FRÅN GOTLAND TILL ESTLAND - medeltidsgotland

More documents

Recommendations

Info

framskymtar ingenstans att ”sockenmenigheten” skulle ha varit byggherrar till någon kyrka. Så t ex säger enligt Markus Angainskriften ”ingenting om vem som var den riktige byggherren”, vilken istället bör ha varit anknuten till cistercienserna (s 141), och Grötlingbo och Hablingbo kyrkor ”kan knytas till vissa inflytelserika personer, inte till sockenmenigheten som kollektiv” (s 118f). Inte ens Elinghems lilla kyrka kan vara ett resultat av sockenmenigheten, utan den ska ha varit en gårdskyrka och ingått i en borganläggning (s 140). Men vilka är då bevisen för de gotländska stormännen? Ja, vad gäller ”seniores” så är den termen knappast något som kan indikera stormän. Den används från 1276 fram under hela 1300-talet, och ännu 1399 skriver tyska ordens högmästare till ”den bunden des ganczen landes” och riktar sig till ”euwer eldesten” 35 . D v s att det inte kan råda någon tvekan om att det är böndernas ”äldste” som avses. Vad också gäller ”gutar” och ”gutniskt folk” så kan vi t ex se från Kampens tackbrev till Lübeck 129(4) att dessa termer måste avse invånarna på Gotland. I detta brev sägs nämligen, att friserna inte ska få besöka Gotland och ”samma gutar” (ipsis gothis) inte Västerhavet. D v s att t o m tyskarna på ön i detta sammanhang blev ”gutar” 36 . Termerna kan alltså inte uppfattas som avseende en jordägande aristokrati. Åtminstone inte enligt samtidens sätt att se det. Vidare anför Markus som ”bevis”, att det westfaliska mönstret med att klosterkyrkorna grundades på stormannafamiljers mark borde (min kursivering) kunna appliceras på gotländska förhållanden (s 71). Men detta är inget bevis, eller ens indicium, om inga stormän kan beläggas. Ett ytterligare ”bevis” är enligt Markus, att Hablingbo och Grötlingbo kyrkor enligt henne var dominerande i sina ting och visar en byggnadshistoria som skulle passa (min kursivering) vilken stormannakyrka som helst på fastlandet (s 118). Det leder till att hon påstår att; ”Dessa fakta stöder antagandet att byggena kan knytas till vissa inflytelserika personer, inte till sockenmenigheten som kollektiv” (s 118f). Men de ”fakta” hon talar om är ju bara hennes egna formuleringar! De bevisar ingen stormannaklass. De säger blott, att kyrkorna i Hablingbo och Grötlingbo är praktfulla. Men det motsäger inte att de kan ha varit uppförda av sockenmenigheten. Nu är det inte så att jag vill påstå att inte vissa bestämda personer kunde vara drivande och dra extra försorg om kyrkobyggena på ön. Men vad jag bestämt säger är, att dessa personer på intet vis kan bestämmas som ”stormän” av det slag som fanns på fastlandet, i Danmark och på kontinenten! Det hjälper inte heller att Markus citerar Anders Carlsson, därför att hans påstående, att en grupp av stormannasläkter ”faktiskt har funnits dokumenterad i källmaterialet sedan länge” (s 120), inte stämmer med källmaterialet! Åtminstone inte med diplomer, annaler, necrologier, gravstenar eller andra samtida skriftliga källor! Ty i sådana finns inte ett enda vittnesbörd om någon gotländsk ”storman”. Inte ens Peter Harding kan styrkas som ”storman”. För det första är det en missuppfattning att se honom som ”gutaböndernas ledare 1288” (s 129). Han var emellertid en av ett ledarkollektiv om sex personer, där den främste är Olof Rangvald i Tofta, från samma ting som Peter själv 37 (vilket innebär att Peter inte varit domare). Kanske var han från annan ort (Visby?) inflyttad i andra eller tredje led, och hade av någon anledning skaffat sig erfarenhet i krigskonst. Om han var tyskorienterad eller inte är omöjligt att säga. Böndernas allians med estniska riddare kanske snarare tyder på att han vistats någon tid i Estland. Han kan då ha varit befryndad med Pukesläkten i Visby, vilken tycks ha haft äktenskapliga förbindelser med den tysk-estnisk-svenska frälseätten Scherembeke 38 . Men av gravstenens plats framför altaret kan man absolut inte dra några slutsatser. Det finns nämligen ingenting alls som säger att detta var läget under medeltiden! Vi kan snarare vara övertygade om att det inte var gravstenens plats då, eftersom de enda belagda orginallägena (undantaget upphöjda tumbor) torde vara de vid ruinkyrkorna i Visby framgrävda gravstenarna. Inte heller ”settingshövdingarna” av 1313 (s 131), från Angelbos och ”Dusser” 39 var annat än bondehövdingar. Detta framgår med önskvärd tydlighet av att den senare nämns med ett s k ”husbondenamn” 40 . En märklig stormannaklass.
Vad Markus och hennes meningsfränder bland ”stormannaarkeologerna” verkligen borde göra är, att sätta sig ned en stund och fundera över hur den stormannaklass som man försöker tillverka på Gotland ser ut i ljuset av samtida frälse. För det första så är det ett allmänt känt faktum, att det är denna klass som har satt de tydligaste spåren av alla lekmän i det medeltida skriftliga källmaterialet. Men detta till trots så skulle de gotländska stormännen alltså inte ha efterlämnat ett enda skriftligt vittnesbörd, inte en enda miles-, dominuseller armigertitel, blott en enda vapensköld och ingen enda gotländsk inskrift! För det är ju ett faktum, att i samtliga handskrivna medeltida källor vi har, rörande den gotländska landsbygden, så är de namngivna lekmännen sådana som inte höjer sig över bondeståndet. Inte en enda!! Trots att också Anders Carlsson påstår att; ”Dessa stormän har ingått i en maktstruktur, där de själva sannolikt befunnit sig i beroendeförhållanden till utomgotländska furstar”, och Markus ansluter sig till detta (s 120), så har vi alltså inte ett enda belägg för familjeförbindelser mellan det gotländska ”frälset” och övrigt nordiskt frälse. Inte i en enda handling rörande arv- och kvarlåtenskap under hela medeltiden nämns en gotländsk jordplätt eller gård, inte någon gång i tvister så bråkar man om gotländskt land och i endast ett fall indikeras att en frälsesläkt har haft ett gotländskt ursprung — även om den som sådan inte var verksam på ön — nämligen ätten Puke, vilken verkade i Visby 41 . Kan ens de som vill tillverka en medeltida gotländsk stormannaklass göra Gotland till en än mer unik region än den hittills har varit? Nämligen med ett osynligt frälsestånd, fullständigt väsenskilt från allt annat känt frälse vad gäller spår i de skriftliga källorna, med en osynlig kungamakt, och med en fullständigt oomvittnad senare social revolution, då frälset har försvunnit. Kan man verkligen så totalt bortse från samma källors ”frälse- och kungavacum” att man enkom utifrån egna idéer och tolkningar vill skriva om verkligheten? Ja, tyvärr så är Kersti Markus på god väg. Mindre felaktigheter. För att inte denna text ska bli onödigt lång vill jag bara påpeka, att avhandlingen också vidhäftas med en rad smärre felaktigheter. Som t ex att Solberga kloster skulle ha varit en liten anläggning och att det tidigast leddes av en priorinna (s 23). Även här vill jag påpeka att källorna inte tillåter oss att dra sådana slutsatser. Det enda vi kan säga är, att ”priorissan” Cristina Wipperford 1387 skötte försäljningen av Lickerarve i Barlingbo till Nikles Sudergute 42 . Men det betyder inte att inte en abbedissa kan ha funnits över Cristina vid klostret. Inte heller vet vi något om klostrets storlek, då långtifrån alla byggnader vid detsamma har återfunnits 43 . Något som inte minst illustreras av hur tomt det är på klostergårdens södra halva 44 . Det enda vi kan vara övertygade om är att nunnornas antal under 1400-talet var lägre än århundradena innan, eftersom befolkningsantalet minskade på ön under detta århundrade. En annan felaktighet är t ex att Roma kloster inte hade någon gård i Visby. Denna gård omtalas 1368 som ”Closterheren wif” då därifrån exporterades en liten post smör till Lübeck 45 . Dock ska jag inte vidare uppehålla mig vid dessa smärre felaktigheter, då de inte är av avgörande betydelse för Markus’ försök till omskrivning av den gotländska historien. Slutord. Kersti Markus vill, som har framgått ovan, se Gotland som en konventionell dansk(!) provins under 1100och 1200-talen. Där levde, enligt henne, en adelsklass som byggde kyrkor och hade nära bindningar till den danske kungen, vilken hade sin gård vid S:t Clemens i Visby. Till ön inkallade kungen cistercienser och dominikaner, där levde ett ordinärt, okulturellt bondestånd som på nåder fick tillträde till stormännens kyrkor — Okapabla som de var att själva åstadkomma någonting — och i Visby bodde de ganska betydelselösa köpmännen och trängdes vid den lilla S:t Hanskyrkan — vilken inte heller de varit kapabla att åstadkomma
Page 1 and 2: FRÅN GOTLAND TILL ESTLAND avhandli
Page 3 and 4: fientliga uppträdande avstå från
Page 5: kyrkan ligger betydligt närmre Yrw
Page 9 and 10: Hyenstrand, Åke: Socknar och stens

FRÅN GOTLAND TILL ESTLAND - medeltidsgotland

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?