Fåglar i Närke - Sveriges Ornitologiska Förening

14
Fåglar i Närke 2009 nr 4
Landkrabbor på
Landsort
Ulf Jorner
Alla har vi väl någon gång hört sjöväderrapporten:
”Landsort sydväst åtta, halvklart”. Nu
skulle vi äntligen få se vad som dolde sig bakom
denna kortfattade väderbeskrivning. Vi
var tolv NOF-are som på eftermiddagen fredagen
den 25 september samlades vid Svampen
för avfärd. På lördagen skulle ytterligare
tre deltagare ansluta.
De drygt tjugo milen till båtbryggan på Torö
gick snabbt, så vi hade tid till en liten uppmjukning.
Ronnie Lindqvist, som hade planerat
resan på ett föredömligt sätt och som under
resan höll oss i ett lagom fast grepp, hade koll
på en obsplats nära hamnen. Så vi traskade
upp till väderkvarnen på sin kulle och fick en
fin utsikt över hamnen Ankarudden och dess
omgivning.
Skådandet gav en försmak av hur det skulle
bli ute på Landsort: vi hade mest tur med
rovfåglar. Här på fredagskvällen blev det en
havsörn, en tornfalk som stod nästan stilla i
den friska vinden, en stenfalk och en sparvhök.
Bland annat som visade upp sig fanns
små- och storskrakar och ejdrar liksom några
ladusvalor kring själva kvarnen.
Båtresan ut till Landsort tog en halvtimme och
när vi kom fram var det redan mörkt. En positiv
överraskning var att vandrarhemmet bjöd
NOF samarbetar med:
www.sfr.se/orebro
på transport av vår utrustning ända fram till
stugorna. Vandrarhemmet var också i övrigt
en angenäm bekantskap, med stora fräscha
utrymmen och god utrustning. Efter en kort
planering av morgondagen gick vi tidigt till
sängs: Redan 0615 skulle vi ge oss av för att
inte missa morgonens första sträck.
Morgonen tillbringade vi omkring Landsorts
fyr, enligt uppgift Sveriges äldsta, något dock
beroende på hur man räknar. Förresten är det
fyren, samhället och fågelstationen som heter
Landsort, själva ön heter egentligen Öja. Men
i dagligt tal blir ofta även ön kallad Landsort,
och så också i denna rapport.
Knappt hade vi kommit upp till fyren och hittat
en hyfsat läläge förrän någon skrek ”Pille”
och så hade vi en fin obs på en ung pilgrimsfalk.
Havsörnar fanns det här och var; vi gissade
på att vi vid dagens slut sett sex olika individer,
men det kan förstås ha varit både fler
och färre. En sparvhök gjorde också ett kort
framträdande.
Men det var ju sträcken som var skälet till att
vi stod här uppe. Själv har jag en hatkärlek till
denna forma av skådning, möjligen beroende
på att jag provat den så sällan. Den övning som
Klåvudden och Nydalen har gett är ju bara ett
slags småskola. Problemet är att fåglarna i regel
är långt borta, att man ofta har motljus och
att det är ont om referenspunkter när man spanar
rakt ut. Den som bara tittat i en fågelbok
kan inte föreställa sig att även tränade skådare
kan ha svårt att skilja en flock med bläsänder
från en dito med svärtor.
Även om man relativt snabbt vänjer sig, finns
det gott med problem. Är det en lom eller är
det en dopping? Vad är det för vadare som går
snabbt åt höger? (Eftersom höger är söderut så
går nästan alla fåglar åt höger, så den upplysningen
lär man sig snart att bortse ifrån.) De
där som fällde mot kassusen, var det verkligen
ejdrar?
Det uppstod en hel del intressanta diskussioner:
”Det måste ha varit en gråhakedopping!
Såg du inte hur mörkt huvud den hade?” De
flesta diskussioner slutar i enighet, men i en