Irene Virtala Tystnaden talar Om finländska krigsbarn i skönlitteraturen

plats där mamman senast vid separationen hade stått få en speciell betydelse, en plats
varifrån barnet vägrade att flytta sig. 84
De finländska krigsbarnen mötte ett hårdare öde än de engelska krigsbarn som Anna Freud
iakttog. De finländska krigsbarnen kom plötsligt till en främmande språkmiljö. Vidare togs
alla de ting och de kläder som de bar på sig som ett sista minne från hemmet ifrån dem och
brändes. T.o.m. deras hår snaggades och avlusades. Många barn fick aldrig klart för sig
varför de skulle uppleva denna grymma behandling. I och med att deras nödvändiga övergångssobjekt
togs från dem, upplevde de detta som en andra separation. 85
Diskussionen om de allvarliga följderna av barnets tidiga separation från modern inleddes
under det tidiga 1950 – talet i Norden. Utgångspunkten var J. Bowlbys Maternal Care and
Mental Health (1951) som översattes till svenska efter några år Modern och barnets
själsliga hälsa (1954). Rapporten utarbetades på uppdrag av WHO för att redovisa
forskningsresultat om ”barn som saknar föräldrar eller är skilda från sina familjer av andra
som hjälper barnet att gå över från modersymbiosen till en avskild individ, kallas för ett ”övergångsobjekt”. Winnicott
hänvisar gärna till Nalle Puh och Snobben- serier även om han annars undviker att nämna konkreta exempel på
övergångsobjekt, eftersom de kan förekomma i oändliga variationer.
Övergångsobjektet är ofta förknippat med andra sensotoriska förnimmelser: kramande, fingrande, smekande, nosande,
sugande på fingrarna, jollrande och mumlande. Företeelsen med över gångsobjektet kan bli en viktig ritual vid
sängdags eller viktig försvarsmekanism mot en melankolisk, otrygg eller ångestladdad tillvaro.
Då barnet växer upp, kan det ursprungliga övergångsobjektet bli satt åsido, men istället för det kan det komma andra
nya, för åldern lämpliga objekt. Egentligen växer vi alla mer eller mindre upp med övergångsobjekt; objekten blir bara
abstraktare med åldern. Vi utnyttjar dem i konsten eller i religiösa upplevelser. Att måla tavlor, att skriva ner sin
autobiografi eller att ägna sig åt kulturella aktiviteter kan ge uttryck för den vuxna ålderns övergångsobjekt. Den
nationella identiteten får stöd av ritualerna kring den nationella flaggan, den religiösa upplevelsen stimuleras av
intagandet av oblaten som Kristi kropp.
Winnicott utvidgade sin teori om övergångsobjekt till övergångsfenomen, då lekens och fantasins del blev betonade.
Kontroll över övergångsobjekt är präglad av ett medvetande av att röra sig mellan två verkligheter. Om så behövs, kan
objektets symbolvärde också erkännas. Övergångsföreteelsens transitionala utrymme är ett utrymme där skaparkraften
föds och verkar. Det är också en förutsättning för kulturella upplevelser. Övergångsobjekten och övergångsföreteelser
är kanske närmare vårt liv än vi anar (Winnicott, Donald Woods: Playing and Reality, Penguin Books, Great Britain
1982). Mer om övergångsobjektet i skönlitterär tillämpning i Anna-Maija och Anna-Karoliina Virtalas manusskript
(barnbok): Räsyn tarina (Snuttefiltens saga).
84 Anna Freud (1943)1973:51.
85 ”Pieni lapsi on täysin riippuvainen vanhemmistaan sekä fyysisesti että psyykkisesti. Ravinnon, lämmön ja huolenpidon
lisäksi hän tarvitsee tukea, rakkautta, tunnustusta, ihailua, kiinnostusta. Vähitellen lapsi kehittyy autonomisemmaksi,
mutta osittainen riippuvuus jatkuu pitkälle aikuisikään. Koskaan emme ole täysin riippumattomia toisistamme vaan
tarvitseme etenkin tunne-elämämme tueksi toisia ihmisiä. Pienellä lapsella ei ole kykyä eritellä tai käsitellä tunteitaan.
Hän ei myöskään tajua aikaa eikä asiayhteyksiä vaan hänen täytyy saada aikuiselta apua maailman jäsentämiseen. Erotilanteet
äidistä ovat pienelle lapselle raskaita, koska hän tarvitsee jatkuvasti empaattista, läsnä olevaa ja turvallista ihmistä
lähelleen eikä osaa eron hetkellä ajatella sen olevan lyhytaikaista….Usein lapset keksivät itse itselleen turvalelun,
”räsyn”, joka voi olla sideharso, peitto, pehmeä nukke, nalle tai lähes mikä tahansa. Tärkeää räsyssä on, että se pysyy
samanlaisena, jopa pesu voi pilata sen. Räsy edustaa lapselle sitä turvaa, jonka hän liittää vanhempiinsa. On ikään
kuin osa äidistä olisi mukana. Tutin tai sormien imeminen voi toimia samalla tavalla turvan tuojana….räsystä luopuminen
voi olla kuin pieni kuolema: lapsi joutuu luopumaan rakkaastaan.” (Lastenpsykiatrian erikoislääkäri Leena
Repokari i Räsyn tarina (Snuttefiltens saga), manuskript till barnbok av Anna-Maija och Anna-Karoliina Virtala). ”Ett
litet barn är helt beroende av sina föräldrar såväl fysiskt som psykiskt. Förutom näring, värme, vård behöver barnet
även kärlek, erkännande, beundran. Så småningom utvecklas barnet mot en mer självständig individ, men ett delvis
beroende fortsätter långt in i vuxenåldern. Vi blir aldrig oberoende av varandra utan vi behöver andra människor som
emotionellt stöd. Ett litet barn förmår inte utan en vuxens hjälp strukturera sin omvärld eller hantera sina känslor.
Barnet uppfattar inte heller tid eller sammanhang. Separationer från modern är ångestfyllda för ett litet barn därför att
det hela tiden behöver en empatisk, närvarande, trygg, vuxen människa nära sig. Barnet kan inte förstå att separationen
är kortvarig…Ofta hittar barnet självt på en sak som tröst, en snuttefilt, tygstycke, mjuk docka, nallebjörn eller nästan
vilket som helst föremål. Det viktigaste är att snuttefilten förblir densamma, t.o.m. tvättning kan förstöra den.
Snuttefilten representerar föräldrarnas trygghet för barnet. Det är som om en del av modern skulle vara med. Att suga
på nappen eller fingrarna kan på samma sätt skapa trygghet…Att skiljas från snuttefilten kan vara som en liten död:
barnet måste skiljas från något som är kärt” (Barnpsykiatri Leena Repokari i Snuttefiltens saga, manusskript till
barnbok av Anna-Maija och Anna-Karoliina Virtala.) Margit Geijer har skildrat ett finskt adoptivbarns
identitetssökande i Marja (1977). I boken ingår även en fin skildring av att skiljas från ett övergångsobjekt. Barnet
Marja anordnar en begravningsceremoni åt sin gamla trasdocka. (Geijer 1977:34-35).
38