Taking Social Rights Seriously (II): - Retfaerd.org

RETFÆRD ÅRGANG 30 2007 NR. 1/116 57
Ser man på den senare tidens nedrustning av den sociala sektorn är det inte självklart
att socialrätten, som förvisso innehåller starka inslag av responsiv rätt, skulle ha lämnat
repressiv och autonom rätt bakom sig. Frågan är i vilken riktning socialrätten och LSS rör
sig: å ena sidan finns tydliga inslag av reflexiva arrangemang och åtgärder (självreglering,
ökat direktinflytande, ökad kommunikativ förmåga, decentralisering etc), men å andra
sidan finns tendenser, särskilt genom den individualiserade rättighetskonstruktionen och
den faktiska tillämpningssituationen, att LSS också rör sig tillbaka mot autonomrättsliga
föreställningar (rättslig självständighet, förutsebarhet, regelstyrning och formalism) och i
vissa fall även repressiv rätt (med tydliga tvångsåtgärder med ökad betoning på individens
skyldigheter och motprestationer). Den reflexiva rättens ‘igångsättande’ av självreglerande
funktioner kan under 1990-talet i denna mening ha varit ogynnsam för särskilt välfärdsrättsliga
sektorer, där ekonomiska rationalitetsargument fått betydande tyngd, eller som
Kaarlo Tuori sammanfattar det:
Om rättens roll i uppbyggnaden av välfärdsstaten endast har varit instrumentell, kan vi då över huvudtaget
tala om rätten som ett värn för välfärdsstaten? Kan inte välfärdsstaten då också nedmonteras
genom en instrumentell lagstiftning, där man i rättsliga termer skriver ner nationalekonomernas
svar på den finansiella och ekonomiska utvecklingen eller intresseorganisationernas kompromisser
om fördelningen av den krympande kakan. 56
När jag här hävdat att den kommunala självstyrelsen i huvudsak kan karakteriseras som
ett uttryck för autonom rätt och den senare tidens sociallagstiftning som responsiv eller i
förekommande fall även reflexiv rätt, menar Tuori att det ingalunda är självklart hur den
kommunala självstyrelsen och de sociala rättigheterna kan benämnas. Han hävdar att
»man kunde också motivera en helt annorlunda tolkning där ’äkta’ sociala rättigheter, som
formulerats efter den ’traditionella’ modellen, representerar autonom rätt och kommunalt
självstyre, som lämnar utrymme för en diskursiv bedömning av lokala behov, reflexiv
rätt.« 57 Jag är enig med Tuori, att genom en ökad precisering närmar sig rättigheterna i
viss mån det autonomrättsliga paradigmet med de för- och nackdelar det innebär, medan
jag ställer mig mer skeptisk till påståendet att den kommunala självstyrelsen representerar
reflexiv rätt. I princip skulle jag måhända till viss del gå Tuori tillmötes, under de förutsättningarna
att den kommunala självstyrelsen också i praktiken gynnar den diskursiva
bedömningen av lokala behov, att berörda grupper ges reellt inflytande över den reflexiva
proceduraliteten och att yttre ramar existerar som garanterar en reflexiv bedömningsförmåga
även för svaga grupper, dvs om olika maktgrupperingar inte stör de behovsrationella
inslagen. Måhända får man skilja på kommunernas olika funktioner, där vissa delar till
56 Tuori, Kaarlo (1993) ”Lagstiftningsstrategier inom social- och hälsovården,” Retfærd 62, s 9.
57 Tuori, Kaarlo (2003) ”Om rättssäkerhet och sociala rättigheter (samt mycket annat)”, Tidsskrift for
Retsvitenskap nr 3, s 360.
Jurist- og Økonomforbundets Forlag