Från novis till mästare. En studie av ... - PRIM-gruppen

More documents

Recommendations

Info

18 naren på området ser om någon är expert eller ej. God form tillmäts visserligen också betydelse, men denna värderingsgrund kommer i andra hand. På frågan om varför hantverket är så viktigt, svarar Pedagog B att det är detta som bär fram det konstnärliga uttrycket. Hantverksskickligheten gör det möjligt att åstadkomma den form man strävar mot, anser Pedagog A. Utan gott hantverk uppstår sällan någon tilltalande form, menar alltså de som vi har intervjuat. De intervjuades respekt för hantverket framgår också under rubrikerna idé, planering och genomförande ovan. Pedagoger och hantverkare är överens om att den person som saknar kunskaper i hantverket har dåliga förutsättningar för ”slöjdprocessen”. Han uppfattar inte materialets möjligheter, blir famlande i sitt sökande och blir styrd av materialet och dess egenskaper i stället för att själv styra över arbetsprocessen. Slöjdpedagogerna och konsthantverkaren har, sammanfattningsvis, inte fallit offer för den nedvärdering av praktiska färdigheter som är vanlig inom konstvärlden. De tycks snarare dela Dormers (1994, s. 9) uppfattning att hantverket är ”den avgörande, den enda länken mellan intention och uttryck”. Hantverkets centrala plats bland bedömningskriterierna ger slöjdämnet dess speciella karaktär. Vad som utmärker konsthantverk från övrig bildkonstnärlig verksamhet är också den vikt man lägger vid de framställda föremålens funktion. Konsthantverkare framställer bruksföremål, dvs. föremål som går att använda och fyller bestämda – inte enbart estetiska – funktioner i ett tänkt eller på förhand givet sammanhang. Funktionella aspekter nämndes vid upprepade tillfällen under intervjuerna, men de sammanföll inte med bedömningen i termer av novis-expert. Det kan finnas flera förklaringar till detta; jag har nämnt några av dem ovan. Den låga prioriteringen av föremåls bruksvärden kan också ha samband med slöjdämnets traditioner. Otto Salomons berömda övningsserie i träslöjd gick ut på att pojkarna skulle tillverka enkla, praktiskt användbara föremål med stigande svårighetsgrad från, t.ex., blomsterpinne och bollträ, via fågelholk och stövelknekt, till verktygslåda och skåp. Fram till och med 1962 års läroplan för grundskolan, Lgr 62 (Skolöverstyrelsen, 1960) säkrades progressionen genom att eleverna i varje årskurs tillverkade vissa föreskrivna föremål. Vid mitten av 1960-talet skedde ett brott med denna tradition och fokus försköts från slöjdföremålet till slöjdprocessen. Slöjdforskaren Kajsa Borg (2001) reser antydningsvis frågan om inte denna nedprioritering av produkten till förmån för processen medfört vissa oönskade konsekvenser. Hon finner i sin studie av slöjdlärare och f.d. elever att medan lärarna betonade ”slöjdprocessen” så tenderade eleverna att i första hand minnas föremålen. Arbetet blev lustfyllt om eleverna förstod syftet med arbetet och tyckte sig ha något bruk av föremålet. Dessa bruksvärden (knutna till föremåls funktioner) är säkert viktiga att lyfta fram och reflektera över i slöjdundervisningen, om eleverna ska uppleva ämnet som meningsfullt. En extrem processinriktning, exemplifierad av en slöjdlärare som anser att ”man skulle lika gärna kunna meka med mopeder för att nå målen” (Loukkola & Djerf, 2001, s. 8), leder sannolikt till att slöjdämnet förlorar sin legitimitet och sitt stöd hos allmänhet och beslutsfattare. Kunskapskulturer Termen kunskapskultur betecknar de antaganden som görs och de förhållningssätt som råder i en miljö där lärande äger rum. Vi är i denna undersökning särskilt intresserade av relationen mellan skolans och yrkeslivets kunskapskulturer. De båda första forskningsfrågorna riktade uppmärksamheten mot dem som är föremål för bedömning. Denna grupp inkluderade såväl studenter i en slöjdlärarutbildning som yrkesverksamma konsthantverkare. Vi var intresserade av att veta vilka kriterier som användes för att skilja experten (mästaren) från novisen (nybörjaren). Den tredje forskningsfrågan förskjuter fokus mot dem som gör bedömningarna. Vi ville veta vad som skiljer och förenar olika professioner (pedagog, hantverkare) i bedömningen av vad som utgör kvalitet i slöjd. Huvudintrycket är att det finns stora och genomgående likheter i pedagogernas och hantverkarens sätt att bedöma slöjdportföljer. Men vi lade även märke till en viss skillnad i de båda parternas syn på arbetsprocessen. Enkelt uttryckt kan man säga att hantverkaren är mer produktorienterad, medan pedagogerna är mer processorienterade. För Hantverkare C är det viktigt och ett tecken på expertis att ”man uppnår önskat resultat utan missöden på kort tid”. Han arbetar
19 ofta under tidspress. Om produkten inte blir klar i tid eller blir för dyrbar, finns risk att kunden inte är villig att betala för den. Kunden går då i stället till en annan hantverkare som kan erbjuda ett lägre pris eller snabbare leverans. Som professionell utövare har hantverkaren det grundläggande motivet att försörja sig. Då är det säkrast att förlita sig på vad man redan kan. Samtidigt medger Hantverkare C att han gärna skulle vilja ägna sig mer åt undersökande arbetsprocesser. Om syftet är att skaffa ”sig nya erfarenheter och kunskaper, så kan även experiment och misstag vara en bra arbetsprocess”, säger han. För konsthantverkaren, dvs. en person som ”själv står för idé/skiss till sina produkter” (Ziemelis, 1984, s. 16), är det väsentligt att finna den rätta balansen mellan samhällsnyttig produktion och personlig utveckling. Utan samhällsnyttig produktion får han inga inkomster; utan personlig utveckling, riskerar han idétorka och utbrändhet. Det förra riskerar hans försörjning på kort sikt, det senare på längre sikt. Detta kan även formuleras som en balans mellan tradition och förnyelse. Inom t.ex. silversmide har man en gedigen hantverkstradition att luta sig mot; å andra sidan visar Silversmed E:s processbeskrivning (ovan återgiven i starkt komprimerad form) att en framgångsrik yrkesutövare ständigt måste förnya sig. Detta sker främst genom ”experiment och misstag”. Konflikten mellan samhällsnytta och personlig utveckling har en lång historia även inom slöjdämnet. Under slöjdundervisningens första tid, från 1877 och framåt, motiverades ämnet främst ur ekonomiska synpunkter. Det rörde sig snarast om en tidig yrkesutbildning i hantverk som snickeri, smide, bleckslageri, bokbinderi, korgmakeri, borstbinderi, svarvning och vagnmakeri (Luhr m.fl., 1887). En rundresa 1882 till de mer kända slöjdskolorna, visade att man i flera av dessa ”slöjdar på förtjänst till avsalu, inskränker sig till sådana artiklar som lättast kan säljas och låter arbetet bestämmas av efterfrågan. Ibland får gossen tillverka mängder av saker som ligger långt under hans utveckling, ibland åter sysselsätts han med sådant som ligger lika långt däröver, i vilket fall han, som det heter, ’får göra så mycket han kan’, varpå läraren gör resten” (efter Berg, 1932). ”Under sådana förhållanden”, kommenterar Hjalmar Berg (a.a.) i en återblick, ”måste slöjden i väsentlig mån förlora sitt uppfostrande inflytande; den ekonomiska planläggningen omöjliggör den pedagogiska.” Otto Salomon (se ovan) nöjde sig inte med att kritisera ”mångslöjderiet”. Han anpassade slöjdundervisningen till barnets förutsättningar, genom att bygga upp en serie övningar och föreslå en uppsättning modeller ordnade efter stigande svårighetsgrad. Den standardmetod som han utformade vid Nääs slöjdskola (senare slöjdseminarium) kom att tjäna som förebild för resten av landet. Den bidrog – för att låna en pregnant formulering av Salomon (1882) – till att ”försöken att använda skolan som medel för uppfostrandet av slöjdare övergick i strävanden att använda slöjden som medel att uppfostra människor”. Salomons metodik bidrog samtidigt till att skilja lärande från produktion. Men genom att Salomon höll fast vid principen att slöjdföremålen skulle ha ett bruksvärde, fanns fortfarande ett samband med de ursprungliga och mer primära verksamheter där slöjdandet en gång ingick. Introduktionen på 1960-talet av ”slöjdprocessen” som ämnets kärna, medförde att slöjdföremålens bruksvärde kom i andra hand. Produkten behövde inte nödvändigtvis bli klar, i funktionell eller estetisk mening. Syftet kunde ha uppnåtts ändå, såvida de studerande gått in i en lärande process. Pedagog A är den av de intervjuade som klarast ger uttryck för denna syn på ämnet, då han diskuterar de studerandes arbeten i termer av att gå in i ”metallslöjdsprocessen”, ”spänna bågen” och ”löpa linan ut”. Slöjdämnets utveckling belyser väl den dekontextualisering som, i ett sociokulturellt perspektiv (Säljö, 2000), kännetecknar pedagogiska verksamheter. Lärandet lösgörs från mer vardagliga praktiker och blir själva målet för verksamheten. Det är exempelvis stor skillnad mellan att tillverka bruksföremål för avsalu och att tillverka en stövelknekt efter Salomons modell, som en övning i olika hantverkstekniker som sågning, hyvling, filning, osv. Avståndet till den sociala praktik från vilken uppgifterna hämtats, blir ännu större när syftet inte längre är att tillverka ett användbart föremål utan att gå in i en ”slöjdprocess” (Borg, 2001, s. 117 ff.). Separationen mellan skolans och det utövande hantverkets kunskapskulturer innebär både möjligheter och risker. Till möjligheterna hör bland annat att utrymmet för självständigt skapande,
Page 1 and 2: 1 Institutionen för undervisningsp
Page 3 and 4: Syfte och forskningsfrågor 3 Studi
Page 5 and 6: Portföljer och kognitiva matriser
Page 7 and 8: 7 allmänt beskrivande och neutrala
Page 9 and 10: 9 Metallformgivare D Silversmed E S
Page 11 and 12: 11 mycket redan innan jag gör de f
Page 13 and 14: Genomförande 13 Den person som upp
Page 15 and 16: 15 ligheten, med Student F, så är
Page 17: 17 igenom hur han skall handskas me
Page 21 and 22: Efterord 21 Bland dem som lämnat b
Page 23 and 24: 23 Köllerström, A. (1999). Musika
Page 25 and 26: Bilaga 1 25 SJÄLVVÄRDERING OCH PR
Page 27: 27 Materialkänsla t.ex.: har sinne

Från novis till mästare. En studie av ... - PRIM-gruppen

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?