Irene Virtala Tystnaden talar Om finländska krigsbarn i skönlitteraturen

minua rakasta. Minun anna tämä pohjia myöten kokea. Tietää ja myöntää – ja itse
rakastaa. 73
Inte älskade hon mig, hon älskar mig inte. Hon älskar mig inte. Molnen hör på mig,
min mor älskar mig inte. Hur skulle jag säga det som snart en fullvuxen man? Min
mor älskar inte mig. Hon som födde mig, hon älskar mig inte. Och inte heller han
som avlade mig. Solen går upp och solen går ner – de älskar mig inte. Låt mig
grundligen uppleva detta. Att veta och att medge – och att älska själv.
Hän petti minut täydellisesti: Aivan kuin olisin korkeilla trapetseilla hypännyt häntä
kohti ja hän olisi äkkiä vetänyt kätensä pois ja antanut minun syöksyä alas. Ja kuitenkin
olen senkin jälkeen yhä uudestaan hypännyt sinne missä hän on häilynyt taivaan
ja maan välillä – ja yhä uudestaan pudonnut. Se on kuin jotain alkoholismia – siinä
minä vain juovun toivosta yhä uudelleen aivan kuin yksinkertaisesti en voisi tehdä
muuta…
Minä haluan kurotella häntä kohti kuin hän olisi jokin elämän ydin, tarkoitus ja pääpalkinto:
äitinainen, naisäiti, naarasemo. 74
Hon svek mig fullständigt: Det är som om jag högt uppe på en trapets hade hoppat
ner emot henne och hon plötsligt hade dragit undan armarna och låtit mig störta ner.
Och ändå har jag även efter detta hoppat emot henne där hon svävat mellan himmel
och jord – (och) om och om igen ramlat ner. Det är som en slags alkoholism – där blir
jag om och om igen drucken av hopp som om jag helt enkelt inte kunde annat…
Jag vill sträcka mig efter henne som om hon var mitt livs kärna, mening och främsta
belöning: moderkvinna, kvinnomoder, honmoder.
Flertalet krigsbarnförfattare ger uttryck för den osäkerhet och otrygghet som den bristfälliga
moderskontakten har skapat.
Mor har slutat älska mig. Det är straffet…Gud är säkert besviken på mig, precis som
mor. Gud har inte hjälpt mig. Varför skulle han hjälpa mig nu? Han låter kriget
fortsätta. Han låter mor mana och vara missnöjd med mig. Han låter mig stanna hos
de här människorna 75 ….Mor har svikit mig och jag får ont i magen. Jag vill somna
bort från hela drömlandet. Mor som annars kan allt, hon kan inte ta mig hem, inte från
skolan heller. Freden är snart här. Varför kan jag inte åka hem…? Vill de inte ha
mig…? 76
Lapsena näin miten järven rannalla uiskenteli kesäisin sorsaemoja poikueineen. Näkymätön
lanka näytti pitävän poikasia emon vanavedessä. Ja sitten äkkiä saattoi sattua,
että poikasia olikin yksi vähemmän. Oli tapahtunut jotain, lanka oli katkennut.
Side emoon oli mennyt poikki. Silloin ajattelin, että jossakin tuo yksinäinen sorsanpoikanen
souteli epätoivoisena pitkin harmaata järven pintaa etsien itkien ja valittaen
emoaan. Minusta tuntui, että näin juuri oli käynyt myös minulle. En saanut enää
yhteyttä äitiin. 77
Som barn såg jag hur en andmamma med sina ungar simmade vid en sjöstrand. En
osynlig tråd tycktes hålla ungarna i andmammas kölvatten. Och sedan plötsligt kunde
det hända att en unge fattades. Det hade hänt något, tråden hade brustit. Då tänkte jag
73
Lahtela 1976:37-38.
74
Lahtela 1976:254.
75
Ortmark Almgren 1989:83.
76
Ibid 56.
77
Helenoro 1990:172-173.
34