Irene Virtala Tystnaden talar Om finländska krigsbarn i skönlitteraturen

Under de 4-7 åren hade barnen lärt sig landets språk och betraktade fosterföräldrarna som
sina egna föräldrar. Det var problematiskt att åter rycka upp dem från deras trygga miljö.
Fosterföräldrarna var också ofta mycket fästa vid sina fosterbarn vilket fick konsekvenser i
form av långvariga rättstvister mellan fosterföräldrar och de biologiska föräldrarna eller
modern. 13 Merparten krigsbarn 14 skickades tillbaka till sina biologiska föräldrar, men
mellan 10.000-15.000 blev kvar i Sverige och 500 i Danmark där de adopterades eller
placerades i fosterhem. Anledningen till att antalet är så osäkert beror på att många barn
skickades fram och åter vid flera tillfällen och flyttningar i privat regi var också vanliga.
Många av krigsbarnen var så små vid förflyttningstillfällena att de inte kunde förstå den
process de själva var inbegripna i och ofta bar de på föreställningen att de själva var
skyldiga till att föräldrarna övergivit dem. Separationen från den biologiska modern kunde
gå dramatiskt till. Nutidens barnpsykologer anser att separationen under barndomen från
föräldrarna, speciellt från modern, kan vara skadlig för barns psykiska utveckling och få
vittgående följder. De finska krigsbarnen har varit med om en stor livsförändring –
separation från de nära mänskliga relationerna och med förflyttning till en ny uppväxtmiljö
med ett främmande språk. Barn på flykt undan krig utan föräldrarnas skydd har kommit att
bli sinnebilden för utsatthet.
Barnförflyttningarna har länge varit ett känsloladdat ämne och förknippat med
skuldkänslor, därmed också ett obeaktat och försummat forskningsområde i Nordens
historia.
Forskningen om förhållanden under krig har i regel enbart kartlagt maktens och
handlingens strategier utan att bry sig om de ödesdigra konsekvenserna för de oskyldigt
drabbade. Det har skrivits hundratals faktaböcker, tidningsartiklar och långa romanserier
om Finlands krig, men det ser ut som om en kollektiv förträngning aktivt skulle ha hållit
tillbaka krigsbarnsfrågan.
Krigsbarnsfrågan har blivit aktuell under 1990-talet då krigsbarnen själva har börjat reagera
över sin unika historiska bakgrund och har börjat bilda krigsbarnsföreningar i hela Norden.
En riksförening och ett flertal lokalföreningar har bildats i de berörda länderna.
Medlemmarna av Riksförbundet Finska Krigsbarn (RFK) 15 har t.ex. bildat en vetenskaplig
kommitté med planer på internationalisering av de finländska krigsbarnens erfarenheter
genom att upprätta kontakter med internationella organ. 16 Kontakter med den engelska
krigsbarnsföreningen har etablerats av finska krigsbarnsföreningar. 17 Nordiskt samarbete
har etablerats genom att bilda föreningen Finska Krigsbarn i Norden 2003. Samma år
vittnade Europas krigsbarnskonferens (Conference of European War-children) som hölls i
Uleåborg den 13-15.6.2003 om att krigsbarn över gränserna har hittat varandra. De
kontakter som konferensen fått från alla håll i världen visar att hos krigsbarnen finns både
behov och vilja till internationellt samarbete. I Uleåborg sammanträdde också den ett år
gamla internationella takorganisationen International Federation of Evacuees and War
Children (INTERFEW). På uppdrag av organisationens ordförande, Martin L. Parsons från
England, har ett internationellt krigsbarnsarkiv grundats i samband med Readings
universitet. Litteratur, forskning och annat material som hör samman med Andra
13 Kavén, Pertti 2/2002:12.
14 Begreppet ”krigsbarn” har en lång europeisk bakgrundshistoria (Salminen 2001:1-9), (Kovács 1995:79). I denna studie
används begreppet ”krigsbarn” om de finländska barn som förflyttades till andra nordiska länder (Sverige, Danmark,
Norge) under Vinterkriget och under Fortsättningskriget.
15 Om RFK:s uppkomst, historik, verksamhet och mål, se Pirkko Ahlins artikel ”Riksförbundet Finska Krigsbarn – RFK” i
(Krigsbarns erinran. Snäll, lydig och tacksam 2003:9-12).
16 Såltin 1998.
17 Vihavainen/Kavén (Helsingin Sanomat 2001), Rosnell (Medlemsnytt 3/2001:3, 10).
13