Nr 3/ 2009 ÃrgÃ¥ng 121 - AllmÃ¤nna FÃ¶rsvarsfÃ¶reningen

Nr 3 2009 oktober 

aff har ny 

ordförande

TED FIREPOWER 

SAAB continuously develops and improves systems and their capabilities to give soldiers 

power to respond in any conflict scenario of today and in the future. 

www.saabgroup.com 

vårt försvar 3 ’09 

allmänna försvarsföreningens tidskrift. 

Debatt om säkerhetspolitik och totalförsvar. 

Utkommer med fyra nummer per år. 

Ansvarig utgivare: 

Maria Nyberg Ståhl 

Redaktör: 

Tommy Jeppsson 

Redaktion och expedition: 

allmänna försvarsföreningen, 

se nedan. 

Redaktören personligen: 

Aspvägen 23, 760 10 Bergshamra 

Tfn: 070-546 05 68 

e-post: jeppsson.tommy@hotmail.com 

Redaktionskommitté: 

Redaktör Olof Santesson, ordförande 

Generalsekr. Nils Eklund, aff 

Överstelöjtnant Carsten Persson, HKV 

Förste forskare Niklas Granholm, FOI 

Handläggare Henrik Olinder, KBM 

Generalsekr. Heléne Rådemar, Lottorna 

Prenumeration: 200 kr/helår 

Lösnummer: (beställs hos expeditionen) 

Annonser: Redaktionen 

Annonspriser: 

Helsida: 4.800 kr Halvsida: 3.000 kr 

Kvartsida: 2.100 kr Åttondelssida: 1.500 kr 

Fyrfärg: 

Helsida: 9.300 kr Halvsida: 7.500 kr 

Kvartsida: 6.500 kr 

Layout och sättning: 

Annette Hofvander, Text å Form AH AB 

Tryck: 

Axel Abrahamsons Tryckeri AB Karlskrona 

ISSN 0042–2800 

Tidningens uppfattning framgår av ledarsidan. 

För åsikter framförda i övrigt redaktionellt material 

svarar respektive författare. 

grundad 1890 

allmänna försvarsföreningen, aff, är en 

ideell förening, fristående från myndigheter 

och politiska partier. Föreningens ändamål är 

att, som självständig organisation, skapa insikt 

om Sveriges säkerhetspolitiska situation och 

landets behov av ett starkt totalförsvar för att 

trygga vår fred, frihet och framtid. 

Ordförande: Maria Nyberg Ståhl 

Vice ordförande: Bengt Axelsson 

Generalsekreterare: Stefan Ring 

Expedition: 

Telefon(svarare) 08-678 15 10. 

Fax: 08-667 22 53 

Postadress: Teatergatan 3, 5 tr 

111 48 Stockholm 

Bankgiro: 482 8885 

Plusgiro 127 11-8 

E-post: aff@aff.a.se 

Hemsida: http://www.aff.a.se 

allmänna försvarsföreningen vill verka för 

en försvarsdebatt med god spridning. Publicering 

av artiklar införda i vårt försvar medges 

med angivande av källan. Ekonomiska villkor 

avtalas med respektive författare. 

2

innehåll 

Nr 3 2009 Årgång 120 

Ledare: 

aff behövs för bredd i försvarsdebatten 4 

Profilen: 

Tommy Jeppsson: aff:s nya ordförande 5 

Tommy Jeppsson: Ny generalsekreterare i aff 6 

Strategi: 

Bo Hugemark: Pacifi sm och rysskräck 7 

Lars Wedin: Det 21 århundradet 9 

aff:s nya ordförande presenteras på sid. 4. 

Foto: hans paulsson 

Debatt: 

Birger Jägtoft: En försvarsdebattörs dilemma 12 

Birger Jägtoft: Försvar nu och i framtiden 14 

Lennart Palm: Rösta om värnplikten! 16 

Torbjörn Björkman, Mertil Melin och 

Niklas Wikström: Högkvarteret – inte större 

än grannländernas 18 

Säkerhetspolitik: 

Tommy Jeppsson: NATO och Frankrike 20 

Erik Cornell: Rapallo-syndromet 23 

Debatt: 

Hodder Stjernswärd: Afghanistan 

– en uppdatering 27 

Ryssland: 

Jörgen Elfving: Björnjakt 29 

Debatt: 

Håkan Gunneriusson: 

”Stödmyndighetsutredningen” 32 

Läs: 

Björnjakt på sid. 29 av Jörgen Elfving. 

Foto: ScandinavianStockPhoto 

Nästa nummer, 4/09, utkommer 4 december. 

Manusstopp 19 oktober. 


3

aff behövs för bredd 

i försvarsdebatten 


ledare 

En mycket stor utmaning för 

Försvarsmakten under de närmaste 

åren sammanhänger med 

de ekonomiska möjligheterna 

att vidmakthålla den nuvarande 

försvarsstrukturen. Detta är inte 

unikt för Sverige utan gäller 

för samtliga västländer. Problemets 

kärna handlar om graden 

av politisk vilja att satsa resurser 

på statens säkerhetsstrukturer 

där försvarsmakterna utgör en 

del. I och med att riskerna för 

existentiella konflikter uppfattas 

vara liten tenderar medborgarna 

att allt mindre viktlägga 

statens traditionella roll som 

tillhandahållare av säkerhet och 

mera betona dess roll som en 

garant för social och ekonomisk 

välfärd. Med andra ord 

blir den politiska viljan att satsa 

resurser på säkerhet underordnad 

välfärdsskapande åtgärder 

vilket i sin tur direkt kan spåras 

till den dominerande uppfattningen 

hos flertalet medborgargrupper 

att den säkerhetspolitiska 

himlen inte täcks av 

alltför hotande ovädersmoln. I 

ett läge av ekonomisk recession 

förstärks trycket på effektiva 

social- och arbetsmarknadspolitiska 

åtgärder och möjligheterna 

att argumentera för militära 

satsningar blir inte större 

i en situation som karakteriseras 

av att konkurrensen mellan 

olika samhällssektorer hårdnar 

och att denna konkurrens sker 

i en säkerhetspolitisk miljö som 

uppfattas vara gynnsam. 

Upprätthållandet av försvarsstrukturen 

och bibehållen ambitionsnivå 

avseende försvarsförmåga 

handlar bland annat 

om möjligheterna att kontinuerligt 

kunna förnya materielen, 

upprätthålla utbildningsnivån, 

samt kunna attrahera och därmed 

rekrytera men också bibehålla 

de kvinnor och män som 

har rätt kompetensprofil. 

En stabiliserad struktur på dagens 

nivå förutsätter en budgetutveckling 

som säkerställer en 

köpkraft som ligger på dagens 

nivå. Här reser sig tvivel för 

framtiden. Under långa perioder 

av det kalla kriget och efter 

detta har vi upplevt en obalans 

mellan beslutad försvarsstruktur 

och försvarsbudgeten. 

Utebliven kompensationen för 

infl ation liksom kostnadsökningar 

för bland annat materiel, 

vilken ökar med cirka 7,5 

% per år, har resulterat i successiva 

reduceringar av såväl 

försvarsstrukturen som aktivitetsnivån. 

Ett bärande argument för insatsförsvaret 

har varit att utveckla 

Försvarsmakten till ett relevant 

säkerhetspolitiskt instrument, i 

en säkerhetsmiljö där mobiliserings- 

och invasionsförsvaret 

uppfattats vara obsolet. Det 

gamla försvaret är avvecklat och 

vi står inför ett viktigt val. Detta 

handlar om att förutsatt bibehållen 

ambition att vidmakthålla 

nuvarande försvarsstruktur 

så måste vi acceptera en 

kostnadsutveckling som i hög 

grad genereras av externa och 

internationellt drivna faktorer. 

Gör vi inte det så innebär detta 

att vi successivt börjar reducera 

vår nuvarande numerärt begränsade 

insatsstruktur. En sådan 

utveckling innebär sannolikt 

avvecklingen av kompletta 

kapacitetsområden. 

Ökningar av försvarskostnaderna 

är sannolikt något i 

hög grad orealistiskt i nuvarande 

säkerhetspolitiska situation. 

Uppehållandet av nuvarande 

bredd av militära kapaciteter 

är därför sannolikt enbart 

möjligt inom ramen för 

ett framgångsrikt nordiskt samarbete 

på försvarsområdet givet 

alliansalternativets karaktär av 

politisk icke-fråga. 

Detta föga heltäckande försök att 

teckna några av Försvarsmaktens 

huvudproblem kan spädas 

på med ännu ett. Detta utgår 

ifrån frågeställningen om vilken 

reell substans som finns i 

det samhällsförsvar som skulle 

ersätta det avsomnade totalförsvaret. 

Viljan och förmågan 

att svara på den frågan övertygar 

inte. Danmark och Finland 

har substantiella samhällsförsvar, 

om än namnet på dessa 

är det traditionella ”totalförsvaret”. 

Att riva ner går betydligt 

snabbare än att skapa något 

nytt vilket inte är någon ny 

sanning. 

Säkerhetsfrågorna uppvisar ingen 

brist på ämnen att analysera 

diskutera och debattera. Vår 

förening har också för framtiden 

en viktig uppgift att fylla 

som plattform för saklig debatt. 

Vår opolitiska status är en styrka 

som öppnar upp för medlemskap 

för människor med 

ett vitt spektra av åsiktsmässig 

hemvist. En nackdel är dock 

att aff tenderar att bli allt mindre 

känt i samhället, vilket återspeglas 

i medlemsantalet. Detta 

kräver en ändring om vi skall 

bli synliga och hörda i debatten. 

Vi behöver bli fler och det 

finns inga som är bättre lämpade 

att rekrytera nya medlemmar 

är vi själva. 

Du som är medlem i aff – bidrag 

till att föreningens röst 

skall bli starkare genom att 

fram till 2010 rekrytera minst 

en ny medlem ur din bekantskaps- 

och vänkrets! 

4

Tommy Jeppsson: 

aff:s nya 

ordförande 

Foto: hans paulsson 

Maria Nyberg Ståhl är aff:s nya 

ordförande. 

Halvårsskiftet har inneburit att 

aff fått en ny ordförande efter 

Nini Engstrand. Maria Nyberg 

Ståhl är 63 år och har, för att 

inleda med yrkeslivet, arbetat 

för olika arbetsgivare. Hon har 

bland annat varit analytiker, utredare 

och institutionschef vid 

FOI där hon utnämndes till 

överingenjör 1991. Sedan 17 

år har hon varit verksam vid 

Högskolan i Östersund/Mitthögskolan/Mittuniversitetet, 

nu som verksamhetscontroller. 

Maria är uppväxt i Fagersta där fadern 

var tjänsteman på Fagersta 

bruk. Modern var hemmafru 

och mycket aktiv med att ordna 

studiecirklar, med språkstudier 

etc. Maria har två syskon, 

en äldre syster och en yngre 

bror. 

Efter ett år i USA och studentexamen 

blev det flytt till 

Stockholm för att läsa på universitetet 

och med en Filosofie 

Politices Magister i bagaget 

blev Maria anställd på FOA. 

Hon arbetade på FOA fram 

till 1992, varefter hon blev administrativ 

chef på Högskolan 

i Östersund. Marias man 

är översten 1.gr Gunnar Ståhl 

som i likhet med många av sina 

flygande kollegor tjänstgjort 

vid nästan alla flygflottiljer i 

Sverige. Gunnar Ståhl avslutade 

sin karriär som flygkommandochef 

i Norrland. 

Maria och hennes man bor i Jämtland, 

närmare bestämt i vackra 

Nälden utanför Östersund 

där de har ett hus med en stor 

trädgård. I denna fjällnära miljö 

laddar vår nye ordförande batterierna 

genom arbete med rabatter, 

växthus och grönsaksland. 

Detta är aktiviteter som i 

kontrast till en analytikers jobb 

ger mycket omedelbara och 

synliga resultat. Makarna ägnar 

sig åt friluftsliv i alla former, 

bland annat skridskor och 

skidor. Maria sjunger i kör vilket 

hon gjort sedan barnsben 

samt är en flitig konsument av 

litteratur. 

Maria Nyberg Ståhl är idag verksamhetscontroller 

på Mittuniversitetet, 

Sveriges yngsta universitet. 

Uppgiften innebär att 

hon arbetar tillsammans med 

universitetsledningen med lärosätets 

strategiska dokument, 

med planering och uppföljning. 

Bland annat är hon ansvarig 

för framtagandet av årsredovisningen. 

Sedan 1991 är Maria Nyberg 

Ståhl medlem av Kungl 

Krigsvetenskapsakademien. 

Vår nya ordförande har ingen färdig 

deklaration vad gäller sin 

nya roll i aff utan vill diskutera 

denna fråga med styrelsen i 

september. Vår förenings verksamhet 

är välbekant för Maria 

då hon varit ordförande i aff 

Jämtland, en erfarenhet som är 

bra att ha med i bagaget i rollen 

som ordförande. Även om 

Maria inte har någon färdig 

verksamhetsidé ännu så trycker 

hon dock på att det är viktigt 

att föreningen blir synlig 

som ett forum för diskussion 

om försvars- och säkerhetsfrågor 

i ett vidare perspektiv 

och att vi förmår rekrytera 

nya medlemmar. Maria betonar 

att aff behöver fler yngre 

medlemmar men det är lika 

viktigt att de som varit medlemmar 

under lång tid fortsatt 

känner sig hemma och bidrar 

till debatten. 

Maria nås lättast på: 

maria.gunnar.stahl@telia.com. 

Vi hälsar vår nya ordförande 

varmt välkommen och önskar 

henne all framgång. 

Tommy Jeppsson är överstelöjtnant 

och tjänstgör som lärare i strategi 

vid Försvarshögskolan i Finland 

samt är redaktör för vårt försvar. 

profilen 


5


Ny generalsekreterare 

i aff 

Foto: Framsyn 

profilen 


Flertalet aff medlemmar 

torde ha 

sett Stefan Ring 

kommentera viktiga 

säkerhetspolitiska 

händelser i 

TV, hört honom i 

radio eller läst artiklar 

av honom. 

Den nye generalsekreteraren, 

vilken efterträdde 

Nils Eklund i början av sommaren, 

är en person med ett 

starkt engagemang i säkerhetsoch 

försvarsfrågor. Stefan Ring 

är smålänning bördig från Eksjö 

och född 1947. Trots uppväxten 

i Eksjö som på den tiden 

var en armégarnison, bestående 

av såväl I 12 som Ing 2, valde 

Stefan Ring flygvapnet där han 

började 1965 och inriktade sig 

på markförsvar. Han tjänstgjorde 

först på F2 i Hägernäs och F 

18 i Tullinge innan det år 1982 

var dags för flygstabens markstridsinspektion. 

Här hade Stefan 

Ring som han själv väljer 

att uttrycka det, förmånen att 

få vara med i utvecklingen av 

basbataljon 85 och de markförsvarsförband 

som ingick i detta 

koncept. Denna period upplevde 

vår nye generalsekreterare 

som fantastiskt rolig genom 

att han mycket påtagligt och på 

nära håll fick bevittna den kvalitetshöjning 

som utvecklingen 

innebar för markförsvaret i 

flygvapnet. 

Under mitten av 1990-talet 

genomförde Stefan Ring Försvarshögskolans 

chefsprogram, 

för att direkt därefter arbeta 

vid FHS. Detta följdes sedan av 

två år vid högkvarteret där det 

handlade om perspektivstudiearbete. 

År 2001 återvände Stefan 

Ring till FHS som huvudlärare 

i strategi och det är från 

denna tidpunkt han blev ett 

ansikte i medierna som insiktsfull 

kommentator. Han tjänstgör 

fortfarande på strategiavdelningen, 

numera som civil, 

eftersom han valde att pensionera 

sig som officer (överstelöjtnant) 

vid fyllda 60 år. 

Varför väljer Stefan Ring 

arbetet som generalsekreterare 

i aff framför den måhända 

friare tillvaron som pensionär. 

Det viktigaste skälet är att han 

uppfattar att försvarsfrågan är 

viktigare nu än på länge. Regeringen 

har lagt en försvarsproposition 

som innebär den 

största förändringen av det militära 

försvaret sedan avskaffandet 

av indelningsverket. Detta 

behöver granskas och diskuteras. 

Samtidigt är dagens 

hotbilder mer komplexa och 

oförutsägbara än tidigare. Stefan 

Ring hävdar att vi måste 

hantera dem med delvis andra 

metoder än förut och vi måste 

göra detta tillsammans med 

andra. Civil-militär samverkan 

har fått en ny och till viss del 

ändrad betydelse mot förr. Stefan 

Ring har en stark tro på att 

aff kan spela en viktig roll då 

det gäller att synliggöra dessa 

frågor. 

Den nye generalsekreteraren 

menar att allmänna försvarsföreningen 

måste kunna diskutera 

hot i en bred bemärkelse, 

såväl rent militära som andra 

typer av faror som kan hota 

den nationella säkerheten. Detta 

framgår också av de stadgar 

som årsmötet antog tidigare 

i våras. Stefan Ring uppfattar 

att denna diskussion framförallt 

bedrivs i föreningens länsavdelningar. 

Det är där som medlemmarna 

samlas kring olika 

arrangemang och det är där 

som det viktigaste arbetet bedriv. 

Stefan Ring vill satsa på 

att stödja denna verksamhet. 

Dels genom information dels 

genom rent praktiskt stöd till 

länsavdelningarna. 

Verksamheten i aff är inte 

obekant för Stefan, men han 

hoppas att som generalsekreterare 

få en ännu mer fördjupad 

kunskap och förståelse kring 

de frågor som är viktiga för 

föreningen och dess medlemmar. 

Han uppmanar medlemmarna 

att inte tveka att kontakta 

honom om det är något 

ni undrar över. stefan.ring@ 

aff.a.se. 

Stefan Ring är sedan år 

2004 ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademin, 

styrelseledamot 

i Svenska Atlantkommittén 

och har varit styrelseledamot 

i allmänna försvarsföreningen. 

Stefan är gift med Britt-Marie 

och tillsammans har de två 

döttrar. När Britt-Marie och 

Stefan inte befinner sig i radhuset 

i Tumba är paret vanligen 

i sitt sommarhus i Förenäs vid 

den vackra sjön Mycklaflon utanför 

Eksjö. 

Vi önskar Stefan välkommen 

och lycka till. 

Tommy Jeppsson är överstelöjtnant 

och tjänstgör som lärare i strategi 

vid Försvarshögskolan i Finland 

samt är redaktör för vårt försvar. 

6

Bo Hugemark: 

Pacifism och 

rysskräck 

Politikerna måste tala högre om behovet av väpnat 

våld i vår säkerhetspolitik. 

Förvisso kan många berättigade 

frågor ställas om huruvida 

det svenska försvaret är tillräckligt 

stort eller tillräckligt starkt. 

Men en bra mycket viktigare 

fråga är: ”vågar vi använda 

det” Med ”vi” avser jag politiker, 

deras uppdragsgivare allmänheten 

och i viss mån militärerna. 

Svaret är inte självklart JA 

på alla händer. Varken när det 

gäller våra internationella insatser 

eller beträffande nationellt 

försvar. 

Pacifistiska gengångare 

För att börja med det förstnämnda, 

har nu en debatt börjat 

ta fart om vårt engagemang 

i Afghanistan. Det är inte bara 

frågan om risken för de svenska 

soldaterna; den debatten är positiv 

och har lett till att pansrade 

fordon tillförts. 

Det anmärkningsvärda är 

den förlegade synen på vapeninsats. 

Fortfarande finns den 

gamla blå-basker-mentaliteten; 

svenska soldater är fredsbevarare 

och skall inte ägna sig åt 

att bruka våld. När de svenska 

trupperna i Afghanistan för någon 

tid sedan besköts och besvarade 

elden dödades en misstänkt 

terrorist, varvid stor förskräckelse 

utbröt på vissa håll i 

medierna. 

Debattörer fördömer att 

Sverige ”för krig i Afghanistan”, 

till råga på allt under NA- 

TO-befäl och tillsammans med 

amerikaner. 

Många deltagare i debatten 

är gengångare från tiden för 

Bosnien-kriget, samma personer 

som hävdade att vi inte fick utföra 

”offensiva anfallsföretag” i 

Bosnien. De visar samma okunskap 

som då om mandatet för 

insatsen. Då hävdade såväl försvarsministern 

som högkvarteret 

att det var en kapitel VI-insats, d 

v s en ”fredsbevarande” mission, 

innebärande bland annat att vapenmakt 

endast fick användas i 

självförsvar. Medan det i själva 

verket var en insats enligt FNstadgans 

kapitel VII, ”fredsframtvingande”, 

då vapenmakt vid 

behov får användas för att lösa 

uppgiften (t ex för att skydda civilbefolkningen). 

Osäkerhet och tvekan fanns 

på många håll i den insatsen hos 

politiska ledningar och militära 

ledare på hög nivå – och inte 

minst i den regionala FN-ledningen. 

Det fasansfulla resultatet 

av detta kan skrivas med ett 

namn: Srebrenica. 

Lyckligtvis agerade den förste 

svenske chefen för Nordbat, 

Ulf Henricsson, på ett relevant 

sätt och satte en hög standard 

som skapade respekt och säkerligen 

förhindrade många våldsdåd. 

Varför just vi utanför 

ISAF i Afghanistan är också en 

kap VII-insats vilket undgått 

många av debattörerna. Eller 

så anser de att Sverige inte skall 

komma in förrän andra gjort 

jobbet. 

Försvarsledningen satt också 

för några år sedan fast i rester 

av blå-basker-traditionen. 

Styrkorna i Afghanistan borde 

inte ha pansarfordon, det skulle 

spoliera möjligheterna till dialog 

med civilbefolkningen. Nu, 

efter det att två soldater dödades 

i en oskyddad jeep av en 

IED, Improvised Explosive Device 

och efter mycken kritik, 

har man ändrat sig och skickat 

bland annat stridsfordon 90. 

Den bistra verkligheten är 

att de rena fredsbevarande operationerna 

blir alltmer sällsynta. 

De hörde det kalla kriget till; 

då stormakterna tvingade sina 

skyddslingar att avbryta fientligheterna 

och FN-truppen sedan 

kom in för att övervaka 

stilleståndet. Dagens fredsoperationer 

är mycket mer komplexa, 

och utan internationella 

styrkor beredda att ta till våld 

mot banditer, terrorister eller 

krigsherrar finns inga möjligheter 

att ge befolkningen humanitär 

hjälp eller bygga samhällsinstitutioner. 

Och vad är 

det som säger att just Sverige 

skulle ställa sig utanför sådana 

styrkor 

Ett nedslående facit 

Men för det nationella försvaret 

råder det väl inga tvivel om 

att vi är beredda att försvara oss 

med alla till buds stående medel 

Lyckligtvis fick vi inget tydligt 

facit under andra världskriget, 

även om exempelvis rädslan 

att provocera genom mobistrategi 


7

strategi 

lisering eller eftergiftspolitiken 

kan resa vissa frågetecken. 

Men i en händelse långt senare 

har vi ett klarare facit: våra 

reaktioner vid U 137-incidenten 

1981. Vår krishantering 

då utmålas ofta (särskilt av de 

agerande) som föredömlig och 

resultatet som en stor framgång. 

Men som Johan Tunberger 

uttryckte det på ett seminarium: 

”Om det var en 

framgång, hur ser då ett misslyckande 

ut” Man kan bara 

instämma. Vi gjorde händelsen 

till ett problem för våra relationer 

med Sovjetunionen – vars 

problem det faktiskt var – och 

i vår brådska att bli av med det 

missade vi många chanser: att 

få klarhet i intrångets syfte, att 

få veta vad för slags kärnvapen 

som fanns ombord och deras 

syfte, kanske att få ingångar i 

syftet bakom hela den omfattande 

kränkningsaktiviteten. 

I stället fick vi en evig uppslitande 

debatt om felnavigering 

eller intrång och en outrotlig 

mytbildning om periskopnoja, 

järnspöken, minkar 

och NATO-ubåtar. 

Det var inte så att alternativet 

var att storma ubåten. Vi 

Bo Hugemark diskuterar en lika grundläggande 

som relevant frågeställning. Vågar vi använda 

statens yttersta maktmedel 

kunde helt enkelt tålmodigt ha 

väntat på en kapitulation. Vad 

brådskan berodde på och vilka 

avgöranden som gjordes vet jag 

inte, men så ofta har talats om 

risken för fritagningsförsök att 

det verkar ha varit ett ledande 

motiv. Sovjetunionen gjorde 

sitt bästa för att understryka 

den risken. 

Smaka på det motivet: i 

fredstid på eget territorium, i 

ett politiskt överläge, med internationell 

rätt på vår sida och 

med militär lokal överlägsenhet 

måste vi undvika att motparten 

gör ett värre intrång, så 

att vi måste använda våra vapen. 

Med en sådan inställning i 

botten, vilken trovärdighet hade 

vår neutralitetspolitik Som 

förutsatte att vi inte ens under 

hårt yttre tryck skulle ge krigförande 

tillgång till svenskt territorium. 

Rysskräcken 

Neutralitetspolitiken är nu avskaffad 

(utom för ett antal debattörer 

och en delvis okunnig 

allmänhet). Problemet med att 

våga använda våra vapen vidlåder 

i stället framför allt det 

jag behandlat i tidigare artiklar: 

vår solidaritetsdeklaration, 

som framför allt är tillämpbar 

på möjliga ryska hot mot Baltikum. 

Här går de två motiven 

till tvekan samman: den pacifistiska 

motviljan mot våld 

i internationella insatser och 

vad man enkelt kan kalla ”rysskräcken”. 

Detta tillmäle används 

mest för att misstänkliggöra 

kraven på ett svenskt nationellt 

försvar. Men det är mer 

relevant för inställningen att vi 

inte bör irritera vår store granne 

i öster. 

Om vi vill fortsatt delta i 

det internationella fredsfrämjandet 

och om vi vill bidra till 

stabiliteten i Östersjöområdet, 

krävs från politiskt håll en ändring 

av fokus i försvarspolitiken. 

Från diskussioner om vad 

som kan sparas här eller där till 

att tala högt om den självklara 

roll försvaret har i internationell 

solidaritet och nationell 

säkerhet – och att vi är beredda 

att använda det om det behövs. 

Bo Hugemark är överste och 

säkerhetspolitisk kommentator. 


Foto: Lasse Sjögren/Försvarets Bildbyrå 

8

Lars Wedin: 

Det 21 århundradet 

– ett maritimt århundrade 

Under det kalla kriget var marinens huvuduppgift att, inom 

ramen för en gemensam försvarsoperation, kunna avvärja en 

kustinvasion. Dess traditionella uppgift att skydda sjöfarten – 

huvuduppgiften under två världskrig – försvann i ett politiskt 

töcken i och med 1972 års försvarsbeslut. Successivt 

upptäcktes marinens förbindelser med sjöfartssverige bl.a. 

genom att sjömätningen och isbrytarverksamheten bröts ut 

ur marinens verksamhet. 

Nu kommer emellertid nya 

signaler. Vårens inriktningsproposition 

(prop 2008/09:140) 

innehåller nämligen bland annat 

följande viktiga skrivning: 

”Osäkra sjöleder eller hot mot 

viktiga hamnar, inte minst i 

vårt närområde, skulle kunna 

få långtgående konsekvenser 

för Sveriges ekonomi eftersom 

Sverige liksom de flesta andra 

länder är beroende av ett ständigt 

flöde av råmateriel och varor. 

Skyddet av dessa strategiska 

flöden är i och med det ett viktigt 

nationellt intresse för Sverige 

att värna men också för 

alla andra länder i vårt närområde. 

” 

Propositionens text är helt 

i linje med Europeiska kommissionens 

blåbok om unionens 

maritima politik, som inledningsvis 

slår fast: ”Havet är 

Europas livsnerv. Europas hav 

och kuster är centrala för kontinentens 

välmåga och välstånd 

– de är Europas handelsvägar, 

klimatreglerare, livsmedel-, energi- 

och resurskällor och populära 

områden för bosättning 

och rekreation.” 

Det är tydligt att havet, dess 

möjligheter och risker kommer 

att bli allt viktigare under 

de närmaste åren. Det finns 

därför anledning att diskutera 

några aspekter på detta relativt 

okända ämne. 

Havet 

Havet täcker 71% av jordens 

yta. I strategisk mening utgörs 

havet av hela vattenvolymen 

från ytan till botten samt luften 

ovanför denna. Men havet 

är fortfarande lite känt – exempelvis 

är endast omkring 5% av 

havsbotten kartlagd. 

Havet är ett fritt område – 

endast en mycket liten del utgörs 

av territorialhav och ekonomiska 

zoner – med en speciell 

internationell lagstiftning. 

Havet binder samman stater 

och människor. Det är en transportled 

och en källa till resurser 

(fiske, energi, råvaror). 

Världshandeln, och därmed 

vår ekonomi, är starkt beroende 

av fungerande sjöförbindelser. 

90% av världshandeln 

transporteras till sjöss. 40% av 

EU:s samlade BNP är beroende 

av havet. Sjötrafiken i Östersjön, 

som utgör en viktig del 

av det globala transportnätet, 

är av mycket stor omfattning. 

Varje år passerar mellan 70 000 

och 100 000 fartyg farvattnen 

söder om Skåne. 95% av den 

svenska utrikeshandeln går på 

köl. Den moderna industrins 

lagringsprincip – just in time – 

medför att ”lagret” till stor del 

är under transport till sjöss; ett 

avbrott leder till att produktionen 

måste stoppas. 

Inte bara goda krafter använder 

sig av sjövägarna. Från 

Sydamerika smugglas för närvarande 

250 – 300 ton kokain 

per år till Europa. Mängden 

ökar kontinuerligt. Flyktingsmugglingen 

över Medelhavet 

är omfattande. 

Sjötransporterna hotas av 

såväl vädrets makter som av 

pirater. Det är när detta skrives 

fortfarande oklart vad som 

egentligen hände med Arctic 

Star men händelsen visar att 

inte ens Östersjön nödvändigtvis 

är ett tryggt hav. 

En konsekvens av ovanstående 

är att det finns en mängd 

frågor, som är kopplade till havet 

och dess utnyttjande: vår 

ekonomiska välfärd, väderleksförutsägelser, 

räddningstjänst, 

fiske, miljö, bevarande 

av resurser, övervakning, fritidsverksamhet, 

geopolitik, lag 

och ordning, internationell rätt, 

terrorism och sjöfartsskydd. En 

slutsats är att det behövs en 

övergripande maritim politik 

som binder samman de olistrategi 


9

ka aspekterna, inklusive säkerhet 

och försvar. En annan är 

nödvändigheten av samarbete: 

i Östersjöområdet, inom EU 

samt globalt – främst genom 

FN och dess fackorgan. 

En maritim strategi 

En verklig svensk maritim strategi 

skulle syfta till att förverkliga 

våra övergripande politiska 

mål i detta avseende såväl nationellt 

som i internationella 

fora, främst EU. Låt oss emellertid 

begränsa oss till försvar 

och säkerhet. Inom detta område 

finns det främst två aktörer: 

Försvarsmakten, d.v.s. i 

praktiken marinen, och kustbevakningen. 

Traditionellt omfattar den 

maritima strategin tre olika 

uppgifter: avskräckning, havskontroll 

och maktprojektion. 

Under det kalla kriget var 

avskräckning huvuduppgiften. 

Försvaret skulle vara fredsbevarande 

genom sin styrka. Idag 

är uppgiften både vidare och 

mindre precis. Staters trovärdighet 

i säkerhetspolitiska sammanhang 

och därmed deras inflytande 

– makt om man så vill 

– beror i icke ringa grad på den 

bild av beredskap, utbildning 

och materiel som omvärlden 

får i samband med insatser och 

övningar. HM ubåt Gotlands 

verksamhet som sparringpartner 

åt den amerikanska flottan 

har varit ovärderlig i detta avseende. 


Havskontroll är en uppgift 

av typen ”ständig verksamhet”. 

Inom svenskt territorialvatten 

och ekonomisk zon delas uppgiften 

i första hand mellan marinen 

och kustbevakningen – 

den förra avseende militära och 

den senare avseende civila och 

polisiära uppgifter. Men i dagens 

värld finns här ingen skarp 

gränslinje. Vem visste status på 

gummibåten vars besättning 

bordade Arctic Star Dessutom 

har varken marinen eller kustbevakningen 

något överflöd av 

uthålliga fartyg så samverkan 

är nödvändig. Som jämförelse 

kan nämnas att Frankrike anser 

att havskontroll kräver ständig 

insats av en fregatt, två minröjningsfartyg 

samt ett marinspastrategi 

Havet som transportled är av central betydelse 

för att vårt samhälle skall fungera. 

10

ningsflygplan (vartill kommer 

mindre bevakningsfartyg) per 

kuststräcka (Nordsjön, Atlanten 

resp. Medelhavet). 

Inom EU deltar kustbevakningen 

i gräns- och fiskeriskydd. 

Någon ständig europeisk 

militär samverkan finns 

ännu inte – denna verksamhet 

ingår i NATO. Det svenska 

ordförandeskapet i EU prioriterar 

utvecklingen av ett maritimt 

övervakningssystem, som 

skall kunna betjäna alla medlemsländer. 

Ett sådant är en 

nödvändig grundsten för uppbyggnaden 

av EU:s maritima 

förmåga. 

Marinens hittills två internationella 

marina uppdrag – 

operation UNIFIL MAROPS 

utanför Libanon 

2006 och nu pågående 

Atalanta 

utanför Somalia 

illustrerar de 

två olika formerna 

för militär 

havskontroll. 

I det första fallet 

gällde det att 

implementera 

ett av FN beslutat 

embargo – 

d.v.s. hindra vapentransporter 

– medan det i 

det andra handlar 

om att skydda 

humanitära 

transporter. Operation 

Atalanta 

är också ett utmärkt 

exempel 

på hur en maritim 

insats kan 

stödja många olika 

politiska mål 


samtidigt: humanitära, 

skydd 

av sjöförbindelser, 

lag och ordning, 

svensk utrikespolitik 

samt 

utvecklingen av 

den europeiska 

säkerhets- och 

försvarspolitiken. 

Maktprojektion 

innebär stöd 

i olika former 

från havet av verksamhet i land. 

Traditionellt har detta omfattat 

insats med långräckviddiga 

vapen (exempelvis hangarfartygsbaserat 

flyg) och med amfibietrupp. 

Idag används begreppet 

i en mycket vidare ram och 

omfattar också ledning, minröjning, 

logistik, underrättelsetjänst, 

luftförsvar samt evakuering 

av sårade och hotade 

medborgare. Svenska sjöstridskrafter 

har ännu inte deltagit 

i skarpa internationella operation 

i denna roll men övningar 

har visat att man har en hög 

kapacitet att agera kustnära i 

sådana sammanhang. 

De tre uppgifterna illustrerar 

sjöstridskrafternas dualitet; 

de har viktiga uppgifter inom 

ramen för gemensamma försvarsoperationer 

samtidigt som 

de har rent maritima uppgifter. 

marinen, en integrerad del av 

Försvarsmakten, måste därför 

åter bli en del av sjöfartssverige. 

Några frågor inför framtiden 

Det är väl känt att samarbetet 

mellan Försvarsmakten/marinen 

och kustbevakningen har 

varit, för att använda en militär 

term, ”begränsat”. Inriktningspropositionen 

pekar på 

att samarbete måste öka mellan 

alla ”sjöverkande myndigheter”. 

Om vi kan skapa interoperabilitet 

med NATO vore 

det väl skräp om inte svenska 

myndigheter skulle kunna göras 

interoperabla Detta är inte 

bara en teknisk fråga utan 

minst lika mycket en fråga om 

”kultur” och därmed beroende 

av vilja hos respektive ledning. 

Det naturliga är att Marininspektören 

representerar försvaret 

gentemot maritima organisationer 

och myndigheter. 

Maritim verksamhet kräver 

uthålliga fartyg. Svenska politiker 

har, åtminstone sedan 1958 

års försvarsbeslut strävat efter 

att örlogsfartygen skall vara små 

– läsaren minns kanske försvarsminister 

Roine Carlssons 

ord om ”plåtschabrak” avseende 

korvetter typ Göteborg. Nu 

konstaterar inriktningspropositionen 

att de har för dålig uthållighet, 

d.v.s. är för små. Men 

hur skall fartygen se ut och vilka 

uppgifter skall de klara 

Kan man tänka sig ett nära 

samgående mellan marinen och 

kustbevakningen om framtida 

fartygsutformning Internationella 

erfarenheter visar det är 

fullt möjligt med flera varianter 

på ett grundkoncept. Två 

avgörande frågor är hur länge 

skall fartygen kunna vara till 

sjöss och i vilka vatten respektive 

vilken stridsmiljö skall de 

klara Det är i vilket fall nödvändigt 

med ett långsiktigt anskaffningsprogram. 

Kvalificerade 

fartyg kan inte köpas ”på 

hyllan” utan att detta får stora 

konsekvenser avseende utbildning 

och underhåll. 

Fartyg utan utbildad personal 

är värdelösa. De senaste 

årens stora omorganisationer 

har skapat stora hål bland 

kvalificerad personal i marinen. 

Inriktningspropositionens målsättning 

kräver långsiktig och 

stabil personalförsörjning, inte 

bara för marinen; den Hafströmska 

så kallade stödutredningens 

förslag till helt ny, och 

avsevärt försämrad, officersutbildning 

måste därför snarast 

förpassas till papperskorgen. 

Den nya nautiska linjen för blivande 

sjöofficerare kommer att 

ge möjlighet till samutbildning 

med civilt sjöfolk, vilket är bra. 

Här kanske mer kan göras så 

att sjöofficerens två roller, såväl 

sjöman som militär, tydliggörs. 

Sverige är, som förhoppningsvis 

framgått, beroende av 

en säker sjöfart såväl i vårt närområde 

som globalt. I närområdet 

har vi ett nationellt ansvar; 

globalt är vi beroende av 

att andra skapar säkerhet. Men 

vi kan, som operation Atalanta 

visar, ge ett bidrag. I en fragmenterad 

och kaotisk värld 

måste alla goda krafter hjälpas 

åt. 

Lars Wedin är pensionerad 

kommendör, gästforskare vid 

Försvarshögskolan och Institut de 

Recherche Stratégique de l’École 

Militaire (ÌRSEM). 

strategi 


11

Birger Jägtoft: 

En försvarsdebattörs 

dilemma 

Det är få förunnat att få gehör för synpunkter och åsikter 

i försvarsfrågan. Till en artikel som publicerades på SvD 

Brännpunkt den 2 januari skrev jag snabbt en replik och 

skickade med e-post till den ansvarige redaktören. Han 

reagerade välvilligt, men avböjde till slut med hänvisning 

till platsbrist. Så här var min replik: 

debatt 


Banta Högkvarteret – och! 

Tre moderata ledamöter i försvarsutskottet 

skriver i SvD den 

2 januari: ”Banta det militära 

högkvarteret”. 

Det var ett ord i rättan tid. 

Men – och ett stort men. Det 

var endast en liten del av sanningen. 

Jag hade förväntat mig 

några idéer om var man skall 

öka verksamheten, kompetensen 

och numerären för att vi 

skall ha ett balanserat och fungerande 

försvar både nu och i 

framtiden. Alliansregeringen 

har hittills inte gjort mycket 

eller ens något för att komma 

till rätta med följderna av föregående 

regerings och riksdagsmajoritets 

skövling. 

Tillståndet i dag är att officerare 

vid Högkvarteret och vid 

våra fåtaliga regementen/ flottiljer 

saknar erfarenhet att organisera, 

leda och utbilda krigsförband. 

Orsaken är helt enkelt 

att krigsförband saknas. Jag har 

all respekt för tjänstgöring vid 

insatser utomlands. Det är inte 

bara övning. Det är skarpt 

läge. Viktiga erfarenheter vinns 

i samverkan med andra nationers 

förband. Men jämförelsevis 

få officerare berörs. Och krigsförbanden 

som erfarenheterna 

skall omsättas till saknas. 

Officerare skall vara krigsförbandschefer 

på olika nivåer. 

Växling mellan teoretisk utbildning, 

stabstjänst och trupptjänst 

är viktig. Men att utbildas 

till krigsförbandschef och därefter 

permanent ”köra skrivbord” 

är varken kostnadseffektivt 

eller motiverande. Försvarsutskottet 

föreslås överväga 

bl a följande. 

• Vilken handlingsfrihet som 

erfordras i tidsperspektivet 15- 

20 år. Det tar t ex tolv år att utbilda 

en bataljonschef. 

• Sverige behöver ett fungerande 

beredskapssystem med 

bl a beredskapsformerna grundberedskap, 

insatsberedskap, 

långsiktig beredskap och ett 

återinförande av det förkättrade 

begreppet mobiliseringsberedskap. 

• Sverige behöver en krigsorganisation 

anpassad till möjliga 

hot och tänkbara uppgifter för 

förbanden. 

• Sverige behöver ett territorialförsvar 

vars personal har 

tjänstgöringsplikt. För detta 

ändamål erfordras en trovärdig 

ledning i fred, kris och krig. 

Ett nytt försök 

Det kan synas förmätet och 

påstridigt att inte ge upp. Men 

skräp den som ger sig, tänkte 

jag och skickade den 21/1 

2009 följande brev och bifogad 

artikel med e-post till vice ordföranden 

i Försvarsutskottet: 

Bäste Rolf Gunnarsson! 

Den 2 januari läste jag med intresse 

Din och två kollegers artikel 

i SvD. Jag skrev snabbt en 

replik, som redaktören för Brännpunkt 

gillade. Detta till trots kom 

artikeln inte in. Man skyllde på 

platsbrist. 

Nu hoppas jag att Du och Dina 

kolleger skall läsa och förhoppningsvis 

ta till Er artikelns innehåll. 

Sveriges försvarspolitik och därmed 

försvarsutvecklingen är nämligen inne 

på fel väg. Landets trovärdighet 

som nation står på spel. Några röster 

om detta har börjat höras. Men 

försvarsministern verkar ännu inte 

12

Foto: Studio Färgbilden 

Författaren som chef för Kalmar 

regemente och Försvarsområde 1995. 

ha förstått detta. Förståelsen tycks 

också vara dålig överlag i Moderata 

samlingspartiet. 

Själv är jag pensionerad överste 

och har tjänstgjort 41 år i Försvarsmakten 

på alla nivåer. De 

sista tre befattningarna var chef för 

operativa sektionen i Östra militärområdesstaben 

i två år, brigadchef 

i Eksjö i åtta år och slutligen 

fem år som försvarsområdesbefälhavare 

och regementschef i Kalmar. I 

dessa befattningar och under denna 

tid hinner man samla på sig en del 

erfarenhet. Det som är något förvånande, 

är att ingen sedan någonsin 

frågar efter den. 

Efter min pensionering har jag 

också i 14 år ägnat en hel del tid 

och kraft åt kommunalpolitiken 

och därvid representerat Moderata 

samlingspartiet. 

Med förhoppningen att den försvars- 

och säkerhetspolitiska diskussionen 

efter hand skall präglas 

av erforderlig realism, tillgivne 

Birger Jägtoft 

Svar från Rolf Gunnarsson den 

21 januari: 

Tack för dina synpunkter. Jag skall 

se till att mina kollegor, som sysslor 

med försvarsfrågor, får dina synpunkter. 

M v h 

Rolf Gunnarsson 

Epilog 

Några frågor dyker upp direkt: 

Vad sysslar vice ordföranden i 

Försvarsutskottet med Är det 

inte försvarsfrågor Vad händer 

Pax Baltica i Karlskrona 

I mer än 20 år har det varje höst arrangerats en konferens 

i Karlskrona betitlad Pax Baltica. Konferenserna har 

arrangerats av allmänna försvarsföreningen, i år i samarbete 

med Länsstyrelsen i Blekinge, Karlskrona kommun, 

Blekinge Tekniska Högskola, Marinbasen och Litorina 

Folkhögskola. Konferensernas innehåll har berört säkerhetspolitik, 

ekonomi, kultur och miljö betraktat i ett 

Östersjöperspektiv med lite olika betoning under åren. 

Årets Pax Baltica hålls den 15-16 oktober och har 

arbetsrubriken ”Blev det som vi trodde” Vi avser att 

på olika sätt spegla förhoppningar, ambitioner, bakslag 

och framgångar i den process som startade i slutet 

av 1980-talet och som ledde till de baltiska ländernas 

frigörelse från Sovjetunionen. Dagens och morgondagens 

säkerhetspolitiska situation i östersjöområdet skall 

också belysas. 

sen Måste vi väcka liv i Nils 

Dacke 

För inte särskilt länge sedan 

hade vi både krigsförband och 

ett fungerande beredskapssystem. 

Nu verkar både statsmakten, 

Försvarsmakten och media 

ha fått beredskapsformer och 

krav helt om bakfoten. Dessutom 

tycks både regeringen och 

Försvarsmakten ha kört fast i en 

eller möjligen var sin återvändsgränd. 

Det bör rimligen finnas 

ett eller flera alternativ att använda 

39 miljarder på allt tomt 

prat om ”inriktningen för det 

nya insatsberedda och gripbara 

insatsförsvaret.” är absurt. För 20 

år sedan kunde vi mobilisera 20 

brigader (20 x 5000 man) och 

mycket mera på fem dygn. Idag 

och i framtiden skall det (tillåts 

det) ta ett år att göra åtta ynka 

bataljoner (8 x 1000 man) ”insatsberedda”. 

Låt oss återgå till 

verklighet och realism i vår säkerhets- 

och försvarspolitik. 

Birger Jägtoft är överste och 

ordförande i aff Kalmar län. Han 

har tidigare bland annat varit 

brigad- och regementschef. 

Klockan 13 börjar konferensen i Konserthuset med fyra 

föreläsningar med efterföljande frågestund. 

Ambassadör Mats Bergquist talar om den politiska utvecklingen, 

bankdirektör Bo Kragh från Handelsbanken, 

tidigare verksam i Baltikum, tar sig an den ekonomiska 

utvecklingen, riksdagsledamot Allan Widman talar om 

försvarspolitiken och riksdagsledamot Urban Ahlin ger 

sin syn på säkerhetspolitiken. 

Senare på kvällen blir det middag på Kungsholms Fort. 

Under fredagen den 16 kommer förläsningarnas olika teman 

att diskuteras i olika samtalsgrupper. Dagen inleds 

med författaren Arne Bengtsson som talar över temat: 

Goda grannar Om ryssar och balter. På eftermiddagen 

återsamlas vi för summering av arrangemanget där professor 

Kristian Gerner leder diskussionen. 

debatt 

När konferensen är slut på eftermiddagen den 16 oktober 

hoppas vi ha åtminstone någon form av svar på 

frågan ”Blev det som vi trodde” Programmet ser ut 

på detta sätt. Torsdagen den 15 oktober inleds med en 

presskonferens kl. 10 och därefter lunch på residenset. 

För mer information om Pax Baltica och dess bakgrund, 

gå till paxbaltica.blogspot.com där du också kan 

anmäla dig. Frågor om konferensen besvaras gärna av 

Tom Ohlsson, 0709-28 71 66 eller Birger Werner, 0708- 

34 13 36. 


13

Birger Jägtoft: 

Försvar nu och i 

framtiden 

Åter igen har försvarsminister Sten Tolgfors dokumenterat 

sin inkompetens och sin oförmåga att hantera svensk 

säkerhets- och försvarspolitik. I Svenska Dagbladet den 25/6 

går han till angrepp på oppositionen, som han anser inte 

presenterat något alternativ till regeringens försvarspolitik. 

debatt 

Samtidigt har han själv, regeringen 

och en riksdagsmajoritet 

just givit försvaret en ny inriktning 

som saknar trovärdighet 

och folklig förankring. Tolgfors 

är dock inte ensam bland de 

skyldiga. Låt mig nämna några. 

En är riksdagsledamoten 

Håkan Juholt. Han var ordförande 

i försvarsberedningen 

fram till januari 2007, då han 

efterträddes som ordförande av 

riksdagsledamoten Karin Enström. 

Håkan Juholt är fortfarande 

ledamot i beredningen. 

I en artikel i SvD den 12/6 

anklagar han statsminister Fredrik 

Reinfeldt för att denne skulle 

ha förhindrat försvarsberedningen 

att sammanträda. Om så 

är fallet, kan det möjligen räknas 

till Fredrik Reinfeldts fördel. 

De förslag som lämnades av 

försvarsberedningen under ledning 

av Håkan Juholt ledde till 

en exempellös skövling av det 

en gång väl fungerande svenska 

försvaret. Försvarsberedningen 

under Karin Enströms ledning 

har inte visat sig vara mera konstruktiv. 

En klok statsminister 

lyssnar inte eller bör inte lyssna 

till dåliga rådgivare. 

Birger Jägtoft har en stark tro på 

värnpliktsystemet som baseras på 

det självupplevda. 

maktens utvecklingschef och 

var 2000-2004 rådgivare åt försvarsministern 

innan han fick 

ansvar för långsiktiga planerings- 

och utvecklingsfrågor. 

Med en druckens envishet hävdar 

han att försvarets uppgifter 

kräver anställda. Detta utan att 

försvarets uppgifter, t ex att försvara 

Sverige, blivit tydligt klarlagda. 

Han har ingen dokumenterad 

erfarenhet som krigsförbandschef. 

Han har ingen känd 

erfarenhet av samarbete med reservofficerare 

och värnpliktiga. 

Försvaret var förankrat – tidigare 

Den kompetens som finns 


En dålig rådgivare 

En dålig rådgivare som försvarsministrar 

och överbefälhavare 

uppenbarligen lyssnat till är 

generalmajor Michael Moore. 

Han är sedan 2007 Försvars- 

14

(fanns) i ett väl fungerande 

nätverk av reservofficerare och 

den styrka som finns (fanns) i 

ett fungerande värnpliktssystem 

kan inte överskattas. En av 

de mera framträdande i företagar- 

och finansfamiljen Jeansson 

i Kalmar, ryttmästare Birger 

Jeansson, var stolt över sin 

reservofficersutbildning och att 

genomgående kallas för ryttmästarn. 

Vilken styrka var det 

inte för försvaret och samhället 

att namn som Erik Krönmark, 

Ingvar Kamprad, Jan von 

Konow, Torbjörn Fälldin, Olof 

Palme m fl var reservofficerare. 

Dagsläget och framtiden 

Just nu föreligger inget invasionshot. 

Men det finns andra. 

Skall vi kunna möta de nya hoten, 

måste vi ha tillgång till de 

mest kompetenta människorna. 

Och de finns inte och kommer 

inte att finnas i någon isolerad 

försvarsstruktur. De finns i vårt 

dynamiska samhälle, i teknikföretagen, 

i tillverkningsindustrin, 

i vårt betydelsefulla och 

omfattande utbildningsväsende 

och i väl fungerande statliga 

och kommunala organisationer. 

Om de ges en allmänmilitär 

utbildning, att kombinera med 

sin övriga kompetens, får de en 

allsidig förmåga att medverka i 

försvaret av vårt demokratiska 

samhälle. Utbildningen måste 

självklart ha sådan kvalitet och 

effektivitet att den också skapar 

motivation och samhörighet. 

Med utbildning åt alla, en 

reservofficersinstitution och en 

frivilligutbildning ges försvaret 

en folklig förankring, som i sin 

tur är avgörande för en långsiktigt 

trovärdig svensk säkerhetspolitik, 

både inom och utanför 

allianser eller vid andra former 

av mellanstatligt samarbete. 

Avslutning 

De senaste 15 årens överbefälhavare 

och andra högre chefer 

framstår inte som särskilt kraftfulla. 

Att Försvarsmakten 1994 

blev en myndighet var ett otyg. 

Som regementschef och myndighetschef 

hade man både 

skyldighet och rättighet att yttra 

sig tills Riksdagen fattat beslut. 

Nu råder konformitetens 

tystnad. Namn som Stig Synnergren, 

Carl Eric Almgren, 

Lennart Ljung minner om tider 

med en uppriktig och konstruktiv 

dialog på hög nivå. 

Vad säger då ”den tredje 

statsmakten”, d v s de kritiskt 

granskande medierna Inte 

mycket. Försvarsfrågan lockar 

inte många läsare och heller 

inte många väljare, tycks det, 

när den eviga freden åter verkar 

råda. Åtminstone här och 

nu, som Sten Tolgfors brukar 

säga. SvD har visat sig vara ett 

undantag. En kritisk ledare den 

12/6 signerad Claes Arvidsson 

poängterar att ”det räcker inte 

med en svensk guldkant”. 

”Borde vi inte först diskutera 

försvarets uppgift Jag gissar att 

svenska folket anser att Sverige 

kommer först”. 

Där har SvD sannolikt rätt. 

Vi kan väl inte förvänta oss ett 

nytt Dackeuppror till stöd för 

detta. Men det borde bli en 

valfråga 2010. 

Birger Jägtoft är överste och 

ordförande i aff Kalmar län. Han 

har tidigare bland annat varit 

brigad- och regementschef. 

Medlemmar i 

Stockholm! 

debatt 

För närvarande finns det ingen 

länsavdelning i Stockholm län. 

Ändå pågår det mycket verksamhet 

i regionen som kan intressera 

medlemmar i aff. På 

hemsidan www.aff.a.se kommer 

därför fortlöpande läggas 

in inbjudningar till olika evenemang. 

Använd därför aff:s 

hemsida för att hålla dig uppdaterad! 


Om någon är intresserad att 

starta en länsavdelning i Stockholms 

län, tag kontakt med aff 

generalsekreterare Stefan Ring, 

stefan.ring@aff.a.se, mobil 

0708-30 33 75. 


15

Värnplikten har länge haft en stark ställning i vårt land. Denna länk mellan samhällets medborgare och försvaret kommer nu att brytas. 

debatt 

Lennart Palm: 

Rösta om 

värnplikten! 

Den 16 juni 2009 beslutade Sveriges riksdag med röstsiffrorna 

153-150 att avskaffa den allmänna värnplikten. Beslutet är 

ödesdigert och kan få allvarliga konsekvenser både för landets 

självständighet och för demokratin. Skandalöst nog togs detta 

stora steg utan någon nämnvärd offentlig debatt. Historiskt sett 

är värnplikten i Sverige förknippad med demokratins framväxt 

och konsolidering. 


I äldre tid – fram till 1500-talet 

ungefär – bestod försvaret 

mot yttre fiender till stor del 

av folkuppbåd. Organisationsnivån 

var häradet eller motsva- 

rande. Endast i undantagsfall 

var uppbåden villiga att gå utanför 

sin hembygd – försvarsviljan 

var i hög grad grundad 

på Pro aris et focis, d.v.s. en 

strävan att försvara det egna 

hemmet och härden. 

Efter den tidigmoderna statens 

uppkomst med Gustav Vasa 

upplöstes efterhand uppbåds- 

16

försvaret och ersattes av 

i huvudsak värvade soldater, 

med andra ord 

legoknektar (även det s 

k indelningsverkets soldater 

värvades faktiskt). 

Den stående armén 

lydde under Kunglig 

Maj:t, och den folkliga 

och lokala kontroll 

som funnits under 

medeltiden var i praktiken 

borta. Detta underlättade 

iscensättandet 

av de angreppskrig 

som svenska kungar 

gjorde sig skyldiga till 

på 1500- och 1600-talen. 

Indelningsverket 

som har Karl XI som 

upphovsman ansågs 

med tiden kostsamt 

och tekniskt efterblivet. 

Det avskaffades genom 

1901 års härordning 

och ersattes då av allmän 

värnplikt. Vid det 

laget var arbetarrörelsen 

på frammarsch och 

kraven på rösträttsreformer blev 

alltmer högljudda. Värnpliktsarmén 

kunde anses motiverad inte 

bara av effektivitetsskäl; den 

låg också i linje med tidens stora 

samhällsförändringar. Folkstyret 

kunde bäst garanteras genom 

ett folkförsvar. 

Det svenska värnpliktsförsvaret 

har naturligtvis haft sina 

problem och brister, och länge 

mötte det ett betydande motstånd, 

särskilt bland socialdemokratins 

vänster, ofta då från 

pacifistiska utgångspunkter. Så 

småningom fick det dock ett 

mycket brett folkligt stöd, särskilt 

när det uppfattades som 

ett försvar för Sveriges fredsvilja, 

neutralitet och självständighet. 

Så var exempelvis fallet 

under andra världskriget. Allmänhetens 

stöd bestod under 

kalla kriget. Långt fram i tiden 

har en otillräcklig demokratisk 

kontroll avslöjats – till exempel 

i IB-skandalen på 1970-talet. 

Men värnpliktsförsvaret måste 

nu värderas i förhållande till 

vad vi skall få istället – ett värvat 

s k insatsförsvar. 


Plus och minus 

En fördel med värnpliktsförsvaret 

är att det involverar 

medborgare från alla samhällslager. 

Dess uttalade inriktning 

på försvar av den nationella 

självständigheten i en värld av 

stormaktskonflikter har gett de 

värnpliktiga en hög motivation. 

Visserligen visar historien 

att ett värnpliktsförsvar inte 

nödvändigtvis används till stöd 

för folkrätt och demokrati – 

Nazityskland är ett tydligt exempel 

på detta. Men historien 

visar också att värnpliktsförsvar 

ofta satt gränser för hur en krigisk 

överhet kunnat agera: därom 

vittnar exemplen Ryssland 

och Tyskland i första världskrigets 

slutskede. 

Att USA hade allmän värnplikt 

under Vietnamkriget var 

en omständighet som kraftigt 

stimulerade folkets protester 

mot de styrande – varför skulle 

unga amerikaner dö i en konflikt 

som helt uppenbart inte 

hade någonting att göra med 

försvaret av det egna landet De 

värnpliktigas rop ”Hell no, we 

won’t go” bidrog tvivelsutan till 

att USA till slut fick ge upp det 

orättfärdiga angreppskriget. 

NATO blir lösningen 

Omläggningen av de svenska 

militära resurserna till ett ”insatsförsvar”, 

som skett samtidigt 

med värnpliktens upplösning, 

innebär i själva verket ett 

avskaffande av det nationella 

försvaret som sådant. Stora delar 

av resurserna är nu förlagda 

till Hindukush där den svenska 

kontingenten – sannolikt utsiktslöst 

– bekämpar en folklig 

afghansk motståndsrörelse tillsammans 

med USA. Sannolikt 

kommer beslutet om värnpliktens 

avskaffande mycket snart 

att följas av att Sveriges alliansfrihet 

slutgiltigt upphävs genom 

anslutning till NATO. Argumentet 

torde bli något i stil 

med att ”eftersom vi inte har 

något egentligt försvar måste vi 

söka hjälp utifrån”. 

Men anslutningen till NATO 

kommer att medföra dramatiskt 

ökade risker för Sverige. I likhet 

med det s k insatsförsvaret har 

dagens NATO allt mindre med 

försvar att göra. Snarare handlar 

det om en pakt med geopolitiska 

syften som, när det passar, 

inte väjer för väpnad aggression: 

vi minns alla hur NATO, i strid 

med bl a FN-stadgan, startade 

anfallskrig mot Serbien 1999. 

Och organisationens ledande 

medlem USA för sedan länge 

närmast konstant krig i olika 

delar av världen. Sverige förbinder 

sig genom en NATOanslutning 

att dras in i dessa 

militära äventyrligheter långt 

från sitt eget område. Det ligger 

dessutom i den värvade yrkesarméns 

natur att den är socialt 

skild från befolkningen i gemen, 

vilket, tillsammans med kraftigt 

försämrad folklig insyn, gör den 

mindre demokratisk än värnpliktsarmén. 

Demokratin satt ur spel 

Värnpliktens avveckling i Sverige 

är samtidigt ett symptom 

på att vår demokrati inte mår 

bra. Ingen offentlig debatt om 

reformen skedde veterligen i 

senaste valrörelsen, och inget 

parti hade frågan på sitt valprogram. 

I likhet med fl era 

andra stora förändringar, t ex 

det nya aktiebaserade pensionssystemet 

och Lissabonfördraget, 

har svenska folket i 

praktiken inte haft något val. 

Demokratin har varit satt ur 

spel. Möjligen inbillar sig våra 

politiska eliter att deras ”goda 

vilja” avspeglar viljan i de 

djupa medborgarleden. Erfarenheten 

– och opinionsundersökningarna 

– visar dock 

att så ofta INTE är fallet. Vem 

minns inte folkomröstningen 

om EMU där väljarna gick på 

tvärs mot hela den politiska 

och ekonomiska eliten, trots 

den senares kolossala propagandaöverläge! 

Låt svenska folket få välja mellan 

legotrupper och värnpliktsarmé 

i en folkomröstning! Försvara 

demokratin! 

Lennart Palm är professor 

i historia. 

litteratur 

debatt 


17

Torsten Björkman, Mertil Melin, Niklas Wikström: 

Högkvarteret – 

inte större än 

grannländernas 

Den svenska Försvarsmaktens högkvarter i Stockholm är 

jämförbart i storlek med våra grannländers. Det svenska 

högkvarteret utför nämligen mängder av uppgifter på 

taktisk och operativ nivå, som i våra grannländer har 

organiserats i självständiga enheter. 


18 

I studien ”Den svenska Försvarsmaktens 

Högkvarter – 

analys av dess storlek och organisering” 

– har vi studerat 

och jämfört högkvarteren i de 

tre nordiska länderna med det 

svenska. 

Såväl Norge, Danmark som 

Finland har återupprättat självständiga 

försvarsgrensstaber på 

taktisk nivå. Norska härens stab 

förvandlas nu från en avdelning 

i forsvarsstaben i Oslo till 

en fristående stab i Bardufoss, 

150 mil norrut. Härens operativa 

kommando i Danmark 

har placerats i Karup på Jylland 

och är inte längre en del av 

försvarskommandot i Köpenhamn. 

Den finska arméstaben 

har flyttats tillbaka till sitt gamla 

säte i S:t Michel. 

En jämförelse 

I det svenska högkvarteret är 

den operativa insatsledningen 

en central del. För våra grannländer 

Danmark och Norge är 

det NATO som sköter en stor 

del av sådan verksamhet. Det 

norska försvaret har dessutom 

ett stort ”Fellesoperativt Hovedkvarter” 

som just nu flyttas 

från Stavanger till Bodö. 

I Finland finns alla de regionala 

staberna kvar med viktiga 

uppgifter avseende operativ 

ledning. Finlands militärlän, 

marinkommandon och regionalbyråer 

hette i Sverige militärområden, 

marinkommandon 

och försvarsområden. Men 

dessa staber är i Sverige centraliserade 

och en del av dagens 

högkvarter. 

Ytterligare en skillnad mellan 

våra grannländers militära 

ledning och den svenska, kanske 

den viktigaste, är förhållandet 

till styrande departement. 

I Finland, Norge och Danmark 

lastar inte försvarsdepartementen 

över så mycket av sitt 

beredningsarbete på respektive 

försvarsmakt. De klarar det 

själva. Dessutom är inte våra 

grannländers försvarsministerier 

lika fokuserade vid kontroll 

av kostnadssidan, utan ser mer 

till vad respektive försvarsmakt 

åstadkommer. Förklaringen är 

kanske att våra grannländers 

försvarspolitik har en helt annan 

folklig förankring än den i 

Sverige. Är det inte med svensk 

referensram anmärkningsvärt 

att den danske försvarsministern 

Sören Gade är landets podebatt 

puläraste politiker, 

näst efter NATO:s 

blivande generalsekreterare 

Anders 

Fogh Rasmussen. 

Vi står inte i skamvrån 

I det svenska högkvarteret 

arbetar i 

dag omkring 1 100 

personer. I Finlands 

motsvarande enheter 

arbetar 1 690 officerare 

och civila anställda. 

I Danmark är 

siffrorna 1 170, och i 

Norge 840 men till 

det kommer stora 

kontingenter danska 

och norska officerare 

i NATO:s staber 

samt i synnerhet 

i Norges fall, ett 

mycket större försvarsdepartement. 

Varför skall Sverige 

anses ha för stora 

centrala ledningsoch 

stabsresurser 

Vad som spökar i debatten 

är föråldrade 

jämförelser med 

Norge. Landets tidigare 

försvarsminister 

Foto: Lasse Sjögren/Försvarets Bildbyrå

chockbantade ”Overkommandot” 

mellan 2001 och 2004. 

Det som då skapades var en 

”Forsvarsstab” på 184 personer. 

Men nu skäms man över den 

siffran, den gäller inte längre, 

den är historia. Flera haveriutredningar 

har visat att det 

norska försvarets budgetkrasch 

2004 till stor del kan spåras till 

den dåvarande avvecklingen av 

stabsresurser, som dock ett antal 

högre officerare fick skulden 

för. Vad som också borde 

ha lyfts fram då var att de nya 

norska ekonomistyrningssystemen 

inte höll vad de lovade, 

utan bidrog till den allmänna 

förvirringen. 

Möjliga förändringar 

I vår studie kommer vi fram 

till att en ytterligare bantning 

get fanns med i Thorvald Stoltenbergs 

utredning som lades 

fram i februari i år. 

Genomförs dessa förslag har vi 

ett högkvarter på drygt 500 

personer – med bibehållen 

kompetens. Men vi tycker det 

är hög tid att lämna fixeringen 

vid högkvarterets numerär. I 

stället borde diskussionen koncentreras 

till kvalitén i de beslutsunderlag 

som underställs 

regeringen och högkvarterets 

ansvar för vad som åstadkommes 

i Försvarsmakten. 

Torsten Björkman är professor 

emeritus, Mertil Melin är generallöjtnant 

och Hovstallmästare, 

Niklas Wikström är studierektor 

vid Försvarshögskolans Militärvetenskapliga 

institution. 

Sverige har inte en större militär ledningsorganisation än våra grannländer 

hävdar författartrion. Bilden visar Försvarsmaktens högkvartersbyggnad. 


av det svenska försvarets högre 

ledningsoch stabsresurser vore 

oklok. Men det finns andra 

förändringar som bör diskuteras, 

t.ex. den att bryta ut delar 

och göra dem mer självständiga: 

• Personalfrågorna kan föras 

till en egen myndighet. En 

myndighet där Försvarsmaktens 

HR-Centrum och Pliktverket 

samarbetar. Det ger en 

tydligare gränsyta mellan beställare 

och utförare. 

• Insatsledning och produktionsledning 

kan göras till egna, 

självstyrande, organisationer. 

Vad det gäller insatsledning 

har Norge redan gått den vägen. 

• Arbetet med en gemensam 

nordisk operativ planeringscell 

är ett lovande initiativ. Försladebatt 

19


säkerhetspolitik 


20 

NATO och 

Frankrike 

Den atlantiska alliansens 

ledare möttes 

den 3-4:e april 

innevarande år i 

Strasbourg, och 

NATO:s toppmöte 

innehöll som väntat 

ceremonier för 

att högtidlighålla alliansens 

60 – år av framgångsrikt 

säkerhetsbyggande. Samtidigt 

fanns många svåra utmaningar 

att behandla. Afghanistan 

var ett huvudämne 

där europeisk acceptans 

verkar finnas för USA:s 

nya strategi. Å andra sidan 

är det troligt att ytterligare 

militära bidrag till ISAF 

från vår sida av Atlanten 

blir begränsade. Frankrike 

kunde hälsas välkommen 

tillbaka som fullvärdig 

medlem av alliansens 

militära samarbete samtidigt 

med att Albanien och 

Kroatien välkomnades som 

NATO-medlemmar. 

Danmarks statsminister Anders 

Fogh Rasmussen blev ny generalsekreterare 

trots det turkiska 

motståndet. Ankaras negativa 

hållning sammanhänger 

med att Danmark uppfattas negativt 

av många muslimer efter 

publiceringen av Muhammedteckningarna 

i en dansk dagstidning, 

och frånvaron av en 

ursäkt från den danske statsministern 

förstärkte den negativa 

inställningen. 

Två mycket viktiga 

säkerhetspolitiska händelser 

skedde i våras som det fi nns 

anledning att se tillbaka på 

och kommentera. 

Med Frankrike som fullvärdig 

medlem av den atlantiska 

alliansen kommer de 

europeiska ståndpunkterna 

sannolikt att få ökad tyngd. 

Obamaeffekten 

Européerna verkar, åtminstone 

delvis, benägna att gå president 

Obamas önskemål till mötes, 

något som till del kan spåras 

till den positiva hållning till det 

transatlantiska samarbetet som 

den nya regimen i Washington 

visat. Det har talats i nästan euforiska 

termer om en ny era i 

relationerna mellan NATO:s 

europeiska medlemmar och 

USA, något som inte minst kan 

härledas till de förhoppningar 

som kommit att knytas till den 

nye presidentens person. Hans 

betoning av NATO:s europeiska 

medlemsländer som viktiga 

samarbetspartners, har välkomnats 

i huvudstäderna på vår sida 

av Atlanten och den så kallade 

”Obama-effekten” verkar 

hålla i sig. 

Opinionerna i de europeiska 

länderna ser något vitaliserande 

nytt i individen Barak 

Obama, något som inte minst 

välkomnandet i Prag under 

hans första rundresa i Europa 

gav bevis på. Hans karisma 

och sätt att kommunicera budskap 

som alla förstår betyder

edömningsvis mycket för det 

nödvändiga stärkandet av de 

transatlantiska banden och därmed 

för européernas uppfattning 

om NATO. 

Afghanistan – huvudfrågan 

Afghanistan är alliansens första 

riktigt stora utmaning, och 

medvetenheten om detta verkar 

ha fått genomslag i form av 

en europeisk acceptans för en 

amerikansk strategi vars konsekvens 

bland annat är ökade 

satsningar militärt. Vilka ytterligare 

militära bidrag som kommer 

att ha europeiska NATOländer 

som avsändare återstår 

att se, men sannolikt blir dessa 

mycket begränsade, beroende 

på mycket måttlig entusiasm 

bland opinionerna i Europa för 

kriget i Afghanistan. Ett tydligt 

utslag för denna syn var de demonstrationer 

som ägde rum 

på Strasbourgs gator i samband 

med toppmötet där inslaget av 

unga européer var påtagligt. 

Ett substantiellt europeiskt 

militärt bidrag utöver de 

förband som redan finns i Afghanistan 

är osannolikt. USA 

kommer att svara för den helt 

övervägande delen av truppförstärkningarna. 

Ytterligare 

21 000 amerikanska soldater 

insätts i Afghanistan i tillägg till 

de 38 000 som tidigare beslutades 

och redan finns på plats. 

Således blir kriget i Afghanistan 

”amerikaniserat”. Uppgifter 

cirkulerar om att Storbritannien 

överväger att bidra med 

ytterligare 2 000 soldater till de 

redan 8 000 som finns på plats 

medan Frankrike tvekar mot 

bakgrund av de förstärkningar 

man sände under fjolåret. 

Andra framtidsfrågor 

Insatser för att bistå Pakistan 

i syfte att försvåra för talibanstyrkor 

att operera i gränsområdet 

mellan detta land och Afghanistan 

samt att använda pakistanskt 

territorium som basområden 

har stor betydelse för 

utgången av kriget i Afghanistan. 

Utöver pakistanska militära 

insatser är amerikanska luftoch 

missilangrepp samt insatser 

med specialstyrkor möjliga. 

Specialstyrkor från ett antal europeiska 

länder kan vara aktuella. 

Sannolikast är att dessas 

hemmahörighet i så fall är 

Storbritannien och Frankrike. 

En dialog med Iran är angelägen 

såväl för USA som för 

européerna där koordinering 

av politiken mellan EU och 

Washington kan vara av stor 

betydelse. För att man ska lyckas 

i Afghanistan, i Irak och i 

Mellersta Östern krävs en samförståndspolitik 

med Teheran. 

Parterna behöver varandra. 

Iranska gastillgångar skulle 

kunna få avsättning på marknaderna 

i Nordamerika och inom 

EU, och den iranska marknaden 

har ett mycket stort behov 

av västlig teknik och varor. 

I tillägg skulle en samförståndslinje 

mellan Iran och USA/ 

NATO/EU utgöra en balans 

mot ryska maktambitioner. 

Ryssland, NATO och territoriellt 

försvar 

Förbättrade relationer till Ryssland 

står högt på agendan. Efter 

kriget i Georgien hösten 

2008 finns tecken på normaliseringssträvanden 

till Moskva. 

Ett sådant var president Obamas 

samtal med sin ryske kollega 

Dmitri Medvedev om ett 

återupptagande av förhandlingarna 

om reducerade kärnvapenarsenaler, 

ett initiativ som 

synbarligen blivit en opinionsmässig 

såväl som diplomatisk 

framgång för USA:s nyvalde 

president. 

Nära kopplad till Ryssland 

är den numera nära nog ständigt 

aktuella frågan om alliansens 

utvidgning. Välkomnandet 

av Albanien och Kroatien kan 

ses som tämligen okontroversiellt 

medan däremot Georgiens 

och Ukrainas ambitioner om 

medlemskap torde få vänta. 

Likaledes nära sammanhängande 

med Ryssland har 

frågan om ett nytt strategiskt 

koncept för alliansen. Bland 

andra vill Norge och Polen 

se en refokusering på försvaret 

av NATO:s eget territorium 

där orsaken till önskemålet 

får sökas i en totalt sett 

negativ utveckling i Ryssland. 

I detta sammanhang är frågan 

om möjligheterna för NATO 

att försvara det tre baltiska republikerna 

intressant. Utgående 

från de geostrategiska förutsättningarna 

bildar Östersjöregionen 

en helhet och det 

känns helt berättigat att ställa 

frågan vilka reella möjligheter 

NATO ser då det gäller försvaret 

av de tre Baltiska republikerna 

utan tillgång till Finländskt 

och Svenskt territorium. 

Frankrike 

Frankrikes återinträde som fullvärdig 

medlem i den atlantiska 

alliansen har stort symbolvärde 

med en timing som var noga 

övervägd. Att detta skedde i 

samband med NATO jubileet 

förstärkte intrycket av den atlantiska 

alliansen som en tämligen 

vital 60-åring. Det franska 

beslutet stärker samtidigt 

den transatlantiska länken på 

ett högst konkret sätt. Händelsen 

öppnar upp för ett förtroendefullare 

samarbete mellan 

NATO och EU. Frankrike var 

ursprungligen ett av NATO:s 

grundare och kärnländer, varför 

återinträdet får den förstärkande 

symboleffekten av en 

utsträckt hand, inte minst mot 

USA där den nya administrationen 

i Washington direkt svarade 

med ett välkomnande uttalande. 

Återinträdet har gett näring 

åt en politisk debatt i Frankrike 

där kritiska röster höjts i 

den Gaullistiska grenen av Sarkozys 

eget center-höger parti. 

Det var generalen och presidenten 

Charles de Gaulle som 

1966 dirigerade Frankrike ut ur 

NATO:s militära del, stängde 

de amerikanska baserna i landet 

och såg till att NATO-högkvarteret 

fick lämna Paris. De 

Gaulle tog beslutet utan mera 

ingående konsultationer. Han 

informerade sin amerikanske 

kollega per brev och därefter 

parlamentet. Den franske presidentens 

beslut representerade 

ett för dåtiden enormt baksäkerhetspolitik 


21



slag för alliansen i en situation 

karakteriserad av ett kallt krig 

med en klar potential för att 

bli varmt. President de Gaulles 

ställningstagande renderade 

chockvågor i Europas huvudstäder 

och särskilt starka blev 

de i USA med konsekvens att 

en djup spricka utvecklades i 

förhållandet mellan Washington 

och Paris, något som åter 

blev mycket tydligt i samband 

med USA:s invasion av Irak 

2003. 

Politiskt ledarskap 

President Sarkozy har visat 

prov på ett betydande politiskt 

ledarskap. Han har mycket tydligt 

deklarerat Frankrikes primära 

hemvist i västlägret. Likaså 

har han starkt argumenterat 

för att nya hot skapar ett behov 

av ett djupare militärt samarbete 

och att detta också ligger 

i hela Europas intresse. Nicolas 

Sarkozy har i mycket tydliga 

formuleringar gått emot 

dem som han uppfattar förordar 

mindre samarbete, där han 

hävdat att svaga allianser inte 

tjänar något syfte. Ett viktigt 

argument har varit att det franska 

återinträdet stärker västs 

kamp mot icke statliga aktörer 

som nyttjar terrorvapnet. 

Även om opinionsundersökningar 

pekat på att presidenten 

har stöd för sin NA- 

TOvänliga hållning så har politiska 

motståndare tagit tillfället 

i akt och hävdat att han svikit 

de Gaulles vision om det totalt 

fria Frankrike (läs fritt från 

USA:s påverkan). 

Stärkt fransk – och europeisk röst 

Betonas skall att Frankrike aldrig 

utträdde ur NATO men 

har stått utanför den centrala 

beslutsprocessen i alliansen 

under mer än fyra decennier. 

Den nya situationen i och med 

återinträdet som fullvärdig alliansmedlem 

innebär inte bara 

att de franska ståndpunkterna 

kan förväntas få ett starkare genomslag 

i NATO utan också 

de övriga europeiska medlemsländernas. 

Det vore naivt att 

räkna med att Paris kommer att 

vara en följsam allianspartner, 

snarare kan vi, med utgångspunkt 

i fransk politisk tradition, 

förvänta oss tydliga franska 

ställningstaganden i många 

olika frågor. 

Frankrikes återinträde som 

fullvärdig medlem av alliansen 

har från militärt praktiska synvinklar 

små konsekvenser eftersom 

landet redan är en aktiv 

deltagare i NATO:s operationer. 

De politiska och psykologiska 

signaleffekterna är däremot 

stora, givet landets position 

som en av Europas stormakter. 

Tiden efter 1966 då Frankrike 

lämnade det militära samarbetet 

i NATO har inneburit att de 

europeiska medlemsländerna i 

många frågor tvingats att inta 

en europeisk alternativt USAvänlig 

hållning, ett val mellan 

atlantism kontra mera uttalade 

europeiska ståndpunkter. Det 

franska beslutet innebär ett definitivt 

slut på synen att Europa 

med Frankrike som dirigent 

skulle sträva efter att utgöra en 

militär motvikt till USA. Det 

skall också nämnas att president 

Sarkozy hade med NATOfrågan 

på agendan under sin 

presidentvalkampanj 2007. 

Militärt viktigt 

Franska styrkor har deltagit i 

NATO-ledda missioner sedan 

mitten av 1990-talet, bland annat 

i Bosnien, Kosovo och Afghanistan. 

Landet tillhör de fem 

tätnationerna vad gäller truppbidrag 

och är ekonomiskt den 

fjärde största bidragsgivaren till 

alliansen. 

Genom att åter verka fullt 

ut inom ramen för det militära 

samarbetet får Paris ett direkt 

infl ytande över planläggning 

och genomförande av NATOledda 

insatser genom att franska 

officerare placeras på centrala 

poster i alliansens kommandokedja. 

NATO:s engagemang i Afghanistan 

har skett utan ingående 

debatt kring alliansens långsiktiga 

strategi, och här kan det 

förväntas att Frankrike kommer 

att göra sin röst hörd med 

Washington som måhända en 

mera samarbetsvillig medspelare. 

USA kommer inte heller efter 

Frankrikes inträde att sympatisera 

med européernas försiktighet 

med att använda militära 

maktmedel, men det franska 

medlemskapet kommer att göra 

européernas röst starkare samtidigt 

som USA behöver ta särskild 

hänsyn till såväl Frankrikes 

som Storbritanniens röster, 

två länder med trupper insatta 

i stridshandlingar, med expeditionär 

tradition och förmåga 

samt med egna kärnvapenstyrkor. 

Försvarsministern har uttalat 

Frankrikes stöd för fortsatt 

militär närvaro i Afghanistan 

samtidigt som det klargjordes 

att det inte får handla om obegränsad 

tid. Frankrike betonar 

vikten av att börja planera för 

överlämnandet av säkerhetsansvaret 

till afghanerna själva och 

att NATO-styrkorna lämnar 

landet. Frankrike har 2 800 soldater 

i Afghanistan, det fjärde 

största styrkebidraget efter USA, 

Storbritannien och Tyskland. 

Det har aviserats att Frankrike 

inte kommer att delta i 

NATO:s nukleära planeringskommitté 

och det har tydliggjorts 

att Frankrike kommer 

att bibehålla en självständig nukleär 

slagstyrka. I sammanhanget 

bör det erinras om att det 

franska kärnvapenprogrammet 

var helt och hållet nationellt, 

medan Europas andra kärnvapenmakt, 

Storbritannien köpte 

färdigutvecklad teknologi från 

USA. 

Några viktiga frågor 

Frankrikes utträde ur NATO:s 

militära samarbete för fyrtiotre 

år sedan, stärkte landets politiska 

position i tredje världen. 

Det spekuleras nu om landets 

röst bland dessa stater skall försvagas 

i och med beslutet om 

att åter bli fullvärdig medlem 

av NATO. Möjligheterna till 

en sådan utveckling finns, utgående 

ifrån att det franska beslutet 

kan stärka västfientliga 

aktörers argument. Samtidigt 

kan det antas att i de delar 

av tredje världen där Frankrike 

har starka intressen kom- 

22

mer man att vara mycket aktiv 

för att bibehålla största möjliga 

positiva Frankrikebild, bland 

annat genom infrastrukturella 

satsningar samt direkt ekonomiskt 

och militärt stöd. President 

Sarkozys afrikanska rundresa 

i slutet på mars i år är en 

tydlig indikation på just detta. 

Bland annat bedöms presidenten 

lugna de som oroas av franska 

truppreduceringar i Afrika. 

Dessa avses balanseras av de resurser 

som kommer att finnas i 

det baskomplex som Frankrike 

etablerar vid Persiska viken. 

Samarbetet med USA kommer 

att bli en central fråga. Även 

med president Obama i Vita 

Huset kan det förväntas uppstå 

stora åsiktsskillnader mellan 

USA och Frankrike/de europeiska 

allierade i frågor som exempelvis 

berör styrke- och ekonomiskt 

bidrag till insatsen i Afghanistan, 

förhållandet till Ryssland 

samt NATO-kandidaturen 

för Ukraina och Georgien. 

Den starka signalen om 

enighet och uppslutning för 

NATO som det franska beslutet 

innebär, tillsammans med 

det faktum att alliansen idag 

består av 26 länder med Kroatien 

och Albanien som inkommande 

medlemmar, välkomnas 

knappast i Moskva. Men detta 

överskuggar inte det faktum 

att ryska ekonomiska intressen 

för närvarande snarare talar 

för islossning vis-a-vis Europa 

och USA. President Sarkozy 

har också tydligt pekat på vikten 

av ett nytt partnerskapsförhållande 

med Ryssland. 

Frankrikes återinträde som 

fullvärdig medlem av den atlantiska 

alliansen skedde i Strasbourg, 

en stad som står som 

symbolen för 60 år av fred och 

samarbete i Europa. Detta blev 

en stark markering av europeisk 

enighet där värdskapet 

delades mellan Tyskland och 

Frankrike, också detta av stort 

symbolvärde. 

Överstelöjtnant Tommy Jeppsson 

är lärare i strategi vid Försvarshögskolan 

i Finland och redaktör för 

vårt försvar. 

Erik Cornell: 

Rapallosyndromet 

Den tysk-ryska gasledningens 

historiska och politiska bakgrund 

Utrikesministrarna Rathenau och 

Chicherin skriver fördraget. 

År 1683 tvingades de osmanska 

trupperna att häva belägringen 

av Wien. Därmed var det islamska 

och turkiska hotet mot Europa 

avvärjt. Men det avlöstes 

omgående av Ryssland som det 

nya hotet från öster. Det första 

offret blev det svenska östersjöväldet, 

som Ryssland erövrade 

i förbund med Danmark och 

Polen och som följdes av senare 

landvinningar både västerut 

och söderut. I samverkan med 

Österrike och Preussen delades 

Polen mot slutet av 1700-talet, 

och genom överenskommelsen 

med Napoleon i Tilsit 1807 

fick tsaren fria händer att också 

stycka Sverige genom att erövra 

Finland. Under 1800-talet 

fortsatte expansionen i Sibirien, 

Kaukasus och på Balkan. 

Englands politik gick i allmänhet 

ut på att alliera sig 

med de näst starkaste kontinentalmakterna 

mot den starkaste 

– mot de habsburgska 

kejsarnas Österrike-Spanien på 

15-1600-talen, mot bourbonernas 

och Napoleons Frankrike 

på 17-1800-talen, därefter 

mot den ryska expansionen till 

Medelhavet, sedan mot Kaiserns 

och Hitlers Tyskland under 

1900-talet och till sist åter 

mot Rysslands expansion under 

det kalla kriget. Rysk politik 

byggde däremot som ovan 

visats på att samarbeta med de 

starkaste för att tillägna sig territorium 

från de svagare. I detta 

syfte samverkade tsarerna framgångsrikt 

med i tur och ordning 

Sveriges, Polens och Osmanska 

rikets vedersakare. 

För östersjöområdets vidkommande 

avtecknar sig här 

ett tydligt mönster. När Moskva 

väl erövrat Sveriges baltiska 

områden fortsatte man expansionen 

mot Polen som delades 

med Preussen och Österrike. 

När Napoleon styrde över Europas 

öden slöt tsar Alexander 

med honom fördraget i Tilsit 

som möjliggjorde erövringen 

av Finland. Vid Östersjön fanns 

därefter bara fyra strandstater, 

Danmark, Sverige, Tyskland 

och Ryssland. Men efter första 

världskrigets konvulsioner frigjorde 

sig Finland, de baltiska 

staterna och Polen och bildade 

egna stater och antalet strandstater 

växte till de naturliga åtta. 

De landhungriga stormakterna 

tålde inte detta utan upprepning 

av historien förestod. 

Efter första världskrigets turbulens 

blev det angeläget att 

återställa en övergripande europeisk 

ordning efter förebild 

av Westfaliska freden, Wienkongressen 

och den ’europeiska 



23

24vårt försvar 3 ’09säkerhetspolitik 

konserten’. Varaktig fred förutsätter 

någon form av ömsesidigt 

respekterad maktbalans, men 

det första världskrigets segrare 

var förblindade av både sina revanschkänslor 

och framgångar 

och genomdrev en diktatfred. 

I Versailles ommöblerades hela 

den central- och östeuropeiska 

kartan utan tysk och rysk medverkan, 

och på den grundvalen 

blev varje europeisk ordning givetvis 

inte bara dödfödd utan 

en utmaning mot de uteslutna, 

som ansåg sig ha blivit förfördelade. 

På territorium som tillhört 

de fallna imperierna skapade 

Versaillesfrederna ett dussin 

nya nationer i Östeuropa, vilkas 

gränser skapade etniska motsättningar 

och bröt sönder ekonomiska 

strukturer och handelsmönster. 

Redan 1922 blev 

det därför dags att i Genua sammankalla 

den första europeiska 

efterkrigskonferensen, varvid 

Tyskland och Ryssland-Sovjetunionen 

åter fick delta som likaberättigade 

parter. De tog tillfället 

i akt att i en separatförhandling 

i det närbelägna Rapallo 

överraska omvärlden med 

att sluta fredsavtal och upprätta 

diplomatiska förbindelser. Denna 

manifestation ledde till konferensens 

sammanbrott, vilket 

illustrerade att inget internationellt 

samarbete kan äga rum utan 

hänsynstagande till viktiga 

aktörers medverkan. År 1935 

tilläts Italien erövra Etiopien – 

det var då dess kejsare med anledning 

av NF:s oförmåga att 

stå emot diktaturernas framfart 

uttalade de profetiska orden ”i 

dag har vi drabbats, i morgon 

blir det er tur”. Den turen drabbade 

först Spanien och sedan 

Versaillesordningens Östeuropa, 

där den skulle visa att Rapalloandan 

hade sin förebild i 

tidigare överenskommelser av 

typ Tilsitfördraget och Polens 

delningar – hur kontinentens 

starkaste makter tilläts staka ut 

de territoriella gränserna. År 

1938 annekterades Österrike 

och träffades överenskommelsen 

i München, varigenom även 

Tjeckoslovakien tvingades underkasta 

sig Hitler. Det var uppenbart 

att Polen stod i tur och 

när de vankelmodiga demokratierna 

förklarade sig beredda 

att ställa upp för Polen blev 

de inte trodda. Inför krigsutbrottet 

1939 överraskade Tyskland 

och Ryssland igen, precis 

som i Rapallo, sin omvärld med 

den ödesdigra Molotov-Ribbetroppakten. 

Den erbjöd tydliga 

paralleller med Tislitfördraget – 

Sovjetunionen gavs fria händer 

i Östersjöområdet vilket innebar 

Polens förnyade delning, en 

återerövring av de baltiska staterna 

samt ett misslyckat försök 

att återta Finland. 

Det andra världskriget satte 

Sovjetunionen i tillfälle att 

återigen sluta sig samman med 

den starkaste maktkonstellationen 

på den europeiska kontinenten, 

nämligen de allierade 

med USA i spetsen. Resultatet 

blev 1945 års Jaltaöverenskommelse, 

som fått ge namn 

år den europeiska ordning som 

skulle råda fram till Sovjetunionens 

upplösning. Det låter 

sig sägas att Jaltaordningen på 

sätt och vis återställde gränserna 

efter Wienkongressens principer 

med den förändringen att 

Ryssland utökade sin maktsfär 

genom att besätta Östtyskland, 

hela Polen som dessutom flyttades 

västerut, Tjeckoslovakien 

och Ungern liksom Rumänien 

och Bulgarien, som tillhörde 

de territorier på Balkan som 

Osmanska riket tvingats frisläppa 

redan på 1800-talet. 

Efter 1990 – mot en ny 

världsordning 

Jaltafördraget kan inte ha undgått 

att befästa Moskvas övertygelse 

om att överenskommelser 

med kontinentens starkaste 

maktkonstellation var ett förträffligt 

ledmotiv i rysk utrikespolitik 

och nyckeln till fortsatta 

framgångar. Men man dröjde 

sig kvar i ett svart-vitt tänkandes 

ideologiskt inflexibla övertro på 

det egna vägvalet. Chrusjtjov 

hävdade på 1950-talet att kommunismen 

skulle segra därför 

att tredje världens invånare i sina 

magar skulle bli övertygade 

om det statssocialistiska systemets 

överlägsenhet. Hans efterträdare 

framhärdade i denna politik 

trots att sovjetväldet alltmer 

sackade efter den marknadsekonomiska 

omvärldens utveckling 

i vetenskaper och välfärd. Just 

i det delade Tyskland åskådliggjordes 

det statssocialistiska systemets 

bristande prestationsförmåga 

på ett obarmhärtigt sätt. 

Kalla krigets groteska världsordning 

blev därför egentligen 

dödsdömd redan med 1985 års 

generationsskifte i Kreml. De 

nya makthavarna med Gorbatjov 

i spetsen hade insett nödvändigheten 

av att ompröva 

den förda politiken på grund av 

såväl ekonomiska, politiska som 

allmänmänskliga skäl. Ett ifrågasättande 

av den rigida konfrontationspolitiken 

och en normalisering 

av förbindelserna med 

väst inleddes i syfte att främja 

avspänning och frigöra resurser 

för ekonomisk utveckling i teknologisk 

och utvecklingsvänlig 

riktning. Av allt att döma trodde 

han sig inte behöva genomföra 

genomgripande reformer utan 

att det skulle kunna åstadkommas 

inom ramen för ett i såväl 

politiska som ekonomiska 

avseenden uppmjukat socialistiskt 

system. För att nå dessa mål 

var Gorbatjov beredd att lossa 

greppet över Warszawapaktens 

medlemsstater och tillåta dem 

att bli mer oberoende och demokratiska. 

Nyckelfrågan torde 

ha varit att acceptera den ofrånkomliga 

förutsättningen för en 

varaktig avspänning, nämligen 

Tysklands återförening. 

Men när det gällde villkoren 

för denna gick utvecklingen 

honom ur händerna och han 

fick uppleva inte blott Warszawapaktens 

upplösning och den 

ryska krigsmaktens reträtt och 

påföljande sönderfall, utan också 

hur han själv i en inrikespolitisk 

maktkamp utmanövrerades 

från allt inflytande. Omvärlden 

bevarar Gorbatjov i tacksamt 

minne för att ha banat väg för 

Kalla krigets slut och de europeiska 

kommunistdiktaturernas 

övergång till demokrati. Men 

hans politik och vägval föreföll 

redan samtiden som svår-

förklarlig och påverkad av felkalkyler. 

För att ha nått positionen 

som nummer ett i Sovjetunionen 

måste han dock ha 

varit en skicklig taktiker och 

rationellt resonerande politiker. 

Förklaringen torde därför ligga 

i att han var präglad av en 

instängd och traditionsbunden 

intellektuell miljö, vars nedärvda 

fördomar ledde honom till 

felaktiga slutsatser rörande omvärldens 

ställningstaganden och 

värderingar. Han torde ha levt 

i en statisk världsbild och inte 

uppfattat den avimperialisering 

som blivit självklar i Västeuropa 

genom kolonialväldenas upplösning. 

Gorbatjov synes därför 

ha trott att det skulle gå att vrida 

klockan tillbaka till försovjetisk 

tid och bli betraktad av omvärlden 

på samma sätt som han 

själv gjorde, nämligen som en i 

ledet av de ryska härskare, som 

i århundraden förhandlat med 

sina västeuropeiska stormakterna 

om ändringar av gränser och 

om småstaters överlevnad och 

uppstyckning. Han ville utnyttja 

sina förbindelser med västmakterna 

till att förhandla om 

riktlinjerna för den nya ordning 

som i avspänningens tecken 

skulle avlösa Jalta. 

Ett nytt Rapallo 

Mot denna bakgrund skulle 

det i Gorbatjovs ögon ha fallit 

sig naturligt att för Sovjetunionens 

vidkommande återanknyta 

till den beprövade politiken 

att liera sig med den starkaste 

makten på kontinenten. Detta 

hade nu blivit det USA-ledda 

NATO där Tyskland, liksom 

i EU, var den starkaste europeiska 

medlemmen som alltså 

återigen innehade nyckelpositionen 

i Västeuropa. Det blev 

alltså i praktiken fråga om ett 

nytt Rapallofördrag. Sovjetunionen 

kunde erbjuda Tyskland 

en återförening och därmed en 

förstärkt maktposition på kontinenten 

samt skulle som motprestation 

erhålla bekräftelse på 

en orubbad framtida ordning i 

området mellan Östersjön och 

Svarta havet. Det innebar alltså 

att Sovjetunionen släppte greppet 

över Östtyskland men i övrigt 

räknade med att den ryska 

hegemonin i östra Europa 

skulle bevaras intakt. Detta scenario 

är en rekonstruktion av 

Gorbatjovs världsbild, kalkyler 

och målsättning som gör hans 

handlingssätt både begripligt 

och, från hans utgångspunkter, 

realistiskt. 

Den europeiska symfoniorkestern 

Men ur västlig synpunkt var scenariot 

inte verklighetsförankrat. 

För Rysslands vidkommande 

framstår den ovan redovisade 

historiska kontinuiteten som 

normgivande med ledstjärnorna 

Poltava och Nystad, Polens delningar, 

Tilsit och Fredrikshamn, 

Wien- och Berlinkongresserna, 

Rapallo och Molotov-Ribbentroppakten 

samt Jalta. För alla 

dessa utom de två förstnämnda 

hade västliga stormakter haft sitt 

beskärda medansvar. Ur västlig 

synvinkel innebar emellertid efterkrigstiden 

att stormakternas 

traditionella maktkombinationer 

i Västeuropa övergivits till 

förmån för nationalstaternas frivilliga 

samverkan inom ramen 

för EU. Tysklands liksom de övriga 

europeiska nationernas lojalitet 

var därigenom bunden till 

den nydaning av Europa, som 

hör ihop med den västeuropeiska 

ekonomiska integrationen 

och uppbyggnaden av EU. 

På samma sätt som 1800-talet 

födde den stormaktsdominerade 

Europeiska konserten skulle 

man kunna säga att det under 

kalla kriget växte fram en europeisk 

symfoniorkester, där allt 

fler europeiska nationer kunde 

delta med sina instrument i en 

unison samverkan för att trygga 

och sprida de demokratiska 

rättsstatsinstitutionerna i hela 

Europa. 

Ett paradigmskifte hade 

ägt rum. Det grundade sig på 

att i dagens värld äganderätten 

till bördig jord och territorium 

har förlorat mycket 

av sin dragningskraft som kriterium 

på politiskt inflytande 

och makt. Numera gäller i allt 

högre utsträckning ekonomisk 

kapacitet. Det tydligaste exemplet 

utgör Japan som före andra 

världskriget eftersträvade territoriell 

maktutvidgning, vilket 

ledde till katastrof – därefter 

koncentrerade sig landet 

på ekonomiskt inflytande och 

blev oerhört framgångsrikt. 

Ännu föreligger dock ett undantag 

från den nya huvudregeln, 

nämligen om territoriets 

’bördighet’ ligger i att utgöra 

förbindelseled för strategiska 

råvaror som transporteras 

över land. Därmed avses givetvis 

rörledningar för gas och olja, 

som visat sig betydelsefulla 

på grund av de industrialiserade 

ländernas beroende av en 

ständigt ökande energiimport. 

Sovjetunionen innehade 

tillräckliga oljekällor för att 

hålla både sitt imperium utanför 

världsmarknadspriserna och 

profitera på prisökningarna vid 

export till omvärlden. På denna 

grund kunde alla medlemmar 

i det ekonomiskt avskärmade 

östblocket utveckla sina 

näringsliv med stöd av energipriser 

som i det internationella 

sammanhanget framstod 

som subventionerade. Upplösningen 

av sovjetimperiet ledde 

till att den Ryska Socialistiska 

Federativa Rådsrepubliken 

(RSFSR) omdöptes till Ryska 

federationen. Men det förblev 

ett multinationellt imperium 

av traditionellt etniskt slag, som 

styrs av sina ursprungliga erövrare 

vilka också utgör folkmajoriteten. 

Med andra ord behölls 

1800-talsstrukturen i stort 

sett intakt och den Ryska federationen 

är lika litet beredd 

att tolerera etniska minoriteters 

självständighetssträvanden 

som någonsin det gamla tsarriket 

eller sovjetväldet. Detta belyses 

på ett eftertryckligt sätt av 

Tjetjeniens öde och Moskvas 

attityder gentemot grannstater 

som Georgien, Estland, Lettland 

och Ukraina. 

Sovjetunionens upplösning 

innebar att de subventionerade 

priserna villkorades, vilket 

fick vittgående konsekvenser i 

form av högre priser eller krav 

på motprestationer från de traditionella 

kunder som tidigare 



25

26vårt försvar 3 ’09säkerhetspolitik 

varit folkdemokratier i Moskvas 

ledband. Inledningsvis uppkom 

en uppenbar intressekonfl ikt 

mellan kravet på politiskt och 

ekonomiskt oberoende och det 

faktiska beroendet av subventionerade 

ryska energileveranser. 

Några av dessa länder, som 

Polen, Ukraina och Bulgarien, 

var inte blott kunder utan även 

transitländer för rysk export genom 

att rörledningarna anslutits 

till Västeuropa. Detta satte dem 

i ett förhandlingsläge gentemot 

Ryssland, som i flera fall urartade 

till meningsmotsättningar rörande 

såväl priset som avgiften 

för transiteringen. I varierande 

utsträckning kom de att se sig 

föranledda att anklaga Ryssland 

för att använda handeln med 

energi som ett medel för Moskva 

att utsätta dem för utrikespolitisk 

utsträckning och även för 

att ha avbrutit energileveranser 

på grund av missnöje med deras 

ställningstaganden i politiska 

frågor. Visserligen är ekonomiska 

sanktioner som medel för 

politisk påverkan mindre stötande 

och uppseendeväckande 

än väpnade hot och våldsaktioner 

– men det är ovedersägligt 

att sådana påtryckningsmedel 

inte hör hemma i umgänget 

mellan civiliserade nationer. En 

politik som syftar till att bevara 

en imperialistisk struktur låter 

sig svårligen förenas med de 

självständighetssträvanden som 

sedan länge dominerar omvärlden 

och som begärligt anammats 

av de stater som under de 

senaste årtiondena gripit årtusendets 

tillfälle att söka sig till 

EU och NATO för att äntligen 

undslippa det ryska strupgreppet 

mot deras självständighet. 

Östersjön – det eviga Rapallooffret 

Viktigare än prisnivån upplevs 

de politiska aspekterna som 

ligger i att själva leveransen av 

energi kan utnyttjas som påtryckningsmedel 

i de bilaterala 

förbindelserna. Under sådana 

omständigheter riskerar förutsättningarna 

och frestelserna för 

att utöva Rapalloliknande påtryckningar 

att bli oemotståndliga. 

Medan etablerade sjörutter 

synes fungera tillfredsställande på 

grund av havens frihet kvarlever 

misstänksamheten då det gäller 

rörledningar, vilket innebär att 

paradigmskiftet till prioritering 

av produktion och handel framför 

territoriell kontroll i icke 

ringa grad hämmas och fördröjs 

i östra Europa. En transiteringsstat 

som Ukraina har hamnat på 

kollisionskurs jämväl med andra 

grannar när man hävdat sina intressen 

mot den ryske leverantören. 

Så kan också det mångfaldiga 

Rapallooffret och nuvarande 

EU- och NATO-medlemmen 

Polen hamna i kläm 

mellan NATO- och EU-kollegan 

Tysklands och den Ryska 

federationens gemensamma intressen, 

något som är uppenbart 

oförenligt med både EU:s och 

NATO:s syften. 

Ett annat exempel på denna 

sorts intressekonflikter är den 

oljeledning som planeras genom 

Östersjön från Ryssland 

till Tyskland. Den skall dras från 

ryskt territorium inne i Finska 

viken direkt till Nordtyskland 

utan att passera något mellanliggande 

lands territorium. På 

så sätt undviker både den utomstående 

leverantören och köparen-EU-medlemmen 

att behöva 

ta några hänsyn till mellanliggande 

småstaters och EUmedlemmars 

intressen. Därmed 

är man uppenbart tillbaka i det 

gamla mönstret av etablerade 

stormakters nedärvda konkurrens 

om att utöva en dominerande 

kontroll över Östersjön 

över huvudet på flertalet 

strandstater. Det är dock uppenbart 

att transiteringsstörningar 

skulle drabba även tredje man, 

i detta fall dryga halvdussinet 

mindre EU-medlemmar kring 

Östersjön, som kan vållas allvarliga 

avbräck av exempelvis miljökatastrofer 

förorsakade av oljeläckage 

samt regleringar och 

andra inskränkningar för sjöfarten. 

De skulle påtvingas enbart 

nackdelar utan att erbjudas 

rimliga fördelar i form av delaktighet 

i vinst av tjänster och leveranser. 

Det går inte heller att 

bortse från att Ryssland i Georgien 

statuerat ett exempel på 

hur långt Moskva är berett att 

gå för att genomdriva sin politik 

mot grannstater som dristar sig 

till att hävda sina egna intressen. 

Det ligger en historisk ironi 

i att stormaktsagerandena i 

detta 2000-talets ekonomiska 

energisamarbete är såväl geografiskt 

som innehållsmässigt 

snarlika de historiska överenskommelser 

om övergrepp mot 

småstaternas territorium, som 

träffades ovanför deras huvuden 

och som på grundval av ovan 

redovisade exempel går under 

samlingsnamnet Rapallosyndromet. 

Den benämningen 

passar väl för alla överenskommelser 

mäktigare stater emellan 

som syftar till att uppnå fördelar 

på svagare staters bekostnad. 

Förr eller senare har de visat sig 

medföra så förödande konsekvenser, 

att de slutligen föranlett 

Europas nationer att enas i 

ansträngningarna att bygga upp 

EU, där viktiga beslut fattas i 

samråd och där enskilda länders 

nationella prestige balanseras 

av den gemensamma välgången. 

Oljeledningen genom 

Östersjön tillhör tveklöst frågan 

om EU:s framtida energiförsörjning 

och är därför uppenbarligen 

ingen angelägenhet 

som det skall vara förbehållet 

utomstående stormakter 

och enskilda medlemsländer att 

lösa med stöd av förebilder från 

ett krigiskt och maktpolitiskt 

förfl utet. Energiförsörjningen 

bör ges rollen av ett prioriterat 

EU-projekt. Den ideologi 

som byggde upp fredsprojektet 

EU syftade just till att eliminera 

den sortens maktambitioner 

och privilegiepositioner 

som begreppet Rapallo står för. 

Den naturliga lösningen ligger i 

att knyta samman EU:s rörledningsnät 

på så sätt att olja och 

gas konkurrerar på lika villkor, 

oberoende av om den hämtats 

från Nordatlanten, Mellanöstern, 

Afrika, Asien eller Ryssland. 

I den Europeiska symfoniorkestern 

måste alla spela efter 

samma noter. 

Erik Cornell har tidigare bland 

annat varit ambassadör i Turkiet.

Hodder Stjernswärd: 

Afghanistan 

– en uppdatering 

Det fi nns all anledning att följa den amerikanska politiken 

i Afghanistan. De amerikanska insatserna är helt 

dominerande och avgörande för den slutliga utgången. 

Svenskt engagemang i Afghanistan, 

som tycks öka, skall här 

ej noggrannare granskas. Därtill 

är folk på platsen och ledning i 

Högkvarteret mer ägnade. 

Situationen har hårdnat. Det 

svensk-finska operationsområdet, 

som tidigare ansågs tämligen 

”fredligt”, har blivit mer 

intressant ur talibanernas synvinkel, 

inte minst på grund av 

den underhållsväg (Main Supply 

Road, MSR) som går genom 

området. Talibanerna och deras 

trosfränder liksom sympatisörer 

från andra arabländer som 

deltar i kampen tar inga hänsyn 

till om främmande militär är 

svensk, finsk, brittisk, kanadensisk 

eller amerikansk. Alla är 

fiender, inte minst den relativt 

nybildade afghanska nationella 

armén och polisen. 

Den svenska kontingenten 

befinner sig helt enkelt i krig 

och vi här hemma måste inse 

att förluster kommer att uppstå. 

Kriget har pågått, med varierande 

häftighet, i åtta år (i 

oktober) och har krävt 750 

amerikanske soldaters liv. Inalles 

har, av invasionsstyrkorna, 

1200 man stupat. Av dessa 

har Storbritannien förlorat 175 

Ena dagen stridskontakt, nästa fridfull kontakt med 

lokalbefolkningen som denna bild visar. Vardag också för den 

svenska truppen i Afghanistan. 

soldater och Kanada 124. För 

att nu inte tala om de tusentals 

civila offer som kriget krävt. 

President Barack Obama har 

som sitt valspråk ordet Change. 

Detta gäller USA, men också 

Afghanistan. Åtgärder för att 

åstadkomma denna förändring 

är bl a: 

– Förstärkning av insatsstyrkan 

från nuvarande 57 000 man till 

68 000 man. 

– Byte av befälhavare. Den nye, 

sedan i maj, heter Mc Chrystal. 

Han har rikliga erfarenheter 

från både Irak och Afghadebatt 

Foto: Katja Öberg/Försvarets Bildbyrå 


27

nistan och lär vara en hårdför 

chef med stora krav både på 

sig själv och underlydande. Inom 

parentes sägs han stiga upp 

kl. 04.00 på morgnarna och 

springer en lång träningsrunda 

före kaffet. Kl. 08.30 har han 

sen en video-stabsorientering 

med sina regionala chefer. 

– Ny taktik. Allt måste göras 

för att undvika civila offer. Således 

skall flyg- och helikopterunderstöd 

med raketer, robotar 

och bomber användas så 

sparsamt som möjligt och med 

största precision. Mc Chrystal 

har i sina direktiv bl a sagt ”Vi 

vinner inte kriget baserat på 

hur många talibaner vi dödar 

utan framgången kommer att 

bero på vår förmåga att skilja 

de upproriska (insurgents) från 

folket”. 

– Pakistan. Obama och hans 

rådgivare har lyckats få pakistanierna 

att genomföra en 

kraftfull, militär offensiv mot 

talibanbehärskat område i 

gränstrakterna öster om Afghanistan. 

Här har talibanerna 

under lång tid haft säker mark 

att falla tillbaka och återhämta 

sig på. 

– Helmandprovinsen. Denna ligger 

i södra delen av landet och 

innehåller starka talibanfästen. 

Här har en förstärkt brigad marinsoldater 

jämte en bataljon 

ur den nationella afghanska armén 

anfallit rakt in i området 

med stor framgång. Motståndet 

sägs ha varit svagt. Även 

brittiska förband deltog. Anledningen 

till denna kraftsamlig är 

bl a att man här odlar vallmo i 

stor utsträckning. Vallmon ger 

opium och opiumhandeln har 

varit talibanernas främsta inkomstkälla. 

Ett stort problem 

är hur opiumodlingen ska ersättas 

med andra sädesslag. Dilemmat 

är att vallmoskörden 

ger fyra gånger mer förtjänst 

än vete. Det går alltså inte bara 

att hindra och förstöra och sedan 

tvinga fram annan odling. 

Ersättningen måste förstärkas 

med ”cash”. 

Men trots nya åtgärder, initierade 

från högsta ort och en ny 

befälhavare, så är dock de stora 

problemen fattigdom, arbetslöshet 

och brister i vård, skolväsen 

och infrastruktur. Mycket har 

här åstadkommits, men det fortsatta 

arbetet måste kunna skyddas. 

Just därför har den militära 

närvaron förstärkts och nya direktiv 

för truppens uppträdande 

och stridsteknik utfärdats. 

Efter presidentvalet kommer 

talibanernas tillvägagångssätt 

sannolikt vara detsamma 

som tidigare. Deras taktik är 

främst att genom bombattentat 

och urskiljningslös terror 

skrämma befolkningen. Till 

detta kommer hänsynslös bekämpning 

av afghanernas egna 

nationella polis- och militärstyrkor. 

Hatet mot all främmande 

trupp underblåses. 

Hodder Stjernswärd är överste 

av första graden. Han har bl a 

varit försvarsområdesbefälhavare i 

Stockholm och hovstallmästare. 

28vårt försvar 3 ’09 

debatt 

CATS STRIDSTRÄNINGSANLÄGGNING 

– STRIDSTRÄNING FÖR INSATSER 

www.baesystems.com/c-its 

REAL PERFORMANCE. REAL ADVANTAGE.

Jörgen Elfving: 

Björnjakt 

Björnjakt har blivit en populär företeelse. Här hemma har 

kvoten björnar som får skjutas ökat samtidigt som drevet 

nu även går efter den ryska björnen. En björn som sedan 

Sovjetunionens fall betraktats som ganska ofarlig med 

tufsig päls och både klo- och tandlös. 

Helt plötsligt har bilden förändrats 

och man kan fråga sig 

om det kalla kriget verkligen 

tog slut för snart tjugo år sedan. 

Sedan mitten av augusti är det 

nästan med en deja vu-känsla 

man möter bilden av Ryssland 

i media. Allt som ett resultat av 

den ryska militärpromenaden 

i Georgien som inte kan försvaras 

men väl förstås samtidigt 

som ett antal frågor väckts med 

anledning av vad som hände i 

Georgien. 

En överraskning eller ej 

”Händelser som innebär hot och 

allvarliga risker kan vara svåra att 

förutse och uppstå plötsligt”. Så 

klokt uttrycks det i Nationell 

strategi för svenskt deltagande 

i internationell freds- och säkerhetsfrämjande 

verksamhet. 

Och så var det också med vad 

som skedde i Georgien i början 

av augusti, i varje fall vid ett 

ytligt betraktande. Otvivelaktigt 

är att spänningen i området 

ökat under senare tid och 

att de olika diplomatiska initiativ 

som föregick stridshandlingarna 

inte nådde framgång, 

och med hänsyn till lägesutvecklingen 

borde händelserna 

i början av augusti kunnat 

förutses. Vad som överraskade 

var den ryska militära insatsen 

som med hänsyn till rysk militär 

övningsverksamhet m m 

borde kunnat ses som en tänkbar 

händelseutveckling vilket 

få gjorde. 

Under juli genomfördes 

övningsverksamhet både på 

rysk och georgisk sida. I Nordkaukasiska 

militärområdet genomfördes 

15 juli-2 augusti 

övningen Кавказ-2008/Kaukasus-2008 

med terroristbekämpning 

som tema. Ett tema 

som också kännetecknade ledningsövningen 

Восток-2008/ 

Öster-2008 som genomfördes 

26 juli-1 augusti. På georgisk 

sida genomfördes 15 juni-1 

augusti Immediate Response 

2008, en samövning mellan 

amerikanska och georgiska 

förband där även representanter 

för andra 

f d Sovjetrepubliker 

deltog. De båda ryska 

övningarna torde 

onekligen ha skapat 

förutsättningar för en 

snabb insats i Georgien 

och i Kaukasus 

2008 deltog enheter ur 

76. luftlandsättningsdivisionen 

i Pskov som 

med delar sattes in i 

striderna i Georgien. 

I sammanhang med 

detta är också följande 

utdrag ur ryska media 

i början av juli intressant; 

”På frågan om utvecklingen 

av dagens situation 

i Sydossetien och 

Abchazien återspeglar sig 

i övningsverksamheten 

vid förbanden i Nordkaukasiska 

militärområdet 

svarade chefen: Skulle 

jag svara nej så får ni 

anse mig oärlig”. 

Ryska försvarsdepartementet 

uppgav 

också att en operativ stab hade 

upprättats i Vladikavkaz 8 augusti 

under ledning av chefen 

för de ryska markstridskrafterna, 

armégeneral Vladimir Boldirjev. 

Denne hade 1 augusti utsetts till 

chef för markstridskrafterna och 

det förefaller väl raskt marscherat 

att en vecka senare leda operationen 

i Georgien om detta 

inte förberetts på ett eller annat 

sätt. 

Ovanstående skulle kunna 

ge intryck av att Ryssland är 

ryssland 


29

yssland 

den skyldige, men det mesta 

tyder på att Georgien inledde 

stridshandlingarna och från rysk 

sida hävdas att man avlyssnat 

samtal där den georgiske presidenten 

beordrar eldöppnande 

mot Tschinvali. Den georgiska 

aggressionen torde ha varit resultat 

av en felbedömning av 

egen respektive rysk förmåga 

och ryska handlingsmöjligheter. 

På rysk sida bedöms minst ha 

funnits någon form av planering 

för Sydossetien och Abchazien 

vilken i kombination med den 

genomförda övningsverksamheten 

möjliggjorde ett snabbt 

ingripande. 

Den framtida utvecklingen av och rollen för den 

ryska Östersjömarinen är ur svensk synvinkel ett 

viktigt område att följa upp. Bilden visar den ryska 

kryssaren Nastoychivvy av Sovemennij klass. 

Den georgiska försvarsmakten 

Den georgiska försvarsmakten 

kan sägas vara en amerikansk 

skapelse med hänsyn till det 

omfattande stöd USA lämnat 

denna och som 2002 – 2006 

sammanlagt uppgick till cirka 

270 miljoner dollar. 2002 

var en vändpunkt i förhållandet 

mellan USA och Georgien beroende 

på det georgiska stödet 

av USA:s krig mot terrorismen 

och uppslutningen på amerikansk 

sida, icke minst genom 

att bidra med trupp i Irak. 

Den georgiska säkerhetsstrukturen 

bestod fram till 

2005 av sju olika väpnade organisationer 

vilka sedan dess 

har reorganiserats med avseende 

på ledningsoch lydnadsförhållanden 

m m. Den georgiska 

försvarsmaktens fredstida 

styrka, inklusive civil personal, 

uppgår till knappt 29 000 och 

skall de närmaste åren öka till 

37 000. Den mobiliseringsbara 

styrkan utgörs av cirka 100 000 

man och utrustningen är till 

största delen av sovjetiskt ursprung. 

Markstridskrafterna är 

den dominerande försvarsgrenen 

med en fredstida styrka av 

cirka 22 000 man. 

Med hänsyn till den reorganisation 

som skedde 2005 

liksom hur försvarsmakterna i 

andra f d Sovjetrepubliker utvecklats 

torde sannolikheten 

vara hög för att den georgiska 

försvarsmakten är en ”Power 

Point-försvarsmakt”. D v s 

skillnaden mellan de klatschiga 

presentationerna och verkligheten 

är stor vad gäller organisation, 

utrustning, utbildning 

och förmåga. Dessutom torde 

också rester av Homo Sovieticus 

och dennes människosyn 

m m finnas kvar vilken 

inte befrämjar utvecklingen av 

en modern försvarsmakt. Och 

det är sannolikt detta som legat 

bakom det georgiska nederlaget 

i kombination med den 

ryska överlägsenheten. 

Till bilden av händelserna 

i augusti hör också de cyberattacker 

som genomfördes 

mot Georgien vilka dock inte 

tillfogade några större skador. 

Liknande attacker skedde 2007 

riktade mot Estland i samband 

med händelserna runt flytten 

av ett ryskt minnesmärke. Nu 

var attackerna mer samordnade 

och de första uppges ha inletts 

redan 21 juli. Vem eller vilka 

som ligger bakom är inte känt, 

men vad som skedde pekar på 

att denna typ av attacker kommer 

att vara en del av normalbilden 

i samband med konflikter 

idag och imorgon. 

Ryska självrannsakan och vad händer 

härnäst 

Striderna i Georgien innebar 

att allvarliga brister uppdagades 

på rysk sida. Bl a avseende 

ledningssystem, underrättelsetjänst, 

elektronisk krigföring m 

m vilket sannolikt ligger bakom 

inriktningen att öka försvarsutgifterna 

under 2009. En 

ökning som inte så mycket torde 

återspegla sig i anskaffning 

av nya vapensystem utan mer i 

form av stödsystem. 

Händelserna i augusti 2008 

är i sig intressanta, men idag 

historia och det är mer givande 

att dels söka besvara frågan 

varför Ryssland agerade som 

man gjorde respektive försöka 

blicka framåt. Till att börja med 

är det nödvändigt att göra klart 

för sig att dagens Ryssland varken 

är 1800-talets Tsarryssland, 

Sovjetunionen eller 1990-talets 

Ryssland. Ryssland av idag 


Foto: Peter Nilsson/Försvarets Bildbyrå 

30

har inte vare sig den militära 

styrka eller den geografiska utbredning 

som Sovjetunionen 

en gång hade utan motsvarar 

i stora drag 1500-talets Ryssland, 

d v s innan expansionen 

i västlig och sydvästlig riktning 

inleddes. Dessa grundvärden 

förefaller en del skribenter ha 

missat då man i dagens Ryssland 

ser både Sovjetunionens 

militära förmåga och geografi. 

1990-talet var en rysk svaghetsperiod, 

vilket kanske inte är 

förvånande då arvet efter Sovjetunionen 

på olika sätt skulle 

omhändertas. En svaghetsperiod 

som utnyttjades av väst på olika 

sätt och som gjorde att Ryssland 

förödmjukades i den internationella 

politiken där man 

inte längre betraktades som en 

aktör att ta hänsyn till. 2000-talet 

har sett ett starkare och mer 

självsäkert Ryssland. Inte minst 

är det resultatet av den Putinska 

eran, men också av stigande råvarupriser, 

främst på olja och gas 

som stärkt den ryska ekonomin 

som bedöms ha ett budgetöverskott 

intill 2010. Att 1990-talets 

politik fortsatte med Kosovos 

självständighet, NATO-utvidgning 

och amerikanskt missilförsvar 

i Polen svider onekligen 

i det ryska skinnet. Och det är 

sannolikt detta som bl a ligger 

bakom det ryska agerandet där 

det finns anledning att också citera 

Sergej Markov, ledamot av 

den ryska duman, ”Tiden av ignorans 

av Ryssland på den internationella 

arenan är förbi”. 

Blir Georgien och Ukraina 

medlemmar av NATO Georgien 

hade ambitionen att bli 

medlem 2009 och om detta är 

realistiskt med hänsyn till senare 

tids händelseutveckling kan diskuteras. 

Kommer rest-Georgien 

att bli medlem eller är medlemskapet 

aktuellt först då Syd Ossetien 

och Abchazien fullt ut 

integrerats i Georgien Otvivelaktigt 

torde en käpp ha satts i 

hjulet vad gäller Georgiens, och 

kanske även Ukrainas, aspirationer 

att bli NATO-medlem. 

Trots detta förefaller ambitionen 

från NATO:s sida fortfarande 

vara att göra Georgien 

Rysslands Försvarsmakt 

dras med stora problem. 

Samtidigt växer det 

sakta fram en ökad 

professionalitet och 

stolthet inom förbanden. 

Foto: US Navy Petty Offi cer 

1,st Class Chad J. Mc 

Neeley 

till medlem och det kan inte 

uteslutas att en s k Membership 

Action Plan från georgisk 

sida presenteras i anslutning till 

NATO:s utrikesministermöte 

i december i år. För Ukrainas 

vidkommande torde händelserna 

i augusti ha inneburit en tankeställare, 

vilken också bör ses i 

ljuset av en nyligen genomförd 

gallupundersökning som visade 

att en majoritet var emot NA- 

TO-medlemskap. 

Och vi då 

Vad gäller vårt eget närområde 

kan frågan ställas om en rysk 

invasion av de baltiska staterna 

skulle kunna aktualiseras. Med 

hänvisning till den fjärde av de 

fem principer för den ryska utrikespolitiken 

som presenterades 

31 augusti, d v s ”Det ovillkorliga 

skyddet av ryska medborgares 

liv och värdighet var de än 

befi nner sig” så kan detta inte 

uteslutas. Visserligen är antalet 

ryska medborgare bosatta i de 

baltiska staterna få, men å andra 

sidan finns en stor rysk minoritet 

i Estland och Lettland. En 

minoritet som skulle kunna legitimera 

ett agerande enligt den 

fjärde principen även med militära 

maktmedel. Emellertid 

är skillnaden mellan Kaukasus 

och Baltikum stor. NATO- och 

EU-medlemskap är ett faktum 

för de baltiska staterna, några 

enklaver i likhet med Sydossetien 

och Abchazien finns inte, 

och NATO-stridskrafter i form 

av incidentjakt är baserade i Litauen. 

Dessutom har Kaukasus 

mer karaktären av rysk bakgård 

än Baltikum, varför sannolikheten 

för en georgisk lösning 

i vårt närområde ter sig som 

mindre sannolik även om det 

historiskt sett alltid funnits ett 

”Drang nach Westen” hos Ryssland 

och Baltikum varit ryskt 

under nära 200 år. 

Skeendet i augusti 2008 belyste 

också lite av den dualism 

som kännetecknar den ryska 

ledningen. Premiärminister 

Putin var den som besökte det 

aktuella området och gav i tvreportagen 

sken av sedvanlig 

handlingskraft. Den avrapportering 

som sedan skedde till 

president Medvedev och som 

sändes i tv befäste också detta 

intryck. Även om det idag inte 

finns två maktcentra i form av 

president respektive duma på 

samma sätt som 1993 finns det 

anledning att fundera över vem 

som för befälet och med Putin 

på premiärministerposten finns 

möjligheten för Medvedev att 

göra en Jeltsin, d v s en repris 

av vad som skedde när Putin 

blev president första gången. 

Något som är fullt möjligt 

enligt den ryska författningen 

även om Putin har två presidentperioder 

bakom sig. 

För svenskt vidkommande 

verkar det som om det 

som skedde i Georgien kanske 

innebär en tillnyktring i 

försvarspolitiken och en insikt 

om att det inte bara är någon 

gudsförgäten plats i Afrika som 

skall skyddas av oklara skäl utan 

att vi även har ett hemland. 

Som Mao Tse Tung uttryckte 

det ”En nation har alltid en armé, 

antingen sin egen eller någon annans” 

och det vore kanske en 

fördel om det var vår egen. 

Jörgen Elfving är överstelöjtnant 

och har bland annat varit 

biträdande försvarsattaché i 

Lettland och Litauen. 

ryssland 


31

Håkan Gunneriusson: 

”Stödmyndighetsutredningen” 

Stödmyndighetsutredningen är demonstrativt tydlig 

i sin uppvisning av den deprofessionalisering som 

genomsyrar dagens samhälle. 1 Tydlig i så måtto att 

ingen ansträngning att utföra analys har gjorts. Som 

utredningen föreligger är den tyvärr blott ett utkast 

till utredning. 

32vårt försvar 3 ’09 

debatt 

Professioner har, med sina egna 

föreställningar om vad som är 

rätt och riktigt, en för politiker 

besvärlig tendens att inte vilja 

böja sig för andras vilja, exempelvis 

politikers. Detta är sunt 

om man drar sig till minnes att 

vi gärna har jurister, läkare och 

forskare som föredrar att sträva 

efter att vara just professionella 

utifrån sin professions etos, mera 

än att vara politruker. 

Det är ett illavarslande tecken 

i tiden att utredningsväsendet 

inte används som ett instrument 

av politiker för att 

undersöka sakförhållanden utan 

enbart som ett legitimerande 

verktyg för redan beställda 

resultat. Detta har noterats 

tidigare inom forskningen, 

och det tycks gälla fortfarande. 2 

Nu har politiker förvisso legitimitet 

genom sitt demokratiska 

mandat, men de önskar 

allt som oftast få belagt att det 

som de beslutar följer en annan 

och allmännare rationalitet än 

den rent politiska, därför behövs 

denna typ av lydiga ”utredningar”. 

Stödmyndighetsutredningen 

är ett tydligt bevis 

på deprofessionaliseringstrenden 

genom att den för professionalisering 

viktiga delen, utbildning, 

inte beaktas, annat än 

som en utgiftspost. I detta fall 

är det officerskåren som drabbas. 

Ett tidigare exempel är lärarkåren 

och det finns fler. 

Expertsamhället är en passerad 

fas i vårt västerländska samhälles 

utveckling. 3 I grunden 

är dock inte experten överspelad 

i vår demokrati. Politiker är 

amatörer, och skall så vara. De 

är folkvalda därför att de representerar 

vissa idéer, inte för att 

de är inkarnationer av Platons 

väktare. Så är allt gott. Men 

dessa amatörer behöver tillföras 

sakkunskap om inte amatörskapet 

skall ta överhanden. 

Utredningar som den här diskuterade 

har inte en utredare 

som besitter förmåga att utreda, 

eller för den delen tillräcklig 

professionskompetens, vilket 

kortsluter själva utredningsinstitutionen 

och i sig medför 

ett demokratiproblem. Att vara 

sakkunnig inom ett område väger 

idag tyvärr lika tungt som 

att bara ha en åsikt. Faktum 

är att det i en beställares ögon 

kan vara demeriterande att ha 

utredare med utredarkompetens 

då utredaren kan vara lojal 

mot sitt forskaretos. I kompetenta 

utredares fall handlar det 

om att utreda i enlighet med 

en strävan efter objektivitet, att 

komma med ny kunskap. Detta 

är ett tydligt akademiskt kännetecken, 

en del av den akademiska 

professionens autonoma 

föreställningar om sig själv. 

Detta etos är ett sorteringsinstrument 

inom akademien, där 

de som brister i detta inte heller 

kan förväntas nå framgång. 

Som akademiker är det en plikt 

att hävda det akademiska fältets 

autonomi mot politiska 

och ekonomiska intressen, vetenskap 

skall aldrig produceras 

med ekonomiska eller politiska 

prioriteter före det vetenskapliga 

etos. 4 Därför är det nu viktigt 

att peka på att kejsaren inte 

har några kläder, när denna 

typ av utredningar genomförs 

på ett sannolikt halvhjärtat sätt 

och att den överhuvudtaget inte 

är legitim sett från det akademiska 

fältet. 5 

I korthet visar utredningen 

genom sin lättsinnighet 

och brist på förmåga till utredningskompetens, 

att utredningsväsendet 

är under attack. 

Men utredningen visar också 

genom sitt innehåll att inte 

heller officersprofessionen ses 

som värdefull. Exempel på att 

utredningen är ett kannstöperi 

är legio, som att efter strödda 

och inkompletta empiriska be-

Moget för nedläggning 

Bilden visar en interiör från 

Försvarshögskolans nya 

lokaler. 


debatt 

Foto: Andreas Karlsson/Försvarets Bildbyrå 

33

Håkan Gunneriusson känner stark oro för en tillbakagång i offi cersutbildningens 

kvalitet. Bilden visar en grupp offi cerare som studerar vid Försvarshögskolan. 


debatt 


traktelser kommer förslag utan 

hållbar motivering – detta sker 

genomgående. Varför skära ned 

en viss verksamhet, exempelvis 

FMV:s, med 10% Varför 

inte 40 eller 70% Det framgår 

inte i utredningen, då det enbart 

presenteras ”resultat”. Resultat 

är det inte frågan om då 

de inte föregås av den presentation 

av tankeverksamhet som 

en analys utgör. ”Resultaten” 

har tillkommit på annan väg än 

genom analys, i enlighet med 

det sätt som utredningsväsendet 

nu används på. Det vill säga 

att svaret är av beställaren givet 

på förhand, i detta fall ett besparingskrav 

på några miljarder. 

Därför tycks uppenbarligen utredaren 

finna att konsekvensanalys 

är förspilld tankemöda. 

I utredningen föreligger en 

del empiriska spån, som skulle 

ha kunnat ligga som ingångsport 

för en analys. Exempelvis 

redovisas kostnader för olika 

typer av utbildningar. Där 

framkommer att utbildningar 

inom olika områden kan kosta 

så mycket som 10 gånger mer 

än andra utbildningar. Detta är 

inte ifrågasatt av vare sig högskoleverket, 

andra myndigheter 

eller riksdagen. Det är grundmurat 

att olika utbildningar har 

mycket olika kostnader. Det 

framgår också att det är mindre 

utbildningar med speciella 

förutsättningar som kostar mer, 

detta tycks ligga väl i linje med 

den verksamhet som bedrivs 

vid FHS. Här skulle då en utredare 

gå in i materialet, se vad 

som kostar, göra en bedömning 

över vad som är kärnan i 

verksamheten. Därefter kan ett 

antal olika förslag ges på eventuella 

nedskärningar, men vart 

och ett av dessa måste med 

nödvändighet följas av en konsekvensanalys 

av vad de olika 

förslagen skulle innebära för 

verksamheten. Annars har inte 

våra folkvalda något utredningsunderlag 

att luta sig emot 

i sitt genomdrivande av sin politik. 

Allt detta fattas Stödmyndighetsutredningen 

i grunden. 

Konsekvenser för officersprofessionen 

I utredningen har officersutbildningen 

inte analyserats i 

kostnadstermer, annat än som 

en jämförelse mellan vad helårsstudenter 

kostar inom olika 

utbildningar – vilket för övrigt 

torde ta cirka 15 minuter 

i anspråk att sammanställa. 

Ingen kvalitativ undersökning 

av kostnadsposter för utbildningen 

görs. Därför kan heller 

ingen analys ske, men det är i 

sig inget bekymmer för utredaren 

då denna vet att det inte 

önskas några andra resultat 

än legitimering av den politiska 

viljan. Man kan likna det 

vi en form av frågesportsprogrammet 

Jeopardy. Att ställa in 

officersutbildningar för att man 

för tillfället har fel åldersstruktur 

och fördelning av grader på 

officerspopulationen löser inte 

problem på ett trovärdigt sätt. 

Tyvärr har även utredningar 

som kommer från Försvarsmakten, 

i form av försvarsbeslut, 

haft klara kvalitativa handikapp, 

exempelvis var Försvarsbeslutet 

-04 mest att likna vid 

utgången av ett parti ”hela havet 

stormar”. Utredarens kompetens 

för Stödmyndighetsutredning 

utgår som framgått inte 

från att vara duktig utredare, 

vilket man kan förvänta sig 

när man utreder hur miljarder 

kronor används – kompetens 

har istället representerats av att 

utredaren varit generaldirektör 

för Försvarsmakten. Det finns 

fog för att anta att man även inom 

Försvarsmakten ser fördelar 

med denna utredning. Detta 

då det finns ett löfte i den om 

att pengar kommer att skjutas 

34

till Försvarsmakten, på bland 

annat bekostnad av officersutbildningens 

kvalitet. Det gör 

att professionens bästa riskerar 

att sakna stöd från sina främsta 

huvudmän. 

Utredaren är inte bunden 

av nuvarande organisationer, 

men att utan sakkunskap ändra 

på innehållet i professionens 

utbildning är att överskrida 

utredningens i övrigt breda 

mandat. Makt över professionens 

utbildning utgör en av de 

grundläggande faktorerna för 

en professions existens. Officersutbildningen 

är en av de 

äldsta professionsutbildningarna, 

och den har haft olika 

skepnad: professionen har inte 

varit rädd för att förändra 

den. 6 Genom skapandet av 

Försvarshögskolan såsom högskola 

i enlighet med Högskoleverkets 

normer tog professionsutbildningen 

ett steg mot 

en akademisering av professionen. 

Detta har ännu inte hunnit 

finna sina former under det 

dryga år som systemet varit 

verksamt. Men flera steg i rätt 

riktning har tagits. Däribland 

kan nämnas att utvecklingen av 

ämnet krigsvetenskap har fått 

former som ligger helt i linje 

med utvecklingen av utbildningsvetenskap 

för lärare och 

omvårdnadsvetenskap för sjuksköterskor. 

7 Med detta menas 

att dessa tre nya vetenskaper 

verkar för ett förvetenskapligande 

av en professionell praktik, 

något som har varit mycket 

fruktbart för såväl professionerna 

lärare som sjuksköterskor. 

De båda professionernas 

ämnen har haft mer tid på sig 

att utvecklas än vad krigsvetenskapen 

haft under sin korta 

existensperiod. 8 Knappast någon 

annan disciplin vid någon 

annan högskola än FHS torde 

verka för ett förvetenskapligande 

av den militära praktiken. 

Utredningen menar att befintliga 

institutioner inom humaniora 

och samhällsvetenskap 

skall räcka såsom utbildningsbas 

för officerare. Det är dock 

halvsmälta tankar, något riktigt 

förslag presenteras inte. Att ett 

liknande förslag skulle ha kunnat 

läggas för kärnämnena för 

sjuksköterskeutbildningen och 

lärarutbildningen framstår som 

totalt orimligt och helt igenom 

otänkbart. 

Förslaget tar ingen särskild 

hänsyn till krigsvetenskapens 

roll för professionsutvecklingen. 

Detta strider mot de erfarenheter 

som finns inom andra ämnen, 

som har diskuterats ovan – 

man behöver inte göra utbildningar 

sämre bara för att de skall 

bli billigare. Att såsom utredningen 

svepande föreslår, att låta 

enbart rena procedurer och utbildning 

i rutiner inrymmas i en 

militärvetenskaplig institution 

är helt förkastligt. Utredningen 

innehåller inga spår av kompetens 

inom vare sig utbildningseller 

forskningsfrågor, ej heller 

har något försök gjorts att skaffa 

sig den kunskap som krävs om 

utbildningen. Detta är i sig i sin 

ordning eftersom utredningen 

inte har mandat att ombilda utbildningen 

av officerare. I mandatet 

ingår enbart frihet att ändra 

på organisationsformer, vilket 

inte ens med bästa vilja kan tänjas 

till att omfatta utbildningens 

innehåll. En utbildning som organisatoriskt 

ligger utanför Försvarsmakten 

men som i realiteten 

är själva ryggraden för densamma, 

det rör sig inte om ett 

enkelt ”stöd” av Försvarsmakten. 

Slutligen kan konstateras att 

utredningen inte håller för någon 

kvalitativ granskning och 

således inte förtjänar att beaktas 

ens såsom underlag för en diskussion. 

Håkan Gunneriusson är lektor i 

krigsvetenskap Försvarshögskolan 

1 Professionaliseringsforskningen 

har huvudsakligen bedrivits i Max 

Webers anda, se exempelvis: Bürgertum 

and professions in the nineteenth 

century: two alternative 

approaches”, i: (red. Burrage, Michael 

& Torstendahl, Rolf): Professions 

in theory and history. London, 

1990. 

Om deprofessionalisering: I rikets 

tjänst – en ESO-rapport om statliga 

kårer (Ds 2001:45) Ylva Hasselberg 

och Erik Kärnekull Stockholm, 

2001. Sid. 42. Ylva Hasselberg. 

”Vem vill leva i nätverkssamhället”, 

Sociala nätverk och fält 

(red. Håkan Gunneriusson), Uppsala, 

2002. 

2 Shirin Ahlbäck och Perola 

Öberg. ”Glorifiering av handlingskraft 

tystar det förnuftiga samhället” 

i 3 Rolf Torstendahl ”Teknologi 

och amhällsutveckling 1850- 

1980. Fyra faser i Västeuropeisk 

industrikapitalism”, Byråkratisering 

och maktfördelning. Nybom & Torstendahl. 

1989. Lund. Tilläggas kan 

att det i dagens samhälle kan talas 

om vad jag benämner den femte 

fasen: postindustriell kapitalism. 

4 Med fält avses här det som den 

franske sociologen Pierre Bourdieu, 

benämner kulturellt fält. För 

referenser se exempelvis: Bourdieu, 

Pierre, Distinction. A social critique 

of the judgement of taste, Harvard, 

1984. Del 1; samt Bourdieu, 

Pierre, Homo academicus, Eslöv, 

1996. Sid. 159. 

För en autonomidiskussion på 

svenskt material: Håkan Gunneriusson. 

Idéer och autonomi I universitetsvärlden. 

En fallstudie över Södertörns 

högskolas tidiga historia. Uppsala, 

2004. Sid. 9ff. 

5 I hög grad handlar de tom att 

verka som intellektuell I Christophe 

Charles mening. Dels vara 

förankrad på ett kulturellt fält, dels 

delta i samhällsdebatten. Christophe 

Charle. Naissance des intellectuals 

1880-1990, Paris. 1990. Passim. 

6 Esbjörn Larsson Från adlig uppfostran 

till borgerlig utbildning. Kungl. 

Krigsakademien mellan åren 1792 

och 1866. Uppsala, 2005. 

7 Donald Broady ”Utbildningsvetenskap 

i Uppsala”, i Forskning 

och forskarutbildning av utbildningsvetenskaplig 

relevans vid Uppsala 

universitet. Inventering våren 2003 

på uppdrag av Utbildningsvetenskapliga 

fakultetsnämnden. (red.) Ida Lidegran 

och Donald Broady. Uppsala, 

2003. Sid. 9ff. 

Ingrid Heyman Gånge hatt till... 

Omvårdnadsforskningens framväxt i 

Sverige. Sjuksköterskors avhandlingar 

1974-1991. Göteborg, 1995. 

8 1998 nämner Broady och Heyman 

att sjuksköterskorna haft 20 

år på sig, att jämföra med den korta 

tid som krigsvetenskap såsom 

akademisk disciplin haft på sig. 

Donald Broady och Ingrid Heyman 

”Omvårdnadsforskning – ett 

vetenskapligt fält i vardande” i 

Kulturens fält. En antologi. Göteborg, 

1998. 

debatt 


35

Posttidning B 

Vårt Försvar 

Teatergatan 3 

111 48 Stockholm

Nr 3/ 2009 Ã rgÃ¥ng 121 - AllmÃ¤nna FÃ¶rsvarsfÃ¶reningen

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?

Nr 3/ 2009 ÃrgÃ¥ng 121 - AllmÃ¤nna FÃ¶rsvarsfÃ¶reningen