FRÅN GOTLAND TILL ESTLAND - medeltidsgotland

More documents

Recommendations

Info

gravstenen som gör att man kan hänföra Botref till någon hypotetisk ”Stenkumla- eller Hogränsläkt” (s 71). Det är inte heller så att flest gravstenar hittats vid S:t Clemens. Antalet är ungefär detsamma som vid S:t Hans, där stenen som Markus hänför till Roma — baserat på Lindström — visst varit hemmahörande. Man frågar sig därvid särskilt varför hon valt att referera Lindströms tolkning av texten, från 1895, och inte den som Hamner-Widéen gjorde 1940 och som alls inte finner någon abbot 22 . Däremot en person med namnet ”Kabbas”, vilket även skulle kunna vara ett binamn, eftersom en släkt ”Kabbe” är belagd i Visby senast under 1200-talet 23 . Markus kan inte heller förstå varför byggnadsverksamheten varit så intensiv kring S:t Clemens, om det inte vore för anknytningen till ”kungsgården” (s 72). Tanken att den intensiva befolkningsökningen haft del i denna föresvävar henne inte alls. Och det trots att vi har anledning att räkna med en synnerligen kraftig befolkningsökning i Visby under 1200-talet 24 . Ändå räknar faktiskt inte Markus med någon annan församlingskyrka i staden än S:t Hans, vilken kyrka — mycket talande för hennes inställning — ”lämnas ifred” (s 134). Därför frågar hon sig inte heller varför byggnadstakten där också varit så intensiv. Något som enligt hennes sätt att tänka borde göra även S:t Hans till ”kungsgårdskyrka” och ställa visbyborna helt utan församlingskyrka. Möjligen räknar hon — åtminstone delvis — med att ”tyskarnas Mariakyrka” (s 129) haft församlingskyrkostatus, men det framgår aldrig av texten. Som vi ser så är det, gällande S:t Clemens, verkligen inga bärande indicier som Markus använder sig av och aldrig någon skriven samtida källa. Trots det så har S:t Clemens i avhandlingen blivit en kyrka som ”under en viss period haft danska patroner, eller i varje fall patroner som haft nära anknytning till Danmarks översta samhällsskikt” (s 70) och dessa patroner anses ha haft med svartbrödraordens etablering i Visby att göra (s 71). Vidare säger hon om S:t Clemens kyrka ”vilken enligt analysen i föregående kapitel kan betraktas som en dansk kungsgårdskyrka” (s 99) och att den var danskarnas ”andliga centrum” i Visby (s 100). Det finns alltså ingenting i det Markus anför som kan uppväga värdet i de samtida källornas uppgifter om att S:t Clemens varit en församlingskyrka. T o m idéerna om att den varit faktorikyrka kan avfärdas! Avfärdas kan också Markus’ påstående att; ”Åren mellan 1230 och 1250 synes flera kyrkor i Visby ha bytt sina patroner; förutom S:t Clemens även S:t Nicolaus och S:t Lars” (s 72). Detta påstående underbygges inte på något annat sätt än idéerna om den danska kungamaktens och kyrkans inflytande och några namnbyten finns definitivt inte dokumenterade! När byggdes S:t Nicolai? Av en väsentlig betydelse för dateringen av flera gotländska kyrkor är Vårfrukyrkan i Visby, ”tyskarnas kyrka” som den i många sammanhang något felaktigt benämns 25 . I verket Sveriges kyrkor, volym 169, har Erik Bohrn utifrån denna kyrkas tillkomst — efter Gunnar Svahnströms datering av koret som tillkommet efter invigningen 1225 — daterat S:t Nicolai till mitten av 1200-talet 26 . Uppenbarligen ansluter sig Markus till denna åsikt, i det att hon bl a med hänvisning till någon tysk forskare menar att det inte varit ovanligt att dominikanerna i årtionden kunde leva utan konvent (s 61). Vad som emellertid är mest uppseendeväckande i hennes framställning är att hon helt utelämnar dendrokronologiska dateringar av virke från byggnadsställningar, vilka använts vid uppförandet av den nuvarande västgaveln. Att Markus inte kan ha varit okunnig om dessa dateringar — vilket däremot Bohrn var då han skrev sin text om S:t Nicolai, eftersom de då inte var gjorda — framgår av hennes litteraturlista, där Bråthens ”Dated wood from Gotland and the diocese of Skara” finns medtagen. Enligt samma skrift så fälldes nämligen virke för denna byggnadsställning åren 1250 och 1254 27 ! D v s att den nuvarande västgaveln börjat uppföras så tidigt som senast 1250. Av dessa dendrokronologiska vittnesbörd inses lätt att Bohrns datering inte håller måttet, eftersom det är uteslutet att västgaveln kan ha uppförts samtidigt med den äldsta Nicolaikyrkan. Man inser därför lätt, att
kyrkan ligger betydligt närmre Yrwings datering än Bohrns och att den utan problem kan förmodas ha övertagits av dominikanerna vid deras ankomst till Visby ca 1228. Detta ovedersägliga faktum, att kyrkan måste ha byggts tidigare än vad uppenbarligen flera konsthistoriker ansett som möjligt, kan också kasta tvivel över andra konsthistoriska dateringar, och då särskilt Markus’ eftersom man blir tveksam inför hennes noggrannhet. Det borde rimligtvis också få konsekvenser för dateringen av Vårfrukyrkans östparti, eller kopplingen mellan detta och S:t Nicolai. Kan det kanske vara så enkelt, att S:t Nicolai är primär i förhållande till korutbyggnaden vid Vårfrukyrkan och stått färdig redan före 1225? Kanske kan rent av branden vid S:t Nicolai ha varit en av orsakerna till att i Visby bosatta ”burgenses” hos biskopen framställde begäran om Vårfrukyrkans upphöjande till församlingskyrka 28 ? De gotländska ”stormännen”. Kersti Markus ansluter sig till tidigare anförda idéer av Åke Hyenstrand, Anders Carlsson och Ola Kyhlberg om att det måste ha funnits ”stormän” på Gotland. Hon inleder med att mena, att diplomernas ”seniores” nog avser en gotländsk stormannaklass, eftersom termen tycks avse en sådan i Estland (s 14). Hon lutar också mot att gutar och gutniskt folk inte som idag avser gotlänningar, utan istället en jordägande aristokrati (s 14). På samma sida gör hon sedan ett fullständigt hisnande omdöme om ”forskningen”, i det att hon påstår att; ”forskarna betraktar det gotländska samhället under 1200-talet som i de flesta fall isolerat från dåtidens politiska liv i Östersjörummet”. Detta kategoriska påstående underbyggs dock inte, utan vi ska tro att så är fallet bara för att hon säger det. Det intressanta är dock, att såväl Markus som före henne ”stormannaarkeologerna” är de som isolerar ön från 1200-talets politiska liv. Istället för att acceptera vad källorna säger oss, d v s att ön med Visby i spetsen var inriktad på handel och spelade med dessa politiska förutsättningar, vill man tvinga in ön i en politik som inte var verklighet för gotlänningarna, nämligen fastlandets och Danmarks stormannapolitik. Därför tänker sig Markus, att handeln måste ha spelat mindre roll än vad som i verkligheten var fallet. Därför menar hon, att ”med tanke på hur dominerande kyrkan var på 1100- och 1200-talen kan inte handeln ha spelat en så avgörande roll för gotländska samhällets utveckling som tidigare hävdats” (s 20). Ett påstående som får stå helt utan stöd från andra källor eller författare. Men Hugo Yrwing t ex understryker däremot gång på gång i sin forskning de handelspolitiska förutsättningar som Visby och Gotland hade att spela med, enbart av den anledningen att öborna var ett handelsidkande folk — oavsett om det gällde fjärrhandel eller gotländsk internhandel 29 . Dessa handelspolitiska förutsättningar ser vi om inte annat helt tydligt av Henrik Lettens krönika. 1203 jublade Visbyborna åt korsfararna, men släppte samtidigt av handelspolitiska skäl in de hedniska esterna i sin hamn och 1226 vägrade gotlänningarna i staden att delta i korstågen för att inte störa sin handel. Samma handelspolitiska hänsyn — fristående från varenda furste kring Östersjöns stränder — ser vi 1229 16/2, då påven skriver till Linköpingsbiskopen, abboten i Roma och prosten i Visby för att dessa ska försöka stoppa gotländsk handel med de hedniska finnarna 30 . Vidare också 1280 då Visbytyskar och Lübeck avsluter ett tioårigt fördrag om handelns skydd 31 , 1285 då Visbyborna av handelspolitiska skäl (kung Magnus skiljedom senare samma år mellan städerna och Norge 32 ) går med på att göra ledungslamen till en fast, årlig tribut, mot landsbygdens vilja 33 , samt 1338 då Visby med Lübeck avsluter fred med Novgoroderna, även om krig skulle uppstå mellan de sistnämnda och den svenske kungen 34 . Av någon outgrundlig anledning kan inte Markus (eller för den del ”stormannaarkeologerna”) acceptera verkligheten sådan som den var. En region som avvek från det gängse mönstret kan bara inte ha funnits tycks man känna. Där måste ha funnits stormän som byggde kyrkorna och betedde sig som vilka andra frälsemän som helst, för inte kunde ju bönderna vara kapabla till det. Att Markus verkligen omfattar en sådan uppfattning om bönderna misstänker man då hon i samband med Duneskatten skriver att dess ägare varit ”en person med vida kontakter och mycket konstkänsla, som inte brukar utvecklas i bondemiljö” (s 126). Dessutom
Page 1 and 2: FRÅN GOTLAND TILL ESTLAND avhandli
Page 3: fientliga uppträdande avstå från
Page 7 and 8: Vad Markus och hennes meningsfränd
Page 9 and 10: Hyenstrand, Åke: Socknar och stens

FRÅN GOTLAND TILL ESTLAND - medeltidsgotland

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?