Taking Social Rights Seriously (II): - Retfaerd.org

RETFÆRD ÅRGANG 30 2007 NR. 1/116 61
tionen, där kommunen motsatt sig införandet av rättighetslagstiftning, inte användas som
argument i den tredje situationen.
I grunden ligger här ett djupare problemkomplex, än som eventuellt kan avhjälpas
genom sanktionsavgifter, nämligen frågan om den ekonomiska prioriteringen av kostnadsposterna
i den kommunala budgeten. Lämpligheten att med sanktioner kringskära
eller tydliggöra denna kommunala kompetens synes varken okontroversiell eller helt oproblematisk.
Utifrån dessa motsättningar inställer sig frågan om den enskildes rättssäkerhet,
vilken enligt mitt förmenande, inte kan innebära att allmänna förvaltningsdomstolar
visserligen konstaterar att en rättighet föreligger, men att kommunerna fortsätter neka
den enskilde denna rätt genom att inte verkställa beslut. Den prioritering kommuner företar
inbegriper oundvikliga sociala konsekvenser för den enskildes rättssäkerhet som måste
anses vara diskutabla.
4.2 Rättigheternas saltomortal
Som framfördes i det föregående kan den lagtekniska lösningen vad avser LSS sägas innebära,
att den funktionshindrade givits en rättighet såsom krav, och att kommunen har fått
en korrelerande plikt eller skyldighet. Ur den lagtekniska lösningen, torde kunna utläsas
att individens rättighetsposition är klarlagd och att rättssäkerhetspositionen också är otvetydig.
Att betrakta situationen och rättsläget enbart ur en lagteknisk och begreppslig
synvinkel säger emellertid föga om den faktiska eller reella rättighets- och rättssäkerhetspositionen,
där andra starkare normerande systemvärden påverkar dessa positioner och omdefinierar
dem. Ett av dessa normerande systemvärden är det ekonomiska systemets resursargument,
som framstår som så mycket starkare och mer pådrivande än den rättsliga
regleringen; till och med hotet om sanktionsavgift ses som underordnat, varför dess effektivitet
i detta hänseende kan ifrågasättas. Ett annat, därmed sammanhängande system, är
det politisk-administrativa värdesystemet, som i förevarande hänseende särskilt främjar
den kommunala självstyrelsen.
Problematiken som tydliggörs i relationen mellan realiserandet av LSS å ena sidan och
skyddet för den kommunala självstyrelsen å den andra kan återigen åskådliggöras med
hjälp av Hohfeld. Man kan se tämligen starka tendenser till en förändring av individens
position från krav till ett icke-krav och under motsvarande tidsrymd har, i praktiken,
kommunens plikt återigen glidit över till en frihet (välvilja). Dessutom – vågar jag med
bestämdhet hävda – har den funktionshindrade under olika motstridiga normhänsyn tvingats
till underkastelse under kommunens makt- eller kompetensposition, enligt Hohfelds
schema. Vi kan alltså se rättighetslagstiftningen ur två motsatta synpunkter: ur den funktionshindrades
perspektiv innebär rättighetskonstruktion att rättigheterna kan betraktas
som krav med korrelatet plikt. Ur den kommunala självstyrelsens synvinkel däremot kan
LSS, snarast uppfattas som en frihet korrelerande till icke-krav – ja, till och med som en
Jurist- og Økonomforbundets Forlag