Fåglar i Närke - Sveriges Ornitologiska Förening

ute vid själva brottsplatsen.
– Bra jobbat Gustafson!
– Dig kan man i alla fall lita på!
– Hur f-n hittade du den?
– Osv.
Väl uppfostrad som man är så svarade jag förstås
att det mest var tur. Fast ni vet ju sanningen.
Detta var en fredagskväll och just denna kväll
i veckan betyder arbete för mig. Då lägger jag
oftast in nya auktioner på nätet. Så ock denna
fredag. Det gick ju förstås lätt som en plätt.
Jag frågade hustrun om hon märkte något speciellt?
Samtidigt som jag strök mig över min
allt kalare hjässa. Alltså, om man bortser från
tuppkammen.
– Nej! Kanske verkar du trevligare än vanligt?
– Det var då också ett enfaldigt och högst
otrevligt svar, replikerade jag. Sen släppte jag
bomben. Din make har faktiskt upptäckt en
prärielöpare idag!
Nu kan man ju tycka att hustrun skulle falla
mig om halsen och uttrycka sin stora lycka
över att vara gift med en så fantastisk fågelskådare.
Men självklart inte. På kvinnors vanliga
trångsynta vis svarade hon bara
– Jaså.
– Men kvinna! Hör du inte vad jag säger? Jag
har ju upptäckt en första klassens raritet idag!
En amerikansk vadarfågel som det är en mikroskopiskt
liten chans att hitta i inlandet.
– Ja det var ju roligt.
Svarade hon. Är detta tacken, tänkte jag.
– Förstår inte människan vad jag säger? Sluddrar
jag? Det är ju som om David Beckham
kommer hem till Victoria efter att ha avgjort
VM-finalen i fotboll och bara får ett ”jaha” av
Vickan. Hustrun som har ett krasst förhållande
till sakers varande svarade.
– David har väl tagit hem en lite tjockare plånbok
än hr Gustafson så det är kanske inte så
konstigt att han får lite mer uppskattning.
Så var det med det. Nåja! Dagarna gick och
jag flöt fram som på ett rosa moln. Lyckönskningarna
strömmade in från jordens alla hörn.
I det närmaste i alla fall. Det kom faktiskt ett
från Nora! Hemma gick jag och kluckade för
mig själv, förvissad om att ha den vackraste av
tuppkammar.
– Åh! Vilken fågelskådare man är, tänkte jag!
Men så kom då det olycksaliga datumet 9 oktober.
Telefonen ringde vid middagstid. Johan
i andra änden berättar;
– Närkeflytet verkar hålla i sig. En mysko tärna
är sedd under morgonen i Oset. Troligen en
svarttärna.
Detta kändes förstås lite udda och spännande.
Flertalet av de värsta kryssarna i landskapet
var på väg eller redan där för att försöka se
tärnan. Själv jobbade jag förstås och kunde
inte komma loss förrän lite senare. Väl där
marscherade jag i rask takt ut via Rosenbergsstugan
mot udden. Tuppkammen som nu närmade
sig trädtoppshöjd vaggade stolt i vinden.
Halvvägs mötte jag dock en dyster samling
som konstaterade att de bara sett en ung fisktärna.
Men stärkt av min veckogamla bedrift
vägrade jag förstås att låta mig nedslås utan
gick raka vägen ut till udden. Vädret var vackert
så det gick verkligen ingen nöd på mig. En
timme gick och visst fiskade det en ung fisktärna
utanför udden då och då. Plötsligt hade
den sällskap av en mindre tärna med tydligt
mörkfläckig buk. Sedan höll jag på och velade
en halvtimme eller två. Tärnan kom tillbaka
flera gånger och jag skulle ljuga om jag påstod
att jag inte såg den bra. Tyvärr! Jag skall inte
trötta er med detaljer men jag kom slutligen
fram till att det var en gammal svarttärna efter
moget bläddrande i tillgänglig litteratur. För
tuppkammens skull borde historian vara slut
här. Men icke!
Nästa morgon ringer telefonen igen. Samme
Johan igen. (Han är riktigt tjatig ibland).
– Jo, jag var nere i Oset på morgonen och såg
din svarttärna och jag är nästan hundra på att
det är en skäggtärna. Det var nu tuppkammen
började krackelera för att om några timmar
33