Nr 2/ 2009 Årgång 121 - Allmänna Försvarsföreningen

Nr 2 2009 juni 

Bra för Gotland!

vårt försvar 2 ’09 

2 

allmänna försvarsföreningens tidskrift. 

Debatt om säkerhetspolitik och totalförsvar. 

Utkommer med fyra nummer per år. 

Ansvarig utgivare: 

Maria Nyberg-Ståhl 

Redaktör: 

Tommy Jeppsson 

Redaktion och expedition: 

allmänna försvarsföreningen, 

se nedan. 

Redaktören personligen: 

Aspvägen 23, 760 10 Bergshamra 

Tfn: 070-546 05 68 

e-post: jeppsson.to@hotmail.com 

Redaktionskommitté: 

Redaktör Olof Santesson, ordförande 

Generalsekr. Nils Eklund, aff 

Överstelöjtnant Carsten Persson, HKV 

Förste forskare Niklas Granholm, FOI 

Handläggare Henrik Olinder, KBM 

Generalsekr. Heléne Rådemar, Lottorna 

Redaktionen 

önskar alla en 

skön sommar! 

Prenumeration: 200 kr/helår 

Lösnummer: (beställs hos expeditionen) 

Annonser: Redaktionen 

Annonspriser: 

Helsida: 4.800 kr Halvsida: 3.000 kr 

Kvartsida: 2.100 kr Åttondelssida: 1.500 kr 

Fyrfärg: 

Helsida: 9.300 kr Halvsida: 7.500 kr 

Kvartsida: 6.500 kr 

Layout och sättning: 

Annette Hofvander, Text å Form AH AB 

Tryck: 

Axel Abrahamsons Tryckeri AB Karlskrona 

ISSN 0042–2800 

Tidningens uppfattning framgår av ledarsidan. 

För åsikter framförda i övrigt redaktionellt material 

svarar respektive författare. 

grundad 1890 

allmänna försvarsföreningen, aff, är en 

ideell förening, fristående från myndigheter 

och politiska partier. Föreningens ändamål är 

att, som självständig organisation, skapa insikt 

om Sveriges säkerhetspolitiska situation och 

landets behov av ett starkt totalförsvar för att 

trygga vår fred, frihet och framtid. 

Ordförande: Nini Engstrand 

Vice ordförande: Lars Olsson 

Generalsekreterare: Nils Eklund 

Expedition: 

Telefon(svarare) 08-678 15 10. 

Fax: 08-667 22 53 

Postadress: Teatergatan 3, 5 tr 

111 48 Stockholm 

Bankgiro: 482 8885 

Plusgiro 127 11-8 

E-post: aff@aff.a.se 

Hemsida: http://www.aff.a.se 

allmänna försvarsföreningen vill verka för 

en försvarsdebatt med god spridning. Publicering 

av artiklar införda i vårt försvar medges 

med angivande av källan. Ekonomiska villkor 

avtalas med respektive författare.

innehåll 

Nr 2 2009 Årgång 120 

Går försvarspropositionen igenom 

riksdagsbehandlingen kommer det militära 

tomrummet på Gotland att åtminstone fyllas av 

ett kompani med moderna stridsvagnar av typen 

Leopard II (stridsvagn 122). 

Foto: Anja Edvardsson P 7/Försvarsmakten 

Läs: 

PSYOPS – Chefens ess i rockärmen författad av 

Fredrik Konnander (sid. 15). 

Foto: Alexander Karlsson, Combat Camera/ 

Försvarets Bildbyrå 

Ledare: 

Inför ordförandeskapet i EU 4 

Debatt: 

Bo Hugemark: Som katten kring den heta gröt 5 

Lars Wedin: Inga hot i sikte? 7 

Litteratur: 

Bo Hugemark: Målet är motståndarens vilja 10 

Erik Cornell: Turkar, kurder och islamister 12 

Psyops: 

Fredrik Konnander: Chefens ess i rockärmen 15 

Eino Tubin: Nya former för psyops 18 

Ryssland: 

Jörgen Elfving: Det röda massanfallet 

ett minne blott? 22 

Information: 

Beata Hansson: Till skydd och beredskap 

för samhället 26 

Debatt: 

Helge Löfstedt: Kostnadseffektiv Försvarsmakt 28 

Peter Lundberg: Behövs försvarsindustrin? 32 

Föreningsnytt: 

Per Ribbing: Saknas stödet för Sveriges midja? 34 

Tommy Jeppsson: Bra länskonferens och 

årsstämma 35 

Nästa nummer, 3/09, utkommer 12 oktober. 

Manusstopp 28 augusti. 


3

ledare 


4 

Inför ordförandeskapet 

i EU 

Sverige innehar under andra 

halvåret 2009 ordförandeskapet 

i EU. Områden där vårt 

land förväntas vara pådrivande 

innefattar frågor rörande säkerhets- 

och försvarspolitik. Här 

behandlas ej de konkreta utmaningar 

som det svenska ordförandeskapet 

står inför. Några 

övergripande drivkrafter för 

den europeiska säkerhets- och 

försvarspolitiken (ESFP) liksom 

i vilken inre miljö denna 

verkar avhandlas. 

I dag verkar det råda konsensus 

bland Europas stora länder 

liksom inom administrationen 

i Washington om betydelsen 

av ESFP. I en situation 

där länderna på vår kontinent 

alltmer engageras i krishanteringsoperationer 

utanför vår 

egen världsdel får detta ett ytterligt 

praktiskt genomslag, inte 

minst i ett läge där Europas 

regeringar generellt satsar 

mindre på sina militära försvar, 

vilka de följaktligen inte heller 

lyckas modernisera till en nivå 

som befi nner sig ens i närheten 

av den som karakteriserar den 

amerikanska försvarsmakten. 

Konkreta insatser blir alltmer 

beroende av ett brett politiskt 

stöd från länderna i ”EUfamiljen”, 

där möjligheterna att 

dela på risker och kostnader är 

viktiga incitament för samarbete. 

Militär makt nyttjas i vår 

tid för uppnåendet av politiska 

målsättningar som generellt 

betraktat är begränsade, där det 

inte handlar om att vinna i ordets 

traditionella betydelse utan 

om kontrollerad våldsanvändning 

men också en mera 

diffus och subtil signalering av 

intentioner. EU-ländernas engagemang 

i omvärldens krig/ 

konfl ikter sker frivilligt, vilket 

ytterligare förstärker det kollektiva 

säkerhetssamarbetet. Att 

dela på åtagandena har blivit 

regel i konfl ikter som inte hotar 

den egna statens existens. 

Nationella militära maktmedel 

är i dag insatta i regelrätta 

krigshandlingar medan staten/ 

samhället befi nner sig i ett tillstånd 

av fred. 

Säkerhetsfrågorna karakteriseras 

av en betydande dynamik, 

där det inrikespolitiska 

klimatet spelar en mycket betydelsefull 

roll. Det är länge sedan 

säkerhets- och försvarspolitik 

var ett spelfält för en väl 

defi nierad samhällselit. I vår tid 

har dessa politikområden närmast 

blivit var mans egendom 

och föremål för inrikespolitisk 

press och diskussion bland 

allmänheten, vilket i hög utsträckning 

sammanhänger med 

att hoten inte längre uppfattas 

vara existentiella och således 

inte verkar enande på opinionen. 

Således blir säkerhetsfrågorna 

ett politikområde på nivå 

med övriga med undantaget 

att säkerhets- och försvarspolitik 

är sektorer där det fi nns få 

röster att vinna. 

Den miljö i vilken säkerhetsrelaterade 

beslut fattas inom 

EU karakteriseras enligt 

den norske professorn Janne 

Haaland Matlary av multilateralism 

med många ömsesidigt 

sam- och påverkande faktorer. 

Överordnat är att staterna i vår 

tid har att hantera ett motståndarspektra 

som i hög grad är 

gemensamt för länderna. Ett 

annat gemensamt problemområde 

för fl ertalet EU länder 

är sjunkande eller i bästa fall 

prolongerade försvarsbudgetar 

vilket leder till att ländervisa 

allsidigt sammansatta strukturer 

ej längre kan upprätthållas. 

Detta framtvingar fl er-/mångnationella 

lösningar avseende 

bland annat materielutveck- 

ling, underhåll och utbildning. 

Gemensamt för länderna, små 

som stora, är också att insatser 

inom ramen för FN, EU, eller 

NATO eftersträvas för att 

man ska kunna dela på kostnaderna. 

Utvecklingen i riktning 

mot multilateralism har också 

medfört starkt ökade krav 

på insatsers legitimitet där en 

operation helst skall vara baserad 

på ett FN mandat. Intressant 

är Matlarys påpekande att 

ett unionsland erhåller något 

som närmast kan karakteriseras 

som ”världsmaktstatus” när 

detta verkar inom ramen för en 

aktion som genomförs av EU, 

varför den europeiska unionen 

kan betraktas som en multiplikator 

för infl ytande också för 

mindre medlemsländer. Således 

kan unionsmedlemmarna nyttja 

respektive lands kompariva 

styrkor inom olika samhällsområden 

och därmed kompensera 

för svagheter inom andra. 

EU:s säkerhetspolitik handlar 

om krishantering och utgör 

därmed ingen konkurrent till 

nationell suveränitet eller till 

NATO som yttersta garant för 

tillhandahållandet av det som 

benämns hård säkerhet. EU:s 

säkerhetsdimension kan således 

betraktas som ett välbehövligt 

supplement där den breda 

paljett av framförallt civila 

krishanteringskapaciteter som 

unionen förfogar över kan förväntas 

bli alltmer efterfrågade 

i framtiden. Samtidigt behövs 

det militära maktmedlet för att 

skapa en ram av säkerhet kring 

det samhällsbyggande som utgör 

kärnan i fl ertalet krishanteringsinsatser. 

Det verkar således 

inte fi nns någon brist på frågor 

inom ramen för ESFP som 

har hög angelägenhetsgrad och 

därmed ställer stora krav på det 

svenska ordförandeskapet.

Bo Hugemark: 

Som katten kring 

den heta gröt 

Den svenska uttalade beredskapen att hjälpa grannar militärt 

kan bli helt avgörande för att en kris får en lycklig utgång. Men 

är den trovärdig så länge vi undviker NATO-frågan? 

”Är det möjligt att planera en 

försvarsmakt som i krig är beroende 

av hjälp utifrån, utan att 

ha uttryckliga säkerhetsgarantier?” 

Den frågan ställde moderatorn 

Ulf Wickbom till ÖB 

Håkan Syrén vid Sälen-konferensen 

2005. Överbefälhavaren 

försökte slingra sig ur frågan 

genom att säga att säkerhetspolitiken 

var statsmakternas 

sak, men Wickbom släppte 

inte taget: frågan gällde hur ÖB 

såg det som ansvarig för planeringen 

av Försvarsmakten. 

Varefter ÖB svarade kort och 

kärvt: ”Nej.” 1 

Nu har ju den politiska ledningen 

huggit av den gordiska 

knuten genom vår egen solidaritetsdeklaration, 

att vi förväntar 

oss hjälp av nordiska länder 

och EU-medlemmar om vi 

angrips. Mot ”löftet” att själva 

inte stå passiva om dessa skulle 

hotas. Och ett tydligt uttalande 

att vi skall kunna ge och ta 

emot militär hjälp. 2 

Nådatiden 

Inte mycket diskuterades om 

vårt existensförsvar i Sälen 

2005. Då var det en etablerad 

sanning att ett eventuellt hot 

låg minst tio år borta. En föreställning 

tillräckligt sövande 

för att man skulle kunna skjuta 

upprustningsproblemet framför 

sig. Trots att ÖB vid samma 

konferens på frågan hur fort 

det skulle gå att ”stampa ar- 

méer ur marken” svarade, inlindat 

men upplysande: ”Det 

tar 12 år att utbilda en bataljonschef.” 

Av dagens debatt att döma 

verkar det som om många anser 

att nådatiden kan ha krympt. 

Men vad det är för slags hot 

som vi skall kunna möta, därom 

talas i mycket svävande ordalag. 

Myten om det tydliga hotet 

Ett mantra i den försvarspolitiska 

debatten under de senaste 

decennierna ha varit att 

ställa det oklara läget idag i 

motsats till det tydliga hotet 

under kalla kriget. Det är på 

sin höjd en halvsanning. Visst 

fanns det klart utformade angreppsfall, 

som låg till grund 

för försvarsplaneringen. Men 

att teckna trovärdiga scenarier 

för hur krig skulle kunna bryta 

ut var inte lätt. Den grundläggande 

svårigheten var vår 

tendens till mirror-imaging, att 

tillskriva motståndaren samma 

värderingsgrunder som våra 

egna, att inte inse att han i olika 

– mer eller mindre desperata 

– situationer kanske inte såg 

alternativen angripa-avstå som 

relevanta. Vi gick i ”rationalitetsfällan”. 

Att Sverige ändå bibehöll 

en stor försvarsmakt, om än 

med en del allvarliga brister 

beträffande kvalitet och beredskap, 

kan väl tillskrivas två hu- 

vudorsaker. Dels en del tunga 

arv: värnplikt, försvarsindustri, 

förbandslokalisering och neutralitetspolitik. 

Dels vad som 

brukar kallas ”rysskräck” men 

snarare var en välgrundad misstro 

mot en stormakt med överstark 

krigsmakt, motbjudande 

samhällssystem, offensiv ideologi 

och ett långt ifrån fl äckfritt 

förfl utet i umgänget med 

grannländer. Och till detta olika 

aktiviteter under ytan, till 

lands och till sjöss. Vi har ett facit 

idag: det gick bra. Men vem 

vågar påstå att detta var ödesbestämt, 

att det inte fanns tillfällen 

då en desperat sovjetledning 

bedömt krig oundvikligt 

eller att någon förlorat kontrollen 

över alla vapensystem som 

förutsatte att man ”sköt första 

salvan”? 

I rationalitetsfällan igen 

Idag har vi fått en förnyad debatt 

om vårt existensförsvar 

inför åsynen av hur vår store 

granne i öster börjar visa välbekanta 

otrevliga drag. Innebär 

detta militära hot i vårt område? 

Nej, säger många förståsigpåare. 

I Georgien javisst, men 

inte här. Ryssarna har gett upp 

Baltikum, inte minst på grund 

av dess NATO-medlemskap. 

Andra påtryckningsmedel ja, 

militär invasion utesluten. 

Trots våra erfarenheter under 

senare år av snabba lägesförändringar 

tenderar vi här 

debatt 


5

debatt 


6 

Foto: Niclas Ehlén, Combat Camera 

Vilka tankar kommer Försvarsministern och vår nye ÖB, i hans roll som regeringens främste militäre rådgivare, att göra sig då det 

gäller de långsiktiga frågorna rörande vår nationella strategi. 

åter att värdera framtida hot 

som om den presumtive angriparen 

använder vår bedömandemall 

i dagens situation. 

Vi riskerar än en gång att gå i 

rationalitetsfällan. 

Liksom under det kalla kriget 

är det viktigt att se långsiktiga 

faktorer som i ogynnsamma 

fall kan leda till hot och 

angrepp. Den grundläggande 

drivkraften för hot som kan 

komma att riktas mot de baltiska 

staterna är den ryska geopolitiska 

synsättet i kombination 

med en imperialistisk nostalgi. 

Det mest tydliga uttrycket för 

detta är Vladimir Putins uttalande 

2005 om Sovjetunionens 

sammanbrott som 1900-talets 

största geopolitiska katastrof. 

Detta innebär latenta revanschistiska 

motiv som under vissa 

omständigheter skulle kunna 

utlösa aktioner för att öka kontrollen 

över, eventuellt ockupera 

de baltiska staterna. 

Risk för fait accompli 

Rysslands utveckling mot auktoritärt 

och kleptokratiskt styre 

gör att det kommer att fi nnas 

allt färre krafter som kan verka 

återhållande på en expansiv utrikespolitik. 

Samtidigt kan den 

leda till att den ekonomiska utvecklingen 

försämras och de 

sociala klyftorna ökar. Det kan 

fresta regimen att söka avleda 

missnöje genom aggressiv nationalism. 

Ett av medlen för den ryska 

politiken mot ”det nära utlandet” 

är enligt den s k Karaganovdoktrinen 

de ryska minoriteterna 

i f d Sovjetrepubliker, 

vilka skall uppmuntras att kvarstanna 

och behålla sin ryska 

identitet. 3 Ryska åtgärder för 

att åstadkomma detta kan skapa 

sådana situationer (såsom i 

statykrisen i Tallinn 2007) som 

kan förstärka motiven i Ryssland 

för revanschism. 

Men bör inte balternas 

NATO- och EU-medlemskap 

vara avhållande? Jovisst, men 

Alliansens fasta sammanhållning, 

USA:s starka närvaro i 

Europa och kärnvapnens roll 

under det kalla kriget hindrade 

oss inte från att förutsätta 

att krig ändå kunde utbryta. 

Kan vi vara säkra på att NATO 

och/eller EU idag skulle kunna 

agera så snabbt att ett fait 

accompli i Baltikum kunde förhindras. 

Eller inleder en befrielseoperation 

mot ett ryskt hot 

att med kärnvapen försvara tagen 

terräng? 

Tungan på vågen 

Det är faktiskt lättare att teckna 

trovärdiga krigsscenarier i 

Östersjöområdet idag än under 

det kalla kriget. De är också 

det minst osannolika kris- eller 

krigsfall som kan beröra oss. 

Det är alltså snarast första 

delen av solidaritetsdeklarationen 

– hjälpa andra – som är 

högaktuell för svensk säkerhets- 

och försvarspolitik. Men 

hur trovärdig är den? 

Inte så stor, om man ser 

den som att den regionala stormakten 

Sverige kommer utsatta 

grannar till hjälp. Men det 

handlar snarare om vår del i 

större biståndsaktioner. Vår betydelse 

ligger då på två plan: 

det militära – vi och Finland 

kan snabbast vara på plats och 

i bästa fall avskräcka från angrepp 

eller undandröja före-

vändningar för ingripande. 

Det politiska: en svensk-fi nsk 

aktion kan bli tungan på vågen, 

framtvinga ett beslut hos 

västliga stormakter att ingripa. 

Detta både på grund av 

den psykologiska och politiska 

effekten – demonstrera 

demokratiernas sammanhållning 

– och den militära – hålla 

brohuvudet. 

En svår pedagogisk uppgift 

Hoppeligen funderar nu försvarspolitiker 

och försvarsplanerare 

vidare på vilka reella 

resurser som krävs för att göra 

solidaritetsdeklarationen trovärdig. 

Att vår egen kraft ej är 

tillräcklig står väl klart för alla. 

Det krävs därför en mycket 

långtgående operativ samplanering 

och ett reellt infl ytande 

i en politisk beslutsprocess 

före och under en kris. 

Därmed tillbaka där jag 

inledde, om alliansfrihetens 

vara eller inte vara. Reellt är 

den ju omöjlig genom vår 

egen solidaritetsdeklaration, 

som inte är mindre bindande 

än NATO:s artikel 5, och 

genom den nödvändiga operativa 

samplanering som behövs. 

Den allvarligaste följden 

av att utesluta NATO-medlemskap 

är att man missar ett 

nödvändigt pedagogiskt instrument 

för att, om en kris 

uppstår, få folklig uppslutning 

för att hjälpa grannar. Hur 

skall man få ett stort antal 

medborgare som efter ett och 

ett halvt decennium tror att 

vi för en neutralitetspolitik att 

ställa upp för att skicka soldater 

till ”närområdet” (som det 

heter inlindat i de offi ciella 

dokumenten)? 

Bo Hugemark är överste och säkerhetspolitisk 

kommentator. 

1 Bo Hugemark: ”Konferens 

om katastrofer och kriser”, vårt 

försvar 1/2005, sid 31. 

2 Regeringens proposition 

2008/09:140 Ett användbart 

försvar. 

3 Se Bo Hugemark: ”Till vänners 

hjälp – med vad”, vårt försvar 

4/2008, sid 35. 

Lars Wedin: 

Inga hot i 

sikte? 

När regeringen plötsligt beslöt 

att förrådsställa 14 stridsvagnar 

på Gotland utbröt en delvis 

upphetsad debatt. Var nu detta 

ett bevis på att regeringen såg 

ett omedelbart – nåja på tre års 

sikt – hot mot Gotland? Denna 

fråga kan ses ur många perspektiv; 

Bo Pellnäs uppfattar åtgärden 

som en ”charad”. 1 Och 

visst, fjorton stridsvagnar utan 

utbildade besättningar, understöd 

och logistik är just bara 

fjorton stridsvagnar. Men frågan 

om kopplingen mellan militär 

närvaro och föreställning 

om en viss hotnivå rymmer en 

hel del intressanta aspekter. 

Under det kalla kriget var 

försvarspolitiken hotstyrd. Stort 

arbete lades ned på att studera 

hotbilder och att ta fram den 

mest kostnadseffektiva svenska 

försvarsstrukturen. Men 

det fanns en inbyggd broms – 

den så kallade marginaldoktrinen. 

Enligt denna skulle de två 

”stormaktsblocken” (NATO 

och WP) bara kunna använda 

”marginella” resurser mot 

Sverige. Därigenom blev hotet 

valbart och i praktiken en 

funktion av en politisk kompromiss 

om försvarsramens 

storlek. Som vi skall se har vi 

nu fått en ny marginaldoktrin. 

Överraskning 

En nästan trivial iakttagelse är 

att när hotet manifesterar sig 

så är det för sent att göra något 

vettigt. Tanken att ett land 

som Sverige skulle börja återrusta 

gentemot ett hot som inte 

uppfattas som absolut överhängande 

är nästan absurd. När 

hotet är omedelbart är det för 

sent. Vår egen upprustning inför 

andra världskriget var färdig 

omkring 1948. Och då hade 

ändå Hitlers ambitioner varit 

kända sedan länge. Det andra 

världskriget började egentligen 

redan vid hans maktövertagande 

1933; det som hände 1939 

var att kriget övergick från en 

virtuell – psykologisk – till en 

reell fas. 

All erfarenhet visar att en 

effektiv upprustning tar omkring 

tio år; materiel skall anskaffas, 

personal skall utbildas 

och övas, doktriner skall utarbetas 

och prövas. Dessutom, 

som Marinen lärde sig under 

ubåtskränkningarna, behövs 

ofta en mentalitetsförändring. 

Detta resonemang visar naturligtvis 

inte att fjorton stridsvagnar 

på Gotland är en bra idé; 

men det visar att den från vissa 

håll framförda invändningen – 

”det fi nns inget hot” – är irrelevant. 

Makt och infl ytande 

Ett problem i försvarsdebatten, 

som också går igen i försvarspropositionen 

2 är oförståelsen 

för den politiska betydelsen av 

en trovärdig försvarsförmåga 

även i fredstid. 

Ett trovärdigt försvar är inte 

bara en tillgång i samband 

med krig eller internationell 

krishantering; det är en del av 

statens makt. Makt, skrev Raymond 

Aron, är en politisk enhets 

förmåga att påtvinga en 

annan enhet dess vilja. Den är, 

skrev han, inte något absolut 

utan en relation mellan människor. 

”Defensiv makt” är förmågan 

att hindra någon annan 

från att tvinga sin vilja på oss; 

”offensiv makt” är förmågan 

att tvinga vår vilja på andra. 

Makt kräver användbara medel. 

debatt 


7

debatt 


8 

För krishantering krävs snabbt gripbara förband 

med bland annat strategisk rörlighet. Bilden 

visar transportfl ygplan av typen C 130, i Sverige 

betecknat TP84. 

En stridsvagn är inte ett maktmedel 

förrän den kan utnyttjas 

– d.v.s. har en utbildad besättning 

och ingår i ett användbart 

förband. Det måste åtminstone 

vara trovärdigt att den kan bli 

ett användbart maktmedel när 

så behövs. 

Makt används inte bara reellt 

– i detta fall i krig – utan används 

också för att få infl ytande. 

Ett typiskt exempel är när Medvedev 

omedelbart före sitt första 

möte med Obama annonserar 

en kraftig upprustning. Budskapet 

är: vi menar allvar och kan 

sätta tyngd bakom orden. Omvänt: 

den som vill bli tagen på 

allvar måste åtminstone ha defensiv 

makt. Detta gäller också 

Sverige bland annat i mötet 

med stormakten Ryssland. 

Observera att makt är värdeneutralt, 

däremot kan användningen 

av makt vara mer 

eller mindre etiskt försvarbar. 

Brist på makt däremot innebär 

brist på handlingsfrihet – en 

stat utan makt blir som ett torrt 

löv en stormig dag. En viktig 

del av makten är vilja. Ett land 

som inte visar vilja att försvara 

sig och hävda sina intressen har 

svag makt. Risken för påtryckningar 

ökar. 

Infl ytande 

”Diplomati fungerar bäst när 

den stöttas av trovärdig militär 

styrka” sade en gång Tony Blair. 

Detta är ett resonemang, som 

nästan helt saknas i försvarspropositionen. 

Vårt deltagande 

i internationella insatser som 

Afghanistan är inte bara viktigt 

gentemot afghanerna utan 

är det också gentemot våra 

vänner i EU och NATO. Försvarspropositionen 

pekar helt 

riktigt på hur viktigt det är för 

vår förmåga att delta i internationella 

övningar. Men man 

missar att vårt deltagande också 

är viktigt genom att det visar 

– förhoppningsvis – på vilja 

och förmåga. Visad vilja och 

förmåga är en förutsättning för 

trovärdighet, vilket i sin tur är 

nödvändigt om man vill bli tagen 

på allvar. 

Vare sig man vill det eller inte 

är försvarsbudgetens storlek i 

förhållande till BNP ett erkänt 

mått på en försvarspolitiks seriositet. 

I Lissabonfördraget står 

till exempel: ”De medlemssta- 

ter som uppfyller högre krav på 

militär kapacitet och som har 

gjort mer bindande åtaganden 

på området med tanke på de 

mest krävande uppdragen ska 

upprätta ett permanent strukturerat 

samarbete inom ramen 

för unionen.” 3 Det ansågs länge 

att en försvarsbudget om 2% av 

BNP var en lämplig inträdesbiljett 

till denna krets. Sverige 

är nu långt därifrån. 

Vilken signal skickar proppen? 

Försvarspropositionens inledande 

text om att Sveriges försvarsförmåga 

kommer att öka 

genom ökad användbarhet och 

tillgänglighet är naturligtvis en 

viktig positiv signal till omvärlden. 

Oturligt nog förtas det 

goda intrycket omedelbart av 

en passus ”Regeringen vill understryka 

att den föreslagna utvecklingen 

mot ett mer tillgängligt 

försvar bara kan ske i 

den takt som ekonomin medger.” 

Detta är naturligtvis i sig 

en truism. Men innebörden 

kan endast tolkas som ”vi får 

se när vi får råd”. Därmed förvandlas 

större delen av propositionen 

till en innehållslös de-

Foto: Peter Liander/Försvarets Bildbyrå 

klaration. Marginaldoktrinen 

har fått en efterträdare. 

Här hade behövts en deklaration, 

helst av statsministern, 

innehållande en tydlig målsättning 

att försvarsreformen 

skall genomföras och att försvarsbudgeten 

åtminstone hålls 

konstant och kompenseras för 

infl ationen. Man kan jämföra 

med Frankrike som har väsentligt 

större budgetproblem än 

Sverige, där president Sarkozy 

sagt: ”förstå mig rätt, försvarsbudgeten 

sänks inte, den kompenseras 

för infl ationen och 

ökar från och med 2012, det 

vill säga under mitt mandat.” 4 

Under en lång följd av år 

har en diskussion om Europas 

bristande försvarssatsning förts. 

Denna har framför allt berört 

tre områden: den ålderdomliga 

strukturen med tonvikt på territorialförsvar 

inklusive mobiliseringsberoende 

styrkor, den 

svaga satsningen på anskaffning 

av modern materiel samt för 

små forskningsanslag. Propositionen 

är förtjänstfull avseende 

det förstnämnda problemet. 

Men avseende materielanskaffning 

och försvarsforskning 

går den helt fel väg. Resultatet 

kommer att bli ett massivt 

återtagningsbehov om några år. 

Dessutom är denna inriktning 

helt emot vad en solidarisk försvarspolitik 

skulle kräva. 

Nordiskt samarbete och solidaritet 

Den så kallade solidaritetsdeklarationen, 

som innebär att 

Sverige skall kunna ta emot 

och lämna militärt stöd är nu en 

central del av den svenska försvarspolitiken. 

Den är dock utomordentligt 

vagt formulerad 

även relativt EU:s Lissabonfördrag. 

5 I det senare står att staterna 

skall lämna stöd med ”alla 

till buds stående medel” om 

en medlemsstat angrips. I solidaritetsdeklarationen 

står däremot 

att ”Sverige kommer inte 

att förhålla sig passivt om…” 

Sverige bör vidare ”ha förmåga 

att ge och ta emot stöd, 

som kan också kan [förf. understrykning.] 

vara militärt.” 

Med tanke på att Sverige ra- 

tifi cerat Lissabonfördraget kan 

man fråga sig varför regeringen 

väljer en svagare formulering 

i försvarspropositionen. Vilka 

signaler skickar denna? Vänner 

torde uppfatta den som till intet 

förpliktande medan eventuella 

fi ender kan uppfatta den i 

varje fall som en risk. Omvänt 

kan knappast försvaret av Sverige 

utgå från att militär hjälp 

lämnas om så skulle behövas. 

Försvarspropositionen 

trycker hårt på nordiskt samarbete 

som dock inte kan ”bli ett 

självständigt säkerhetspolitiskt 

alternativ.” Eftersom det inte 

skall vara ”självständigt” måste 

det innehålla någon koppling 

med EU och NATO; men hur? 

Dessutom talar solidaritetsdeklarationen 

explicit om stöd till 

icke-EU medlemmarna Island 

och Norge. Det hela riskerar att 

uppfattas som ett embryo till en 

regional försvarsallians. I USA 

har man redan med oro börjat 

tala om att säkerhetsarrangemangen 

i NATO:s nordfront 

påverkas. 6 Man får inte glömma 

att Arktis i och med isens 

avsmältning blir allt mer strategiskt 

intressant. 

Här behövs uppenbarligen 

någon form av klargörande. 

Vad är det Sverige tänker sig 

göra respektive kunna ta emot? 

Vilka planer och förberedelser 

kommer att vidtas? I skrivande 

stund ökar förvirringen i och 

med att några av försvarsberedningens 

medlemmar tar avstånd 

från planerna att anskaffa 

ett NATO-kompatibelt sambandssystem 

för Marinen och 

Flygvapnet. 7 Avsaknaden av ett 

sådant har i många år varit ett 

problem för åtminstone Marinens 

internationella samverkan. 

Utan ett sådant system faller 

tanken på att ge och ta emot 

hjälp platt till marken. Det hela 

visar hur lite genomtänkt denna 

”solidaritetsstrategi” är. Det 

visar också på en oförståelse för 

vikten av en försvarsplanering 

som skickar koherenta signaler 

till omvärlden. 

Avslutning 

Försvarspropositionen inne- 

håller många goda intentioner. 

Betoningen av tillgängliga 

och stridsberedda förband är 

bra. Balansen mellan försvaret 

av vår säkerhet på territoriet, 

i närområdet och därutanför 

är bättre än tidigare. Allvarligt 

är emellertid att strategin inte 

hänger ihop – eller än värre 

– inte fi nns? De goda målsättningarna 

i propositionen blir 

bara ett luftslott som konsekvens 

av ekonomiska förbehåll. 

Solidaritetsstrategin och 

det nordiska samarbetet omsätts 

inte i en militär strategi 

och ställer dessutom obesvarade 

frågor om Sveriges intentioner. 

En resursstrategi som 

långsiktigt skapar rimlig materiell 

förnyelse saknas. Den försvarsforskning 

som borde vara 

särskilt viktig i dagens osäkra 

värld skall ytterligare bantas. 

Om två månader tar Sverige 

över ordförandeskapet i 

Europeiska Unionen och förväntas 

då bland annat driva den 

europeiska säkerhets- och försvarspolitiken 

(ESFP) vidare. 

Det skall bli intressant att se 

hur detta skall gå till då Sverige 

är ett exempel på tre av de 

stora problemen för ESFP: låg 

försvarsbudget, svag materiell 

förnyelse samt otillräcklig försvarsforskning. 

Som ordförande 

räcker det inte med den berömda 

svenska pragmatismen – 

här gäller det att sätta upp strategiska 

mål och sedan försöka 

förverkliga dessa. 

Kommendör Lars Wedin är knuten 

till Försvarshögskolans strategiavdelning 

samt är gästforskare 

vid CEREM (Centre d’Etudes et 

de Recherche de l’École Militaire) 

i Paris. 

1 SvD 2009-03-13. 

2 Prop. 2008/09:140. 

3 Art 42.6. 

4 Tal den 17 juni 2008 i samband 

med överlämnande av den nya 

vitboken om försvaret. 

5 Art 42.7. 

6 Dan McClure, ”On the Defensive: 

United Nordic Nations”, 

US Naval Institute Proceedings, 

March 2009. 

7 P1 2009-03-31. 

debatt 


9

litteratur 


10 

Bo Hugemark: 

Målet är 

motståndarens 

vilja 

”… i krig är de psykologiska faktorerna ofta avgörande. En 

motståndare som känner sig underlägsen är detta också i 

verkligheten.” 

Med detta Mannerheim-citat avslutar Eino Tubin sin 2007 utgivna bok Besegra 

utan strid. Den psykologiska krigföringens historia. Marskalken visste vad han talade om: 

under hans ledning kämpade de numerärt underlägsna fi nska styrkorna en kamp 

som räddade nationen från undergång. 

Men för tvåhundra år sedan 

utspelades i Finland ett drama 

som motsvarade titeln på Tubins 

bok: Sveaborgs ödesdigra 

kapitulation. Denna händelse 

tas också upp i bokens första 

kapitel ”Redan de gamla 

grekerna…” som ett exempel 

på desinformation och ryktesspridning. 

Psykologisk krigföring 

från rysk sida fi ck Cronstedt 

att ge upp inför en underlägsen 

belägringsstyrka, trots 

att förråd och ammunition var 

långt ifrån slut. 

Eino Tubin är väl känd för 

denna tidskrifts läsare. Han har 

genom åren producerat många 

skarpsynta kritiska artiklar om 

svensk säkerhets- och försvarspolitik. 

Information och psykologiskt 

försvar är hans specialområden, 

han har varit informationssekreterare 

åt försvarsministrarna 

Erik Krönmark 

och Lars De Geer och informationschef 

på Styrelsen för 

psykologiskt försvar. 2003 utkom 

hans historik om det 

svenska psykologiska försvaret 

Förfäras ej. 

I föreliggande spännande 

bok delar han med sig av sina 

imponerande kunskaper. 

Att ta avstamp i historien 

eller rentav myten (den ökända 

hästen från Troja) är helt relevant. 

Det fi nns gott om exempel 

i det förfl utna, mål och 

metoder är tidlösa, även om 

de tekniska medlen förändrats. 

Tyngdpunkten ligger dock på 

de två världskrigen och tiden 

därefter. Det innebär att titeln 

”besegra utan strid” inte alltid 

är helt relevant; psykologiska 

operationer har snarare varit 

en understödsfunktion i krigföringen. 

Gott om misslyckanden 

Vilken effekt sådana stödoperationer 

har haft är inte så lätt 

att veta, och Eino Tubin ger 

sig inte in på att försöka utvärdera 

det. Däremot är det enklare 

att hitta exempel på misslyckade 

psykologiska operationer. 

Rentav sådana som fått 

motsatt effekt. Inte minst har 

det berott på att man inte haft 

kunskap om motsidans kultur 

och psyke utan schablonmässigt 

använt metoder som varit 

verksamma under helt andra 

förhållanden. Ibland föll man 

i språkliga fällor och använde 

uttryck som hade en helt annan 

betydelse för dem man 

ville påverka än för propagandamakarna. 

Vad har vi slukat? 

Tubin avstår uttryckligen från 

att göra en vetenskapligt systematisk 

analys av ämnet. I stället 

fi nns en tematisk kapitelindelning 

med intresseväckande 

rubriker som ”De osaliga andarnas 

krig” (Vietnam), ”Ballonger 

och Maskirovka” eller 

”Radio från himlen”. Kapitlen 

är i sin tur indelade i delkapitel 

med upplysande rubriker. 

I dessa beskrivs olika operationer 

med en imponerande 

mångfald av detaljer om tekniska 

medel för spridning och 

budskapens innehåll, rikt illustrerat. 

Mycket är sådant som 

vi inte känt till eller förstått. 

Det är tankeväckande för en 

svensk, både som åskådare till

Kortlekar kan användas i propagandasyfte. I boken beskrivs den amerikanska i Irak som syftade till att hjälpa 

till att uppspåra Saddam och hans hejdukar. 

Här är ett äldre exempel: en tysk lek från andra världskriget som vill förlöjliga brittiska ledare (här Churchill) 

väcka indignation mot brittiska maktorgan (här Royal Air Force) och nedvärdera britternas – fallna – 

bundsförvanter (här franska konseljpresidenten Paul Reynaud) (samt skrämma med Stalin). 

kriser och krig och som potentiell 

deltagare. Vilka verklighetsförvanskningar 

har vi slukat? 

Hur stor är vår egen motståndskraft? 

Har vi själva några 

medel att påverka en motparts 

”hearts and minds”? 

Ökad betydelse 

Ett allmänt intryck är att satsningarna 

på psykologisk krigföring 

blivit allt mer omfat- 

tande. De tekniska resurserna 

ökar, den psykologiska kunskapen 

likaså, även om misstag 

fortfarande görs. Psykologiska 

operationer är kanske inte en 

tillräcklig förutsättning för seger, 

men ofullständiga eller dåliga 

kan förvandla seger till nederlag. 

Sedan boken kom ut, har 

vi fått ytterligare exempel på 

psykologisk krigföring. Ett bör 

Foto: Bo Hugemark 

ligga Estlandsfödde Tubin nära: 

kravallerna kring statyfl ytten i 

Tallinn och det ryska IT-angreppet 

i samband med detta. 

Ett annat är givetvis Georgien, 

ett tredje Gaza-kriget. I en artikel 

i detta nummer ger Tubin 

några kommentarer kring dessa. 

Bo Hugemark är överste och säkerhetspolitisk 

kommentator. 

litteratur 


11

litteratur 


12 

Erik Cornell: 

Turkar, kurder 

och islamister 

Turkarna utgjorde länge det 

stora hotet mot Europa. Sedan 

de erövrat den Östromerska/ 

Bysantinska kejsartronen vände 

de sina blickar mot den västerländske 

kejsaren av det Heliga 

Romerska Riket av tysk nation 

som regerade i Wien. Erövringsförsök 

misslyckades både 

1529 och 1683 och därmed 

hade det Osmanska rikets expansionskraft 

kulminerat och 

dess tillbakagång begynte. Så 

gott som omgående omvandlades 

då turkarna till att bli samarbetspartner 

med sina hittillsvarande 

fi ender i gemensamma 

ansträngningar för att mota 

det framträngande Rysslands 

expansion västerut. Som bekant 

inleddes denna samarbetspolitik 

av Karl XII, och den 

kulminerade under kalla kriget 

med Turkiets medlemskap 

i NATO. Under de senaste årtiondena 

har Turkiet prioriterat 

en anslutning till EU, bland 

vars medlemmar man därför 

fått allt större anledning att informera 

sig om denna kandidat, 

som skulle bli inte bara 

unionens till ytan största medlem 

men inom överskådlig tid 

också skulle passera Tyskland 

som den befolkningsmässigt 

talrikaste. 

Sekulärt kontra islamism 

Litteraturen om Turkiet växer 

därför stadigt. Förra året redovisade 

Ann Dismorr, som var 

Sveriges ambassadör i Ankara 

2001-2005, sina erfarenheter i 

Turkey Decoded. Det är alltid 

vanskligt att recensera en efterträdare 

och jag skall börja med 

ett reservationslöst erkännande 

av att hennes bok ger en vär- 

defull överblick av händelseutvecklingen 

sedan millennieskiftet, 

en period som tveklöst 

kommer att gå till historien 

som utomordentligt betydelsefull 

på grund av landets religiösa 

renässans efter Atatürks 

genomgripande sekularisering. 

Det är särskilt angeläget 

att betona hur hon som kvinna 

fått tillfälle till kontakter, 

sammanträffanden och synpunkter 

som inte står oss män 

till buds, särskilt inte i samhällen 

där nedärvda islamska umgängesformer 

på sina håll reser 

oöverstigliga gränser. Hennes 

skildring av besök i ett privat 

mottagningshem för kvinnliga 

våldsoffer i Diyarbakir är ett 

fi nt exempel på värdefull kunskapsinhämtning 

om mänskliga-rättighets-förhållanden 

i 

vardagsverkligheten. Sådan information 

är i allmänhet oåtkomlig 

för de fl esta deltagarna 

i såväl internationella möten 

som också i manifestationer 

där seniora byråkrater respektive 

engagerade amatörer torgför 

principiella åsikter om förhållanden 

de aldrig bevittnat. Här 

kan bidrag som Ann Dismorrs 

vara ovärderliga. Särskilt viktigt 

är att de belyser stämningslägen 

i folkdjupet och vilka krafter 

som stödjer respektive motverkar 

de reformer som onekligen 

presteras. 

Författaren ger en positiv 

bild av den politik som förts av 

den proreligiösa regimen sedan 

dess tillträde 2002. Hon 

betonar särskilt hur den främjat 

närmandet till EU och den 

positiva inverkan som förhandlingarna 

haft på demokratiseringsprocessen 

i Turkiet men 

också hur regeringen samtidigt 

dragit fördel av sin EU-vänliga 

inställning för att utforma 

sin framgångsrika politik – vid 

2007 års val vann regeringen 

en stor seger med 47 % av väljarnas 

röster. Särskilt i kurdområdena 

är det påtagligt att det 

är regeringen och inte kurdiska 

partier som åtnjuter befolkningens 

förtroende. Å andra sidan 

visar hon på att motståndet 

mot en EU-anslutning ökar inte 

bara i nationella utan också i 

de sekulära leden som tidigare 

varit de aktiva EU-anhängarna. 

Det senare tolkar jag som 

ett tecken på att sekularister 

ser som sitt huvudmål att värna 

statens sekulära karaktär och 

därför motsätter sig åtgärder, 

som medför risken av att en religiöst 

reaktionär regim röstas 

fram som anser sig ha folkets 

mandat att avskaffa det pluralistiska 

statsskicket. Dessa kritiker 

anser redan att islamiseringen 

av förvaltningen framskridit 

alltför långt och hotar att 

omintetgöra Atatürks sekulära 

republik. Ann Dismorr berättar 

också hur hon slutade bjuda 

även statstjänstemän på lunch 

i fastemånaden ramazan eftersom 

alltfl er gäster med diverse 

förevändningar lät bli att ta för 

sig av maten. Detta fi nner jag 

olycksbådande ty för bara tio 

år sedan var något sådant fullkomligt 

otänkbart. Demokratiska 

former respekteras men 

det sociala trycket från de religiösas 

sida synes ha tagit en sådan 

omfattning att turkar kan 

möta svårigheter i det vardagliga 

umgängeslivet inom EU. 

En bredare bakgrundsskiss 

av de långvariga spänningarna

mellan de sekulära och religiösa 

krafterna skulle väl ha motiverat 

sin plats eftersom Turkiska 

förhållanden är dåligt kända 

i Sverige. Efter fl erpartisystemets 

införande 1950 röstade 

turkarna till 80 % på de demokratiska 

partierna fram till 

1990-talet. Därefter medförde 

instabila koalitionsregeringar 

samt korruption och tilltagande 

maktmissbruk att frustrerade 

väljare mer och mer gick 

över till att rösta på oprövade 

alternativ. Detta kulminerade 

2002 då center-höger partierna 

utplånades och det så gott som 

nybildade religiösa AK-partiet 

vann en stor seger. Det kun- 

de bilda en majoritetsregering 

som medförde stabila förhållanden 

och otvetydiga ekonomiska 

framgångar. Väljarna belönade 

detta med att ge AKP 

förnyat förtroende i 2007 års 

val – 47 % för AKP mot 20 % 

för Atatürks sekulära CHP och 

14 % åt det nationella MHP. 

Det förhåller sig sannolikt så 

att väljarna röstat på stabilitet 

och hederlighet i politiken 

men inte nödvändigtvis på 

en religiös renässans. Det kan 

därför vara olycksbådande för 

fortsatt stabilitet om AKP utnyttjar 

sin ställning till att islamisera 

statsförvaltningen – det 

vore också en form av korrupt 

Det moderna Turkiets skapare 

Kemal Atatürk var till professionen 

militär. Han bestämde bland annat 

att offi cerare som ville ägna sig åt 

politik måste ta avsked ur armen 

alternativt fl ottan. 

Foto ur boken Landet mellan öst 

och väst av David Norlin, Harriers 

Bokförlag 1951. 

maktmissbruk som många 

väljare knappast kan beräknas 

acceptera. Sekulära 

kretsar – som inbegriper 

många kvinnor, lärare 

och domare såväl som de 

religiöst-liberala aleviterna 

som torde omfatta en 

fjärdedel av befolkningen 

– samt militären har 

hittills varit de mest engagerade 

EU-anhängarna, 

men håller nu synbarligen 

på att byta åsikt och 

föredra ett sekulärt Turkiet 

utanför EU framför 

ett återislamiserat Turkiet 

som medlem. De hänger 

upp sig på premiärminister 

Erdogans uttalanden 

av typ ”demokrati är som 

en spårvagn; man följer 

med till den hållplats man 

vill och där stiger man av” 

och de är uppskrämda av 

utnämningspolitiken. De anser 

sig svikna av ett EU som tolererar 

en religiös utnämningspolitik 

men inte sekulära försvarsåtgärder. 

Bakom den glättade 

yta som Erdogan presenterar 

av dagens Turkiet, döljer sig 

en potentiellt ödesdiger religiös 

eller riktigare sagt ideologisk 

klyfta rörande frågeställningen 

om islam och demokrati går 

att förena. Man kan bara hoppas 

att han är tillräckligt fängslad 

av en fortsatt framgångsrik 

politisk karriär för att inte vara 

beredd att uppoffra den för att 

förverkliga hittills dolda religiös-reaktionära 

målsättningar. 

Ann Dismorrs slutsatser präg- 

litteratur 


13

litteratur 


14 

las av en tillförsikt som jag nog 

inte vågar dela. 

Ett icke-land 

Ingmar Karlsson, Sveriges långvarige 

generalkonsul i Istanbul, 

har bakom sig ett välrenommerat 

författarskap om etniska 

och religiösa förhållanden i när 

och fjärran. Det fi nns därför all 

anledning att välkomna hans 

senaste bok Kurdistan, landet 

som icke är. Den är faktaspäckad, 

och författaren lyckas förmedla 

en ganska klar bild av förhållandena 

trots de oöverskådliga 

etniska och religiösa rivaliteter 

som i ständigt växlande kombinationer 

utmärker Kaukasus 

och Främre Orienten. 

I vår del av världen har det 

växt fram ett antal statsbildningar 

som grundas på språk och nationalitet 

och som hålls samman 

av att var och en av dem har sin 

egen lag, som i princip är sekulär. 

I islams värld råder däremot 

en principiell enhet, där rätts- 

och undervisningsväsende tillhör 

den religiösa sektorn och 

där alla folk tillsammans konstituerar 

den muslimska samfälligheten, 

kallad umma. Den högste 

styresmannen över de sunnitiska 

muslimerna var kalifen, som 

var titeln på profeten Muhammeds 

efterträdare. Under de senaste 

århundradena var den osmanske 

sultanen tillika kalif – 

han motsvarade alltså både kejsaren 

och påven i Västerlandet, 

vilket är ett typiskt uttryck för 

islams krav på enhetlighet. Umma 

och stamstrukturen innebar 

i praktiken att alla var kalifens 

följeslagare men ingens undersåtar. 

Atatürk avskaffade både det 

Osmanska sultanatet och kalifatet 

samt grundade den Turkiska 

republiken som en sekulär nationalstat 

av europeiskt snitt. 

Nationalitetsproblemet löste 

han genom att förklara republikens 

alla tjogtals folk och stammar 

för ”turkar” – efter fransk 

förebild ty där betraktar sig alla 

normander och gascognare eller 

vad de än är som fransmän. 

Man skulle kunna säga att alla 

var beredda att kalla sig tur- 

kar eftersom ingen var turk 

och ingen minoritet sålunda 

underkastade sig ett härskande 

etniskt majoritetsfolk. Han 

var förvånansvärt framgångsrik 

och lyckades på kort tid 

få de fl esta att acceptera det – 

undantaget var den tredjedel 

av kurderna som utgjorde den 

dominerade folkgruppen i republikens 

sydöstra delar. Men 

merparten kurder integrerades 

och har genom årtiondena beklätt 

såväl president- som ministerbefattningar. 

Ingmar Karlsson redovisar 

hur första världskrigets segrare 

planerade att låta turkarna få 

behålla Mindre Asiens centrala 

delar och stycka upp resten av 

Anatolien mellan sig och även 

skapa armeniska och kurdiska 

stater på ett sätt som skulle 

ställt mängder av kurder under 

främmande herravälde. Men 

Atatürk körde ut inkräktarna 

och efter kriget bodde kurder 

i Turkiet, Iran, Irak och Syrien 

samt Kaukasus. Karlsson visar 

också hur stamhövdingarna i 

kurdområdena var ointresserade 

av modernisering och utveckling 

som skulle underminera 

den arkaiska sociala strukturen 

och deras maktpositioner. 

Många av dem ledde revolter 

mot den nya regimens ambitiösa 

planer på att stärka den 

turkiska centralmakten. Med 

den ekonomiska utvecklingen 

växte de sociala motsättningarna 

särskilt i dessa ålderdomliga 

stam- och klansamhällen och 

där uppstod PKK-partiet som 

en revolt mot de lokala äganderätts- 

och arbetsförhållandena. 

Men dess marxistiska inspiration 

och beroende av Moskva 

ledde till att PKK förklarade 

sig vara den globala socialistiska 

rörelsens avantgarde med uppgift 

att skapa en kurdisk stat. 

Därmed blev PKK en fi ende 

till alla regeringar i länder 

med kurdisk befolkning även 

om bristen på grannsämja i regionen 

medför att alla bekämpar 

revolutionärer i sitt eget 

land men understödjer dem på 

andra sidan gränserna. 

Gulfkriget resulterade i att 

en slags kurdisk statsbildning i 

början på 1990-talet uppkom 

i norra Irak, som blivit den väl 

fredligaste delen av Irak. Samtidigt 

blev denna kurdiska defacto-stat 

givetvis en nagel i 

ögat på alla etablerade regeringar 

med kurdiska minoriteter 

inom sina gränser. Ingmar 

Karlsson skildrar hur Turkiet 

genom våldsupptrappningen 

hamnade i en gerillakrigsliknande 

situation som varade 

tills PKK-ledaren Öcalan 1999 

tvingades lämna sin syriska tillfl 

ykt och greps i Nairobi (med 

grek-cypriotiskt pass) samt utlämnades 

till Turkiet där han 

hålls fängslad. För att rädda sitt 

skinn försökte han avsvärja sig 

alla revolutionära avsikter och 

mer fredliga förhållanden verkade 

ligga inom räckhåll. Men 

år 2002 vaknade PKK till liv 

och började åter infi ltrera Turkiet 

från baser i norra Irak, 

Det förefaller också troligt att 

Iraks fyra miljoner kurder är 

väl medvetna om sina potentiella 

oljeresurser och därför föga 

intresserade av en politisk 

samverkan med de fattiga och 

betydligt talrikare kurderna på 

den turkiska sidan av gränsen. 

Karlsson beskriver också deras 

likartade problem som minoriteter 

i både Iran och Syrien. 

Kurderna framhålls ofta som 

det största folket utan egen stat. 

Det må vara sant men exemplen 

Afghanistan och Somalien 

visar att stam- och klanmentaliteten 

måste övervinnas och 

en intern enighet byggas upp 

innan någon statsbildning kan 

förverkligas. 

De politiska förhållandena i 

denna del av världen är svåröverskådliga, 

och Ingmar Karlssons 

bok är en utomordentlig 

vägvisare för den som söker 

ökad förståelse för de aktuella 

skeendena. 

Erik Cornell har tidigare bland 

annat varit ambassadör i Turkiet. 

Dismorr, Ann: Turkey Decoded, 

London 2008 och Karlsson, 

Ingmar: Kurdistan, landet som 

icke är, Stockholm 2008.

Fredrik Konnander: 

Chefens ess i 

rockärmen 

Konsten att besegra en motståndare utan strid 

har alltid varit den högsta militära förmågan. 

Sun Zi 

Psykologiska operationer (psyops) 

har under årtusenden använts 

i krigföringen men funktionen 

har under lång tid gått 

under diverse andra namn. Syftet 

med psykologiska operationer 

är att påverka attityder 

och beteenden hos människor 

för att underlätta egen verksamhet. 

Modern psyops kan till 

del liknas vid en reklambyrå 

i uniform där alla hjälpmedel 

används, från modernaste teknik 

till samtalet över en kopp 

te i basaren. Allt för att påverka 

och övertyga målgruppen. Den 

kompetens som behövs för att 

planera, genomföra och utvärdera 

psyops återfi nns på olika 

platser i samhället, inte bara inom 

Försvarsmaktens väggar utan 

också i näringslivet och vid 

universiteten. I det avseendet är 

psyops verkligen en gränsöverskridande 

aktivitet. 

Effektivt 

Det råder ingen tvekan om 

att psyops är effektivt. Under 

Gulfkriget 1991 uppgav huvuddelen 

av de irakiska krigsfångarna 

att psyops hade påverkat 

dem att ge upp. Psyops 

kan stödja lösandet av både 

fredsbevarande operationer 

(Crises Response Psychological 

Operations) och fredsframtvingande 

operationer (Combat 

Psychological Operations). 

Psyops kräver dock noggrann 

planering och att verksamheten 

tidigt integreras i plane- 

ring på strategisk, operativ och 

taktisk nivå. När inte verksamheten 

integreras i planeringen 

kan det gå som i Irak 2003 

då det saknades strategiska direktiv 

och planer för hur psyops 

skulle användas när kriget 

väl var vunnet. Även om psyops 

inte ensamt skulle ha kunnat 

stoppa anarkin i Irak under 

2003-2006 så skulle sannolikt 

en välplanerad och integrerad 

psyops insats kunnat motverka 

den negativa utvecklingen som 

följde. 

Sverige 

Försvarsmakten har sedan mitten 

av 1990-talet insett behovet 

av att kunna påverka beslutsfattare 

och befolkning i 

de områden där Försvarsmakten 

genomför internationella 

insatser. Sedan dess har psyops 

varit föremål för omfattande 

studieverksamhet. Centrum 

för asymmetriska hot 

och terrorismstudier (CATS) 

vid Försvarshögskolan har sedan 

tidigt 2000-tal stöttat Försvarsmakten 

med studier för 

att skapa kunskap om psyops 

och för att underlätta uppsättandet 

och organiseringen av 

ett psyops förband. För närvarande 

genomför Försvarshögskolan 

”Huvudstudie Psyops” 

på uppdrag av Försvarsmakten 

i syfte att öka effektiviteten hos 

psyops funktionen. 

Som ett resultat av studierna, 

tillsammans med en alltmer 

utbredd förståelse för behovet 

av psyops funktionen inom 

Försvarsmakten, har en särskild 

enhet skapats vid Ledningsregementet 

i Enköping. Inriktningen 

är att utveckla enheten 

till en Psyops pluton om ca 50 

man till 2011. Uppgiften är bl a 

att kunna delta inom ramen 

för Battle Group 2011 eller att 

stödja andra insatser med psyops 

förband och psyops kompetens. 

Ett första psyops-förband 

har funnits eftersom chefen för 

Nordic Battle Group 08 identifi 

erade behovet av förmågan. 

Psyops tropp 08 i NBG skapades 

under korta tidsförhållanden 

och hade förmåga att verka 

med både radio, trycksaker 

och interpersonell kommunikation. 

Under hösten 2008 kommer 

Försvarsmakten för första 

gången att sända iväg ett förband 

med uppgift att genomföra 

psyops. Ett taktiskt psyopsteam 

(TPT) kommer att skickas 

till Afghanistan och ingå i FS 

16. Uppgiften för TPT blir att 

under ledning av Chief Psyops 

planera, genomföra och 

utvärdera psyops för att vinna 

”Hearts and Minds” i det 

svenska ansvarsområdet. 

Chefens instrument 

I många situationer är en förbandschefs 

handlingsfrihet 

kringskuren genom diverse 

olika ”Rules of Engagement” 

(ROE) som reglerar hur 

psyops 


15

psyops 


16 

mycket våld och andra åtgärder 

förbandet får använda för 

lösa sin uppgift. I ett fredsbevarande 

uppdrag är normalt 

endast våld för självskydd tillåtet, 

medan i fredsframtvingande 

operationer kan våld få 

användas för att lösa förbandets 

uppgift. Psykologiska operationer 

kan normalt användas även 

när andra verkansmedel inte 

får användas. Psyops blir därför 

ett kraftfullt vapensystem i 

handen på chefer som förstår 

att använda funktionen. Exempelvis 

kan man se psyops på det 

sättet att chefer får möjlighet 

till direkt kommunikation till 

andra beslutsfattare. Både beslutsfattarna 

och dess befolkning 

i operationsområdet kan 

påverkas innan massmedia har 

tolkat budskapen på sitt eget 

vis. Möjligheten att kommunicera 

direkt med befolkningen i 

ett område kan vara avgörande 

för att exempelvis minska 

spänningar då ett förband omgrupperar 

till ett nytt område. 

Genom att kunna förklara vad 

man gör där och vilka uppgifter 

förbandet har kan man med 

stor sannolikhet minska de hot 

som föreligger mot den egna 

styrkan. Att inte ta till vara 

möjligheten att kommunicera 

med sina målgrupper skapar 

ett informationsvakuum som 

motståndaren snabbt fyller med 

sin egen tvättade bild av verkligheten. 

Erfarenheter från genomförd 

psyops visar på att framgångsrik 

psyops kräver noggranna förberedelser 

och nära samverkan 

med underrättelsefunktionen, 

både för att få information om 

målgrupper men även underlag 

om effekter av egen psyops. 

Det fi nns även ett starkt behov 

av nära samverkan med förbandschefer 

för att nå framgång 

med psyops. Förståelsen för psyops 

som en ”force multiplier” 

kräver att chefer på alla nivåer 

utbildas för att kunna använda 

funktionen. 

Trovärdighet 

All psyops bygger på att budskapen 

är trovärdiga. Detta le- 

der till ett omfattande samordningsbehov 

av psyops från högsta 

till lägsta nivå. Motsägelsefulla 

budskap tar effektivt bort 

den trovärdighet som har skapats 

och trovärdigheten tar lång 

tid att återskapa. Samordningen 

av psyops med andra funktioner 

kan vara så enkel som att 

det understödjande förbandet 

uppträder och agerar på det sätt 

som psyops funktionen har beskrivit 

i olika budskap. Brittiska 

förband har en lång tradition 

av att så fort striderna är över 

ta av hjälmen och sätta på baskern. 

Syftet är att minska omgivnings 

känsla av hot och därmed 

skapa en uppfattning om 

säkerhet i området. Metoden 

kallas ”Presence, Posture and 

Profi le” och används integrerat 

i alla brittiska operationer. 

Medel 

Psyops kan verka med olika 

medel. Utöver de mest vanliga 

som radio, TV, trycksaker m.m. 

kan psyops också fungera som 

rådgivare till förbandschefer då 

det gäller att påverka viktiga 

personer, s.k. ”Key Leader Enagement” 

(KLE), och i kulturella 

frågor. Enligt svensk tänkande 

samordnas KLE inom 

ramen för informationsoperationer 

men det är oftast psyops 

som har kunskapen att ge råd 

till förbandschefer om lämpliga 

teman och budskap att framföra. 

Det måste alltid ske en analys 

av vilka medel som är mest 

framgångsrika beroende på den 

kultur som psyops verkar i. Det 

fi nns en uppenbar risk att man 

tar med sig sina egna kulturella 

värderingar när man planerar 

och genomför psyops utan att 

tänka på att målgruppen oftast 

har helt andra värderingar. 

Man skall komma ihåg att psyops 

genomförs på mottagarens 

villkor vilket innebär att teman 

och budskap måste anpassas 

utifrån målgruppens uppfattningar. 

Att försöka diktera 

vad en målgrupp ska tycka är 

direkt kontraproduktivt. 

Psyops är en process som 

bl. a. innehåller planering, mål- 

gruppsanalys,produktutveckling, tillverkning av produkter, 

spridning och utvärdering. 

Funktionen är mycket kunskapsintensiv 

och kräver kompetenser 

inom en stor mängd 

områden. Kunskaper som behövs 

är bl. a. psykologi, historia, 

sociologi, antropologi, socialantropologi,kulturantropologi, 

ekonomi, religionskunskap, 

marknadsföring m m. 

Kunskap om målgruppen 

Erfarenhet från genomförd 

psyops både i Irak och Afghanistan 

visar att bristande kunskaper 

om målgrupperna le- 

Psyops omfattar ett brett spektra 

av hjälpmedel där kontakten med 

människorna i ett insatsområde 

är en viktig del.

der till att psyops misslyckas. 

För att bl a effektivisera psyops 

har den amerikanska armén 

skapat ”Human Terrain Teams” 

(HTT) som har till uppgift 

att kartlägga kulturella faktorer, 

sociala strukturer, religiösa 

faktorer för att få förståelse 

för målgrupperna och deras 

problem. Genom att känna sina 

målgrupper och vilka problem 

dessa har skapas möjlighet 

till teman och budskap som 

får effekt hos målgrupperna. 

HTT har med framgång använts 

främst i Irak för att öka 

förståelsen för den kultur som 

amerikanska förband verkar i. 

Den amerikanska armén har 

efter insatser i Irak och Afghanistan 

dragit slutsatsen att personal 

som arbetar med psyops 

måste vara längre tid i sitt område 

än vad som är normalt för 

militär personal. Kontinuiteten 

av psyops-personal som känner 

sina målgrupper och verkar i 

samma område under lång tid 

har visat sig ha mycket positiva 

effekter. 

Mätning av effekt 

För att kunna använda psyops 

effektivt krävs att man kan ta 

reda på vilken effekt en psyopskampanj 

har haft. Mätande av 

Foto: Alexander Karlsson, Combat Camera/Försvarets Bildbyrå 

psyops effektivitet är avgörande 

för att kunna förändra kampanjer 

och justera innehållet 

i operationerna. Metoder för 

att mäta effekter av psyops är 

identiska med de metoder som 

används inom marknadsföring. 

Intervjuer och fokusgrupper är 

några metoder som kan användas 

för att inhämta information. 

Den stora skillnaden 

mot civil marknadsföring är 

de andra förutsättningar under 

vilken informationen inhämtas. 

Erfarenheter från Afghanistan 

visar på att det inte är ofarligt 

för de intervjuade att samtala 

med ISAF. Den begränsade 

mängden personal i 

ISAF innebär att man 

inte kan upprätthålla 

närvaro i alla områden 

samtidigt. När 

talibaner och andra 

väpnade motståndsrörelser 

återkommer 

sedan ISAF har dragit 

vidare brukar de 

som har samarbetat 

och samtalat med 

ISAF råka illa ut. Mätande 

av effektivitet 

under sådana förhållanden 

är svårt men 

nödvändigt. 

Avslutning 

Den senaste utvecklingen 

i Afghanistan 

indikerar att det är 

svårt att fi nna en militär 

lösning på situationen. 

I detta läge 

kan psyops spela en 

viktig roll. Påverkan 

av beslutsfattare hos 

talibanerna och befolkningen 

i Afghanistan 

för att få dem 

att vilja samarbeta 

med den afghanska 

regeringen, USA och 

ISAF torde vara en 

uppgift som psyops 

kan bidra till att lösa. 

Fredrik Konnander är 

Stabschef FHS CATS 

och projektledare 

för Försvarsmaktens 

huvudstudie psyops. 

psyops 


17

psyops 


18 

Foto: Niclas Gustafsson/Combat Camera 

EinoTubin: 

Informationssamhället är ingen företeelse 

som är exklusiv för högutvecklade samhällen. 

Mobiltelefonens segertåg över världen gör att 

sannolikt fl era av de afghanska kvinnorna på 

bilden har en sådan. 

Nya fo

mer för psyop 

På senare tid har psykologiska operationer funnit nya former, främst 

när det gäller internet och mobiltelefoner. Denna påverkan kan ske 

dolt – man behöver inte skrika i högtalare eller förmörka himlen med 

fl ygblad. Men de klassiska metoderna är inte överspelade. Vi ska titta 

på vad som hänt bl a i Mellanöstern och i Rysslands närhet. 

psyops 


19

psyops 


20 

En gång väckte det svenska 

psykförsvarets mångårige chef 

Per-Axel Landahl frågan om 

farligheten av text-TV. Kunde 

den användas av fi enden för att 

sprida lömska budskap? Tanken 

var egentligen långt före sin 

tid. Nu fi nns miljoner webbplatser 

och fl era internet-fora, 

där vem som helst kan lägga ut 

vad som helst. Via mobiltelefon 

kan man sända och ta emot 

SMS, multimediabudskap och 

videosnuttar. För yngre är dessa 

elektroniska kanaler ofta viktigare 

nyhetsmedier än traditionella 

tidningar och etermedier. 

Det var naturligtvis bara en 

tidsfråga innan de togs i bruk 

också för psykologiska operationer. 

Men går det inte att censurera? 

I Turkiet är YouTube förbjuden 

av domstol, eftersom 

elaka greker drivit med landsfadern 

Atatürk. Men självaste 

statsminister Erdogan säger offentligt 

att han går runt förbudet 

– tar man på sig en ”ninjacloak” 

eller annat osynlighetsplagg 

så ser man allt man vill. 

Censur verkar ha effekt bara i 

länder som både har hård övervakning 

och hög IT-kompetens 

– Kina är bästa exemplet. 

Det första kända försöket 

att använda SMS i en psykologisk 

operation var inför invasionen 

i Irak 2003. Amerikanerna 

samlade internetadresser 

och mobilnummer till viktiga 

politiker och militärer – vilket 

inte var så svårt eftersom 

de var förbehållna eliten. När 

kriget började uppmanades de 

i personliga budskap att ligga 

lågt och inte bjuda motstånd. 

Saddams försvarsminister Sultan 

Hashan Ahmed har utpekats 

som den viktigaste person 

som åtlydde. 

Under krigen mot Hizbollah 

i Libanon och Hamas i Gaza 

använde Israel fl itigt mobiltelefon. 

Invånarna i områden 

som skulle bombas varnades. 

Vinklade nyhetsmeddelanden 

gick ut. Bl.a. hänvisades till 

”grå” webbplatser som kontrollerades 

av Israel och där 

folk uppmanades att skvallra 

om gömda vapenförråd. Belöningar 

i pengar utlovades. En 

amerikansk överstelöjtnant, Timothy 

L. Thomas, som studerat 

cyberkriget i Libanon, jämför 

dessa SMS med precisionsstyrda 

missiler eftersom man med 

ett enda utskick når precis de 

personer som man vill påverka. 

En israelisk expert på psyop 

sade att både Hamas-medlemmar 

och soldater är unga 

människor som vuxit upp med 

mobiltelefon och att det därför 

är naturligt att försöka påverka 

dem den vägen. En armétalesman 

ville inte kommentera om 

man använde mobiltelefon för 

propaganda: ”Allt jag kan säga 

är att vi ringer dem, särskilt när 

vi ska angripa en byggnad.” 

Även Hamas försökte sig 

på propaganda via SMS. Bland 

annat gick ett meddelande ut 

som lydde: ”Raketer mot alla 

städer – skyddsrum kan inte 

skydda er mot Kassam-raketer. 

Hamas.” Men hebreiskan lär ha 

varit usel. 

Hackad TV 

I båda krigen lyckades israelerna 

hacka in sig i motsidans TVsändningar 

och lägga in eget 

material. I Libanon bröts programmet 

på Hizbollahs kanal 

Al-Manar med en bild av ledaren 

Nasrallah, ljudet av tre 

skott och kommentaren: ”din 

dag kommer, kommer, kommer...”. 

I Gaza stördes Hamas 

TV-kanal Al-Aqsa ut med en 

bild på Hamas-ledare, som föll 

ihop när de blivit skjutna, och 

en stor klocka: ”...er tid rinner 

ut...”. 

Inför Libanon-kriget aktiverade 

israelerna en enhet för 

psykologisk krigföring, som 

bl.a. producerade fl ygblad med 

karikatyrer av Nasrallah, med 

diskutabelt resultat. Att uppmärksamma 

fi endens ledare i 

propagandan brukar tvärtom 

leda till ökat stöd. Viktigare i 

både krigen var nog att fl ygblad 

användes för att få bort 

civilbefolkning från områden 

som skulle angripas. När ett 

stort metallföremål ramlade ner 

från himlen i Libanon sade den 

arabiska propagandan att man 

skjutit ner en F-16. I själva verket 

var det en container för 

fl ygblad. 

Erfarenheterna från Libanon 

ledde till kraftig uppstramning 

också av den israeliska 

presstjänsten. Samordningsorgan 

inrättades, som såg 

till att civila och militära talespersoner 

gick ut med samma 

budskap. I Libanonkriget 

framträdde försvarsministern 

och ÖB med bombastiska deklarationer, 

medan generaler 

kom i gräl med journalister på 

pressbriefi ngarna. I Gazakriget 

sköttes alla presskontakter av 

rutinerade informatörer, som 

gång på gång återvände till argumentet 

att inget land kunde 

tåla bombardemang med Kassam-raketer. 

Video lades genast 

ut på internet och distribuerades 

till medierna, bl.a. av en 

moské som användes som vapenförråd. 

Soldater utbildade 

i combat camera dokumenterade 

särskilt scener, som kunde 

leda till beskyllningar om folkrättsbrott. 

En målvideo väckte debatt. 

Den visade personer på marken 

som bar på metalltuber. 

Raketer, sade israelerna. En rejäl 

sekundär explosion utlöstes 

av missilangreppet. Men det var 

gastuber, hävdade andra, som 

kunde namnge verkstadsägaren 

vars söner dödades i smällen. 

Israelerna är duktiga på att 

mobilisera anhängare utomlands, 

som kollar webbplatser 

som kan bli utnyttjade för 

arabisk propaganda. Den vägen 

avslöjades under Libanonkriget 

att en lokal fotograf lagt på 

extra rökmoln på bilder som 

spreds av Reuters. 

Islamistiska terrorister och 

talibaner må ha en medeltida 

syn på kultur och jämställdhet, 

men de har lärt sig att 

använda internet. Såväl i Irak 

som Afghanistan har Al-Qaida 

och andra grupperingar genast 

lagt ut video från överfall och 

vägbombningar på nätet – för 

att demonstrera sin styrka och 

motpartens svaghet och naturligtvis 

också för att entusiasme

a och utbilda sina anhängare. 

Scener med gisslan och sadistiska 

avrättningar har väckt stor 

uppmärksamhet, precis som 

avsikten varit. Amerikanerna 

och NATO kommer oftast på 

efterkälken när det gäller att 

stänga sådana webbplatser. Utspel 

från Al-Quaida är nu betydligt 

fl ottare och budskapen 

mer sofi stikerade – det är inte 

längre bara en mumlande gubbe 

i en grotta. Om kriget i Afghanistan 

ska föras till ett acceptabelt 

slut behövs också en 

stor, långvarig satsning från koalitionen 

för att vinna hjärtan 

och sinnen. När kriget började 

kunde koalitionen agera i ett 

informationsvakuum, men nu 

har motsidan anpassat sig. 

Första cyberanfallet 

Det första försöket att lamslå 

ett modernt samhälle genom 

cyberkrig gjordes kring månadsskiftet 

april-maj 2007, när 

Estland utsattes för ett systematiskt 

angrepp. Till saken hör 

att Estland är ett av Europas 

mest utvecklade internet-länder. 

När esterna började bygga 

upp en ny informationsstruktur 

efter frigörelsen från Sovjetunionen 

hoppade de över 

mellanstegen och gick direkt 

på internet. Man kan rösta, deklarera, 

köpa p-biljett, åka spårvagn 

och mycket annat med 

sin e-legitimation. Nu överlastades 

plötsligt webbplatserna 

för presidentens kansli, parlamentet, 

ministerierna, de politiska 

partierna, tre av sex ny- 

Djibouti 17 maj 2009. Finns det något team för 

psyops med i den svenska sjöstyrkan? Bilden 

visar HMS Stockholm i Adenviken. 

hetsbyråer och två av de största 

bankerna. De servrar som öste 

ut mejl fanns i många länder, 

men det var tydligt att det hela 

var orkestrerat från ”kretsar 

närstående den ryska underrättelsetjänsten”, 

om man nu ska 

uttrycka det diplomatiskt. 

Orsaken var att den estniska 

regeringen bestämt sig för 

att fl ytta ”bronssoldaten” mitt i 

Tallinn, som esterna betraktade 

som ett monument över den 

sovjetiska ockupationen, men 

som etniska ryssar såg med 

nostalgi. Det utlöste kravaller 

där 1300 arresterades, många 

skadades och en dödades. Cyberangreppet 

skedde samordnat 

med statybråket och nådde 

sin kulmen 3 maj. Ett förnyat 

angrepp skedde i samband med 

8-9 maj, då Ryssland fi rar minnet 

av andra världskrigets slut. 

Nu står bronssoldaten på en 

krigskyrkogård, medan regeringen 

fi ck en påminnelse om 

att integrationen av den f.d. 

sovjetryska minoriteten måste 

snabbas på. 

Esterna lyckades stänga 

webbsidorna mot utlandet och 

fi ck igång informations- och 

banktjänsterna igen. NATO 

skickade experter till Tallinn 

och beslutade att förlägga ett 

centrum för dataskydd just till 

Estland. Efteråt säger ester att 

angreppet var en bra test på 

samhällets motståndskraft. Vem 

som låg bakom går naturligtvis 

inte att bevisa, men intressant 

nog utsattes Georgien för precis 

samma sak i samband med 

det s.k. femdagarskriget sommaren 

2008. Då bjöd Estland 

och Polen på tillfällig hemvist 

för de georgiska statliga webbplatserna. 

Vi ska inte gå in på orsak 

och verkan i femdagarskriget, 

det räcker att konstatera att ryssarna 

ville ge Mikhail Saakashvili 

en näsbränna och nådde sina 

mål, militärt sett. Propagandakriget 

blev dock en seger för 

den amerikanskutbildade presidenten, 

som fi ck mycket utrymme 

i all världens TV-kanaler. 

Artigt och på perfekt engelska 

svarade han på alla frågor, 

alltid med en EU-fl agga bakom 

sig – som om medlemsskapet 

redan var klart. Detta 

skickliga försvar – skräddarsytt 

för en västerländsk publik – 

var en stor tillgång i ett krig 

med många etniska övertoner. 

Snyggt jobbat! 

I den nästan obefi ntliga 

svenska debatten på området 

bör noteras att informationsteknologin 

medför nya hot 

och möjligheter för psykologiska 

operationer. Inte minst 

bör uppmärksammas att cyberoperationer 

kan utlösas som 

påtryckning eller varning också 

innan det fi nns något konkret 

militärt hot. 

De två viktigaste webbsidorna 

för psykologiska krigföring 

rekommenderas: amerikanska 

www.psywarrior.com 

och brittiska www.psywar.org. 

Eino Tubin är fri skribent bosatt i 

Turkiet. 

Foto: Johan Lindahl/Försvarets Bildbyrå 

psyops 


21

yssland 


22 

Jörgen Elfving: 

Det röda 

massanfallet ett 

minne blott? 

1951 utkom boken Det Röda Massanfallet som beskrev den 

sovjetiska taktiken på östfronten. Den bild boken ger av Röda 

Armén är något som etsat sig fast på näthinnan hos många, 

bl a ryska, ”hotbildskramare”. Hos dessa lever tron på det 

röda massanfallet kvar trots att det snart är dags att dricka ett 

tjugoårigt gravöl till minne av Röda Armén. 

En tro som vidmakthållits bl a 

genom ett påtagligt sovjetiskt 

arv som icke minst framgår av 

symboler, materiel och annat. 

Dessutom fi nns förutom det 

fysiska arvet också ett mentalt 

arv kvar i form av förhållningssätt 

som i den ryska kontexten 

yttrar sig i omvärldsuppfattning, 

männi skosyn, ledarskap 

m m. Något som undgått 

att påverkas av eller ta intryck 

av de förändringar i vid bemärkelse 

som skett sedan 1991 och 

det faktum att dagens Ryssland 

varken är 1800-talets Tsarryssland 

eller Sovjetunionen med 

dess dåtida militära styrka och 

geografi ska utbredning. 

Mot bakgrund av vad som 

aviserats under hösten 2008 

kan vad som förestår den ryska 

försvarsmakten leda till att 

man gör upp med stora delar 

av det sovjetiska arvet. Emellertid 

är osvuret bäst, och den 

ryska försvarsmakten är under 

de senaste tjugo åren i likhet 

med många av sina gelikar luttrad 

efter en lång rad avsiktsförklaringar, 

reformer och förändringsarbete 

vilkas resultat kan 

diskuteras varför det återstår att 

se vad det hela utmynnar i denna 

gång. 

En militär implosion 

Den ryska försvarsmakten av 

idag har sedan slutet av 1991 

genomfört en golgatavandring 

och är som en av politiker 

knådad bulldeg som aldrig 

getts möjligheten att jäsa ut 

och gräddas. Knådandet började 

redan under Gorbatjov i 

och med introducerandet av 

den defensiva doktrinen under 

senare delen av 1980-talet 

och med de konsekvenser detta 

fi ck. 1991 gick Röda Armén 

i graven tillsammans med Sovjetunionen 

och Ryssland fi ck 

den otacksamma uppgiften att 

göra bouppteckning och hantera 

delar av arvet, inte minst 

tillbakadragandet från Östeuropa 

och Baltikum. Ett tillbakadragande 

som kanske kan 

uppfattas som förnedrande och 

genomfört i en hast, men som 

i själva verket var ett logistiskt 

mästerstycke. 

Sovjetunionens kollaps 

innebar en militär implosion 

och det pånyttfödda Rysslands 

förste president Boris Jeltsin 

framstod till en början för det 

ryska militära etablissemanget 

som en stark ledare med ett 

annat förhållande till försvarsmakten 

än sin föregångare. Illusionen 

brast ganska snart eftersom 

Jeltsins enda intresse var 

att få, och behålla, militären 

på sin sida. Fagra löften infriades 

inte och försvarsbudgeten 

minskades efterhand samtidigt 

som Jeltsins nyckfullhet 

också bidrog till att situationen 

förvärrades. T ex kortade han 

självsvåldigt värnpliktstjänstgöringens 

längd utan att ha fört 

en dialog med den militära ledningen. 

Under Jeltsin inträffade 

1993 konfrontationen med 

parlamentet och 1994-1996 

det första Tjetjenien-kriget. 

Både dessa händelser var något 

som uppfattades som negativt 

från militärt håll. Användningen 

av militär trupp i samband 

med inre oro under sovjetimperiets 

dödsryckningar, 

bl a i Tiblisi och Baku, hade 

lämnat en bitter eftersmak och

det var inte med något större 

mått av entusiasm försvarsmakten 

ingrep 1993. Det första 

Tjetjenien-kriget inleddes på 

Jeltsins order trots att den militära 

ledningen avrådde, i första 

hand beroende på kunskapen 

om tillståndet i den ryska försvarsmakten. 

Denna var i fritt 

fall med brister inom de fl esta 

områden vilket var uppenbart 

sett till vad som presterades i 

Tjetjenien. Att Jeltsin inte själv 

tog på sig ansvaret utan lade 

skulden på den ryska försvarsmakten 

gjorde inte heller saken 

bättre. 

I och med Jeltsins maktfrånträde 

började den militära 

kräftgången att hejdas. Putin 

var en annan sorts ledare 

och det sätt på vilket han som 

premiärminister hade hanterat 

det andra Tjetjenien-kriget 

1999-2000 imponerade på det 

ryska generalitetet. Samtidigt 

fanns det också en andens gemenskap 

med i bilden genom 

Putins bakgrund från det ryska 

underrättelsesamhället och 

en av kraftstrukturerna, varför 

han var bättre skickad att förstå 

militären och militära frågor 

än sin föregångare. Genom 

att på ett systematiskt sätt ta tag 

i de problem som vidlåt, och 

vidlåter, den ryska försvarsmakten 

bringade Putin ordning 

och skapade stabilitet. Bl a 

återunderställdes generalstaben 

under försvarsministeriet, och 

den dualism, eller det kaos, som 

Jeltsin skapat avvecklades. Övningsverksamheten 

ökade och 

försvarsministern blev en civilist, 

men den materiella förnyelsen 

sköts på framtiden. 

Kriget mot Georgien i augusti 2008, 

en vändpunkt? 

Sedan 1991 har den ryska försvarsmakten 

varit iblandad i tre 

väpnade konfl ikter, första och 

andra Tjetjenien-kriget respektive 

kriget mot Georgien i augusti 

2008. Alla dessa har varit 

lärande, inte minst för omvärlden. 

Det första Tjetjenienkriget 

uppenbarade tillståndet 

i den ryska krigsmakten och 

militärpromenaden i Georgien 

visade på rysk militär förmåga 

och vilja att använda militära 

maktmedel. Något som också 

fi ck den svenske försvarsministern 

att reagera på ett sätt som 

antyder både överreaktion och 

bristande insikt i militära frågor. 

Det intressanta i sammanhanget 

är dock inte hur en försvarsminister 

i ett militärt impotent 

land i Europas utkant 

reagerar utan mer vilka slutsatser 

som drogs på rysk sida efter 

händelserna i augusti och följderna 

av detta. 

Nästan precis en månad efter 

stridernas avslutande i Georgien, 

11 september, redovisades 

erfarenheterna från kriget 

i rysk press. Trots att kriget 

kunde betraktas som en 

rysk framgång fanns det brister 

och i första hand avseende 

ledningssystem, underrättelsetjänst, 

samband, elektronisk 

krigföring m m. Samma dag 

uttalade den ryske presidenten, 

Dmitri Medvedev, också 

att ”Vi måste nu koncentrera oss 

på att utrusta försvarsmakten med 

moderna vapen … Vi behöver moderna 

och effektiva stridskrafter och 

detta är en av huvuduppgifterna”. 

Ytterligare en månad senare 

förelåg svaret på hur bristerna 

skulle åtgärdas och den 

av presidenten angivna inriktningen 

skulle tillgodoses. 14 

oktober skedde ett möte i ryska 

försvarsministeriets kollegium 

som avsåg den ryska försvarsmaktens 

vidare utveckling. 

Några dagar senare framträdde 

generalstabschefen i rysk tv 

varvid ytterligare detaljer framkom. 

Dessutom har vad som 

redovisades vid dessa två tillfällen 

även kommenterats och 

fördjupats vid andra tillfällen 

senare under hösten 2008. Det 

synes dock tveksamt om reformplanerna 

initierades av 

händelserna i augusti utan dessa 

torde mer ha tjänat som förevändning? 

uo vadis ex Krasnaja Armija? 

Fram till 2012 skall den ryska 

försvarsmakten minskas från 

dagen 1 134 000 man till en 

miljon där antalet offi cerare 

kommer att vara 150 000 vilket 

skall jämföras med dagens 

355 000 officersbefattningar. 

En minskning som ska ske 

etappvis och förhoppningsvis 

smärtfritt. Dessutom ska obalansen 

i antal mellan högre och 

lägre offi cerare rättas till genom 

att antalet generaler och amiraler 

minskas till knappt 900 och 

antalet löjtnanter ökar från dagens 

50 000 till 60 000. Den 

största förändringen kommer 

att vidlåta de ryska överstarna 

som från dagens cirka 26 000 

skall minska till 9 000. Dessa 

minskningar kommer även 

att påverka den högsta militära 

ledningen, skämtsamt kallad 

Arbats militärområde, som 

skall minska med cirka 3 000 

personer, men utan att uppgifterna 

för generalstab och andra 

delar av den högsta ledningen 

förändras. I sammanhanget kan 

också nämnas att det fi nns tankar 

på att fl ytta marinstaben till 

St Petersburg, ”… till dess historiska 

plats”, men även att utlokalisera 

andra staber liksom 

vissa utbildningsanstalter från 

Moskva. 

Dagens struktur med ledningsnivåerna 

militärområde, 

armé, division och regemente 

kommer att ändras till militärområde, 

operativ ledning och 

brigad. Under de senaste tre 

åren har försök gjorts med regionala 

staber i avsikt att etablera 

sådana i de olika strategiska 

riktningarna, Väst, Syd 

och Öst. Försök som nu avslutats 

och ledningen av de ryska 

stridskrafterna på operativstrategisk 

nivå kommer att utövas 

av respektive militärområde 

som härvid kommer att 

underställas samtliga stridskrafter 

som är grupperade inom 

dess gränser, inklusive marinstridskrafter 

i militärområden 

med kust. Sannolikt är det detta 

som ligger bakom planerna 

på kommande och regelbundet 

återkommande större 

operativa-strategiska ledningsövningar 

i försvarsministeriets 

och generalstabens regi. Övningar 

som vad avser den västliga 

strategiska riktningen även 

ryssland 


23

yssland 


24 

skall ske med deltagande av vitryska 

stridskrafter. 

Totalt sägs antalet brigader 

komma att uppgå till 80 varav 

hälften inom markstridskrafterna, 

och en luftlandsättnings-/luftburen 

brigad avses 

vara grupperad i varje militärområde. 

Brigaderna organiseras 

utgående från tidigare divisioner, 

enligt modulprincipen, 

med förmåga att föra 

strid självständigt, med understöd 

av bl a frontfl yget. Detta 

tillhör idag fl ygstridskrafterna, 

men efter det att frontfl yget 

ersatt nuvarande helikoptrar 

med moderna sådana är det inte 

uteslutet att dessa fl ygstridskrafter 

överförs till markstridskrafterna. 

Brigader till trots kan 

divisionsstrukturen komma att 

bibehållas inom luftlandsättningstrupperna 

och i form av 

kulspruteartilleridivisioner inom 

markstridskrafterna, dvs 

Också inte allra senaste 

materielslag som exempelvis 

stridsvagn T 80 kan fortfarande 

utveckla stor stridseffekt. 

lokalförsvarsförband, i Fjärran 

Östern. 

I arvet från Röd Armén har 

också funnits mobiliseringsförband 

med en kader av personal. 

Ett förhållande som inneburit 

att antalet förband varit 

ganska stort, t ex bara inom 

markstridskrafterna fi nns idag 

1890 förband av olika slag och 

med varierande beredskap. Då 

många av dessa förband är att 

betrakta som ”döda själar” och 

offi cersreservat kommer de att 

avvecklas. Från rysk sida uppges 

att antalet kvarvarande förband 

kommer att vara 172 i 

armén, 123 av 240 i marinen 

och 180 av 340 inom fl ygvapnet. 

Vad avser luftlandsättningsförbanden 

kommer ett förband 

att avvecklas. Ifall en fullständig 

avveckling av samtliga mobiliseringsförband 

blir fallet eller ej 

är dock osäkert. Ursprungligen 

bedöms detta ha varit avsikten, 

något som senare modifi erats 

och det förefaller nu som om 

vissa mobiliseringsförband ändock 

kommer att bibehållas. 

Utöver vad som nämnts 

ovan kommer också de militära 

skolorna att omorganiseras och 

minska i antal. Dagens 65 militära 

utbildningsanstalter i olika 

former kommer att minska till 

20 vari ingår sex militärakademier 

och ett militärt universitet. 

Hur skall då den reformerade 

ryska försvarsmakten bemannas? 

Värnplikten kommer 

att bibehållas även om antalet 

möjliga att inkalla sjunker 

2012-2014 till följd av låga födelsetal 

tjugotalet år tillbaka i 

tiden. Förband i den södra strategiska 

riktningen, TVD Syd, 

kommer bara att bemannas 

med kontraktsanställd personal 

medan bemanningen i övrigt 

blir en blandning av kontraktsanställda 

och värnpliktiga.

Materiellt kommer också 

en förnyelse att ske. Fram 

till 2012 avses 30 % av nuvarande 

materielstock ha ersatts 

av modern materiel och till 

2020 skall 90-100 % ha ersatts. 

Vid materielomsättningen 

prioriteras Nordkaukasiska 

militärområdet och förbanden 

i Kaliningrads oblast vilket kan 

vara värt att notera. Den materiella 

förnyelsen kommer också 

att kosta, hur mycket är dock 

osäkert, men en källa uppger 

en kostnad av en triljon rubel 

för perioden 2009-2011, d v s 

261 biljarder svenska kronor. 

Bl a avser man att anskaffa 300 

stridsvagnar, mer än 2000 fordon 

av olika slag, 14 fartyg, 38 

stridsfl ygplan, sex UAV:er, och 

mer än 60 helikoptrar respektive 

30 robotar av Iskander-typ. 

Parallellt med planerna på 

en reform av den ryska krigsmakten 

pågår också arbete med 

Foto: Sven-Åke Haglund/Försvarets Bildbyrå 

en ny militärdoktrin som skall 

presenteras under 2009. En 

doktrin som enligt den ryske 

generalstabschefen skall vara 

mer konkret och tillämplig 

än nuvarande doktrin från 

år 2000. Vad som ligger bakom 

utarbetandet av en ny doktrin 

sägs vara den politiska utveckling 

som skett under senare 

år, icke minst NATO:s 

utvidgning. Händelserna i augusti 

2008 pekar också på att 

hotbilden ändrat karaktär enligt 

rysk uppfattning. Det är inte 

enbart fråga om militära hot 

utan även om ”dolda eller öppna 

politisk-diplomatiska, ekonomiska 

och informationsverksamheter samt 

olika subversiva handlingar och inblandning 

i andra länders inre angelägenheter”. 

Går det vägen? 

Kommer då den aviserade reformen 

att krönas av framgång 

eller ej? En framgång kräver 

två förutsättningar. För 

det första vad generalstabschefen 

gav uttryck för i en 

intervju, ”(Man måste) förändra 

den attityd som genom 

åren har blivit inbäddad i huvudet 

på våra offi cerare och generaler. 

Det är nödvändigt att 

var och en tänker på ett nytt 

sätt”. För det andra måste 

också de ekonomiska resurserna 

vara för handen. 

Även om Sovjetunionen 

är ett minne blott är 

det inte samma sak med 

Homo Sovieticus, sättet att 

vara, värderingar och förhållningssätt 

är i mångt och 

mycket opåverkat eller bara 

påverkat i ringa grad. Att 

få till ett nytänkande torde 

därför inte vara helt enkelt, 

och de offi cerare som i allt 

väsentligt är en produkt av 

sovjetsamhället torde utgöra 

en formidabel bromskloss 

för allt vad nytänkande 

och reformer heter. Särskilt 

när reformerna innebär 

att man själv får hänga 

in uniformen i garderoben. 

Samtidigt torde också erfarenheterna 

från tidigare reformer, 

eller försök i den 

vägen, innebära en ganska utbredd 

skepsis mot nya initiativ 

i samma riktning. 

Den fi nansiella krisen har 

också drabbat Ryssland. Vad 

som möjliggjort reformer och 

säkerställt ett relativt mått av 

välstånd har varit de höga oljepriserna. 

Dessa har fallit och 

den ekonomiska krisen påverkar 

även i andra avseenden. 

Oaktat detta sade generalstabschefen 

så sent som i december 

2008 att det fanns två huvuduppgifter 

som måste lösas inom 

ramen för den förestående reformen, 

kosta vad det kosta vill. 

Det ena är säkerställa offi cerarnas 

lagstadgade sociala rättigheter 

i form av boende. Det 

andra är att anskaffa modern 

materiel. 

Vad kommer då resultatet 

att bli denna gång? Liksom tidigare 

siktar man mot månen och 

nådde då med tvekan grantopparna. 

Sannolikheten för att det 

blir så även denna gång är stor, 

men situationen är nu något annorlunda. 

Kriget med Georgien 

påvisade med uppenbar tydlighet 

behovet av materiell förnyelse 

samtidigt som man insett att 

de ”döda själarna” är för många. 

Dessutom är Georgiens och 

Ukrainas medlemskap i NATO 

möjligen skjutet på framtiden 

vilket innebär att det fi nns en 

viss respit innan ”inringningen” 

är fullständig. Detta skulle 

kunna innebära att de mål som 

satts upp kommer att nås, fast å 

andra sidan talar vi om en försvarsmakt 

där antalet korruptionsrelaterade 

brott uppgick till 

1400 under de första nio månaderna 

2008. En ökning med en 

fjärdedel och brott som i ekonomiska 

termer sägs motsvara 

kostnaderna för att anskaffa 30 

moderna stridsvagnar T-90. Vad 

säger detta om tillståndet i den 

ryska försvarsmakten och möjligheterna 

att lyckas med reformer 

liksom att implementera 

ett nytänkande? 

Jörgen Elfving är överstelöjtnant 

och har bland annat varit biträdande 

försvarsattaché i Lettland 

och Litauen. 

ryssland 


25

information 


26 

Beata Hansson: 

Till skydd och 

beredskap för 

samhället 

Myndighetschefen Helena Lindberg. 

Foto: MSB 

Fredagen den 19 december 

2008 var inte bara en dag 

då det hastades mellan julbord 

och skolavslutningar. För 

Helena Lindberg, MSB-kommitténs 

ordförande, var detta 

en stressens stund även på andra 

vis. Nio månaders arbete av att 

konstruera en ny myndighet 

skulle redovisas för Försvarsdepartementet. 

När vi ses är det 

bara ett par timmar sedan hon 

lämnat över MSB-kommitténs 

slutrapport till försvarsminister 

Sten Tolgfors. Helena Lindberg 

dimper ner i kontorsstolen. 

Kommittén har haft en tight 

tidsram. Dess ordförande och 

tillika den nya myndighetens 

generaldirektör är fortfarande 

uppe i varv, men också glad. 

Kanske börjar hon just nu inse 

att detta arbete, som ställt krav 

på nästan ett år av turbohastighet 

för de inblandade, nu äntligen 

nått vägs ände. 

I årsskiftet föddes Myndigheten för 

samhällsskydd och beredskap. Samtidigt 

lämnade vi Krisberedskapsmyndigheten, 

Räddningsverket och Styrelsen för 

psykologiskt försvar bakom oss. Uppgiften 

för den nya myndigheten är att leda 

arbetet mot ett starkt samhällsskydd, vilket 

innefattar allt från vardagsolyckor till krig. 

– Det har varit en lång grossess 

och idag kunde vi visa upp 

resultatet! 

Att forma denna myndighet har 

mycket handlat om att ta hänsyn 

till alla de samlade kunskaperna, 

som ska skydda medborgarna i 

ett samhälle. MSB ska kunna ta 

itu med frågor som rör allt ifrån 

terrorism till pandemier, naturfenomen 

och urspårade tåg. ”It 

takes more than two for this tango.” 

Och att skapa denna myndighet 

har knappast heller det 

varit ett ensamarbete. Tvärtom 

har det handlat om att få med sig 

många olika kulturer, värderingar 

och uppdrag i en och samma 

vagn. Tillsammans med de övriga 

i kommittén, Björn Myrberg, 

Thord Eriksson, Susanne 

Adolphi och Eva Rundkvist, har 

hon diskuterat, stött och blött 

frågorna, funderat över perspektiv 

och prioriteringar. Framfö- 

rallt har de haft att ta ställning 

till en massa människor, medarbetare 

med en rad olika kompetenser 

inom vitt skilda områden. 

De har också sorterat, gallrat och 

utvecklat en förnyad syn på krisberedskap. 

– Med en bättre helhetssyn, 

över hela hotskalan med alla dess 

axlar. Ingen av de gamla myndigheterna 

har upplevts som tillräckligt 

tydliga under en kris. 

Helena Lindberg nämner exempletKrisberedskapsmyndigheten, 

där blotta namnet gav 

intryck att KBM hade en stor 

uppgift under en kris. Vilket 

delvis var fel. KBM var i första 

hand en planeringsmyndighet. 

Det uppstod helt enkelt ett förväntansgap, 

vilket tydligt blottades 

under tsunamin. 

– MSB har ett mycket tydligare 

uppdrag att även under en 

kris hantera frågor. Men tsuna-

min var nog själva katalysatorn 

till denna reform. 

Det har funnits kritik, eller snarare 

oro att MSB skulle bli alltför 

fokuserad på extremstora 

olyckor och förbise de vardagsolyckor 

som skördar tusentals 

liv om året. Kanske en kulturkrock 

mellan de olika myndigheternas 

farhågor inför denna 

nya konstellation? Detta är en 

fråga Helena hört förr. Många 

gånger. Hon suckar. 

– Vi ska ta hand om allt från 

vardagsolyckor till stora kriser. 

Alla risknivåer. Det är vårt 

uppdrag. Samtidigt behövs en 

större beredskap i samhället 

för pandemier, naturkatastrofer 

och terrorattentat och för krishantering. 

Hon håller med om att det har 

funnits en oro för kulturkrockar 

i den nya myndigheten. Men 

själv tror hon inte på en enda 

kultur. Hon tror på en samlad 

myndighetsidentitet, med förståelse 

för olika kulturer, bakgrunder 

och erfarenheter. 

– Det fi nns ju en otrolig kompetens 

i de tre myndigheterna 

vi nu lämnat bakom oss. 

Hemvärnet är en viktig 

resurs om samhället råkar 

ut för svåra påfrestningar. 

Regeringens proposition, 

Stärkt beredskap – för säkerhets 

skull som presenterades i mars 

2008, lägger tyngdpunkten på 

en samhällsgemensam samverkan. 

Man vill ha en myndighet 

som ska ge ett samlat stöd till 

hela samhället. En förutsättning 

blir en gemensam lägesbildsuppfattning. 

Vad blir vinsten? 

– Tillit och förtroende från 

allmänheten, hoppas jag. Men 

vi hoppas att mötet mellan dessa 

människor från olika myndigheter 

och så vitt olika kompetenser 

ska vara en vinst. 

Den största vinsten med att 

samla allt under samma myndighet 

är synergieffekter, alltså 

när likartade verksamheter 

möter varandra och kan berika 

varandra. Men även ekonomiskt 

är detta tänkt att bli en 

bra affär. Budgeten blir ungefär 

150 miljoner kronor mindre 

årligen, jämfört med tidigare. 

Myndighetens största uppgift, 

som Helena Lindberg poängterar 

är att stå till tjänst med en 

stödjande funktion gentemot 

andra myndigheter. Samtidigt 

som man inte tar ifrån dem sitt 

eget ansvar. 

– Det är viktigt att alla har en 

gemensam lägesbild. Det hjälper 

vi till med. Vi tillhandahåller 

även tekniska verktyg som 

WIS (Webbaserat informationssystem) 

och Rakel (Radiokommunikationssystem).Samordning 

av aktörerna är vår allra 

viktigaste uppgift. Att möjliggöra 

för samhället att utnyttja 

de resurser som fi nns, inom och 

utanför landets gränser. 

På min fråga om man bättre 

kommer att ta fasta på samhällets 

civila beredskap nu, svarar 

Helena Lindberg undvikande. 

”Bättre” och ”sämre” är laddade 

ord hon inte gärna använder. 

Men självfallet ser hon 

de stora tillgångarna som fi nns 

i frivilligorganisationerna. De 

får inte tappas bort i ambitionen 

att göra Sverige ännu mer 

rustikt. 

Totalt kommer Myndigheten 

för samverkan och beredskap 

att ha ungefär 800 medarbetare 

utspridda på de fyra orterna 

Stockholm, Karlstad, Sandö 

och Revinge. 

Beata Hansson är frilansjournalist 

Foto: Combat Camera/Försvarets Bildbyrå 

information 


27

debatt 


28 

Helge Löfstedt: 

Kostnadseffektiv 

Försvarsmakt 

– Vad innebär ÖB underlag 30 jan 1 ? 

För några månader sedan presenterade ÖB en ny målbild för 

Försvarsmaktens utveckling. Här kommer att belysas vad denna målbild 

innebär för synen på produktiviteten i försvarsmakten när det gäller 

förbandsverksamhet. Till bakgrunden hör då att produktiviteten har varit 

före mål för belysning i åtminstone en rapport från FOI 2 . En fristående 

utveckling av denna rapport fi nns också i en artikel i nummer 4 år 2008 

av Kungliga Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrifter. 

Finlands försvarsmakt uppfattas som 

kostnadseffektiv. Bilden visar omslaget 

till den senaste vitboken om försvaret. 

Slutsatsen av de tidigare genomförda 

jämförelserna är att 

Försvarsmakten presterar mindre 

i förbandsverksamhet i förhållande 

till utgifterna än våra 

grannländer Danmark och 

Finland. I tabell 1 visas utgifter 

för förbands verksam het tillsammans 

med prestationer som 

uttrycks i per sonår soldater och 

sjömän i utbildning och tjänstgöring 

inom respektive försvar. 

I utgif terna ingår dels utgifter 

för personal, befäl och man- 

skap (värnpliktiga och anställda), 

samt övningsberoende materielunderhåll 

inklusive tjänster. 

Om den svenska produktiviteten 

sätts till 100 % blir 

sedan den danska och fi nska 

150 % respektive 330 %. 

I tabell 2 redovisas prestationerna 

mera utförligt. Först internationellt 

tjänstgörande, där Danmark 

hade störst antal med i 

genomsnitt 1 237 personer år 

2007. Värnpliktsutbildningen var 

mest omfattande i Finland med 

omkring 15 500 personår. 

Utbildning till soldat utöver värnpliktutbildningen 

var störst i 

Danmark med över 1 100 personår. 

Då skall noteras att värnplikten 

bara omfattar fyra månader 

i Danmark och att man 

där lägger till åtta månaders 

utbildning för att ge personalen 

färdighet att kunna tjänstgöra 

som soldat eller sjöman 

– internationellt och i hemlandet. 

Även i Finland kompletteras 

utbildningen så att soldater 

som tjänstgör internationellt 

får ett års sammanlagd utbildning. 

I Sverige kompletterades 

den elva månader långa värnplikten 

med fortsatt utbildning, 

i allmänhet mellan tre och fyra 

månader. Denna kompletterande 

soldatutbildning skattas 

till närmare 500 personår. Utöver 

värnpliktsutbild ning och 

utbildning till anställd soldat 

och sjöman fi nns i Danmark en 

stående organisation med anställd 

manskaps styrka där det år 2007 

presterades 6 600 personår. 

I den målbild som presenterades 

30 januari föreslås att den 

svenska förvarsmakten skall gå 

över till ett utbildningssystem 

för gruppchefer, soldater och 

sjömän som liknar det danska 

systemet. Dock med den skillnaden 

att den första tjänstgöringen 

är helt frivillig och om- 

Tabell 1: Produktivitet inom försvaret år 2007 

Sverige Danmark Finland 

Utgifter förbandsverksamhet (milj €) 2 300 2 100 1 350 

Personår utb och tjg soldater 8 500 11 500 16 750 

Personår per milj Euro utgifter 3,7 5,5 12,4 

i förbandsverksamhet 

Personårsrelaterad produktivitet (%) 100 150 3 330 4

Tabell 2: Vad innebär Målbild 2014? 

(Personår) 

Sverige Danmark Finland Sverige 

2007 2007 2007 Målbild ny 

Internationell tjg 1 000 1 237 750 (2 000) 

Värnplikt utb 6 750 2 556 15 500 0 

Soldat utb 500 1 100 500 3 700 

”Stående” soldat tjg 50 6 600 0 6 450 

Regionala staber Inga 5 4+3 Inga 

fattar bara tre månader där den 

danska värnplikten är fyra månader. 

Utöver jämförelserna från 

2007 redovisas i tabell 2 några 

data för den nya svenska målbilden. 

Där har värnpliktsutbildningen 

upphört och stående 

för band med heltidstjänstgörande 

soldater införs. Vidare 

införs ett antal förband där 

grupp befäl, soldater och sjömän 

har beredskaps kon trakt. 

Dvs efter utbildning är personalen 

beredd att fullgöra tjänst 

men är verksamma i civila samhället. 

Detta arrangemang är i 

hög grad inspi rerat av det danska 

systemet med reaktionsstyrkekontrakt.Utbildningen 

till soldat i de stående och 

beredskaps kontrakterade förbanden 

uppgår till 3 700 personår. 

Till bilden hör också att 

den personal som tjänstgör internationellt 

utgår ur den stående 

styr kan varför den satts 

inom parantes i tabellen. 

Den intressanta frågan är nu 

vad det nya förslaget innebär 

produktivitetsmässigt. En första 

slut sats är att försvarsmakten 

enligt den nya målbilden 

får tillgång till väsentligt fl era 

grupp chefer, soldater och sjömän 

insatta eller beredda till 

insats än vad som var fallet år 

2007. En andra slutsats är att 

prestationer i personår avseende 

tjänstgörande gruppchefer, 

soldater och sjömän fortfarande 

inte når upp till den nivå 

som Danmark presterade 5 år 

2007. 

Vidare utbildar svenska försvarsmakten 

i den nya målbilden 

fortfarande mera än vad 

man gör i Danmark Det är nu 

inte självklart att man skall räkna 

in utbildning som en pre- 

station. Anled ningen till att det 

kan ifrågasättas är att utbildning 

av värnplikta hade ett politiskt 

egenvärde vil ket nu inte 

längre gäller (i det fall målbilden 

upphöjs till politiskt beslut). 

Om man trots den na reservation 

väljer att anse soldatutbildning 

som en prestation 

blir summan av de sven ska prestationerna 

10 % mindre än de 

danska. 

Slutligen några ord om produktiviteten. 

Anledningen till 

att jag här väntat med detta begrepp 

är att nu börjar växelkursproblematiken 

ställa till besvär. 

Utgifterna för den svenska 

förbands verksamheten år 2014 

blir med dagens växelkurs under 

2 000 Euro och den svenska 

produk tivi teten ökar med 

detta betraktelsesätt till 140 % 

av vad den var 2007. Med 2007 

års växe l kurs blir de svenska 

utgifterna för förbandsverksam 

heten högre och därmed 

produktivi teten lägre – 120 %. 

Sammantaget leder denna, för 

många säkerligen förvirrande, 

sifferexercis till produktivitet i 

intervallet 120 till 140 %. Båda 

värdena är dock mindre än det 

danska år 2007. 

Ett begrepp som används i 

sammanhanget är också arbetsproduktivitet. 

Med det menas 

här lämpligen antalet personår 

gruppchefer, soldater och 

sjömän som ”produceras” per 

anställt befäl. I detta avseende 

innebär den nya målbilden en 

höjning till 140 % av utfallet år 

2007. Det är dock en bit kvar 

till utfallet i Danmark och Finland 

som är 180 respektive 230 

%. Denna typ av jämförelse har 

den fördelen att den är oberoende 

av växelkurser. 

Sammantaget visar således 

några undersökta nyckeltalsindikatorer 

att den nya svenska 

mål bilden medför en förbättring 

i produktiviteten, men att 

den ändå inte når upp till den 

produk tivitet som den danska 

försvarsmakten visar och ännu 

mindre den fi nska. Den utgör 

dock en utveckling åt rätt håll. 

Den nya målbilden innebär 

också vissa förbättringar jämfört 

med den perspektivplan 

som lämnades december 2007. 

Nu är inte all verksamhet 

att relatera till att utbilda och 

leda soldater och sjömän. En 

viktig del av verksamheten utgörs 

också av högre ledning 

och samverkan. Där fi nns i alla 

tre länderna centrala staber. Intressant 

att notera är att i Sverige 

fi nns inga regionala staber. 

Sådana fi nns däremot i Danmark 

och Finland. Inte heller 

fi nns regionala staber i den nya 

målbild som presenterades för 

svenska försvarsmakten. De regionala 

staberna redovisas i tabellen 

ovan. 

Observera att dessa staber 

inte återfi nns i redovisningen av 

prestationer i form av personår 

i tabellen. Här illustreras också 

att det är svårt att med en enstaka 

typ av nyckeltal illustrera alla 

aspek ter av produktivitet. 

I sammanhanget måste nämnas 

att i Danmark arbetar en politisk 

kommission och det är väl 

inte omöjligt att man där också 

ser över värnplikten ännu en 

gång. I Finland har man i mitten 

av februari gett ut en vitbok 

om säkerhets- och försvarspolitik. 

Där framgår att värnplikten 

behålls även om ” De krigstida 

trupperna” minskas något. 

Försvarsgrenvisa betraktelser 

Det är inte ovanligt att man 

under de senaste åren påtalar 

att stödmyndigheterna inom 

för svaret kan minskas i förhållande 

till den verksamhet 

som försvarsmakten bedriver. 

Nedanstå ende tyder dock på 

att detta inte räcker. Även produktiviteten 

vid försvarsgrenarna 

bör ut vecklas. De resultat 

som analysen leder fram till 

framgår av sammanställning i 

debatt 


29

debatt 


30 

tabell 3. Där fi nns också återgivet 

resultaten på försvarsmaktsnivå. 

För markstridskrafterna var 

resultat år 2007 att de fi nska 

prestationerna för förbandsverk 

sam het i förhållande till 

utgifterna var mer än två gånger 

högre än den svenska. Med 

största san nolik het är vidare 

den danska produktiviteten 

högre än (150 %) den svenska. 

Osäkerheten beror på svårigheter 

att fi nna data på andelen 

av de internationellt tjänstgörande 

som kommer från markstrids 

kraf terna. 

Här fi nns värden för den 

nya svenska målbilden bara antydda. 

Det beror på att redovisningen 

30 januari inte går ner 

på försvarsgrensnivå i tillräckligt 

stor utsträckning. Rimligen 

leder målbilden till en höjning 

av produktiviteten i markstridskrafterna, 

men når inte upp till 

den danska nivån från år 2007. 

Ovan har produktivitet räknats 

på samma sätt som tidigare 

redovisat för hela försvarsmakten, 

dvs presterade soldatpersonår 

i förhållande till utgifter 

för för bandsverksamhet. 

För sjöstrids krafter har prestationerna 

räknats på ett annat 

sätt. Här utgörs den prestation 

som behandlas av den 

organisationsbestäm mande materiel 

i form av de fartyg som 

förbandsverksamheten håller i 

drift. Här anges nu två mått 

på den marina fartygsstyrkan – 

antal och tonnage. Båda måtten 

behövs eftersom de tre ländernas 

mariner innehåller fartyg 

av väsentlig olika storlek. 

Den fi nska förbandsverksamheten 

presterade år 2007 

väsentligt mera än den svenska 

i form av drift av fartyg till antal 

och tonnage i förhållande till 

utgifterna. Den dan ska presterar 

mera, framför allt uttryckt i drift 

av marint tonnage. I tabell 4 redovisas 

en sammanställning av 

de data som utnyttjats. 

Här måste också noteras att 

jämförelsen endast avser stridsfartyg 

som tillhör eller redovisas 

tillsammans med fl ottan. 

Amfi biestridskrafterna i Sve- 

Tabell 3: Försvarsgrensvis produktivitet 

(prestation/utgift, relativt Sverige) 

Sverige Danmark Finland Sverige 

2007 2007 2007 Målbild ny 

Personårsrelaterad produktivitet 

Hela FM (%) 100 150 330 130? 

Mark (%) 100 160+ 270 100+ 

Organisationsrelaterad produktivitet 

Marin (%) 100 150 200 100+ 

Flyg (%) 100 50 60 100+ 

rige och Finland har räknats 

bort i jäm förelsen (både utgifter 

och organisationsbestämmande 

materiel). 

Den nya svenska målbilden 

medför även en höjning av 

produktiviteten vid sjöstridskraf 

terna. Här är det väsentligt 

att framhålla att potential fi nns 

för ytterligare förbättringar genom 

att ta del av danska erfarenheter. 

Där stannar sjömän 

längre tid i tjänst än de 4-5 år 

som anges i den svenska målbilden. 

Detta leder till att färre 

man skap behöver utbildas varje 

år, vilket leder till mindre utgifter 

för förbandsverksamhet. 

För fl ygstridskrafterna – inklusive 

helikoptrar – blir resultatet 

år 2007 motsatsen till 

vad som gäller för mark- och 

marinstridskrafter. De svenska 

prestationerna i förhållande till 

ut gifterna är höga jämfört med 

motsvarande i grann länderna. 

Prestationerna beräknas då 

på samma sätt som för marinen 

dvs antalet organisationsbestäm 

mande materielenheter 

i tre klasser – strids-, transport- 

och specialfl ygplan samt helikoptrar 

– relateras till utgifterna 

för förbandsverk samhet. För 

att hålla framställningen kort 

går jag här inte när mare in på 

fl yg strids krafterna. Produktiviteten 

i den nya svenska målbilden 

kan även här liksom vid 

marin stridskraf terna förbätt- 

ras ytterligare genom att minska 

den årliga utbildningen av 

gruppchefer och fl ygsoldater 

och behålla dessa längre tid i 

tjänst. Återigen bör erfarenheter 

från Danmark beaktas. 

Den försvarsgrenrelaterad 

jämförelse som här har redovisats 

innehåller en del osäkerheter, 

bland annat bero ende på 

att struktureringen i underlaget 

inte är helt likformigt i de 

tre län derna. Detta liksom metoddiskussioner 

och produktivitetsmätning 

är områden som 

lämnas för fördjupning vid annat 

tillfälle. 

Även om det föreligger osäkerheter 

i hur fördelningen av 

utgifter bokförs samtidigt som 

det är svårt att fi nna en form av 

nyckeltal som illustrerar produktiviteten 

framstår det som 

tydligt att viss försvarsgrensrelaterad 

kärnverksamhet är dyrare 

i Sverige än i grannländerna. 

Den nya mål bilden från 30 

jan innebär förbättringar, som 

dock troligen inte räcker för 

att nå upp till den danska nivån 

fullt ut. 

Produktivitetstänkande i samhället 

Det som här lyfts fram pekar 

på att det är viktigt att fokusera 

på produktivitet. Det kan då 

vara av intresse att se hur man 

gör i samhället i övrigt. Mitt 

intryck är att man där ägnar 

större upp märksamhet åt ef- 

Tabell 4: Sjöstridskrafters produktivitet år 2007 

Sverige Danmark Finland 

Antalet ftg 41 6 52 31 

Tonnage 20 000 40 000 10 000 

Utg förbandsverksamhet (milj Euro) 440 7 380 140 6 

Produktivitet 

– antal ftg/utgifter 0,14 0,14 0,34 

– samlat tonnage/utgifter 70 110 110 

Amfibieförband (motsv.) ja nej ja

fektivitets- och produktivitetsproblem. 

Det gäller såväl privat 

som offentlig verksamhet. 

Under hösten redovisade 

exempelvis Ericsson överraskande 

goda resultat. Den förklaringen 

som angavs i Ny 

Teknik är fokusering inom 

koncernen på produktivitet 

samt god självkritik. Vid chefskonferenser 

foku seras på lönsamhet 

när man tidigare fokuserade 

på marknadsandelar. 

Organi sationen uppmanas vara 

noggrann i balansering av 

ambitioner vad avser förmåga 

och kostnad. Det innebär att 

även tekniskt intressanta områden 

måste visa att kunder har 

nytta av det man åstadkommer 

och att nyttan motsvarar eller 

överträffar kostnaden. Den inre 

profes sio nella tekniska ambitionen 

måste komma i andra 

hand. Höga tekniska ambitioner 

skärs bort om inte kunden 

tyligt är beredd att betala. 

Inom stora internationella 

företagskoncerner förmedlas 

vidare en benchmarking-kultur 

som innebär systematiska jämförelser 

mellan enheter. Man 

pekar ut vilka fabriker som är 

bäst i olika avseenden, tar kontakt 

med kollegor och inför nya 

arbetsmoment. På verkstadsgolven 

förekommer i vissa företag 

informationstavlor med uppgifter 

om den egna produktionen 

samtidigt som man jämför 

med andra med kurvor, staplar 

och detaljerade data. Man tar in 

förslag till förbättringar avseende 

produktivitet från anställda. 

Viktigt är då att identifi era och 

minska kostnader som tidigare 

bedömts som fasta. 

Också inom offentliga verksamheter 

uppmärksammas effektivitet 

och produktivitet. 

Kritiker – ofta utifrån – anser att 

brist på medel inte är enda eller 

ens bästa förklaring till magra 

resultat och prestationer. Ovilja 

och oförmåga upp på högsta nivå 

att ta till sig information som 

fi nns och ovilja att utvärdera är 

orsaker som man pekar ut. 

Samtidigt kan man läsa om 

verksamhet i kommuner och 

landsting att produktivitetsfrå- 

gor måste ägnas uppmärksamhet. 

”Mera resurser innebär inte 

med säkerhet bättre verksamhet. 

Pengar sipprar ur systemet 

om det inte fi nns ledare som 

for mulerar lämpliga mål, ställer 

krav och gör uppföljningar”. 

Ny organisationskultur 

Gemensamt för de exempel som 

här nämnts är att man har infört 

eller inför en organisationskultur 

som fokuserar på produktivitetsfrågor. 

Det gäller naturligtvis 

det konkurrensutsatta 

när ingslivet, men alltmer även 

inom den offentliga sektorn. 

Även försvaret bör arbeta med 

ett tydligare produktivitetstänkande. 

En ny organisationskultur 

som präglas av sökande efter 

kost nads effektiva ambitioner 

bör införas. Den politiska ledningen 

bör tydligare verka för 

att För svarsmakten bättre förvaltar 

de medel som tilldelas. 

Produktiviteten utgör ett problem 

som bör ägnas lika stor 

upp märk samhet som den strukturella 

utformningen. 

Viktigt för att få inspiration 

till förbättringar är då att mera 

aktivt driva benchmarking, dvs 

jäm förelser, även vad avser produktivitet. 

Det som nu görs är 

mest inriktade på ren effekt eller 

prestationsjämförelser. Försvarsmaktens 

och dess militära 

och politiska ledning måste 

då inse att man kan få inspiration 

till produktiva lösningar 

från Danmark och Fin land. Ett 

väsentligt steg har tagits i den 

nya målbilden där befälsantalet 

står i bättre propor tion till verksamheten 

än tidigare. Ytterligare 

steg är dock angelägna för att 

produktiviteten skall komma i 

nivå med den i Danmark och 

Finland. 

Medvetande om produktivitetsanspråken 

behöver fördjupas 

och spridas ner i organisationen. 

Inom andra delar av offentlig 

verksamhet har man börjat 

arbeta med tydligare målnedbrytning 

med avseende på 

produk tivitetsutveckling under 

en överblickbar fl erårsperiod. 

Därigenom kan man motver- 

ka kostnadsdrivande lösningar 

som lätt blir överambitiösa 

när ambiti onerna inte på 

ett sys tematiskt sätt ställs mot 

kostnaderna. Inom organisationen 

strävar man nämligen 

nu i stor ut sträck ning efter att 

åstadkomma det bästa möjliga. 

Kostnader beaktas så sent att 

reell kostnadseffektvärdering 

blir svår att genomföra. Detta 

är tydligast när det gäller materiel 

men är också framträd ande 

inom förbandsverk sam heten. 

Det fi nns ett binär tänkande – 

allt eller intet, bara hög kvalitet 

annars får det vara – som bör 

nyanseras. 

Ett väsentligt steg har tagits 

genom att förstärka ekonomifunktionen 

inom högkvarteret 

och stärka dess status. Frågan är 

dock hur långt denna funktion 

kan nå. Man måste vara policystyrd 

av myndigheten och 

kommer att drabbas av samma 

tidsnöd som alla andra. För 

lång siktigt god utveckling behövs 

en själv ständig forskning 

som kan förse försvars debatten 

med oberoende information. 

Försvars ekonomisk forskning saknas 

helt i Sverige. Inom de fl esta 

sektorer av övrig samhällsverk 

samhet fi nns sådan forskning 

av tillämpad natur. Och då 

oftast kom binerad med undervisning 

i förvaltning och ekonomisk 

analys. 

Helge Löfstedt är tidigare 

överingenjör vid FOI 

1 Innehållet i denna artikel presenterades 

i sammandrag vid Kungliga 

Krigsvetenskapsakademiens symposium 

den 18 februari. 

2 Peter Nordlund, Helge Löfstedt 

och Bernt Öström: Personal och 

förbandsverksamhet – internationella 

jämförelser, FOI-R—2453—SE, 

maj 2008. 

3 Beräknas som 5,5/3,7 

4 Beräknas som 12,4/3,7 

5 Summan danska stående soldater 

och insatta totalt som blir 

7 837. 

6 Fem Visby-korvetter på tillsammans 

över 3 000 ton ingår i redovisade 

värden trots att inget av klassens 

fartyg var formellt operativt 

7 Ca 20 % bedöms avse verksamhet 

vid amfi bieförband. 

debatt 


31

debatt 


32 

Peter Lundberg: 

Behövs 

försvarsindustrin? 

Det kalla krigets behov formade försvarsindustrin 

i Sverige. Ett fåtal företag, där staten 

ägde väsentliga delar, levererade det mesta till 

försvaret i så kallade monopolupphandlingar 

med full insyn från statens sida. 

Exempel på mobilt 

ledningssystem. Detta 

är i bruk på Arlanda. 

Foto: SAAB 

Staten tog ett stort ansvar för 

industrins forskning och utveckling 

och långsiktiga inriktning. 

Denna epok byggde upp 

den kunskap och den teknik 

hos den industri vi har och 

som Sverige idag kan skörda 

frukterna av genom omfattande 

exportintäkter. 

En ny tid 

Efter murens fall ändrades förutsättningarna 

dramatiskt för 

alla parter. Försvaret fi ck nya 

uppgifter, behoven av ny materiel 

minskade, upphandlingar 

i konkurrens ökade och industrin 

privatiserades. Detta, liksom 

ett mer marknadsekonomiskt 

synsätt från statens sida, 

ledde till snabba förändringar i 

försvarsindustrin i form av om-

Jas 39 Gripen är ett bra exempel 

på vad svensk försvarsindustri kan 

åstadkomma. 

struktureringar och ominriktningar. 

Försvarsindustrin klarade 

nedgången på hemmamarknaden 

då man inom många 

produktområden var konkurrenskraftig 

på exportmarknaden. 

Det har vid export varit 

och är viktigt att ha en referenskund 

från det egna landet för 

att få trovärdighet. Det svenska 

försvaret har internationellt 

ett mycket gott rykte och är 

en bra referens för de svenska 

företagen. Man har via exporten 

kunnat bibehålla den, inom 

många teknikområden, unika 

kompetens som fi nns hos företagen. 

Försvarsindustrin har 

också varit en attraktiv samarbetspartner 

till utländska företag 

trots att Sverige är ett litet 

land. 

Exportframgångar 

Staten har en stor del i denna 

framgång. Staten och industrin 

har på ett bra sätt förvaltat 

arvet efter det kalla kriget 

till allas nytta. Johan Tunbergers 

(KKrVA Handlingar och tidskrift 

3-2008) kritik över misslyckade 

och olönsamma projekt, 

utveckling av projekt vi inte 

behöver, ”guldplätering” och 

orimliga utvecklingskostnader 

känns märklig när vi ser en 

mängd produkter som nu har 

blivit världsberömda exportframgångar: 

stridsfordon 90, 

bandvagnar, stridsbåt 90, pansarvärnsvapnet 

AT4, granatgeväret 

Carl-Gustaf, RBS15, 

RBS70, RB56, RB57, Haubits 

77, luftvärnskanon M57, ammunition, 

telekrigsystem, ra- 

Foto: Håkan Brandt/Försvarets Bildbyrå 

darstationerna Giraffe, Arthur 

och Erieye, Multi-/IR-sensorer 

m.m. Listan kan göras längre. 

Viktiga exportintäkter 

Exportframgångarna är också 

ett levande bevis på att egenutvecklade 

produkter inte blir 

dyrare än köp från ”hyllan”. 

Det har i många projekt varit 

så att utvecklingskostnaderna 

har återbetalats helt i form av 

skatteintäkter och royalty. Åren 

2003-2008 exporterade företagen 

för 111 miljarder kronor. 

Att industrin skulle medverka 

till Försvarsmaktens död för att 

tillgodose sina kortsiktiga intressen, 

som Johan Tunberger 

hävdar, är inte heller det sant. 

Problemet är möjligen att ex- 

debatt 


33

föreningsnytt 


34 

portintäkterna inte återinvesteras 

hos Försvarsmakten. Inte 

ens den royalty som företagen 

betalar vid export. Vi kan alltså 

konstatera att dagens försvarsindustri, 

förutom att vara en 

leverantör till Försvarsmakten, 

ger Sverige exportintäkter och 

är också en viktig och framgångsrik 

del av det svenska näringslivet. 

Behov av en strategi 

Utan satsningar på forskning 

och teknikutveckling kommer 

varje typ av högteknologisk 

industri snabbt förlora sin 

Per Ribbing: 

relevans och förmåga. Det gäller 

också försvarsindustrin vars 

marknad styrs av staters politik 

och behov. Grundläggande 

för den framtida industrin är att 

den fortsatt kan uppvisa konkurrenskraft 

beträffande såväl 

kostnader som för kvalitet och 

kompetens. Av olika skäl står utvecklingen 

av en konsoliderad, 

konkurrenskraftig och kompetent 

europeisk teknikbas högt 

upp på EU:s agenda och borde 

göra så även i Sverige. För att 

påverka utvecklingen inom EU 

och för att tillvarata svenska intressen 

i denna process behövs 

Saknas stödet för 

Sveriges midja? 

Om att bilda ny länsavdelning 

I min utbildning i strategi 

på 60-talet ingick begreppet 

”Sveriges midja”. Midjan ansågs 

vara ett tänkbart mål för 

invasion Österifrån, eftersom 

det dels skulle dela landet, dels 

är kortaste vägen till Västerhavet. 

Själva naveln i området är 

Gävles hamn: Idag bor jag en 

bit in bakom ”naveln”. 

Med denna bakgrund är det 

naturligt, som gammal yrkesmilitär, 

att titta på militära resurser 

i området idag. Dagens 

”paniknedrustare” har ordnat 

så att området mellan buken 

och bröstvårtorna i huvudsak 

är tomt på proffsmilitärer. Detta 

födde tanken på att man borde 

arbeta med opinionsbildning i 

regionen. aff har haft en länsförening 

för många år sedan, 

men annars är det tomt även 

på upplysningsverksamhet beträffande 

regionalt försvar. Alltså 

började jag söka tänkbara intressenter 

för att bilda en blivande 

länsavdelning inom aff. 

Gävleborgs län har fått en 

mycket aktiv landshövding i 

Barbro Holmberg och ordförande 

i länsavdelningen bör vara 

landshövdingen. Men hon 

visade sig ha alldeles för många 

järn i elden för att våga ta på 

sig en så ny, osäker och medialt 

impopulär uppgift. Inte heller 

någon av hennes företrädare 

var villig att axla en sådan mantel. 

Däremot ställda den, som 

förr kallades försvarsdirektör, 

upp på uppgiften. Även chefer 

för Kustbevakningen och 

Räddningstjänsten samt Länspolisens 

informatör svarade ja 

på att börja diskutera frågan. 

Eftersom området är så tomt 

på militärt försvar blev det litet 

bekymmersamt att hitta en 

kvalifi cerad, militär representant. 

Men det löste sig genom 

att en tidigare fobef ställde upp. 

Med en sådan kvalifi cerad uppsättning 

kallade jag till diskussion 

i slutet av april. 

Det var några som kände 

varandra tidigare, men annars 

var vi nya för varandra. 

en stark och väl sammanhållen 

svensk försvarsindustripolitik. 

Det fi nns fl era anledningar 

att tydliggöra nyttan av en nationell 

försvarsindustri och dess 

teknologi som en del av säkerhets-, 

försvars- och näringspolitiken. 

Vi efterlyser helt enkelt 

en försvarsindustristrategi. Säkerhets- 

och försvarsindustrin 

ber inte om stöd eller subventioner, 

men däremot behövs en 

långsiktig inriktning och rättvisa 

spelregler. 

Peter Lundberg är Vd för Säkerhets- 

och försvarsföretagen 

Så presentationen fi ck ta tid. 

F ö pratade vi igenom aff, hotbild 

(Försvarsberedningens utredning 

Säkerhet i samverkan) 

och landets nya ledning för det 

civila försvaret, MSB samt förberedelser 

för hantering av katastrofer, 

kriser och krig. 

Mötet avslutades med ett 

beslut om förnyad träff i oktober-november, 

bl a för att då ser 

hur förändringen av aff fortgår, 

vad Försvarsberedningen kommer 

fram till och hur Myndigheten 

för samhällsskydd och 

beredskap (MSB) lyckas greppa 

sina jättelika uppgifter. En helt 

avgörande fråga är hur ”aff” 

lyckas med sin förnyelse, att 

föreningen blir trovärdig och 

visar stöd för ett nationellt 

försvar! Ingen av oss vill ju 

satsa tid och kraft på om ”landet 

skall försvaras utomlands”. 

Det är ju rätt förståeligt! 

Per Ribbing är överstelöjtnant och 

har tidigare varit sekreterare i aff 

Värmland.

Tommy Jeppsson: 

Bra länskonferens 

och årsstämma 

Den 5:e maj var det dags för den årliga 

länskonferensen vilken följdes av årsstämman. 

Uppslutningen av regionala representanter i 

samband med den förstnämnda aktiviteten var god. 

Genomförda liksom planerade 

aktiviteter redovisades och avgående 

ordföranden Nini Engstrand 

kunde konstatera att det 

är bra verksamhet som genomförs 

på länsnivå. Detta gäller inte 

bara Pax Baltica i Karlskrona 

och Pax Nordica i Umeå utan 

också den föredragsverksamhet 

som sker, med överlag mycket 

hög kvalitet på föreläsarna. 

Ett genomgående problem är 

rekryteringen av nya medlemmar. 

Länskonferensens deltagare 

verkade överens om att detta 

är en prioriterad fråga, samtidigt 

som det inte är helt enkelt 

att i stenhård konkurrens med 

ett gigantiskt utbud från andra 

aktörer nå fram med föreningens 

budskap. 

Efter en stärkande buffé i frukostmatsalen 

på Drottning Viktorias 

Örlogshem var det dags 

för länskonferensens deltagare 

att ta en stärkande promenad 

till Lilla Nygatan 14 i Gamla 

Stan. Här tillstötte ytterligare 

föreningsmedlemmar för att 

delta i aff årliga stämma. Trots 

påspädningen av deltagare var 

det en relativt överblickbar 

skara som vår avgående ordförande 

kunde hälsa välkommen. 

Till mötets ordförande valdes 

Gunnar Dyhre som lika skickligt 

som elegant lotsade stämman 

i hamn. 

Några frågor var särskilt vik- 

tiga. Den första var att, till trots 

för några kritiska röster, så antog 

stämman föreningens nya 

stadgar. Den andra viktiga frågan 

var att ny ordförande valdes 

och till denna viktiga post 

utsågs överingenjör Maria Nyberg-Ståhl. 

En tredje betydelsefull 

fråga var valet av en ny 

styrelse där nio medlemmar utsågs. 

En i förhållande till tidigare 

antalsmässigt nedbantad 

skara. 

Efter mötets avslutning höll 

chefen för det nyinrättade 

Kansliet för krishantering i 

statsrådsberedningen, Christina 

Salomonsson, ett föredrag om 

sitt fögderi. Hon har en gedigen 

erfarenhet av praktiskt 

krishanteringsarbete och blev 

således den förste chefen för 

detta nya krishanteringskansli 

när verksamheten startade upp 

den 31 mars 2008. Med titeln 

Chefstjänsteman är det hennes 

uppgift att utveckla, samordna 

och följa upp krishanteringsarbetet 

samt i samband med en 

kris se till att arbetet kommer 

igång och sker samordnat. 

Till sitt förfogande har 

Christina Salomonsson ett 

kansli med 12 personer som 

dygnet runt, året runt säkerställer 

en omvärldsbevakning, 

svarar för att analysera inkomna 

uppgifter samt svarar för det 

löpande praktiska stabsarbetet 

liksom kriskommunikation i 

samband med att något hän- 

der. Således en larmande funktion, 

men lika viktigt är kanske 

att den är dämpande och ser till 

att förhindra eventuella överreaktioner 

på en händelse. 

Christina Salomonsson redogjorde 

också för departementens 

beredskap för krishantering 

där grunden är att dessa 

sitter på sakkunskapen. Varje 

departement skall ha en krishanteringsplan 

och utvecklade 

arbetsformer för att kunna 

hantera en sådan, liksom att de 

skall ha en krisledningsgrupp. 

Hon nämnde att det fi nns en 

grupp för strategisk samordning 

vilket är ett antal utpekade 

statssekreterare vilka, då 

så krävs, kan ange inriktningen 

för regeringskansliets arbete, 

snabbt bereda frågor och avgöra 

oenighet i desamma. Sammantaget 

en utveckling som 

antyder att regeringen tar frågor 

av krishanteringskaraktär 

på stort allvar, inte minst bevisat 

av en ny villighet då det 

gäller att öva krishanteringssystemet. 

Avslutningsvis skall nämnas att 

Nini Engstrand liksom avgående 

styrelseledamöter kommer 

att avtackas den 15:e september. 

Tommy Jeppsson är överstelöjtnant 

och tjänstgör som lärare i strategi 

vid Försvarshögskolan i Finland 

samt är redaktör för vårt försvar. 

föreningsnytt 


35

Posttidning B 

Vårt Försvar 

Teatergatan 3 

111 48 Stockholm 

DISMOUNTED FIREPOWER 

SAAB continuously develops and improves systems and their capabilities to give soldiers 

power to respond in any conflict scenario of today and in the future. 

www.saabgroup.com 

CATS STRIDSTRÄNINGSANLÄGGNING 

– STRIDSTRÄNING FÖR INSATSER 

www.baesystems.com/c-its 

REAL PERFORMANCE. REAL ADVANTAGE.

Nr 2/ 2009 Årgång 121 - Allmänna Försvarsföreningen

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?