Vita rockar och vassa saxar - en rapport om ... - Swedwatch

till the maker (arbetaren som tillverkar instrumentet hos leverantören, förf anm).
På detta sätt är vi offer för exploatering, säger han.
Han har inget skriftligt kontrakt med Arain som han kan visa, utan endast en
muntlig överenskommelse med mellanhanden. Ett mönster utkristalliserar sig
allt mer; de stora fabrikerna gör endast vissa processer i sina fabriker, det mesta
görs av de små verkstäderna. Mellan dessa finns ibland dessutom en mellanhand
som tar en kommission för sitt arbete.
Gulzar Ahmed säger att han har 50 arbetare i sina verkstäder. I den lokal som
SwedWatch besöker finns det omkring 20 arbetsplatser. Först uppger Gulzar
Ahmeds son att de just nu har fyra barnarbetare, eller ”stödarbetare”, som han
föredrar att kalla dem. Under den filmade intervjun uppger dock Gulzar Ahmed
att han just nu inte har någon anställd under 18 år. Han berättar att han får problem
om han inte anställer unga arbetare.
– Föräldrarna ber mig att låta deras barn arbeta hos mig! Om vi vägrar kommer
de driva runt ute på gatorna och bli indragna i kriminalitet.
Gulzar Ahmed uttrycker det närmast som ett krav från grannarna att anställa
barn.
Vi får fritt filma i Gulzar Ahmeds verkstad. I ytbehandlingsavdelningen visar en
ung pojke oss hur det går till när man ger instrumenten den yta som kunden vill
ha. Just nu visar han hur man kan få ett instrument att få en guldyta. Det sker
genom elektro-polishing och elektriciteten sätts på och gör vattnet strömförande.
Han tillsätter guldfärg och börjar sedan doppa instrumenten i de olika baden
med bara händerna. En gång ser han till att efteråt skölja av armarna och händerna
med vatten som står i en balja bredvid kemikaliebaden. Han säger att han
är 17 år och att han har arbetat fyra år i verkstaden. Han har mycket tunn kroppsbyggnad
och inger ett förläget intryck. Han säger att han tycker att arbetet är
okej, men att han så klart hellre skulle vilja gå i skolan om han hade möjlighet.
– Jag arbetar från åtta till åtta och får 384 SEK i månaden, säger han. (Minimilönen
i Pakistan är 512 SEK per månad).
Senare besöker vi två andra små verkstäder. Alla tre verkstadsägare som vi talar
med ger samma bild; de får minimalt betalt från fabriksägarna, ofta för att utföra
i stort sett hela arbetsprocessen av produkten. Verkstadsägarna uppger att det är
de som ansvarar för att köpa in råmaterialet, vilket har ökat stadigt i pris (något
som även fabriksägarna intygar vid vårt möte på SIMAP). Sedan förbereder de
hela ordern och levererar produkten färdig, sånär som stämpeln på instrumentet.
En av underleverantörerna visar mig ett exempel där de får drygt 30 SEK för ett
instrument, och som sedan fabriksägaren stämplar, packar och exporterar för
nästan 200 SEK. Vinstmarginalen för fabriksägaren är alltså mycket väl tilltagen.
– Det är arbetarna som gör arbetet, men när det är tid för vinstutdelning, så går
det till fabriksägarna, säger Qasim Noor som tillhör en familj som driver två
verkstäder med ’makers’ för de stora fabrikerna.
SwedWatch – Vita rockar och vassa saxar