt
försvar vid politiska rättegångar
och till de fängslades familjer. 1972
publicerade Aftonbladet namibiska kyrkoledares
öppna brev till premiärminister
Vorster, i vilket de med viss sarkasm hävdade, att
Sydafrika »misslyckats att göra sig underrättat
om De Mänskliga Rättigheterna… då det gäller
den icke-vita befolkningen«.
På väg mot befrielsen 35