På väg mot befrielsen
På väg mot befrielsen
På väg mot befrielsen
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
Statens två ansikten<br />
Allt sedan 1920-talet och Nationernas Förbund<br />
hade folkrätten varit den fasta grund, på vilken<br />
den svenska utrikespolitiken hade vilat. Den definierades<br />
som »icke-inblandning i självständiga<br />
staters inre angelägenheter«. Främste företrädare<br />
för denna hållning blev Östen Undén (utrikesminister<br />
1924‒26 och 1945‒62), som förenade den<br />
med en strikt och försiktig neutralitetspolitik<br />
mellan stormaktsblocken. FN:s säkerhetsråd<br />
förutsattes vara garanten för fred och säkerhet –<br />
även för småstaterna, som i gengäld borde hålla<br />
en låg internationell profil.<br />
Denna linje bröts dock i december 1959, då<br />
Sverige som första västland röstade för Algeriets<br />
rätt till självbestämmande. Undénplanen med<br />
syftet att stoppa kärnvapenspridningen (antogs<br />
av FN:s generalförsamling 1961) var ett steg till i<br />
samma riktning.<br />
Folkrätten förblev också i fortsättningen utrikespolitikens<br />
grund, men tolkningen blev alltmer<br />
aktivistisk. Världen kom närmare. Utrikespolitiken<br />
skulle inte bara respektera folkrätten utan<br />
främja »folks rätt till självbestämmande«. Alltså:<br />
från att vara ett argument för icke-politik blev<br />
folkrätten ett skäl för en aktiv utrikespolitik. Flera<br />
faktorer kom att samverka i denna riktning:<br />
• Dag Hammarskjölds roll – och inte minst<br />
hans död – som generalsekreterare i FN<br />
1953–61.<br />
• 6 300 svenska FN-soldater i Kongo (1960–64),<br />
av vilka 18 dödades.<br />
• Den dramatiska avkoloniseringen och södra<br />
Afrikas kamp för frigörelse.<br />
Dag Hammarskölds engagemang<br />
för Afrika som FN:s<br />
generalsekreterare fick stor<br />
betydelse för Sveriges<br />
engagemang.<br />
• Svenska, särskilt socialdemokratiska, politikers<br />
nära relationer till ledarna för frontstaterna<br />
och befrielserörelserna i södra Afrika från 60talets<br />
mitt.<br />
• Vietnamkriget.<br />
• En ny generation socialdemokratiska politiker<br />
tog successivt över, och Olof Palme blev partiledare<br />
1969.<br />
1965 höll Palme ett banbrytande utrikespolitiskt<br />
tal vid Broderskapskongressen i Gävle, där han<br />
talade om den »sprängkraft av oerhörd styrka …<br />
en stormvåg« som nationalismen i Asien och Afrika<br />
utgjorde. »Denna strävan till frigörelse… Vi<br />
måste lära oss att leva med den och kanske också<br />
för den.« Samtidigt pekade han på de gamla kolonialmakternas<br />
syndaregister:<br />
Samtidigt som man förkunnade frihetsidéer<br />
för det egna landets medborgare drevs man i<br />
de främmande länder, där man hade makt över<br />
människorna, till ett allt hårdare förtryck…<br />
Det är en illusion att tro att man kan möta<br />
<strong>På</strong> <strong>väg</strong> <strong>mot</strong> <strong>befrielsen</strong> 51
Change language