På väg mot befrielsen

Oavsett värdering är begreppet på en punkt
vilseledande: Det var inte ett krig utan många.
Ändå hängde de nära samman. På liknande sätt
kan man beskriva det väpnade motståndet i södra
Afrika, som tog sin början 1961. Även där har
»det trettioåriga kriget« har lanserats som samlande
begrepp (John S Saul: Recolonization and
Resistance: Southern Africa in the 1990s). Det var
inte ett krig utan många, och ändå hängde de nära
samman, i första hand i två block eller snarare
– med en musikalisk term – i två cluster, anhopningar:
Dels de vita minoritetsregimerna i Sydafrika,
Namibia och Zimbabwe, dels de portugisiska
kolonierna Angola, Guinea Bissau och
Moçambique.
Det sistnämnda landet kom av båda sidor att
ses som strategiskt viktigt, ett skäl för regimerna i
Sydafrika, Zimbabwe och Portugal att till exempel
samordna sina underrättelsetjänster. På liknande
sätt samarbetade de portugisiska koloniernas
befrielserörelser med varandra och med de
vita regimernas motståndare.
Detta trettioåriga krig föregicks av kolonialmakternas
och de vita minoritetsregimernas
våld. I Sydafrika och Centralafrikanska federationen
(Malawi, Zambia och Zimbabwe) sköts svarta
demonstranter ihjäl. I Guinea Bissau dödade
portugisisk polis 50 strejkande hamnarbetare i
Pijiguiti i augusti 1959. I Windhoek, Namibia hade
sydafrikansk polis i december 1959 skjutit ihjäl
tretton personer som motsatt sig tvångsevakuering.
I Angola kulminerade en rad övergrepp i
massakerna i Catete (juni 1960), där över 30 demonstranter
dödades och 200 sårades av portugi-
siska soldater. Samma månad mejades 500 obeväpnade
demonstranter ned av portugiserna i
Mueda i norra Moçambique.
En nationell befrielserörelse definieras som
a/ en politisk organisation som
b/ strävar att uppnå oberoende och bilda en regering
för
c/ ett koloniserat eller på annat sätt förtryckt folk
och som
d/ erkänns av FN och/eller OAU som företrädare för
folket.
Tor Sellström: Sweden and National Liberation
in Southern Africa
Den nationella
befrielsekampen inleds
Befrielsekrigen i södra Afrika började i Angola i
februari-mars 1961, när Movimento Popular de
Libertação de Angola (MPLA), attackerade fängelset
i Luanda beväpnade med klubbor och knivar
i ett fåfängt försök att frita sina fängslade ledare.
Samtidigt inspirerade União das Populações
de Angola (UPA, senare kallat Frente National de
Libertação de Angola, FNLA) folkliga uppror i de
norra provinserna. Som hämnd massakrerade
portugiserna några hundra afrikaner i Luandas
slum. Upproret sammanföll i tiden med att den
portugisiske kaptenen Henrique Galvão kapade
kryssningsfartyget Santa Maria i protest mot kolonialväldet
och Portugals fascistiska regim.
Internationella medier såg i detta ett samband.
Många samlades därför i Luanda, däribland Sven
Aurén, Svenska Dagbladet. Han var kritisk mot
På väg mot befrielsen 31