Fåglar i Närke - Sveriges Ornitologiska Förening

22
Fåglar i Närke 2009 nr 4
by, närmare bestämt vid S:t Johannes kapell.
Där spanar vi efter en dvärgbeckasin som setts
under dagen, men den har försvunnit när vi
väl är på plats.
Söndag 11/10. Ronnie Lindqvist
Sista dagen med gänget, och vad gör man? Jo
naturligtvis går man upp och städar klockan
06.00 innan morgonljuset når oss. Frukosten
smakar som vanligt förträffligt och förväntningarna
på dagen skruvas upp efterhand som
tiden går.
Bilfärd mot Ottenby genom mörkret. Trastar,
rödhakar och obestämbara tättingar i strålkastarljuset.
I natt har de kommit, de har färdats
på betydligt svårare vägar än vi.
Vi får välja ny sida av udden eftersom det blåser
från öster idag, eller varifrån blåser det
egentligen? I söder hänger tunga moln med
miljoner regndroppar som väntar.
Ejder, sjöorre, svärta, prutgås, vitkindad gås.
Paraden av de välkända fåglarna som kämpar
i vinden har börjat. Kämpar förresten? De förefaller
nonchalant starka, välanpassade och i
sitt rätta element. Undrar hur länge man själv
skulle orka flyga, om man kunde, över öppet
hav och ofta i motvind. De stannar inte ens
och rastar som man vill!
Lom, ropar någon och lite har man lärt sig.
Snabba vingslag, kutryggig, lyfter på huvudet
ibland - smålom. Kort därefter kommer
en till, och sen en till och sen en till. Det blir
lommarnas morgon. Tio smålom, fyra storlom
och några obestämda. Bra träning. Andra fåglar
som gläder oss den här morgonstunden är
alfågel och tordmule. Vi räknar in trettio alfåglar
i varierande dräkter. Vackert vita vinterdräkter
blandat med sådana som fortfarande
föredrar sommarkostymen. Tordmularna
kommer som torpeder i vågtopparna.
Vad var det?! En tobisgrissla i vinterdräkt
dimper ner i synfältet, landar på vattnet och
är borta. Några sekunders obs och sen får man
vara nöjd.
Skäggdoppingar och gråhakedoppingar i vinterdräkt
över blåsigt hav är vi människor från
slättsjöarnas land inte vana vid men med lite
övning går det att skilja dem åt. Gråhaken ser
lite mörkare och ”sotigare” ut med mindre
vitt på vingen. Skäggdoppingen ser ut som
en lång, gänglig blond yngling. Två svarthakedoppingar
i ren och fin vinterdräkt avslutar
doppingskolan.
Ser ni måsarna där ute vid sjömärket? Långt,
långt ute jagar ett par små måsar sjövant och
smidigt i blåsten. Dvärgmåsar, ungfåglar, så
olika de lätta tärnliknande vi ser ibland hemma.
Här ser de urstarka ut och jag förundras.
En annan fågel som inte beter sig som hemma
är kungsfågeln. Vanligtvis omöjlig att se i sin
grantopp men här är de nära. Jag ser en som
sätter sig på ett stativ under tiden som ägaren
av stativet omedvetet stirrar ut i fjärran. Fyrträdgården
myllrar av de små kungarna.
Larmet går. Taigasångare i Grönhögen! Det
rör sig bland skådarna på udden. Vi drar.
Väl framme i Grönhögen ser vi allvarliga män
och kvinnor med blicken fästade i trädkronorna.
Dock i olika trädkronor, vilket brukar betyda
att ingen vet var fågeln befinner sig. Vi
sprider ut oss, letar, hajar till, hittar gransångare,
kungsfåglar, rödhakar men ingen taiga.
En svart rödstjärt gläder några. Jag ansluter
mig till ett gäng brittiska skådare som verkar
entusiastiska. De har hittat en flock bergfink
som äter lunch i en rönn. ”Jolly nice birds”.
Rop bortifrån ICA-butiken men den är borta
när horden av kikarbärare kommer fram. Några
påstår sig ha sett den bra men själv får jag
nog leta taigasångare något år till. Till slut blir
det för stimmigt för att det ska kännas bra.
Regnet kommer och vi drar norrut, hemåt.
Ett litet skogsparti mot Kalmarsund ser bra ut,
det måste vi kolla. Här växer tydligen Arontorpsros
på sommaren. Platsen kallas Mörbylilla
och är en talldunge som lutar betänkligt
åt ett och samma håll. Vi skrämmer slag på
korna som flyr i panik. De har nog inte besök
så ofta som kusinerna vid Ottenbylund.
Gransångare, trädkrypare, mesar. Någon hör